måndag 21 juni 2010

Filmtajm från Skottland

Den trogne Grisslan-läsaren minns säkert med fasa den ödesmättade beskrivningen av förra årets segling längs Skotska västkusten, genom Caledonian Canal och vidare ut på Nordsjön, där skutan sprang läck. Svårigheter och stora problem med båten till trots, så var det en hejdlöst rolig segling i det bästa av sällskap. Den hugade stillar lätt sin nyfikenhet genom att köra igång filmen här nedan!


Ytterligare en i raden av halvskakiga pocketkamerafilmer. Den tålmodige, som ser hela filmen, belönas med ett stiligt luftgitarrsolo signerat Per "Valrossen" Nolborn. Inledningsvis visar densamme även sin ganska betydande bakdel.

måndag 14 juni 2010

Nygammal mast på gång!

Sanning att säga så har jag inte varit särskilt snäll mot Grisslans originalmast, och sådant får man sota för. Den var inte i särskilt bra skick när jag köpte båten, och jag har inte hunnit renovera den. Den minnesgode bloggläsaren minns även att någon satans träskalle körde över den med bil för två år sedan, och den provisoriska lagningen gör inte helhetsintrycket bättre. Masten är slut, helt enkelt!

Såhär såg den nyinförskaffade masten ut när alla beslag var demonterade. Risig fernissa och bräckt masttopp. Som tur är har jag möjlighet att hålla till i Båtbyggarlinjens lokaler i Slup- och Barkasskjulet på Stumholmen. Det är annars inte varenda kotte som förfogar över en femton meter lång arbetbänk!

Nu har jag emellertid införskaffat ett stycke begagnad furumast, som tidigare suttit på folkbåten "Blå Jungfrun" som dessvärre förpassats till den Elyseiska stranden medelst tigersåg och yxa. I köpet ingick dessutom motor, rorkult, roder, skotskena, 5 segel och diverse inredning mm.

Konstateras kan, att sagda mast är pigg i träet men i behov av viss renovering. Fernissan kass, masttoppen (skäddan) rutten och fernissan riktigt dålig. I skrivande stund har den fått sitt första lager spädd Schooner och har i övrigt undergått följande behandling.

Det är nästan klyschigt att säga att man inte kan ha för många tvingar. Men nog stämmer det alltid! En skog av skruvtvingar bara för att få fast en sketen 10mm list.

Folkbåtsmasterna är i regel limmade av furu-, gran-, spruce- eller oregon pinebräder.  Ofta med dåtidens inte helt vattenfasta limmer, t ex Aerolite. Släpper fernissan kan limfogarna fuktskadas och sakta men säkert börja gå upp. Detta var fallet med en av fogarna på denna mast, men vid inspektion av glipan visade det sig att det inte gått djupare än ca 4 mm.

För att åtgärda detta har jag valt att fräsa ut ett 6 mm djupt och 10mm brett spår, vari en list limmats. Av tidsskäl inte med epoxi -som verkligen är det bästa alternativet- utan med Aerolite. Livslängden på detta lim är dock betydande så länge ytbehandlingen hålls intakt. Så nog duger det!

 Limmad list med en snedlask. Perfekt passning vid dylika laskningar fås genom att lägga bitarna på varann och såga genom båda på samma gång. Även om snittet inte blir kanonfint, så blir det likadant på båda bitarna, och de passar ändå ihop.

Samtliga beslag satt skruvade med mässingsskruv. Och sådana skruvar har verkligen ett bäst föredatum. Korrosionen orsakar dessutom vissa skador på det kringliggande träet och samtliga skruvhål har pluggats och limmats.

Så förskräcklig kan ett icke röttåligt träslag se ut efter några år. Betänk att kringliggande furu inte visade några som helst tecken på röta. Särskilt kärnfuru är motståndskraftigt mot röta.

Skäddan i masttoppen var som sagt helt slut, och vid en närmare inspektion synes den vara av, det i båtbyggarsammanhang obrukbara träslaget, björk. Björk är hårt och starkt men föga röttåligt och bör undvikas helt. Dessutom befanns träets ådring gå lodrätt istället för vågrätt. Eftersom skäddans uppgift är att hålla akterstaget så inser man snart att detta är ett strukturellt fel som i princip kunnat orsaka ett masthaveri. Den nya skäddan i ek är såklart vänd åt rätt håll (se bild) och både limmad och skruvad i den helt friska furun.

