tisdag 29 mars 2011

Ett kvällsnöje för ungkarlar

Medborgare, skaffa er en svarv. När man väl blir fast så är det omöjligt att sluta och vips så finns det inte ett stämjärn i verktygslådan som inte har ett nytt handtag i skinande björk. Man kan nog diskutera nyttan av en svarv i en båtbyggarverkstad. Den är nog inte omistlig. Men ett stillsammare, mer terapeutiskt, kvällsnöje än att svarva ett handtag får man leta efter.

För bra resultat utan flisor krävs vassa verktyg. Välslipade eggar gör också att tiden man behöver lägga på sandpapprande minskas avsevärt. Riktiga fanatiker skulle aldrig använda sådana, men mitt knep för att få det riktigt fint är att slutslipa med våtslippapper och linolja och avsluta med vanligt hushållspapper. Det täpper till porerna och gör ytan lagom blank!

För mannen eller kvinnan som har allt!

Den verktygsmani man lätt drabbas av som hantverkare kan driva en person hur långt som helst. Och en som verkligen tagit denna mani till den absoluta toppen är onekligen Karl Holtey. Denne remarkable skotte tillverkar vad som måste vara världens exklusivaste och för all del dyraste hyvlar. De tillverkas en och en, aldrig i serier, och vill man beställa en så får man lägga en riktigt saftig handpenning. Även om de är de finaste hyvlar som går att köpa så lär de, enligt uppgift, sällan användas till hyvling. De köps snarast som dyrbara samlarobjekt. Och priset? De dyraste går för strax under hundra lakan.

Flottare än såhär blir det inte! Gissningsvis är dessa hyvlar trots priset en bra investering för framtiden. De lär sannolikt öka i värde med tiden.


Kolla hans sida på:
http://www.holteyplanes.com

måndag 28 mars 2011

Och däcket är lagt!

Dags alltså att njuta en smula av ett arbete som i slutändan blev riktigt tjusigt, om jag får säga det själv. Man skall alltid unna sig att stå och glo ett tag på sådant man gjort klart. Gärna med en glasartad, korkad blick och med halvöppen mun.

Akterdäcket skruvat, pluggat och slipat. Ovanpå detsamma prålar den lånta hyveln som såg till att ändarna på ribben blev fina och utan flisor.

Själva däcket, det som verkligen syns består av skarndäck, mittfisk och ribb. Dessa delar tillverkar man ganska enkelt. Knepet är att klippa ut pappersmallar och pussla med dem tills man blir nöjd med designen. Det som kräver desto mer arbete är underlaget och de förbaskade sargarna. Att få de sistnämnda att passa förde med sig en rejäl hoper svordomar och lika många lugnande kaffepauser.

De vita pluttarna i sargarnas ändar är ingalunda där av estetiska skäl. Nej då, de är helt och hållet till för att skydda de ömtåliga bladlaskarna från att spricka i väntan på att få förenas med resten av sargen.

Om man har tillgång till en riktigt bra planhyvel så behöver man inte sandpappra ytorna. En hyvlad yta blir blank, glatt och vacker. De enda ytorna som hittills slipats på lilla Katla är sargarna och däcksribben. Inte för att de varit skrovliga eller ojämna, utan för att få bort limrester.

Här syns skillnaden mellan hyvlad och slipad mahogny. Den slipade sargen får en flanellartad, ljus yta medan det hyvlade skarndäcket mörknar och blir blankt.

Däcket är lite av båtens signatur, det första intrycket som möter upp på bryggan. Är man noga med linjespelet och utförandet så ger man båten karaktär. Tänk på att nåten skall fyllas med svart nåtmassa. Det syns om det blir snett!

Mittfiskarna (mahognybiten i mitten av däcket) skall vara lite konisk. På så sätt ser däcket ut att följa båtens linjer. Gör man den rak så kan ribben se ut att peka inåt, mot mitten.

onsdag 16 mars 2011

Bladlask del 2 samt mer om Veritas stöthyvel

De nyss påbörjade bladlaskarna blev idag färdighyvlade. Att en sådan sak skall behöva ta en halv dag låter kanske underligt, men jag har mina skäl att vara försiktig. De lamellimmade sargarna var såpass arbetskrävande att få till, att jag inte kan stå ut ens med tanken på att behöva göra om dem vid ett misslyckande med laskhyvlandet. Således: långsamt, noggrant och aningen räddhågset hyvlande. Men fina blev de!

