söndag 19 december 2010

...och ännu mera däck!

Därmed är däcksribben inpassad och klar, och väntar på att skruvas fast. Innan detta görs skall emellertid sargarna fås på plats. Med däcksribben på plats saknas lämpligt tag för tvingar, så det får vänta även om det är frestande att få dem på plats! Aktersargen är i skrivande stund fastspänd i limjigg och väntar på att härda. Epoxi och trettio tvingar skall förhoppningsvis visa sig effektiva!


Helt plötsligt upphör bygget att vara ett skrov och blir... en båt. Mycket tillfredsställande! Sammanfattningsvis hittills så kan jag och kollegan Johan Nilsson konstatera att av alla momenten i båtbyggandet så är faktiskt bordläggandet det mest tidskonsumerande och det svåraste. Däcket hör till det enklaste, tillsammans med spanten.

tisdag 14 december 2010

Mer däck och sarg!

Kallt i verkstan, ja för fan! Men det går ändå framåt. Den svårbasade mahognyn till sargen fick istället lamellimmas, och första steget i denna process var att göra jiggar, klyva bräder, hyvla lameller och slutligen basa dem för fixering i jiggarna. Trots intensiv basning och föregående blötning av lamellerna så visade de sig vara ganska svårböjda. Ingen brast, men morgondagen lär visa om de stannat i formen någorlunda. Jag har onekligen mina tvivel... Men det lär åtminstone gå att pressa ihop dem igen för epoxilimning.

Två jiggar på varsin lastpall, en för vardera akter- och försarg. För att utjämna trycket och för att inte få fula märken i träet försågs de med filt som häftades fast. Sanning att säga luktade filten inget vidare, då min skeppshund Maja haft den stora artigheten att skita på den.

Så snart de fördömda lamellerna kommit på plats i jiggarna -klyva breda bräder i bandsåg rekommenderas inte eftersom det är skitjobbigt- så påbörjade undertecknad och kollegan Johan arbetet med däcksribben. Detta är ett arbete vi sett framåt emot med viss bävan. Vi trodde det skulle vara svårt... ha ha ha! Kanonenkelt. Grovsågning i bandsåg och finpassning med rasp (Johans tool of choice) och Lie Nielsen-hyvel (den högfärdige Niklas tool of choice), och varje ribb tar omkring femton minuter att färdigställa helt.

De fyra första däcksribben på plats. Innan man börjar lägga skall man se till att ytan man skall fylla verkligen fylls av hela ribb. Det är inte önskvärt att få en liten smal skitbit i slutet. Med viss beräkning blev våra ribb 34 mm breda för att den sista biten skulle bli ca 33 mm.


I övrigt går det särskilt bra att notera att fotografierna är tagna av Johan, medelst Iphone. Den egna kameran saknar laddare, och undertecknad saknar medel till att skaffa ny. Lärdom: bli inte båtbyggare om du vill tjäna massor av klöver!

fredag 10 december 2010

Däck

Skarndäck och mittfiskar sitter nu på plats. Nästa steg är att få dit sargen. Ursprungsplanen var att basa sagda tingest, men efter ett test med en bit av virket så fick detta förfarande slås ur hågen. Mahogny är erkänt svårbasat, och just vårt träd verkar vara omöjligt. Provbiten gick tvärt av, och böjarna i för och akter får istället lamellimmas.

Skarndäck och mittfisk på det lilla akterdäcket. Däcksribben (som ligger och väntar på inpassning) är i kärnfuru, 34x12.5 mm med 3,2 mm nåt.

Detalj av skarndäcket i fören. Det ligger skruvat direkt mot däcksbalkarna, balkvägaren och knäet. Som rötskydd och tätning ligger ett lager Ettan (tjära och bivax) emellan ytorna.

Bottenstockar galore. De två mittersta kommer att tjäna som motorbädd och är därför 10 mm tjockare än de andra som är 30 mm. Ytterligare två syns inte i bild, och så snart hålet för propellerhylsan är borrat tillkommer ytterligare en i aktern (som hylsan skruvas emot).

onsdag 1 december 2010

Bråda dagar!

Katla är numer försedd med bottenstockar, spant, balkvägare och däcksbalkar. Och sedan i eftermiddags även med skarndäck på bägge sidor. Det skall vara klart om tre veckor, så det är bra fart på bygget just nu!

Dyrt, men värt priset -syrafast rostfri träskruv. Alla som brottats med gamla kassa mässingsskruvar skriver under på att de extra hundralapparna de rostfria kostar är väl använda. Mässingen går åt skogen snabbt i ekens garvsyror.

Underlaget till däcket, alltså balkvägare, knän, stävkrafter och däcksbalkar färdigställdes nyligen. Som en extra, men aningen tung, lyx byggdes dessa delar helt i prima ek. Furu är annars det vanliga här. Den lilla snipan börjar alltmer framstå som en stridsvagn. Hon är redan oerhört stum, och ännu styvare blir hon när däck och sarg kommer på.

Underlaget till fördäcket. Lägg märke till att balkvägarna är infällda och skruvade i stävkraften. Originalritningens balkvägare slutade innan fördäcket. Denna konstruktion gör fören betydligt styvare. På förlagan (byggd på Mårtenssons, Hästholmen, 1982) saknades även de på bilden synliga två förligaste spantparen.

Katlas förlaga var betydligt klenare byggd. Det rörde sig om en enklare fiskebåt med sump. Däcket var av gråmålade granbräder, utan mittfiskar och utan skarndäck i för och akter. Min och Johans ambition har aldrig varit att bygga en kopia av denna lite simplare bruksbåt, utan att göra en liten snipa såsom vi vill ha den. En liten vacker leksak med både motor, segel och åror. Katlas däck blir i mahogny, med ribb av kärnfuru; samma som i skrovet.

Underlaget till Katlas akterdäck. Knäna är tidsödande arbeten. De skall passas in mot ytor som är allt annat än raka. Tålamod är dock nybörjarens dygd, och efter en dags hyvlande och penslande med linolja så sitter de på plats.

