tisdag 28 november 2017

Svetseriet

Jag tror inte att många andra båtbyggare har byggt eller renoverat färre båtar än vad jag har gjort de senaste månaderna. I princip all min vakna tid har lagts på att reparera lokaler och utrustning på varvet. Dessa trista grejer kan emellertid ha dragit med sig en och annan nyttighet. Först och främst så har jag varit nödtvungen att bättra på mina svetsarskills.

Pinnsvetsande i vår lilla smedja. På skallen sitter 3M's utmärkta Speedglasshjälm, med snitsigt rosmotiv. Uppe på väggen hänger Julas dödskalleprydda dito. Den rekommenderas icke.

Utrustningen jag har på varvet består av:

1 En liten trotjänare, Helvi Green 148 invertersvets. Jag kan bara inte begripa hur en så liten grej kan vara så effektiv. Absolut inga problem att bränna på ordentligt med 3,25:or. Jag har svetsat en hoper mindre rostfria detaljer med denna. Med 1,6 eller 2,0 mm pinnar och mindre kräm så går det utmärkt även till tunnare plåt.

2 Esab Buddy TIG 160 hf. Denna lilla kamrat har jag ägt i ett drygt halvår, men hittills är det bara Michael som har använt den. Han behärskar tigandet rätt bra, och jag har inte haft tid att sätta mig in i det. Hur som helst attans bra svets för att svetsa klena rostfria grejer. Att bli bra på den är mitt nästa mål.

3 Tvenne automatiska svetshjälmar, den ena en Esab Warrior tech, den andra en klassisk 3M Speedglass. Efter en dags användande av den förstnämnda, som kostar hälften av Speedglasshjälmen, så kan jag säga att jag inte mellan dem har kunnat märka någon större skillnad. Däremot märker man en förbannat stor skillnad mellan bägge dessa, lite dyrare, hjälmar och billigare grejer. Dessa släcker blixtsnabbt. Aldrig att man blir bländad. Det har jag däremot blivit åtskilliga gånger i t ex Julas Meec. Hopplöst. Med en bra hjälm är det oerhört mycket lättare att få till rätta tekniken i svetsandes sköna konst.

En vacker dag skaffar vi sannolikt en bättre MIG, men i dagsläget klarar vi oss alldeles utmärkt med TIG och MMA.

En gång i tiden så ogillade jag att svetsa. Tyckte det var rökigt, svårt och en smula obehagligt. Men när man väl får kläm på det så tycker jag att det är rent av tillfredställande att se bitarna smälta samman. En annan, mer praktisk och ekonomisk sida av det hela, är att man reder ut smidet själv och slipper lägga hiskeliga summor på enkla grejer som roderbeslag, röstjärn, stävbeslag och liknande.

söndag 26 november 2017

Stamgäst och mahognyjätte, samt något om mastskötsel

Salamis byggdes på Saxemara Båtvarv 1981 till Lars och Cissi Werner, Arnö, Karlskrona. Sedan dess har hon återkommit år efter år för vinterförvaring och underhåll. Så även tjugohundrasjutton.

Som alla vet så blir båten större på land och mindre i vattnet. Och väl i vattnet så minskar storleken med en fot per sekundmeter vind! Inne i varvshallen blir denna 40-foting närmast överväldigande. Lägg märke till Folkbåten till höger. Lilla Ellinor, F-443, ser närmast ut som en släpjolle i detta mäktiga sällskap.


Salamis är 40 fot, har fribord och överbygge av mahogny, undervattenskropp i lärk och köl av bly. Vikten lär ligga kring nio ton, varav tre i kölen. På haven utgör hon en majestätisk syn med sina respektive stor- och mesansegel hissade. På land, på sin slipvagn, utgör hon en närmast skrämmande uppenbarelse. Inne i varvshallen når hon från golv till tak; endast ca femtio cm skiljer hennes pulpit från takpanelen.

I bjärt kontrast mot ovanstående vinterkyliga bild står denna lätta sommarvy. Bakom Björn O Svensson i sin Imp synes Salamis just ha gjort ett elegant slag under uppvisningen vid Saxemara Classic Boat Show 2016.


I år står hon på en nyrenoverad slipvagn. Vid förra årets sjösättning knakade det oroväckande i ett av hjulen. Lagret var slut och byttes. All rost har knackats väck, och den före detta röda vagnen är numer svartmålad undertill med den övre delen av ramen målad i signalgult. Varför? För det att röd färg syns mycket dåligt i mörkt vatten, och det har varit ett elände att se vagnens position i det kritiska ögonblick då man skall få den tunga båten rätt placerad på den. Vid gårdagens upptagning visade detta sig vara ett utmärkt drag. Aldrig har det för oss gått så lätt att få upp henne. Nya skrån har vagnen också fått. Alltså stöttor. Dessa är sågade i 120x10 mm kärnek, och bultade med stålplattor och nya fina galvade bult och mutter.