Här syns jiggen som används för att göra laskarna. Två skruvtvingar, två snabbtvingar och två kilar behövdes för att få det hela att sitta stilla under hyvlingen. Lägg märke till att kilarna är belagda med sandpapper. Detta är ett enkelt och oslagbart knep för att få ämnen, underlag eller tvingar att sitta stilla då ytorna inte är helt parallella. Var inte rädd för att sandpappret skall repa underlaget. De minimerar snarast tvingarnas inverkan på ytorna.

Veritashyveln har visat sig oslagbar för detta jobb. Eftersom själva jiggen och tvingarna begränsar utrymmet för hyvlingen, så behöver man kunna hyvla tvärs fibrerna. Veritas stöthyvel med lågvinkel klarar detta galant utan att flisa upp ändar och sidor. Den har också tillräckligt stor sula för att göra ytan plan, något en mindre hyvel inte gör utan vidare.

Här ser du en storleksjämförelse mellan olika hyvlar. Från vänster till höger: Stanley nr 3 putshyvel, Stanley nr 220 stöthyvel med normalvinkel, Veritas stöthyvel med lågvinkel och sist Lie Nielsen stöthyvel nr 102 med lågvinkel, "Lill-Nisse".

fredag 11 mars 2011

Bladlask del 1 samt kort om Lunas (gräsligt fula men oslagbara) snabbtvingar

Momentet för dagen är hyvling av bladlask, en nog så grannlaga uppgift som dock är enklare än vad man först kan tro. Här är en liten beskrivning!

Här syns principen för jiggen: två kilar som ger formen, en bräda som tjänar som stabilt underlag. Fäst ämnet ordentligt och gör märken så du vet var det skall vara om det hamnar ur läge. Lägg f ö märke till snabbtvingen som skymtar till höger. Den med den ogudaktiga, överjävligt motbjudande spygröna färgen. Om du klarar av färgen så köp en sådan. Det är Lunas snabbtvingar och de är bäst av alla jag hittills testat -Bessey, Irwin och i stort sett samtliga billighetsmärken. Förutom en riktigt fin kvalitet överlag så har den räfflad mjukplast på tårna och fäster mycket bättre än alla andra. 

Bladlasken är till för att förbinda plank i längsled, t ex bord eller, som här, sargar. För var de mycket vanliga på båtar, men de har trängts undan till förmån för stumlasken, där borden läggs ände mot ände och förbinds med en laskbricka. Bladlasken innebär att man hyvlar ner ändarna till en kilform så de ligger limmade eller nitade omlott istället. Det är krångligare än stumlasken, men blir snyggt när man lyckas!

Längden på lasken skall i bordläggning vara tio gånger virkets tjocklek. I denna lilla sarg på denna lilla båt är det inte nödvändigt. Krafterna som påverkar den är inte så stora. Denna lask blir 60mm och virket är 12mm.

Färdighyvlad bladlask, klar för slutjustering med sickling. På bilden är ämnet lamellimmat. Detta är en stor fördel vid hyvlingen, eftersom limskarvarna framträder som "årsringar". När dessa är raka och parallella så är hyvlingen jämn. Använd en linjal eller liknande för att kontrollera att hyvlingen blivit rak åt alla håll!

För att få till en jämn och fin hyvling som är exakt likadan på de bägge ändar som skall förbindas så tillverkar man en enkel hyveljigg. Den består av en planhyvlad bräda och två kilar. De två kilarna är till för att styra hyveln, brädan tjänar som plant och jämnt underlag. Sätt kilarna på ömse sidor om ämnet som skall hyvlas, och skruva fast dem. Dra sedan ett streck på ämnet där lasken skall börja (i detta fall alltså 60mm in ifrån änden. Sedan är det bara att hyvla!