Uppmätningen av förlagan är dock gjord av en man av andra åsikter. Bertil Andersson, en av Sveriges mesta dokumenterare av traditionella träbåtar, har gjort ritningen. Låt mig säga att han är en man med öga för, och vurm för, det autentiska i dessa allmogebåtar. Då han av en kollega ombads avge ett utlåtande på Katla så blev svaret artigt men undvikande: "det är fint virke i den". Vi har, som sagts, inte varit särskilt trogna mot ritningen, och detta undgick inte denne mans falköga.

Undertecknad i färd med att skruva fast Katlas styrbords skarndäck. Det skruvas i karveln, i översta bordet och i balkvägaren. Lägg märke till de gräsliga kläderna: ett tecken på att vintern är här. I Slup & Barkasskjulet finns ingen värme. Sakta men säkert kyls kåken ned, för att snart vara helt utkyld. En gissning är att det är minusgrader inomhus om några veckor.

måndag 29 november 2010

Ett odödligt namn!

Just som undertecknad och kollegan Johan Nilsson som bäst lägger däck på den ombloggade 14 fots motorsnipan så slår det mig att hon nu är såpass mycket båt att hon behöver ett namn. Ingen båt har jag tidigare lagt, och kommer kanske aldrig att lägga, ned så mycket själ i som i denna lilla snipa. Få ting bär på så många minnen av bra och dåligt. Hon är full av konnotationer, den lilla gumman. Kort sagt så är hon byggd under den i särklass besvärligaste perioden i mitt liv.

Därför skall hon för alltid och evärdeligt heta Katla! Måtte hon möta med- och sjögång på havet, och måtte hennes bordgångar och svepspant leva uti hundrade år! Och sedan bytas mot nya.

Till de nära och kära som begriper det djupt komiska i detta namn säger jag: måtte vi för alltid därom tiga!

lördag 13 november 2010

Båthusets filosofi

För en båtägare, särskilt träbåtsägaren, är båthuset så mycket mer än bara ett presenningsskjul. Oceaner av associationer och känslor gömmer sig bland dessa brädor och reglar.

2010 fick Grisslan en något försenad upptagning. Först den andre november kom hon upp ur sjön med hjälp av den mycket duktige Peter på Kranstyrkan AB. T o m 2009 hade hon Figeholm som hemmahamn och seglades varje höst ned till Oskarshamn (Ernemar) för upptagning. Men från och med 2010 ligger hon förtöjd i Mönsterås.

Mönsterås är knappast ett eldorado för sjöfarare. Inte för att det är något fel på själva samhället, dess marinor eller omgivningar. Tvärtom! Det är synnerligen vackert! Problemet är inseglingen. För att nå hamnen måste man stå ut med en fyra sjömil lång insegling genom en tätt utprickad skärgårdsvik som enligt uppgift skall vara Sveriges grundaste. För en folkbåtsseglare rör det sig alltså ungefär om en timmes in- och utsegling. Måttligt roligt om man dagsseglar eller om man som Kalmarsundseglare bara vill söka natthamn. Om man, som jag, sällan eller aldrig tar småturer utan snarare gör långseglingar är det helt ok.

Den största fördelen med Mönsterås består dock för undertecknad i sjö- och torrsättningen. Grisslans båthus står i Fliseryd och traktor-trailer turen blir endast en dryg mil jämfört med 2,5 mil från Oskarshamn. det gör stor skillnad då man kör traktor i 20 km/h. Sålunda: Mönsterås är sålunda det bästa alternativet!

Och så till det egentliga, och i rubriken nämnda, ämnet! Grisslan har haft två olika båthus. Det första byggt av ställningsrör och det andra av träreglar. Att bygga av ställningsrör är inte att rekommendera eftersom man blir hänvisad till linor och snören för att fästa presenningen. Det är verkligen mycket behändigare att kunna spika fast dem istället.

Båthus är på samma gång en källa till djup tillfredsställelse och svårartat magsår. Då man lägger ned hammaren och konstaterar att båten står tryggt under pressarna, ja då smakar "job well done-pilsnern" ljuvligt. Men när vinterstormarna obönhörligt rister i takstolarna, ja då får man snarare dricka pilsner för att hålla nerverna i schack.

Vad gäller båthusets fördelar röner man dem verkligen till fullo då man obehindrat knallar omkring i dess inre och fernissar och renoverar i fridens liljor, förutan isande vind och regn. Men det årligt återkommande resandet och rivandet av eländet kan stundom kännas lite väl repetitivt. Men det är klart, att vill man slippa det så får man väl köpa sig en lada. Eller en hangar.

Sammanfattningsvis så kan man nog, inte utan fog, konstatera att båtlivet består väldigt mycket av båthusbyggande och -rivande.Om jag själv istället lagt tiden på renovering av Grisslan så hade hon sannolikt varit så grann som en nypyntad julgran vid det här laget. Men jag antar att ett sådant resonemang är lika meningsfullt som att säga att "barnen hade varit oerhört trevliga att ha att göra med om de bara hade gjort som jag säger".

tisdag 12 oktober 2010

Spant och bottenstockar

Senaste veckan har helt lagts på bottenstockar och spant. I skrivande stund är fyra bottenstockar inpassade och en femte grovhuggen. Fem par spant är basade och nitade.


Mallarna har avlägsnats och arbetet med spant och bottenstockar är i full gång. Endast mallen närmast akterstäven sitter kvar.

Basade spant, ibland kallade svepspant, är enkla att få på plats. I förevarande fall består de av 13x25 mm ekribb som basas (ångas) i ca 15 minuter och sedan pressas mot skrovet. Nitningen sker direkt på plats, men man kan naturligtvis även basa dem över mallar och nita dem när de svalnat. Detta tycker jag dock är onödigt arbete, är man två så går det utmärkt att både hålla dem på plats och nita dem så fort de kommit ur bastrumman.

Sätten att malla bottenstockar är många. På bilden ser du ett av de finurligare. En grovmall passas någorlunda in mot skrovet. Små lappar av masonit läggs emot bordläggningsplankorna och skjuts fast i mallen med häftpistol. Vips så har man en mycket ackurat (men tvådimensionell...) bild av bottenstockens ena sida.

Bottenstockar är ett kapitel för sig. Först, för den oinvigde, skall jag förklara vad det är för något. De flesta tycks tro att namnet syftar på kölen. Fel fel fel. De är de tvärgående bottenförstärkningar som ligger vinkelrätt mot kölen.