Nya toppen i ek limmad, skruvad och grovputsad. Här är fiberiktningen horisontell, vilket gör att den klarar belastningen från akterstaget. Lägg också gärna märke till de ljusa flammorna, de s k "speglarna", i eken. Det är ekens radiella märgstrålar som uppenbarar sig i s a s längsgående genomskärning, något som tydligt skvallrar om att brädan har stående årsringar.

Fernissan var i så dåligt skick att den lätt kunde torrskrapas (alltså utan värme). Krackeleringarna har orsakat en hel del blåträ i furun. Blåträ är ju i sig inget farligt, men det skämmer onekligen utseendet. Därför har jag valt att med stöthyvel försiktigt hyvla bort omkring en halv mm runt om hela masten.

Kommande vecka läggs på att bygga upp ny fernissa. Underst ligger några lager Schooner för torktidens skull, och avslutande två - tre lager läggs med Epifanes för glansens och hållbarhetens skull. Ber att få återkomma inom kort med bilder på slutresultatet!

lördag 5 juni 2010

Grisslan på nya äfventyr

Säsongen 2010 började tidigt med sjösättning i April och första långseglingen i maj. Oskarshamn-Karlskrona avverkades på ett och ett halvt dygn med en natts vila i Borgholm, Öland. Och nu ligger, för första gången, Grisslan förtöjd på promenadavstånd från er käre bloggare. När man är van att ha 35 mil till båten känns det som en oerhörd lyx att kunna ta en oplanerad kvällstur då andan faller på. Sanning att säga så bor jag i det närmaste i båten.

Inte fan vet jag vad begreppet hundväder kommer ifrån, men som synes har boxern Maja inte mycket till övers för dylika väder.

Kalmarsund är ett jävla skitställe. Därom enas de flesta seglare. Enformigt, utan skärgård och med ett fåtal hamnar som är värda ett besök. Lägg till detta motström och krabb sjö, och vem som helst kan förstå varför man helst undviker detta gudsförgätna farvatten. Undertecknad och välbefarne Styrman Mattsson företog ändå en resa genom detta urtrista helvete, i förhoppning om en trevlig vårseglats. Tji fick vi, och gjorde resan i tät dimma, ösregn, stiltje och motvind om vartannat.

Lägg gärna märke till denna specialitet, en sällan skådad kombination: ett 16 000 kronors Musto HPX-ställ på en folkbåt som inhandlats för halva denna summa. Di rige di kan.

Var då denna mardrömslika Coleridge-färd värd besväret? Svar ja. Blekinge skärgård må vara liten och grund, men där finns ett och annat som t ex Utklippan, Ungskär och Lisas Sjökrog. Sistnämnda visserligen belägen mitt i den urtrista och fula gästhamnen Tallebryggan, men faktum är att man i princip kan förtöja till bords eftersom det är något så underbart som en flytande krog.

En underbar syn för en träbåtsfanatiker, Grisslan förtöjd intill Marinmuséets seglande barkar. Och att kunna ta båten till verkstaden på morgonen går icke av för hackor enligt vad jag kan lova!

Nordsjön i alla väder

Då var, med ett halvårs försening, leveransen av Oriole avklarad. Sagda båt skulle levereras redan i december förra året men sprang läck på Moray Firth och lades upp på varv i Inverness, Skottland.

Så trevligt kan Skagerrak vara när det vill sig. Betänk att det är samma vatten som två dagar tidigare bjöd på tremetersvågor!

Nyss hemkommen från den 550 nm långa resan mellan Inverness och Lysekil, kan jag bara konstatera att Gamla Nordsjön bjöd på en rik bukett av olika väder. Och på bästa tänkbara vis, då resan började med kuling och grov motsjö och avslutades med 20 grader varmt, solsken och bar överkropp. En stigande trivselkurva med andra ord.

En nöjd skipper som äntligen kan vistas under däck utan att spy på stubben. Hög sjö är inget vidare för aptiten och matlagningen; att stå fastsurrad och med näsan nere i en skärbräda i kraftig sjö är ett säkert recept på sjösjuka.

Det verkar som det senaste årets svinkalla, gungiga och dimmiga seglingar således är till ända, och att sommarens skärgårdsidyll på min gamla kära Folkbåt tar vid.