söndag 20 december 2009

Ett skotskt fynd

Så har vintern förgyllts med en trevlig, om än kylslagen, segling runt Skottland. Återigen ett uppdrag från Yachtdelivery.se, och denna gång som skeppare. Turen kan sammanfattas sålunda: vansinnigt roligt och spännande, men med en del otur vad utrustning angår.

Solnedgång över Sound of Jura på skotska västkusten. Denna kust är riktigt svårnavigerad till följd av mycket starka tidvattenströmmar och, för den ovane, oväntade effekter av desamma. Som exempel kan nämnas att (ta fram en karta nu) den nordgående (flod-) strömmen genom Jura suger vattnet ur Firth of Clyde, vilket resulterar i att det är ebb på västsidan av halvön Kintyre samtidigt som det är flod på östsidan. Det skiljer alltså bara ett tiotal sjömil mellan ebb och flod! Att runda Mull of Kintyre är sålunda något som noggrannt måste timas om man inte vill sluta sina dagar bland strömvirvlar och vassa klippor.

Rutten skulle gå från Largs, upp längs skotska västkusten, genom Caledonian Canal till Inverness och därifrån över Nordsjön till Uddevalla. Båten "Oriole of Clyde" var en Jeanneau 40 DS 2001 (däckssalong). En mycket god sjöbåt, men med en inredning som mest passar till gästhamnar, medelhavsklimat och parasolldrinkar. En skotte som gästade båten avlät utlåtandet: "Oh lads, I see you've got yourselfs a floating gin palace".

Dagen är kort i norr så här års, så det blir en hel del mörkernavigering efter fyrar. Gemene man ger sig ju sällan ut i okända farvatten då det är mörkt, men med is i magen och en gnutta förstånd så går det utmärkt och måste rekommenderas. Det är attans mysigt att stå och räkna blink. Men jösses vad mycket lättare det går nu för tiden då man har en plotter ombord! Bilden är tagen strax intill det sinnessjukt strömutsatta sundet Gulf of Corryvrechan, som är ett "no-no" för fartyg utan dödslängtan.

Sagda båt hade gått som charterfartyg i många år och var sliten. Mäklarens omdöme var något kryptiskt: "She's old. She's worn. But the general feeling is that she'll work". Och tja... det gjorde hon inte. Ett första tecken på att allt inte skulle gå helt problemfritt var att värmaren, en Eberspächer, inte startade. En veckas ansträngningar att få igång den var fruktlösa. Och låt mig utan att överdriva säga att Skottland är ett kylslaget land i december. Och fuktigt.

Älvdans över en iskall Caledonian Canal, som delvis var frusen, varför vi tvangs utrusta båten med ett isbrytande gummidäck i fören (fungerade utmärkt). Kanalen skall kunna avverkas på minst tretton timmar, men tog tre dagar till följd av en förömd järnvägsbro som behagade gå sönder.

Resan gick enligt planerna -men inte enligt tidtabellen- hela vägen till Inverness. Men väl ute på Nordsjön började Bilge-levelalarmet tjuta och det visade sig att hon börjat ta in vatten i den tillagande motsjön. Sålunda vändes skutan och seglades in till Inverness Marina och varvet på välrenommerade Caley Marine. Turen över Nordsjön får anstå till februari eller mars då hon åter beräknas vara sjövärdig.

Jungman Jonathan på ett kylslaget, men vackert Loch Ness, som är en del av The Great Glen och Caledonian Canal. Efter en smärre överläggning ombord togs beslutet att sjöjäveln är rätt lång men oändligt överskattad. För att vara så vida berömd så är den rätt ynklig och tar inte många timmar att avverka.