Måtten överförs först till en pappersmall och slutligen till ämnet. Att först göra en pappersmall är inte onödigt, görs den på styvt papper så kan man snabbt kontrollera att måtten stämmer genom att helt enkelt pröva mallen mot skrovet.

Tillverkningen av dem tillhör dessutom de enformiga och svåra momenten i båtbyggeri. Svårigheten ligger i inpassningen. Den måste vara perfekt. På ett klinkbyggt skrov blir passytorna många, och det kräver stort tålamod för att få dem att stämma. Råkar man ta lite för mycket på en av ytorna... ja då åker man på att arbeta ned alla de andra till samma nivå. Man lägger snabbt märke till att bottenstockar lever i en synnerligt tredimensionell verklighet...

Så snart ämnet är utsågat på bandsåg eller med sticksåg, så vidtager det eviga pillandet med att passa in härligheten i verkligheten. Låt mig bara understryka att det verkligen lönar sig att göra mallningen och grovsågningen mycket noggrant.

Hur noggrann man bör vara med inpassningen tål säkert att diskuteras. Man skall betänka att tiondelar av millimetrar försvinner när man drar åt skruvarna, fylls upp av tätningsmedel eller sväller igen när båten kommer i sjön. Man kan också ha i åtanke att man i forna tider gjorde detta arbete med yxa, och enligt vad jag har sett så är även båtar som är byggda på välrenommerade varv stundtals rätt grovt tillyxade. Därmed inte sagt att man skall skita i passformen, men det kan diskuteras huruvida det är värt energin och tiden som går åt för att gå från bra till perfekt.

Två oundgängliga verktyg: bladmåttet och linoljan. Bladmåttet kräver kanske ingen närmare förklaring, men linoljemetoden gör det däremot. När man kommit så pass långt i inpassningen att man inte längre ser var det glipar eller ligger emot, så penslar man skrovytorna med linolja och placerar sedan bottenstocken i sitt läge. Då man tar bort den så ser man var oljan vätt dess ytor. De vätta ytorna arbetas då ned med sickel, rasp, hyvel och stämjärn. Inpassningen är klar när samtliga ytor är helt eller nästan helt vätta av linolja.

torsdag 7 oktober 2010

Bordlagd!

En härlig syn för nöjda snipbyggare: spunningen i förstäven med sjus tyck bordhalsar skruvade på plats. Stäven är gjord i två stycken, sammanfogade med en haklask. Spunningen är "grovuttagen" med handöverfräs. På så sätt får man garanterat en snygg spunningslinje.

Så är äntligen min lilla snipa bordlagd. Sista bordet nitades för en dryg vecka sedan, och i skrivande stund är även två bottenstockar och tio spant på plats. Men mer om det senare!

Baslåda med fyra bordämnen. Borden är av 12 mm furu och behöver 45-50 minuters basning för att mjukna.

Bordläggning av en båt innehåller många moment. Inget av dem är mycket svårt, möjligen undantaget inpassningen av sambordet i akterstäven. Men momenten är många och det är mycket som kan gå fel. För lärlingen -t ex undertecknad- så är den glada nyheten att arbetet är synnerligen repetitivt, och man ges verkligen möjlighet att öva även om man bara bygger en liten båt. Min snipa har sju bord. Och eftersom sambordet är gjort i ett helt stycke och övriga bord laskade så fäster man alltså 26 bordsplankor på båten. Och man lär sig! Första borden tog evigheter - sista varvet tog endast fem dagar från osågade plank till färdighyvlade, inpassade och nitade bord.

Ask med nitar och verktyg. För bra nitning behövs kulhammare (300 gram är lagom), avbitare (hellre ändavbitare än sidavbitaren på bilden), brickpåslagare, andragare, borrmaskin, försänkare, drivdorn och mothåll. Påslagaren, mothållet och andragaren får man göra själv. Resten finns att köpa.

Den som är intresserad av hur man gör kommer snart att hitta nya steg-för-steg-sidor här på Grisslanbloggen. Först ut blir bordläggning, följt av bottenstockar och basade spant (svepspant). Önskar du läsa om något särskilt så går det alldeles utmärkt att skriva till mig och önska!

niklas@17kyssar.se

Det mest tidsödande i bordläggningsarbetet: inpassningen i stävarna. Det är även här som borden är som känsligast och man får räkna med att ett eller annat bord spricker under arbetet. På bilden syns, förutom stämjärn och spunning, själva "fällningen". Alltså den fals i det undre bordet som gör att klinkborden liksom "går in i varandra" mot stävarna.

måndag 30 augusti 2010

Sommaren 2009

En hoper klipp från förra sommarens segelsemestrar. Allt till aningen sentimental musik. Den som gillar Brian Eno's "An ending" bör bli tämligen nöjd med slutet.

Lägg gärna märke till det veritabla zoo som Grisslan hyste denna sommar. En boxervalp och två kaniner. Sistnämnda sabeltandade odjur gnagde små fula hål i bordläggningen och är sedan dess inte välkomna ombord. Men eftersom de strax efter seglingen återfanns stendöda i sin bur behöver jag knappast oroa mig över den saken.


Ännu ett försök att få slumpmässigt filmade småklipp att sammanfogas till något begripligt.

fredag 20 augusti 2010

Motvindens förbannelse

Den egentliga sommarens sista segling är nu avklarad. Tyvärr helt utan bildbevis, men framledes kommer sviterna av denna sista resa att synas på bloggen eftersom den medför en hel hoper lagningar.

Som befaren Nordsjöseglare är man såklart van vid en hel del vad gäller dåligt väder, allmän otur och grejer som går sönder. Men som Folkbåtsseglare är jag ganska skonad från detta. Ända tills idag!

I en tämligen krabb motsjö, en envis och kraftig västan och i ett som vanligt (för mig) jinxat Kalmarsund lyckades jag segla sönder bomuthalet, mina lazy jacks och likrännan samt lyckats tappa över bord alla mina stroppar, en kapockdyna, fem saxpinnar och en öl.