Änden på lasken skall gå ut "till intet". Var försiktig med de sista huveldragen så du inte spräcker, flisar upp eller gör änden ojämn. Rekommenderad hyvel för ändamålet är en stöthyvel med lågvinkel.

Nästa del: limning och inpassning!

tisdag 8 mars 2011

Plugg!

När en människa tillfrågas om vem den umgås med eller vad den gör, så svarar hon oftast på en helt annan fråga, nämligen på vem hon tycker mest om och vad hon helst gör. Likaså säger träbåtsrenoveraren säkert att han mest sysslar med avancerat finsnickeri medelst dyrbara hyvlar, när denne snarast står och skrapar färg eller sliter med tiotals skruvtvingar. Detta inlägg ägnas helt åt det aningen enformiga, och föga glamourösa, arbetet med att plugga skruv- och nithål.

Här fräser jag 10 mm pluggar till däcksribb. Kan man, som på bilden, använda samma virke som det som skall pluggas så är det fördelaktigt för utseendet. Och naturligtvis så skall ådringen ha samma riktning som ämnet som pluggas -med ett undantag: om man lagar en spricka m h a ett "pärlband" av pluggar och lim, så skall ådringen ligga på tvärsan. Annars spricker pluggarna också.

Om man renoverar eller bygger träbåtar så blir det väldigt mycket plugg. Somliga väljer att köpa dem, men jag tycker det lönar sig att göra dem själv. Och verktygen behöver inte vara oöverkomligt dyra! Det räcker utmärkt med en pelarborr av bänkmodell och en enkel pluggfräs.

Själva plugghålet görs allra bäst med ett vasst och stabilt forstnerborr. Djupet bör vara tillräckligt för att pluggen och limmet skall få fäste, d v s omkring fem-sex mm. Om möjlighet finns så är det bäst att borra även detta med pelarborr, eftersom det är lätt hänt att hålet blir ovalt med en handmaskin.

Pluggen, däremot, skall man aldrig göra med handmaskin. Då blir de garanterat sämre. T ex kan de bli aningen ovala, så att förargliga glipor uppstår i pluggningen.

Borrar och fräsar av tvenne slag: dyra resp billiga. De vänstra är proffsgrejer som är mycket stabila, men de högra duger gott för de flesta. Den billiga fräsens nackdel är att den inte kan göra särskilt långa plugg. På den dyrare fräsens minussida står att den, p g a sin bredd, gör av med mycket mer virke per fräst plugg, samt att den kräver en stark pelarborrmaskin. Små bänkmodeller med drivremmar stannar.

Förr limmade man inte pluggen så ofta, utan nöjde sig med god passform och ett dopp i gammal, geléad, fernissa. Numer är limning vanligast. Epoxilim är klart bäst, men är olämpligt för att det blir kladdigt och för att det har kort "pot life", d v s kort tid innan det stelnar i burken sedan det blandats med härdaren. Även PU-lim är olämpligt eftersom det skummar under härdningen och tenderar att skjuta ur pluggen. Själv har jag fastnat för aerolite. Man fyller hålet med härdare (myrsyra) med en liten konstnärspensel och doppar pluggen i själva limmet och tryker ner den i hålet. Dock skall man ha skyddsglasögon på sig när man knackar i den, eftersom myrsyran kan stänka. Om pluggen kantrar eller börjar gå snett då du slår i den: försök inte knacka den tillrätta. Då förstörs hålet. Ta bort den och sätt i en ny istället.

När limmet stelnat någorlunda kan man knacka bort överskottet med riktigt vasst stämjärn. Hugg inte ända ner på en gång eftersom du då riskerar att slå ur för mycket av pluggen. Sista biten kan man med fördel ta med en snålt inställd och mycket vass stöthyvel, helst en med lågvinkel på stålet. Se till att även få bort alla limrester; särskilt om du skall betsa träytan. Limrester framträder som tydliga mörkröda prickar och är synnerligen vanprydande. Och ett litet slutligt tips! Om du ser att du siktat lite snett med forstnerborren: korrigera det inte! Den lilla ring som då sitter intill det korrigerade hålet skämmer utseendet värre än om pluggen sitter lite snett, särskilt då det gäller mörkare träslag som mahogny.