Om ni någon gång råkar vara i Skottland med båt, så missa inte nybyggda Inverness Marina, som garanterat har den bästa servicen jag någonsin sett. Skottarna är överhuvudtaget ett otroligt gästfritt och hjälpsamt folk! Var man än kommer erbjuds man skjuts och all upptänklig assistans utan att ens behöva fråga. Om så ändå vore fallet i gamla Svea! Missa heller inte västkusten, för maken till spännande omgivningar och utmanande navigering är nog svåra att finna. Men glöm för all del inte att ta med Reeds Nutical Almanac (eller liknande) och admiralitetets lots, för utan dessa blir strömmar och färdvägar inte lätta att förutse och planera. Vi hade inte med oss lotsen, och fick onekligen studera sjökort, tidvattenalmanackan och Reeds ordentligt, samt understundom fråga oss fram bland lokala seglare, fiskare och sjöräddare.

Och det skotska fyndet som titeln på inlägget utlovade? Jo, en folkbåt som lagts upp på varv för renovering. Inte visste jag att skottarna satt och spelade säckpipa i vår kära svenska klassiker!

På marinan i Dunstaffnage (nära whiskystaden Oban), låg denna slitna skapelse i mahogny på ek och med inombordare. Det föreföll som om denna marina inte var av den sorten som tillåter gamla skorvar att stå och sakta tyna bort, så med lite tur skall hon snart besegla de skotska fjordarne igen. Lägg gärna märke till stöttningen. Detta, med svenska ögon sett, undermåliga pallningssätt användes på alla upplagda båtar på denna marina, även 50+ fotare.

onsdag 2 december 2009

Verktygsmani - ett tillstånd

Det händer något med män som kommer in i en båtbyggarverkstad. Det är något med blicken. Jag misstänker att det inte bara handlar om miljö, utan om något nedärvt. Män har byggt båtar sedan urminnes, och bra båtar har varit nyckeln till framgångsrik handel, kommunikation och krigföring. Greker, romare, fenicier, engelsmän, portugiser och holländare - skickliga båtbyggare och framgångsrika kulturspridare. Fan vet om vi inte har båtbyggandet i generna, en instinktiv drift att konstruera flytetyg, liksom fågeln bygger sitt bo och grävlingen sitt gryt.

Åtminstone kan man tro det då man ser karlar som fullständigt tappar koncepten då de får syn på en -i våra dagar hopplöst omodern och onyttig- träbåt. Vad som torde kunna definieras som mannens svar på kvinnans shopping är verktygssamlande. Den man är inte född som kan gå förbi en välfylld verktygslåda utan att fingra på skruvdragare eller kontrollera skärpan hos ett hyvelstål.


Hyvlar, slipjigg, linolja och bomullssnöre. The shit, tycker de flesta av hankön.

måndag 30 november 2009

En titt i båtbyggarverkstan!

Nu kan jag inte låta bli att gå lite utanför folkbåtsprofilen ett tag, och skriva en smula om min trädoftande vardag i Slup- och barkasskjulet på Stumholmen, Karlskrona.

På båtbyggarlinjen bygger samtliga förstaårselever inledningsvis en flateka. Det kan låta simpelt, men är ett väl genomtänkt pedagogiskt grepp. Byggandet av denna lilla båt innehåller flertalet av de moment som återkommer i mer komplicerad form i tillverkningen av mer avancerade båtar. Man lär sig grunderna i huggning av spunning, basning, inpassning av upplängor osv. När man som undertecknad hållit på med renovering i många år, så inbillar man sig lätt att man kan en hel del om det här med träbåtar. Den inställningen skippar man ganska snart...

Basning och inpassning av essing. Det finns ännu inte ett enda båtbyggeri som beklagat sig över att de har för många tvingar.

Bland de nyttigare sakerna man lär sig är att använda handverktyg istället för maskiner. Gör underverk för händigheten och förståelsen för trä. Där man tidigare utan att blinka hade ställt sig vid fräsen, rikthyveln eller slipskivan tar man nu gladeligen fram stämjärn, kälhyvlar och japansåg. Låt mig bara tillägga att en Tormekslip gör underverk för eggverktygen. En nyvunnen, närapå manisk inställning till skärpa har resulterat i stämjärn och hyvelstål som man kan raka skägget med. Det är en fröjd att se en putshyvel skiva upp ändträet på en ekplanka som vore det en ost!