Motvind är en styggelse, och jag är förföljd av den. Alla mina seglarvänner vet, att om de tar med mig ombord så är det vad som väntar. Tag tolv sekundmeter slör i en Folkbåt. Vansinnigt trevligt, sex-sju knop och så vindstilla ombord att man kan blåsa rökringar och spotta snus i lovart. Men tag sedan tolv sekundmeter dikt bidevind med samma båt (eller vilken båt som helst). En hink vatten i nyllet var trettionde sekund, krampaktigt tag om relingen för att inte trilla ur i byarna, ylande hundar, gråtande barn och ölen far över bord. Medborgare: ha aldrig motvind. Tag aldrig med mig på en båt; över mig vilar motvindens förbannelse.

tisdag 10 augusti 2010

Windex en onödig pryl?

Så efter en halv sommar med nya masten kan jag göra en smärre utvärdering. Förutom att det naturligtvis gjort kosmetiska underverk med en glänsande pinne så kan det konstateras att den dessutom är funktionell. Att den är något lägre (se tidigare inlägg) än originalmasten har medfört en del förändringar. Dels är segelplanet därmed nedflyttat några decimeter, och jag upplever att båten fått bättre balans härav. Något mindre lovgirig, och krängningen är betydligt mindre. Enda nackdelen är att man nu får akta sig för bommen i slagen och gipparna.

Att den är smäckrare än sin föregångare tycks inte ha medfört något bekymmer. Den tål mycket vind och "ålar" sig inte, och vibrerar inte heller. Möjligen kan man se att lävantet slackar något mer än förr.

Windexen gick åt helvete vid vårens påmastning -som många gånger förr- och ingen ny kom på plats. Jag vill hävda att jag ingalunda seglar sämre utan denna för alla seglare så oumbärliga pryl. Tvärtom så har frånvaron av den gjort mig mer uppmärksam på segeltrimmet, och min känsla för kryssvinklar har blivit mycket bättre. Förr har jag, som så många andra, suttit med blicken klistrad i masttoppen. Som windexlös sitter man snarare och studerar krusningar, vågor, flärpar och telltales. Seglingen blir bättre då, och betydligt intressantare.

Folkbåtsseglarens dröm: ny mast mot klarblå sommarhimmel. Men jag medger gärna att vhf-antennen skämmer utsikten en aning.

lördag 10 juli 2010

Besök Bassholmen och kolla in Lilla Kålvik

För den oinvigde kan berättas att en slip i varvssammanhang är en anordning med spel, räls och vagga som används för torrsättning av båtar och skepp.

Först en ursäkt för den allittererande inläggsrubriken och nu till saken: våren förgylldes med en studieresa. Till ställena som förärades med besök hör Bassholmen och Lilla Kålviks Båtbyggeri. Förstnämnda är en ö på vilken Föreningen Allmogebåtar håller till och bjuder på båtutställningar och museum.

 Med tändkuleförsedd snipa till Bassholmen. Viss inhalation av avgaser får man räkna med.

Låt mig bara säga att det hela är rena paradiset för den historie- och båtintresserade. Stämningen är verkligen mättad; vinden går mellan de gamla sillkokerierna, vågorna kluckar i landen på otaliga klinkbyggen och dofterna av trä och linolja gifter sig med dem av Bohusläns klippor. En plats för den sentimentale att dröja vid.

Kjell Fjellsson, en av Föreningen Allmogebåtars verkliga eldsjälar, välkomnar på bryggan. I bakgrunden några av föreningens flytande museibåtar. Föreningen ger ut den förträffliga publikationen Träbiten.

Lilla Kålvik är något helt annat. Förutom träbåtsbyggeri är det en modern fullservicemarina och en högst levande nutidsföreteelse. Här är Bassholmens vemod långt borta. Den uppmärksamme mässbesökaren såg i veteranbåtshallen i Göteborg några byggen från Kålvik, ett par osedvanligt välbyggda bohusekor i furu och ek. Och tro mig när jag säger att det är ett par sjujävla båtbyggare det rör sig om. Vid inspektion av en Andunge som de nyligen byggt färdigt var det flera båtbyggarlärlingar med mig som nog tyckte att det var lika bra att ge fan i snickeriet.

Imponerade båtbyggarelever inspekterar förstäv och spunning på en sprillans ny Andunge. 400 000 är prislappen. I bakgrunden en Bohusjulle med blymönjans omisskänliga vägkons-orangea signatur under vattenlinjen.

Kolla deras hemsida på:
http://lillakalviksbatbyggeri.se/

tisdag 6 juli 2010

Att löga sig i bifallsbruset

Utan att göra en stor affär av det så kan jag konstatera att jag är tämligen van vid applåder och bifall. Och inget konstigt med det, jag är ju underhållare och har verkligen stått oräkneliga timmar inför publik. Skratt och applåder är en högst naturlig del av det hela, och inte mer än ett tecken på att jag gör mitt jobb på rätt sätt. Alltså inget man tänker särskilt på, inget man berusas av i normalfallet. Något man vänjer sig vid och använder sig av som värdemätare på det utförda arbetet. Det hör till, helt enkelt.

Ett råd till innehavare av målade däck: undvik för all del italienska lädersulor. De saknar helt friktion mot underlaget. Stor risk för buskisartade komplikationer.

Dock är det mer sällan som en träbåtsrenoverare kan förvänta sig applåder. Det måste betraktas som ytterst irreguljärt att röna publikens bifall då man dragit i en skruv med viss snits, fått till en lask med bravur eller verkligen fått den rätta schwungen på ett spant. Och sanning att säga så är det nog ganska prövande att hantverka inför publik. Och dessutom rejält tråkigt för publiken om det inte är ett ovanligt actionladdat moment det rör sig om. Det gör det sällan.

Skall man dra resonemanget ytterligare en bit, så är det inte helt uppåt väggarna att hävda att träbåtsrenovering kan vara ett ganska otacksamt värv. De svåraste sakerna, som att byta kölbultar, passa in bottenstockar och att komma åt diverse trilskande resningsbultar långt nere i ett omänskligt smalt kölsvin, de syns inte. Pengarna man lägger ut får man aldrig tillbaka eftersom träbåtar inte är värda ens virkespriset. Och ingen berömmer en för det.

Att segla in och vända i detta smala hål, och dessutom inför en tusenhövdad publik, syntes mig övermäktigt. Med en långkölad, ganska trögvänd båt som Folkbåten är det högst sannolikt att istället för en elegant stagvändning göra en humoristisk tur upp på en brygga eller en kraftfull braksuccé rakt igenom Ivar Kreugers motorbåt "Svalan" som låg förtöjd längst inne i viken.