Huru man lägger ett nätt litet däck!

Ett av världshistoriens minsta akterdäck är snart klart. Men trots dess ringa storlek så tar det tid att tillverka. Däckning innehåller många moment! Inget av dem är särskilt svårt, men tillsammans utgör de ett styvt jobb. Och som tidigare nämnts så gäller det att inte förhasta sig. Minsta ojämnhet eller fel syns på en sjömil!

Så här skall ådringen se ut på ett furu- eller pinedäck. Det skall byggas av virke med stående årsringar, det ger harmoni. Liggarde årsringar ger ett flammigt och oroligt däck. Man bör också tänka på att furu efter en tid i solen uppvisar stora färgskillnader mellan kärn- och splintved. Splinten blir ljusgul medan kärnan blir rödbrun. Snyggast blir om man bara använde det ena eller andra. Går inte detta så bör man lägga bitarna symmetriskt.

Båtbyggandet innehåller så många moment att man i stort sett aldrig blir fullärd eller uttråkad. Det finns alltid nytt att lära och tekniker att studera. Och dessutom så finns det en hel mängd områden som det fortfarande efter flera tusen års byggande tvistas om, såsom huruvida kärnsidan av virket skall ligga utåt eller inåt på bordläggningen. Jag tillhör "utåtskolan", medan t ex välrenommerade "Lilla Kålviks varv" sällar sig till "inåtskolan". Ett modernare, och mycket kärt, tvisteämne är terpentinets nytta eller onytta i linoljeimpregneringen. Troligen lär det dröja innan denna häftiga debatt lägger sig!

Ett körnslag innan man borrar plugghålen i däcksribben underlättar siktandet med forstnerborret. Lägg märke till de två mittersta ribben på bilden: de har redan börjat uppvisa tydliga skillnader mellan splint och kärna. Två likadana ribb ligger på motsvarande plats på däckets motstående sida för symmetrins skull.

Däckets synliga delar, d v s skarndäck, fisk och ribb, är också dess mest lätttillverkade. De verkligt knepiga detaljerna återfinns i dess underliggande stomme. Knän och stävkrafter har många ytor som skall passas in perfekt för att hålla rötan stången. Däcksribben skall fällas in i balkvägaren. Dessa moment är tidskrävande och kräver kunskap, men är långt ifrån omöjliga för en amatör. Viktigt är emellertid att man tar reda på hur arbetet skall göras för att undvika framtida problem med sprickor eller fukt.

Hålen görs såhär: 1) mät ut och markera (tunt) med blyerts 2) slå ett körnslag 3) borra för pluggen med ett forstnerborr 4) borra med ett vanligt borr för skruvens hals (den utan gängor). Om Skruven är 4 mm så skall hålet i ribben vara detsamma. Är de för tighta eller om man använder helgängade plåtskruv istf träskruv, så får man inte rätt drag i förbandet. Hålet i underlaget skall vara såpass stort att endast skruvens gängor pressas in i träet (åtminstone när det gäller hårda träslag som ek).

När det kommer till virkesval så är furuns kärnvirke att föredra. Den är betydligt motståndskraftigare mot rötan än vad splinten är. Splinten är ytved, den levande delen av trästammen och den som uppfordrar vatten till barren. Kärnan ligger i dvala, och är fylld med röthämmande ämnen. Å andra sidan så kan man konstatera att splintveden suger åt sig mer linolja än kärnan, och dess impregnering väger i någon mån upp mot dess sämre motståndskraft

Här är hålen klara och däcksribbens undersidor skall bara målas innan det är dags att skruva fast dem. Lägg märke till att antalet skruvar till synes är en smula överdrivet. Där de egentligen inte behövs gör man bara ett plugghål för symmetrins skull. Fånigt, yes box. Men stiligt!

torsdag 3 mars 2011

Back in business!

