måndag 26 januari 2009

Nu går den gamle bomjäveln åt helvete

Likt så många gamla folkbåtsbommar så är även min naturligtvis lagad efter att likrännan spruckit. Råkade emellertid komma över en påbörjad bom där rännan var urfräst, men inget mer gjort. Då kan man ju naturligtvis inte låta bli att bepryda sin gamla kära båt med en ny sådan. Alltså är en rätt stilig sak i gran med ändar av mahogny snart klar.

Träbåtar består troligen till 80% av träplugg. Minst. I alla fall om man betänker all tid man lägger ned på pluggskärning, pluggning och hugg/slip av desamma.


Ämnet till bomen är enligt uppgift ca 20 år gammalt och har legat och väntat på vidare behandling hos beställaren. Undertecknad bytte till sig den mot en bit mahogny.


Sista slipningen av likrännans mynning innan oljning och intertox tar vid.


Beskåda förvåningen hos er käre folkbåtsbloggare när han helt plötsligt stod och slentrianslöjdade en helt oplanerad båtgrej.

fredag 9 januari 2009

Nödstyrning och sälklubbning

Ett roderhaveri är kanske inte så sannolikt på en folkbåt i hyfsat skick. Ett folkbåtsroder är en stabil sak, och dessutom väl upphängt. Att alla tre roderinfästningarna skulle haverera samtidigt förefaller aningen osannolikt. Om roderbladet, som vanligtvis är gjort i två delar, skulle dela sig, så skulle man ändå ha styrförmåga kvar, alltså halva rodret.


Återstår så tvegge tänkbara scenarier. Antingen går rorkulten av, eller så lyckas man bräcka roderhuvudet. Det sistnämnda förebygger man genom att byta ut de gamla sketna mässingsskruvarna som brukar sitta där på gamla folkor. Och är träet i de båda ekbitar som det består av kass så är det lätt att byta. Träet blir lätt gistet och sprucket eftersom roderhuvudet är lite av en fuktfälla om man inte monterar av kulten mellan seglingarna.


Det mest sannolika är nog att rorkulten går av, särskilt om man seglar omkrring med en så smäcker liten snobbpinne som den på Grisslan (se tidigare inlägg). Särskilt vid hård läns så blir rodertrycket stort. När det tar i ordentligt är det knappt man orkar hålla emot när hon vill lova upp i sjöarna. Min stiliga rorkult böjer sig då betänkligt, och låt mig bara säga att det gör skepparn aningen nervös. Går eländet av blir det till att stoppa in båtshaken i roderhuvudet och styra med den.

Det är emellertid inget man vill göra under en hel semester, så det är lika bra att ha med en extra. Grisslans originalrorkult tjänar som sådan. Den var dock så kraftigt överdimensionerad att jag undrar om den inte använts till säljakt, sjöröveri eller murbräckning vid sidan av. En stöddig och otroligt tung sak i ask, och vars ände man knappt nådde runt med en hand. Dessutom har den reagerat precis såsom ask reagerar på vanskötsel -minsta lilla spricka i fernissan resulterar i svartträ. Nåväl, jag hyvlade ner den rejält och gav den lite mjukare linjer, och nu hänger den i taket för fernissning. Dock är ask ett tungt och hårt träslag, så den går även fortsättningsvis utmärkt att använda till att klubba säl. Åtminstone om jag förlänger den med ca 10 meter, för närmre en vild säl än så har jag inte lyckats segla.

tisdag 6 januari 2009

Namnbyte och ond bråd död?

Enligt den gamla, men ack ännu så levande, skrocken så betyder det otur att byta namn på ett fartyg. Och inte bara lite småotur som att "Jävlar, nu brände jag vid potatismoset, jag skulle aldrig bytt namn på den förbannade båten!". Utan snarare riktigt grovkalibrig otur som i "hjälp, för helvete!" Trots detta byter de flesta namn på sina båtar ändå, och hävdar att det inte betyder otur så länge man inte byter då hon ligger i sjön.

Varför då utsätta sig för risken att förlisa i okristliga stormar, krossas av ryska oljetankers eller få pungen avbiten av en förbannad klappmyts? Jo, det oomkullrunkeliga faktum att föregående ägare alltid har haft usel smak. Båtvärlden formligen kryllar av töntiga och ovärdiga båtnamn som Se-gla-ut, Minådin, Rödluvan eller Hållidej. Nu vill jag ju inte hävda att Grisslan är ett ovanligt lysande namn, men det är i alla fall passande på en svart och vit båt med låg vattenlinje. Och framförallt är det bättre än ursprungsnamnet.

Klicka på bilden nedan, och du ser klart och tydligt att hon tidigare hetat: SNUPPAN. Inte tusen jävlar, sju stekta helgon och hundra vidbrända änglar skulle få mig att segla en båt med det namnet.


Man förlorar tron på mänskligheten då man ser ett båtnamn som detta.

måndag 5 januari 2009

Klassisk båt, klassisk musik!

video

Kanske världshistoriens första folkbåt med egen vinjett?

En stötta att hvila både bom och ögon uppå

En av seglingens oundvikliga ritualer vid både seglingens början och slut är hanteringen av bommen. Den vanligaste utrustningen (på gamla båtar) för stöttningen i hamn är bomsax och bomstötta. Sistnamnda variant återfinns i Grisslans sittbrunn som ses nedan. Bomsax stjäl mindre utrymme i sittbrunnen, eftersom den vanligtvis placeras på rufftaket, men kan i gengäld inte användas till något annat, som bordsben och liknande.


Grisslans bomstötta står stadigt på en klack på skotpålen, och har i sin tur en klack på sig, som tjänar som stöd åt ena änden av mitt stora sittbrunnsbord. När bordet inte används förvaras det inskjutet under akterdäck, och bomstöttan ligger löst i förpiken.

Den gamla stöttan var inte stort mer än en furuplanka med ett sågat urtag längst upp för bommen och en klack av furu på mitten. Inget fel på den vad ändamålet berör. Men den är beklagligt ful. Alltså blir det en ny!


Den nya är en smäckrare sak i mahogny. Längst upp sitter, istället för tidigare enkla träkonstruktion, en klyka i rostfritt. Två ekbitar är limmade för att förstärka infästningen för densamma. Klykan kommer f ö från mina föräldrars tidigare högsjösnipa, på vilken satt en nedskalda folkbåtsrigg. Där var den avsedd att monteras på doghousets tak. Nu får den sitta på min nya granna pinne!


Klacken för sittbrunnsbordet är limmad i ek och mahogny och skruvlimmad till själva stöttan. Det sorgliga med denna särdeles bedårande lilla tingest är att den inte syns när den gör sitt jobb... alltså sitter under bordet.



Hela skiten är sedan betsad med Internationals mahognybets. Eken blir till en början lite väl röd av denna behandling, men tidigare försök visar att tonen efter någon månad är behagligt rödbrun. Avslutningsvis stryks hela rasket med 8-9 lager Schooner efter gängse mönster: 3 spädda (med balsamterpentin) lager utan mellanslip som åtföljs av någon veckas genomhärdning och sedan 5-6 oförtunnade lager med lätta slipningar mellan de tre sista. Jag försöker alltid fernissa med spegelblankt resultat, men är fullt medveten om att en sådan här pryl, som skall användas, tappas, stuvas osv inte håller sig särskilt grann så värst länge. Om man tillbringar sina seglingssemestrar med en konstant grämelse över repor, så blir man snart olidlig för sin omgivning.