tisdag 30 januari 2018

Lite färg på den!

...så är den klar. Detta är alltså den nye fine slipvagnen på sina nya fina rälsar. På sina nya fina betongskivor istället för vanliga slipers. Det är grejer detta!

Jag kan inte låta bli att tycka att den blev rätt stöddig med det grova eket och de tunga stålrören.

Det enda som återstår av den gamla, skrotade vagnen är dess hjul och hjulaxlar. Axlarna är helt i original, medan hjulen har genomgått en smärre förvandling. Gjutjärnshjul kan med tiden, om de inte varit rejält smorda, bli fyrkantiga då de ibland tenderar att kasa under riktigt tung last. Och dessa hjul har haft 10-12 ton på sig som värst. Därför skickades de iväg på svarvning, där även den yttre flänsen skulle tas väck. Detta för att vi har gått upp i dimension på den nya rälsen.

Första firman de hamnade hos var ena riktiga jävla klåpare, och de svarvade sönder hjulen totalt. Av helt oklara skäl svarvade de ned hjulbanans godstjocklek till flera olika mått, det minsta till ca 6 mm. Inget man ställer en 12-tons fiskebåt på alltså. Dessutom så hade de gett upp till slut och lämnade jobbet halvfärdigt. Fick sedan en faktura av dem på 10 400 riksdaler. Vissa skäms inte för sig.

Nästa man att ta sig an dem var den utomordentligt duktige smeden Jonasson på Kallinge Precisionsmekaniska. Han smidde nya, tjocka fina banor och hjulen är bättre nu än när de var nya. Han gjorde det till hälften av priset som de andra tog för att fördärva dem.

Vagnen är svetsad i fyra djävulskt överdimensionerade vkr-rör och ett par I-balkar i mitten. Hjulen är sedan så att säga infällda i rören. Istället för att göra stöttor av stål, såsom på den gamle vagnen, så valde vi att köra på 100x150 mm tjärad ek med beslag av stål. Ganska gammaldags, javisst, men mycket starkt och dessutom enkelt att underhålla. Stål rostar upp ganska snabbt, medan ek kan stå i många herrans år med endast lite tjära eller olja årligen. Dessutom så föredrar vi trä i stöttorna eftersom det är så förlåtande om man skulle råka köra emot dem när man skall upp på vagnen. Ett vasst stålhörn kan göra riktigt saftiga märken i ett skrov.

Insidan av vkr-rören har vi sprutat med Dinitrol mot rosten. Vi hoppas att det någorlunda skall hålla den stången. Utsidan skall vi måla med Gjöcos rostskyddsprimer och deras alkydoljefärg. Bägge våra andra vagnar är målade med detta, och det har fungerat perfekt hittills.

Hela hamnplanen skall fyllas upp med 0-30 och sedan grus, så att marken kommer i nivå med betongen. Det kommer att bli snyggt som tusan!

Rälsen låg tidigare på vanliga ekslipers, men det höll inte riktigt måttet eftersom de sjönk ned ojämnt i dybottnen i den tämligen övergödda Saxemaraviken. Vi satsade därför på ett experiment, nämligen att lägga ut en bana av armerade betongplattor. Dessa fick vi mot avhämtning från bostadsområdet Älgbacken, där man bytte ut sina gamla balkonger mot moderna pensionärskuvöser. Det är alltså bortsågade balkonggolv vi har hävt ut i havet.

Jag överdriver inte när jag säger att det var knepigt att få dem på plats. En dykare i vattnet (jag) två gubbar på land (Micke och Kjell) och en gubbe i kranen (Per). Som dykare får man i dessa vatten efter tre sekunder i dyngan absolut noll sikt, och man får blunda och känna sig fram.

Vi lade först ut betongplattor till ett givet antal meter ut i havet. Därefter tog vi ytterligare en platta och lade den på de andra i strandlinjen. I den bultade vi fast rälsens ändar, och försåg dem även med ett stopp (för att vagnen inte skall kunna spåra av ute under vattnet) i form av ett vinkeljärn som svetsades fast tvärs över rälsen. Därefter började vi mödosamt foga de två sälarna till varandra genom att svetsa tvärbitar och kryss av plattjärn (80x10mm) emellan dem. I längsled bultade vi ihop rälarna med plattjärn efter att vi skurit upp hål i deras ändar med ett gasställ. När det hela var klart och rälsens längd överensstämde med betongbanans undervattensdel, så lyfte vi ut det hela, med den sistnämnda betongplattan och räls, i havet.