Nyligen sjösatt 2015, fotograferad från mastkranens topp, ligger Salamis förtöjd vid den numer utbytta mastkransbryggan. Lägg märke till hur försommarvärmen har fått algerna att jäsa och flyta upp till ytan. Lägg också märke till Salamis snygga däckslayout med sitt eleganta grånade teakdäck och vackert bruröda mahognyöverbygge.

Nytt för i år är också att vi har byggt konsoller och lyftkranar till hennes master. Därmed är de inomhusförvarade. Mesanmasten har sedan länge förvarats på väggen i varvshallen, men den hiskeligt tunga stormasten har fått ligga snällt ute. Inte bra i mitt tycke! En trämast är extremt dyr att tillverka, och få har kunskap och möjlighet därtill. Att utsätta den för höstens fukt och vinterns kyla är allt annat än optimalt. Under denna vinter skall den helrenoveras, och jag spår den därefter ytterligare många år i sin mastfot.

Master är stundom tämligen styvmoderligt behandlade. Många lägger allt krut på båten, och när den är färdig för sjösättning så är det lätt att tänka att masten nog klarar sig något år till utan fernissning. Det är ett dumt beslut! Jag har visserligen lång vana av att lacka master och är nog snabbare än gemene man, men detta jobb görs ändå i en handvändning! Salamis tretton meter långa mast tar ca 4 timmar att slipa och fernissa. En folkbåtsmast tar mindre än två timmar. Att årligen ge sin mast ett lager fernissa håller ordning på limfogarna. Utan fernissa så spricker de upp, med början i ändarna.

Jag har allt som oftast propagerat för användandet av Schooner (fernissa) i bloggen. Jag är dock, sedan några år som proffs ändrat mig och slår istället ett slag för Epifanes. Den är visserligen aningen svårjobbad och förvisso dyr, men den täcker otroligt bra, bygger lagom tjockt, ger långvarig glans, håller vattnet ute ur virket och håller betydligt (!) längre än billigare varianter. Särskilt master tycker jag är värda denna premiumfernissa. De flexas och böjs, daskas av segelduk, nöts av fall och skot, står oskadade i regnet och bakas i den obarmhärtiga solen. Om någon del på båten är värd lite extra kärlek så är det masten.

fredag 3 november 2017

Ett experiment

Stora slipen på Saxemara Båtvarv gjordes om och lades ut i havet år 1981. 36 år senare hade den tjänat ut, både vagn och räls. Slipers också. För den som inte vet det, så kan jag berätta att en slip är detsamma som en järnväg med vagn som används till upptagning och sjösättning av båtar.

Den gamla slipvagnen hade rostat upp totalt, och i skrivande stund håller vi på och svetsar ihop en ny, djävulskt stabil, sak. Själva banan hade dels rostat, dels separerat från sina slipers och dels börjat försvinna ned i bottensedimentet. Sistnämnda är inte att undra på. Saxemaraviken är belagd med ett omkring en meter djupt lager av mycket löst slam.

Vår experimentella lösning på det sistnämnda är att lägga ut betongslipers istället för trä-dito. Och inte vilka betongslipers som helst; vi kom över ett väldigt parti bortsågade balkonggolv från Ronnebys betongförort nr 1, Älgbacken.

För den som instinktivt reagerar med ett "brrr" på denna novemberbild, så kan jag berätta att dräkten, en Mares Semi dry 7+7 mm, är mycket varm. Faktum är att ett dyk i 8-gradigt vatten är riktigt behagligt. Det känns som ett nöjesbad i kroppsvarmt tropiskt vatten. Men där upphör likheterna.

Efter ett sabla arbete så är plattorna utlagda i havet och en bit upp på land. Det skall tilläggas att de väger drygt 1,5 ton stycket. Inte lätt att få dem på rätt plats, särskilt som slammet virvlar upp direkt. Alltså behövs en dykare i sjön; en som kan känna sig fram i mörkret och med känseln avgöra om plattorna hamnat där de skall vara.

Efter en veckas vila så verkar de ha stabiliserat sig, och vid inspektion tycks de ligga jämnt och bra. Onsdagen innebar mätning under vattnet av banan för att själva rälsen skall kunna svetsas ihop med plattjärn. Plattjärnen är där för att hålla rätt avstånd mellan dem. Väl på plats lyfts hela den ihosvetsade rälsmodulen ut med kran och bultas till "balkonggolvslipersen". Vi är minst sagt oerhört spända på hur detta skall fungera!