tisdag 30 mars 2010

Den eviga kampen mot solen

En kladdig klassiker, glasburken med fernissa och penseln som frenetiskt skyddas från dammpartiklar. Knepen för dammfria fernissalager består främst i att förvara penseln i rå linolja och med plastfolie över burken som dammskydd, samt i att noggrannt avlägsna slipdamm med dammsugning, sprittrasor och klibbduk.

Sol äter fernissa, och den vackra glansen från förra våren var ett minne blott redan några månader senare. Sålunda är våren för träbåtsägaren, alltid sig lik. Vårarna flyter ihop till en enda evig rustning med suddiga konturer. Det enda som skiljer dem åt är de årliga projekten. Och 2010 går i justeringarnas och lagningarnas tecken.

Ännu ett av alla dessa tidskrävande jobb som inte syns för ett otränat öga. Babordssidan av ruffskottet har hamnat ur läge och justerats med hjälp av halvgalna spännanordningar, mystiska snickerier och nya kraftiga skruvar. Fyra dagars arbete som följs av någon veckas lackjobb. Vinsten? Det går att stänga ruffluckan. Inte särskilt storstilat, men mycket praktiskt.

tisdag 23 mars 2010

Håll myggorna stången med en tät rufflucka

Tyvärr är denna myggsäkrade miljö inte något som Grisslan kunnat erbjuda på länge, eftersom skott, gejdrar och hela rufftaket blivit skeva. En härlig glipa på omkring en centimeter vid luckans ena nederkant har således bjudit in skärgårdens alla blodtörstiga flygfän till ett smörgåsbord signerat N Nyström.

Trött på detta mycket irriterande problem har er myggstungne folkbåtsentusiast satt igång med arbetet att få ruffluckan stängbar igen. Bilder på detta märkliga snickerikalas, involverande spännremmar, lockbettlar och fendrar, kommer inom kort. Men låt mig bara säga att denna, som jag antog enkla, operation ser ut att bli vårens stora projekt. För att få skottet tillbaka i rätt läge har i stort sett varenda träbit från kistbänken till köksluckorna fått demonteras. Och tidigare renoverare (som byggde om ruffen på ett inte alltför rakt vis) har varit mycket glad i epoxilim. Således är inte en enda trädetalj i anslutning till denna minutiöst limmade ruff möjlig att demontera i orört skick. Jag tackar högre makter samt min styvfader Christer för den rikliga tillgången till mahognyvirke, eftersom snart sagt varenda del jag kommit i kontakt med omsorgsfullt har söndersmulats med stämjärn och såg.

Nåväl, var vill jag då komma med detta märkliga inlägg? Jo, till slutsatsen att lim nog är bra, men skall man kunna renovera grejerna i framtiden så bör det inte användas i onödan. Bättre då att satsa på god passning och rejäla skruvar.

Den myggätne folkbåtsseglaren på väg upp ur ruffen. Snart torde den vara hjälpligt blodsugarsäkrad..

måndag 22 mars 2010

Sambord på plats

Bygger du någonsin en snipa, så fall inte för frestelsen att tillverka sambord i hela längder, alltså utan laskar.
Ytorna som skall passas ihop blir... komplicerade. För den erfarne båtbyggaren är det säkert inga problem, men för amatören är det en tidskrävande utmaning. Nåväl! Nu är de ändå på plats och två trötta båtbyggarlärlingar kan gå vidare med sin snipa.

Det gäller att hela tiden flytta med sig tvingarna för att inte belasta skruvhålen. Bordet skall sitta tight mot köl och fjäder innan borrning och skruvning; att försöka dra ihop dem med skruv -särskilt i bordändarna- resulterar ofta i sprickor. Dra heller inte skruvarna för hårt, skruvskallen blir då till en effektiv kil som lätt spräcker bordet. Till båtbygge behöver man ett gäng enhandstvingar av bra kvalitet samt ett stort antal riktigt kraftiga och stabila skruvtvingar.

Samborden passas först noggrant in. Då man är nöjd är det dags för att hyvla fällningarna, d v s de falsar i bordändarna som gör att de överlappande (klinkade) borden ändå ser ut att gå kant i kant in i stävarna. För att inte göra ändarna för ömtåliga så hyvlas de inte färdigt förrän de sitter på plats.

Innan monteringen impregneras spunningarna och kölfjädern med linolja och stryks med någon form av tätande gucka, i vårt fall spädd Ettan. Den spädes under uppvärmning med terpentin och blir därigenom mjukare och kan påföras med en spackel eller flat träpinne.