Därmed ligger alltså rälsen lös på hela betongbanan förutom det yttersta blocket. Vi inväntade sedan ett rejält lågvatten, och kunde under detta (som varade i tvenne dagar) gå en bra bit ut på banan och bulta fast rälsen med expanderbult och små bitar av plattjärn.

För att klara av "knöken" i vattenlinjen så sågade vi på väl valda ställen igenom rälen ända ned till den "platta" delen. Därefter kunde den böjas till rätt form och sedan svetsas ihop igen.

Vi har provkört vagn och räls utan last på vagnen, och det ser mycket bra ut. Men detta är ett jobb som jag ytterst ogärna gör igen. Tungt, kallt, vått.



torsdag 25 januari 2018

Solosåg. Jag är slagen med häpnad!

Visst har jag länge känt till dessa portabla sågverk från Logosol. Men jag har alltid antagit att de är leksaker och att blir krokiga och hackiga skitbräder och en jävla massa sågspån. Jag hade fel i allt utom sågspånet.

Rent snitt, helt jämnt och 100% parallellt med motstående sida. Planken behövde en vända per sida i rikthyveln för att vara helt perfekt.

Den stackare som händelsevis brukar kika in på denna blogg måste väl vid det här laget vara väldigt trötta på dess innehåll. Och jag måste medge att det har varit tunnsått med de seriösa båtbyggeriartiklarna på sistone. Jag kan dock trösta den trötte med att det senaste dryga halvårets evinnerliga tjat om svetsar, järnvägsräls och annat stålrelaterat snart är en saga blott. För nu är det värsta över. Bägge de dåliga sliparna är fixade. Den ene är utbytt i sin helhet med räls och vagn och allt och antages vara byggd för evigheten, den andre är hjälpligt reparerad och förhoppas hålla i åtminstone ett och ett halvt år.


Stocken läggs på ställningen, och sågen med sitt svärd vevas längs en bana. Förbluffande enkelt.

Det sista riktiga byggelementet som skall fästas på den nya (monstruösa) slipvagnen är skråna, alltså de stöttor mot vilka båtarna vilar på sin vägg upp från och ned i vattnet. Materialvalet föll på ek istället för stål, eftersom det förstnämnda är snällare mot fribord och dylikt, samt att det inte rostar.

För några år sedan så fick jag ett par stockar till skänks, och de har sedan dess legat och möglat i slänten invid varvets parkering. Mycket oansenliga. Nu kom de till heders, och kamraten Sven Holmberg kom och ställde upp sitt portabla sågverk av märket Logosol M7.


Hela grejen är gjord i aluminium. Mycket lätt, men också mycket stabilt.


Nu har jag inget annat än beröm att ösa över detta underverk! Det är så lätt att man lyfter det i sin helhet på två personer, helt utan ansträngning. Det sågar rakt och ger en otroligt plan yta. Svens variant med trefas elmotor har dessutom påfallande tyst gång (det finns rytande versioner med motorsåg på).

Och så enkel konstruktion! Genialt! Det som behövs utöver sågen är något att lyfta stockarna med, och jag har ju en traktor med frontlastare. Jag konstaterar bara detta: jag bara måste skaffa en sådan här sågjävel!

Resultatet: 2,5 meter långa bjälkar på 150x100 mm. Kraftfulla skrån mot vilka 12-tons båtar skall kunna luta tryggt. Ek är bastanta grejer!



onsdag 17 januari 2018

Snart premiär för nya slipen

Efter evighetslångt arbete så är första biten av nya båtslipen på plats. Så är också den lika nya vagnen. Sista svetsjobbet på den utfördes idag; fem öglor att fästa spännbanden i. Det som återstår innan premiären, som kommer att bli slipdragning av min egen m/s Dyning, är att såga till ett gäng passande bitar ur några ekstockar. Dessa bitar skall bli till nya fräscha skrån, d v s stöttor som båtarna lutar sig emot när de dras upp på slipen.

Okmark svetsar öglor så gnistorna far.

Gårdagen bjöd på ett osedvanligt lågt vattenstånd, vilket möjliggjorde för oss att bulta fast rälsen i betongblocken en bra bit ut i havet. Det var en ynnest vi inte hade räknat med, och hela arrangemanget blev betydligt stabilare härigenom.

Nyström gör detsamma.