Dock var det en och annan, inklusive undertecknad, som fick upprättelse i söndags. På Nostalgias Veteranbåtsdag i Karlskrona. De som ställde upp i båtparaden, anförd av Anders Vaernéus, möttes nämligen av just denna i träbåtssammanhang så irreguljära företeelse: varma applåder för väl utfört arbete och för sina snygga båtar i allmänhet. Och tro mig när jag säger: det värmde! Det blir något att leva på under den kommande vinterns kalla dagar i ett ensamt båthus.

torsdag 1 juli 2010

Grisslans sextioårspresent - en ny mast

60 år är gammalt för vilket fordon som helst och för en enkel fritidsbåt är det en, i mina ögon, imponerande ålder. De byggde bra saker helt enkelt! Nåväl, nu är den gamle masten utbytt mot en nygammal (se tidigare inlägg).

Nyrenoverad, nygammal mast på plats. Ytan består av 5 lager Schooner och två lager Epifanes. En inte oäven metod; de första lagren torkar snabbt och klaras av på fyra dygn, och de sista ger den rätta glansen och uv-skyddet.

Trots att Folkbåten är en entypsbåt så förekommer tydligen vissa avvikelser båtarna emellan. Detta fick undertecknad och en medhjälpare erfara. Vid en jämförelse, med de båda masterna liggande sida vid sida, befanns Grisslans originalmast vara omkring 30 cm längre. Detta medför alltså att bommen hamnar något lägre på Grisslan när den nya masten är monterad. Ytterligare en skillnad låg i hur högt upp fiolstaget, och därmed även vant och förstag, satt på de bägge masterna. Ställda inför ett valet att antingen flytta upp fiolstaget eller att korta av vant och förstag valdes det förstnämnda. Vajerändarna är försedda med talluriter (pressade hylsor). Att klippa bort dessa och splitsa fast kausarna högre upp är ett riktigt hästjobb för en amatör, och dessutom dumt när man har snygga och funktionella talluriter. Slutligen kan jag konstatera att Grisslan fått ett smäckrare utseende med sin nya, tunnare mast.

Spridarna till fiolstagen var på Grisslans gamla mast helt i galvat järn. Den nya är en hybrid, spridare av ek och en rostfri stång dem emellan (inte monterad på bilden). Kanske inte lika hållbart, men definitivt oerhört mycket snyggare!

Filmtajm från ett gråmulet hav

Er käre folkbåtsbloggare kan återigen inte hålla sig från att plåga sin omgivning med film från leveranssegling. Till råga på allt rör det sig denna gång om en högst ordinär sådan. Men för den som vill: en liten inblick i hur livet kan te sig i en Bavaria 36:a på Nordsjön och Kielkanalen i ett gråmulet april.


Dietister och kvackelmagade bör avhålla sig från att titta på denna film då den innehåller anstötliga bilder på rejält cancerframkallande baconstekning. Till glädjeämnena för den hälsomedvetne kan i alla fall läggas, att Per "Valrossen" Nolborn syns dricka ett paket apelsinjuice. Detta har förmodligen aldrig hänt vare sig före eller efter.

måndag 21 juni 2010

Filmtajm från Skottland

Den trogne Grisslan-läsaren minns säkert med fasa den ödesmättade beskrivningen av förra årets segling längs Skotska västkusten, genom Caledonian Canal och vidare ut på Nordsjön, där skutan sprang läck. Svårigheter och stora problem med båten till trots, så var det en hejdlöst rolig segling i det bästa av sällskap. Den hugade stillar lätt sin nyfikenhet genom att köra igång filmen här nedan!


Ytterligare en i raden av halvskakiga pocketkamerafilmer. Den tålmodige, som ser hela filmen, belönas med ett stiligt luftgitarrsolo signerat Per "Valrossen" Nolborn. Inledningsvis visar densamme även sin ganska betydande bakdel.

måndag 14 juni 2010

Nygammal mast på gång!

Sanning att säga så har jag inte varit särskilt snäll mot Grisslans originalmast, och sådant får man sota för. Den var inte i särskilt bra skick när jag köpte båten, och jag har inte hunnit renovera den. Den minnesgode bloggläsaren minns även att någon satans träskalle körde över den med bil för två år sedan, och den provisoriska lagningen gör inte helhetsintrycket bättre. Masten är slut, helt enkelt!

Såhär såg den nyinförskaffade masten ut när alla beslag var demonterade. Risig fernissa och bräckt masttopp. Som tur är har jag möjlighet att hålla till i Båtbyggarlinjens lokaler i Slup- och Barkasskjulet på Stumholmen. Det är annars inte varenda kotte som förfogar över en femton meter lång arbetbänk!

Nu har jag emellertid införskaffat ett stycke begagnad furumast, som tidigare suttit på folkbåten "Blå Jungfrun" som dessvärre förpassats till den Elyseiska stranden medelst tigersåg och yxa. I köpet ingick dessutom motor, rorkult, roder, skotskena, 5 segel och diverse inredning mm.

Konstateras kan, att sagda mast är pigg i träet men i behov av viss renovering. Fernissan kass, masttoppen (skäddan) rutten och fernissan riktigt dålig. I skrivande stund har den fått sitt första lager spädd Schooner och har i övrigt undergått följande behandling.

Det är nästan klyschigt att säga att man inte kan ha för många tvingar. Men nog stämmer det alltid! En skog av skruvtvingar bara för att få fast en sketen 10mm list.

Folkbåtsmasterna är i regel limmade av furu-, gran-, spruce- eller oregon pinebräder.  Ofta med dåtidens inte helt vattenfasta limmer, t ex Aerolite. Släpper fernissan kan limfogarna fuktskadas och sakta men säkert börja gå upp. Detta var fallet med en av fogarna på denna mast, men vid inspektion av glipan visade det sig att det inte gått djupare än ca 4 mm.

För att åtgärda detta har jag valt att fräsa ut ett 6 mm djupt och 10mm brett spår, vari en list limmats. Av tidsskäl inte med epoxi -som verkligen är det bästa alternativet- utan med Aerolite. Livslängden på detta lim är dock betydande så länge ytbehandlingen hålls intakt. Så nog duger det!