Slutligen skruvas samborden fast med rostfri, syrafast träskruv. Att tänka på då man skruvar i trä, är att inte göra hålet för litet. Det är bara gängorna som skall pressas in i träet, själva skruven skall inte kilas fast. Och biten som skall skruvas fast skall borras så att skruven löper fritt igenom den. Om skruven gängar i båda bitarna så erhålls inte den önskade sammanpressande kraften.

måndag 15 mars 2010

Hafvets skräck

Sailors i alla länder, glöm inte bort att förse er person med den rätta stilen till havs. Havet är snart den sista platsen i vår värld där det faktiskt är helt legitimt att se ut lite hur fan som helst. Men kanske inte länge till, så passa på! Snart kanske det är Sandhamnsfjollorna i sina svindyra outfits som dikterar modet till havs. Redan nu är det en smula suspekt att bemästra vågorna iförd sydväst och sjöskumspipa, och snart är ett hederligt orange regnställ en museal kuriositet som endast den mest vågade sjöbjörn vågar visa sig i. Jag säger: ni befarna sjömän och kvinnor som vet skillnad mellan praktiska sjökläder och löjligt båtmode, stå på er! Gå med högburet huvud iland på bryggorna med gummistövlar, vegamössa och en 12-kilogädda i varje näve. Korka upp bryggsupen, beslå seglen och dra fram gitarren.

På med sydvästen och den skitiga seglarjackan och gjut mod i besättningen med en bister min. Men se för tusan till att sjömansskapet matchar outfiten. Blanka knappar blir maskeraddräkt på en dålig kapten.

lördag 13 mars 2010

Sören Mainz...

...din parkettsickel i björk är klar för leverans. Men ditt mail går inte att svara på. Hör av dig!

/Niklas

tisdag 9 mars 2010

Till yxans lov

Efter en evighet av mallande, mätande och diverse jobb som inte syns så är bordfyllningen äntligen igång. Ämnet för dagen är sambord. Sambord eller kölbord är namnet på bordet närmast kölen, och är också det som är knepigast att få på plats. Sagda bord skruvas fast i kölfjädern och i spunningen (det uthuggna spåret) i stävarna. Vanligtvis görs detta bord i två delar och laskas ihop på mitten. Detta för att det är svårt att få det att passa i båda ändarna, tar man för mycket i ena änden så är man helt enkelt rökt. Gör man det i två delar så kan man alltid lägga till extra på längden (alltså ett tillfälligt överlapp på mitten). Men vi gör ett tappert försök, och hittills ser det ut att gå vägen.

Yxor: när man väl insett att det fungerar, inte bara är skrytsamt och när man slutat tycka det är otäckt så blir man snabbt en yx-junkie. En yx klarar hyvelns och stämjärnets jobb utmärkt och på en bråkdel av tiden. En bra snickaryx  med rak och vass egg ger jämna ytor med ett minimum av ansträngning. Tyvärr avverkar den även fingrar och andra utstickande kroppsdelar lika bra, och hela dagen har jag fått jobba med vänster pekfinger inlindat i kompresser...

När spunningen är grovhuggen och kölfjädern hyvlad så börjar man göra mallar för samborden. Först görs en grovmall i massivt trä, och med denna som hjälp görs en noggrannare av masonit. Efter denna procedur tar man mallen under armen, knallar upp till virkesförrådet och hittar sig en lämplig ekplanka.

Angående båtbyggerivirke så är det en utbredd uppfattning att kvarterssågade bräder med stående årsringar är bäst i alla förekommande fall. Detta är dock inte helt sant. När det gäller bord som skall vridas (skevas) mycket så är faktiskt liggande årsringar bättre. Samma sak gäller för åror.


Mäster Kalle stöthyvlar sambordets aktersta del. Stöthyvlen ger bättre kontroll över ytan än en såg och en vass sådan kan man bara inte vara utan.

Efter utsågning av bordet och planhyvling till rätt tjocklek basas det och fixeras på plats med tvingar och klotsar. När det suttit på plats i ett dygn släpper man tvingarna och inpassningen tar vid. När det ena sambordet passats in perfekt så överförs dess mått till andra sidan. Borden skall vara exakt lika på styrbord och babords sidor. För glada amatörer och villiga lärlingar så kan jag säga: detta är pilligt, svårt och tidskrävande. Men det går! Allt som behövs är försiktighet, tålamod och tid.


Basning tillgår sålunda: en baspanna, ånkokare -i detta fall armens koksvagnsdito- producerar ånga som via slangar leds in i en baslåda. I baslådan värms borden eller spanten upp tills de blir lätta att böja. För ek gäller en timme per tum. När de basade bitarna fått kallna behåller de den form man gett dem i varmt tillstånd. Ek tillhör de mer lättbasade virkesslagen, ask likaså. Svårare är t ex mahogny. 
Foto: Johan Nilsson