Efter ett längre uppehåll så är knoget med däck och sarg återigen igång. Först ut var att slutligt passa in däcksribben och fräsa nåtspåret i den ände med vilken de ligger emot sargarna på för- och akterdäck!

Vid fräsningen av bakkanten av fördäcket krävdes att ribben tvingades ned för att följa språnget (alltså båtens bananform, ha ha). Gör man inte det så blir ribben dels för kort, och får dels fel vinkel när de senare skruvas fast. Lite grubblande resulterade i lösningen på bilden: först frästes de två längsta, sedan övriga. De små spillbitarna är till för att tillse att ribben får rätt avstånd till mittfisken.

Arbetsgången då man lägger däck och bygger sarg är värd en förklaring. Den kräver lite planering! Det kan vara frestande att skruva fast däcksribben så snart de är inpassade och klara, men det är att ge sig själv bekymmer. Det gör det nämligen svårare att passa in sargen; detta eftersom man då inte har några däcksbalkar att fästa tvingarna i. Alltså måste man börja med att 1) passa in ribben, 2) fräsa ändarna med kopierfräs så de följer knäets rundning perfekt, 3) fräsa nåtfalsen och 4) avlägsna ribben. När man sedan passat in och skruvat fast sargarna så är det bara att skruva dit ribben, som då bör passa perfekt.

För att få bakkanten på ribben att helt överensstämma med knäets rundning använder man en kopierfräs, alltså en pinnfräs med ett kullager som rullar längs stycket den skall kopiera. För att inte ribben skall röra sig och förstöras av fräsen så kan man göra som på bilden och spänna en bräda över däcket. Här är även nåtspåret fräst, med en kullagerförsedd falsfräs. Att detta blir jämnt är det viktigaste, eftersom nåten utgör en distinkt och mycket iögonenfallande svart linje. Är nåten illa gjorda så får en i övrigt välbyggd båt ett skabbigt utseende.

Katlas sargar är lamellimmade i för och akter. Detta är också ett förfarande som är värt några kommentarer. Det som utgör den största utmaningen är att föra över båtens form till en limjigg. Hur noggrann man än är så är det praktiskt taget omöjligt att få ett perfekt resultat. Lösningen är att vara så noggrann som möjligt och att göra ämnet med ett rejält övermått både i längd och höjd. Men om virket tillåter (vilket det inte gjorde i detta fall) så är basning att föredra framför limning.

Att mäta ut formen på sargen görs såhär:

1 Placera en käpp i båtens mitt, tvinga fast den mot en bottenstock så att den står rakt upp (helt lodrätt). Käppen måste nå över relingens högsta punkt.

2 Dra ett murarsnöre från för till akter och använd ett lod för att märka ut båtens mitt i för och akter. Från dessa märken sätter man av streck längs skarndäckets insida var 20:e cm. Numrera varje märke.

3 Ta sedan ett långt vattenpass, lägg det från varje märke och håll det vågrätt in mot käppen. Sätt ett streck på käppen och ge det aktuellt nummer (alltså samma nummer som märket på skarndäcket.

4 För att få ut kurvan så gör du ett streck med snörslå på ämnet till sargen och sätter ett märke på var 20:e cm och ge dem samma numrering som på skarndäcket i båten. Använd därefter käppen. Avståndet mellan strecken på käppen förs över till ämnet och sätts av vid respektive nummer.

5 Använd ett ri (en böjlig list) som läggs längs märkena på ämnet, och rita ut kurvan.

Detta blir mycket exakt. Men trä har en osviklig förmåga att leva ett eget liv då det böjs, och ett rejält övermått är att rekommendera för att ha lite att jobba med vid inpassningen.  I Katlas för, där språnget är kraftigare än i hennes akter, var övermåttet ca 70 mm i höjd och det gick åt till sista millimetern!

Här är sargen färdigpassad sånär som på att ändarna skall sågas av och hyvlas för den bladlask som skall förbinda den med långsidorna. För att sargen inte skall glida omkring under passningsarbetet så kan man med tvingar sätta fast stoppklotsar som vilar mot däcket.