 Limmad list med en snedlask. Perfekt passning vid dylika laskningar fås genom att lägga bitarna på varann och såga genom båda på samma gång. Även om snittet inte blir kanonfint, så blir det likadant på båda bitarna, och de passar ändå ihop.

Samtliga beslag satt skruvade med mässingsskruv. Och sådana skruvar har verkligen ett bäst föredatum. Korrosionen orsakar dessutom vissa skador på det kringliggande träet och samtliga skruvhål har pluggats och limmats.

Så förskräcklig kan ett icke röttåligt träslag se ut efter några år. Betänk att kringliggande furu inte visade några som helst tecken på röta. Särskilt kärnfuru är motståndskraftigt mot röta.

Skäddan i masttoppen var som sagt helt slut, och vid en närmare inspektion synes den vara av, det i båtbyggarsammanhang obrukbara träslaget, björk. Björk är hårt och starkt men föga röttåligt och bör undvikas helt. Dessutom befanns träets ådring gå lodrätt istället för vågrätt. Eftersom skäddans uppgift är att hålla akterstaget så inser man snart att detta är ett strukturellt fel som i princip kunnat orsaka ett masthaveri. Den nya skäddan i ek är såklart vänd åt rätt håll (se bild) och både limmad och skruvad i den helt friska furun.

Nya toppen i ek limmad, skruvad och grovputsad. Här är fiberiktningen horisontell, vilket gör att den klarar belastningen från akterstaget. Lägg också gärna märke till de ljusa flammorna, de s k "speglarna", i eken. Det är ekens radiella märgstrålar som uppenbarar sig i s a s längsgående genomskärning, något som tydligt skvallrar om att brädan har stående årsringar.

Fernissan var i så dåligt skick att den lätt kunde torrskrapas (alltså utan värme). Krackeleringarna har orsakat en hel del blåträ i furun. Blåträ är ju i sig inget farligt, men det skämmer onekligen utseendet. Därför har jag valt att med stöthyvel försiktigt hyvla bort omkring en halv mm runt om hela masten.

Kommande vecka läggs på att bygga upp ny fernissa. Underst ligger några lager Schooner för torktidens skull, och avslutande två - tre lager läggs med Epifanes för glansens och hållbarhetens skull. Ber att få återkomma inom kort med bilder på slutresultatet!

lördag 5 juni 2010

Grisslan på nya äfventyr

Säsongen 2010 började tidigt med sjösättning i April och första långseglingen i maj. Oskarshamn-Karlskrona avverkades på ett och ett halvt dygn med en natts vila i Borgholm, Öland. Och nu ligger, för första gången, Grisslan förtöjd på promenadavstånd från er käre bloggare. När man är van att ha 35 mil till båten känns det som en oerhörd lyx att kunna ta en oplanerad kvällstur då andan faller på. Sanning att säga så bor jag i det närmaste i båten.

Inte fan vet jag vad begreppet hundväder kommer ifrån, men som synes har boxern Maja inte mycket till övers för dylika väder.

Kalmarsund är ett jävla skitställe. Därom enas de flesta seglare. Enformigt, utan skärgård och med ett fåtal hamnar som är värda ett besök. Lägg till detta motström och krabb sjö, och vem som helst kan förstå varför man helst undviker detta gudsförgätna farvatten. Undertecknad och välbefarne Styrman Mattsson företog ändå en resa genom detta urtrista helvete, i förhoppning om en trevlig vårseglats. Tji fick vi, och gjorde resan i tät dimma, ösregn, stiltje och motvind om vartannat.

Lägg gärna märke till denna specialitet, en sällan skådad kombination: ett 16 000 kronors Musto HPX-ställ på en folkbåt som inhandlats för halva denna summa. Di rige di kan.

Var då denna mardrömslika Coleridge-färd värd besväret? Svar ja. Blekinge skärgård må vara liten och grund, men där finns ett och annat som t ex Utklippan, Ungskär och Lisas Sjökrog. Sistnämnda visserligen belägen mitt i den urtrista och fula gästhamnen Tallebryggan, men faktum är att man i princip kan förtöja till bords eftersom det är något så underbart som en flytande krog.

En underbar syn för en träbåtsfanatiker, Grisslan förtöjd intill Marinmuséets seglande barkar. Och att kunna ta båten till verkstaden på morgonen går icke av för hackor enligt vad jag kan lova!

Nordsjön i alla väder

Då var, med ett halvårs försening, leveransen av Oriole avklarad. Sagda båt skulle levereras redan i december förra året men sprang läck på Moray Firth och lades upp på varv i Inverness, Skottland.

Så trevligt kan Skagerrak vara när det vill sig. Betänk att det är samma vatten som två dagar tidigare bjöd på tremetersvågor!

Nyss hemkommen från den 550 nm långa resan mellan Inverness och Lysekil, kan jag bara konstatera att Gamla Nordsjön bjöd på en rik bukett av olika väder. Och på bästa tänkbara vis, då resan började med kuling och grov motsjö och avslutades med 20 grader varmt, solsken och bar överkropp. En stigande trivselkurva med andra ord.

En nöjd skipper som äntligen kan vistas under däck utan att spy på stubben. Hög sjö är inget vidare för aptiten och matlagningen; att stå fastsurrad och med näsan nere i en skärbräda i kraftig sjö är ett säkert recept på sjösjuka.

Det verkar som det senaste årets svinkalla, gungiga och dimmiga seglingar således är till ända, och att sommarens skärgårdsidyll på min gamla kära Folkbåt tar vid.

lördag 10 april 2010

Ipswich - Landskrona på fyra dygn

Härmed förklaras årets första leveranssegling för avklarad. Föremålet för knuff över Nordsjön var en Bavaria 36:a från Wolverstone Marina vid Ipswich, England. Sagda marina ligger utmed floden Orwell, och den litterärt bevandrade förstår genast var Eric Blair fick sin pseudonym ifrån. Jo, det är faktiskt så att George Orwell tyckte så mycket om denna idylliska flod i Suffolk att han gjorde dess namn till sitt. Och visst klingar det fint! Själv är jag väldigt förtjust i Mörrumsån, men dristar mig inte att byta efternamn för det.

Solig dag på Nordsjön. Dagtid är detta grunda hav gudi behagligt att segla på, men nattetid är det bökigt då man skall hålla reda på all den tunga trafiken. Det blir ett sabla kryssande mellan kontainerfartyg, tankers och fiskebåtar.

Turen gick över södra Nordsjön, längs holländska kusten, genom Kielkanalen och därifrån upp till gamla hederliga Öresund. Det betyder att man har möjlighet att stifta bekantskap med engelsk, holländsk, tysk, dansk och svensk kustbevakning. Vi prickade åtminstone in två av dessa och blev bordade av holländare och tyskar. Holländarna gjorde en rutinkontroll och var mest intresserade av att haffa smugglare. Då inga kidnappade rumänskor, inget knark och inga vapen stod att finna ombord på "Ellen Samuel" tog de artigt farväl och satte full fart på sin mycket snabba rib. Tyskarna däremot kom med blåljus och bötesblock i högsta hugg, och undertecknad fick böta 25 euro för brott mot sjövägsreglerna, samt en utskällning för att vi inte passat vhf:en. Dock skall tilläggas att jag är helt oskyldig, då det faktiskt var det andra fartyget som bröt mot reglerna (det kom från babord). Tyskarna hävdade att vi kommit stäv mot stäv och att jag hade underlåtit att gira styrbord. Dock visade AIS-protokollet att så inte var fallet, men tyska kustbevakningen tjafsar man inte med. Så hellre svälja stoltheten, böta och segla vidare än att bli bogserade till land och satt i koncentrationsläger.

Med passare och sjökort vid nav-bordet. Personligen föredrar jag att navigera med papperssjökort och en handhållen gps. Gps:en ger position och fungerar som kompass och positionen plottas för hand i papperskortet. Detta ger bra överblick och säkra kurser.

Bavaria 36 är en trivsam segelbåt med mysig inredning och sköna kojer. Denna hade dessutom en riktig supstuga (ett sittbrunnskapell), så man behövde inte frysa trots årstiden. Den seglar riktigt skapligt också och lyder fint på rodret och tar bra höjd mot vinden. Till de tristare sakerna hör att storskotet sitter på rufftaket och inte kan manövereras av rorsman, och att winscharna till genuan sitter en halvmeter för långt fram och nås ej heller de av rorsman. Ytterligare en sak, som jag tror gäller de flesta lite billigare båtarna, är att de inte är tillräckligt vridstyva. Det är nog för tunn plast i dem, helt enkelt. Detta gör att inredningen knakar och knarrar något rent förbannat, så sömnen blir det lite si och så med ute till havs om man är känslig för ljud.

tisdag 30 mars 2010

Den eviga kampen mot solen

En kladdig klassiker, glasburken med fernissa och penseln som frenetiskt skyddas från dammpartiklar. Knepen för dammfria fernissalager består främst i att förvara penseln i rå linolja och med plastfolie över burken som dammskydd, samt i att noggrannt avlägsna slipdamm med dammsugning, sprittrasor och klibbduk.

Sol äter fernissa, och den vackra glansen från förra våren var ett minne blott redan några månader senare. Sålunda är våren för träbåtsägaren, alltid sig lik. Vårarna flyter ihop till en enda evig rustning med suddiga konturer. Det enda som skiljer dem åt är de årliga projekten. Och 2010 går i justeringarnas och lagningarnas tecken.

Ännu ett av alla dessa tidskrävande jobb som inte syns för ett otränat öga. Babordssidan av ruffskottet har hamnat ur läge och justerats med hjälp av halvgalna spännanordningar, mystiska snickerier och nya kraftiga skruvar. Fyra dagars arbete som följs av någon veckas lackjobb. Vinsten? Det går att stänga ruffluckan. Inte särskilt storstilat, men mycket praktiskt.

tisdag 23 mars 2010

Håll myggorna stången med en tät rufflucka

Tyvärr är denna myggsäkrade miljö inte något som Grisslan kunnat erbjuda på länge, eftersom skott, gejdrar och hela rufftaket blivit skeva. En härlig glipa på omkring en centimeter vid luckans ena nederkant har således bjudit in skärgårdens alla blodtörstiga flygfän till ett smörgåsbord signerat N Nyström.

Trött på detta mycket irriterande problem har er myggstungne folkbåtsentusiast satt igång med arbetet att få ruffluckan stängbar igen. Bilder på detta märkliga snickerikalas, involverande spännremmar, lockbettlar och fendrar, kommer inom kort. Men låt mig bara säga att denna, som jag antog enkla, operation ser ut att bli vårens stora projekt. För att få skottet tillbaka i rätt läge har i stort sett varenda träbit från kistbänken till köksluckorna fått demonteras. Och tidigare renoverare (som byggde om ruffen på ett inte alltför rakt vis) har varit mycket glad i epoxilim. Således är inte en enda trädetalj i anslutning till denna minutiöst limmade ruff möjlig att demontera i orört skick. Jag tackar högre makter samt min styvfader Christer för den rikliga tillgången till mahognyvirke, eftersom snart sagt varenda del jag kommit i kontakt med omsorgsfullt har söndersmulats med stämjärn och såg.

Nåväl, var vill jag då komma med detta märkliga inlägg? Jo, till slutsatsen att lim nog är bra, men skall man kunna renovera grejerna i framtiden så bör det inte användas i onödan. Bättre då att satsa på god passning och rejäla skruvar.

Den myggätne folkbåtsseglaren på väg upp ur ruffen. Snart torde den vara hjälpligt blodsugarsäkrad..

måndag 22 mars 2010

Sambord på plats

Bygger du någonsin en snipa, så fall inte för frestelsen att tillverka sambord i hela längder, alltså utan laskar.
Ytorna som skall passas ihop blir... komplicerade. För den erfarne båtbyggaren är det säkert inga problem, men för amatören är det en tidskrävande utmaning. Nåväl! Nu är de ändå på plats och två trötta båtbyggarlärlingar kan gå vidare med sin snipa.

Det gäller att hela tiden flytta med sig tvingarna för att inte belasta skruvhålen. Bordet skall sitta tight mot köl och fjäder innan borrning och skruvning; att försöka dra ihop dem med skruv -särskilt i bordändarna- resulterar ofta i sprickor. Dra heller inte skruvarna för hårt, skruvskallen blir då till en effektiv kil som lätt spräcker bordet. Till båtbygge behöver man ett gäng enhandstvingar av bra kvalitet samt ett stort antal riktigt kraftiga och stabila skruvtvingar.

Samborden passas först noggrant in. Då man är nöjd är det dags för att hyvla fällningarna, d v s de falsar i bordändarna som gör att de överlappande (klinkade) borden ändå ser ut att gå kant i kant in i stävarna. För att inte göra ändarna för ömtåliga så hyvlas de inte färdigt förrän de sitter på plats.

Innan monteringen impregneras spunningarna och kölfjädern med linolja och stryks med någon form av tätande gucka, i vårt fall spädd Ettan. Den spädes under uppvärmning med terpentin och blir därigenom mjukare och kan påföras med en spackel eller flat träpinne.

Slutligen skruvas samborden fast med rostfri, syrafast träskruv. Att tänka på då man skruvar i trä, är att inte göra hålet för litet. Det är bara gängorna som skall pressas in i träet, själva skruven skall inte kilas fast. Och biten som skall skruvas fast skall borras så att skruven löper fritt igenom den. Om skruven gängar i båda bitarna så erhålls inte den önskade sammanpressande kraften.

måndag 15 mars 2010

Hafvets skräck

Sailors i alla länder, glöm inte bort att förse er person med den rätta stilen till havs. Havet är snart den sista platsen i vår värld där det faktiskt är helt legitimt att se ut lite hur fan som helst. Men kanske inte länge till, så passa på! Snart kanske det är Sandhamnsfjollorna i sina svindyra outfits som dikterar modet till havs. Redan nu är det en smula suspekt att bemästra vågorna iförd sydväst och sjöskumspipa, och snart är ett hederligt orange regnställ en museal kuriositet som endast den mest vågade sjöbjörn vågar visa sig i. Jag säger: ni befarna sjömän och kvinnor som vet skillnad mellan praktiska sjökläder och löjligt båtmode, stå på er! Gå med högburet huvud iland på bryggorna med gummistövlar, vegamössa och en 12-kilogädda i varje näve. Korka upp bryggsupen, beslå seglen och dra fram gitarren.

På med sydvästen och den skitiga seglarjackan och gjut mod i besättningen med en bister min. Men se för tusan till att sjömansskapet matchar outfiten. Blanka knappar blir maskeraddräkt på en dålig kapten.

lördag 13 mars 2010

Sören Mainz...

...din parkettsickel i björk är klar för leverans. Men ditt mail går inte att svara på. Hör av dig!

/Niklas

tisdag 9 mars 2010

Till yxans lov

Efter en evighet av mallande, mätande och diverse jobb som inte syns så är bordfyllningen äntligen igång. Ämnet för dagen är sambord. Sambord eller kölbord är namnet på bordet närmast kölen, och är också det som är knepigast att få på plats. Sagda bord skruvas fast i kölfjädern och i spunningen (det uthuggna spåret) i stävarna. Vanligtvis görs detta bord i två delar och laskas ihop på mitten. Detta för att det är svårt att få det att passa i båda ändarna, tar man för mycket i ena änden så är man helt enkelt rökt. Gör man det i två delar så kan man alltid lägga till extra på längden (alltså ett tillfälligt överlapp på mitten). Men vi gör ett tappert försök, och hittills ser det ut att gå vägen.

Yxor: när man väl insett att det fungerar, inte bara är skrytsamt och när man slutat tycka det är otäckt så blir man snabbt en yx-junkie. En yx klarar hyvelns och stämjärnets jobb utmärkt och på en bråkdel av tiden. En bra snickaryx  med rak och vass egg ger jämna ytor med ett minimum av ansträngning. Tyvärr avverkar den även fingrar och andra utstickande kroppsdelar lika bra, och hela dagen har jag fått jobba med vänster pekfinger inlindat i kompresser...

När spunningen är grovhuggen och kölfjädern hyvlad så börjar man göra mallar för samborden. Först görs en grovmall i massivt trä, och med denna som hjälp görs en noggrannare av masonit. Efter denna procedur tar man mallen under armen, knallar upp till virkesförrådet och hittar sig en lämplig ekplanka.

Angående båtbyggerivirke så är det en utbredd uppfattning att kvarterssågade bräder med stående årsringar är bäst i alla förekommande fall. Detta är dock inte helt sant. När det gäller bord som skall vridas (skevas) mycket så är faktiskt liggande årsringar bättre. Samma sak gäller för åror.


Mäster Kalle stöthyvlar sambordets aktersta del. Stöthyvlen ger bättre kontroll över ytan än en såg och en vass sådan kan man bara inte vara utan.

Efter utsågning av bordet och planhyvling till rätt tjocklek basas det och fixeras på plats med tvingar och klotsar. När det suttit på plats i ett dygn släpper man tvingarna och inpassningen tar vid. När det ena sambordet passats in perfekt så överförs dess mått till andra sidan. Borden skall vara exakt lika på styrbord och babords sidor. För glada amatörer och villiga lärlingar så kan jag säga: detta är pilligt, svårt och tidskrävande. Men det går! Allt som behövs är försiktighet, tålamod och tid.


Basning tillgår sålunda: en baspanna, ånkokare -i detta fall armens koksvagnsdito- producerar ånga som via slangar leds in i en baslåda. I baslådan värms borden eller spanten upp tills de blir lätta att böja. För ek gäller en timme per tum. När de basade bitarna fått kallna behåller de den form man gett dem i varmt tillstånd. Ek tillhör de mer lättbasade virkesslagen, ask likaså. Svårare är t ex mahogny. 
Foto: Johan Nilsson

söndag 21 februari 2010

En avstickare...

Så har fan blivit gammal och religiös. Undertecknad har blivit med motorbåt av plast, en Albin 25:a. Sagda båt är fådd och skall renoveras upp till lysande skick under sommaren. Sannolikt kommer det mesta arbetet att bli inredningssnickeri, då vandaler snott luckor, dynor och säten under denna stackars båts alldeles för många år på land.

En 70-talsskönhet (nåja) i förfall. Lägg gärna märke till det stulna förarsätet. Vem fan snor en soffa från en gammal Albin 25:a? Nåväl, med mycket jobb och en portion tur så skall hon skina igen. Klara var namnet.