Tulleklamp i ek och pinne i rostfritt. Av ek är också stäv, köl, knän, sudlist, upplängor, nara och stävkraft. Resten av flatekan är i gran.

Mätmetoder och diverse knep för dessa är kanske det mest värdefulla man får med sig. Som amatör får man så att säga uppfinna hjulet om och om igen, men här får man knepen av de som redan kan. Ofta med en aha-upplevelse, och med ett stilla förbannande av sin egen enfald då man tänker tillbaka på alla bakvända och krångliga metoder man själv fått hitta på. Det finns åtskilligt man inte kan läsa sig till!

Flatekor i olika stadier samt det nyligen färdiga skrovet till en blekingseka väntande på inredning och detaljer.

lördag 28 november 2009

Båtbyggarsegling

Sedan några månader går jag på Båtbyggarlinjen i Slup- och Barkasskjulet i Karlskrona. Tanken är att på ett läsår hinna bygga en 13' flateka och en 14' riggad motorsnipa. Det verkar gå vägen eftersom flatekan förfärdigades i veckan.



Kan inte låta bli att lägga upp en liten film från sensommaren, då vi lärlingar lärde oss att segla de allmogebåtar vi bygger. Blekingsekorna är till formen ganska lika folkbåten, med fylligt men vasst förskepp och akterspegel och bra släpp i aktern. De seglar mycket bra, och vrakekan (jo, den största varianten av blekingseka heter faktiskt så) Klaura loggade goda 7-8 knop på slören. Vad man dock snabbt märker är hur svårt det är att få spririggade allmogebåtar att gå över stag. Man är tvungen att bräcka med focken för att komma runt med någorlunda bibehållen fart även då det blåser bra.

söndag 27 september 2009

Plastbalja över gamla Nordsjön

Efter en tämligen bloggfri, men desto mer seglingsfylld sommar blev det även en tur över Nordsjön med en modern plastskapelse. Sagda plastbåt var en 39' Jeanneau som transportseglades från Burnham, England, till Varberg för yachtdelivery.se.


Marinan i Burnham on Crouch. Så ser det ut vid ebb: flytbryggorna glider ner längs stolparna. Skillnaden (range) är drygt fyra meter.

Efter en synnerligt fin inledning vad vädret angår, så vände vinden tvärt från medvind till NO och höll sig sedan mellan 10 och 14 m/s. Pinkryss och stampig sjö följde. Undertecknad mönstrade på som självutnämnd kock, och att hålla sjösjukan stången när man i grov sjö vistas i byssan är en skön konst, minst sagt. Men det gick!


Såhär ser rullarna ut på nära håll. Tur man bor i hederliga gamla Sverige och slipper detta eviga tidvatten!

Som inbiten träbåtsentusiast så blir det en ganska lyxig upplevelse att segla en modern 39-fotare. Men jag var inte nämnvärt imponerad av just denna båt. Omdömet blir som följer: den är nog riktigt bekväm för bryggsegling eller inomskärs, men för havssegling är den inte bra. Den platta botten och det fylliga förskeppet får den att stampa hårt i motsjö, något som gör det nästintill omöjligt att sova ordentligt och det blir svårt att röra sig obehindrat i båten. Det som förvånade mig mest var avsaknaden av grabbräcken i ruffen. Det var ren tur att vi seglade för babords halsar, och att köket är beläget på styrbordssidan. Hade det lutat åt babord istället så hade det varit nästintill omöjligt att laga mat, då man inte kunde hålla i sig i något vid spisen.

Nattsegling, vakten 2-4. Mitt ute på Nordsjön är det glest mellan fartygen, men när man närmar sig de Nordfrisiska öarna blir trafiken tät och kusten är full med fyrar.

Er käre folkbåtsbloggare blev emellertid tvungen att mönstra av i Korsö, Danmark, då motvinden gjorde mig försenad till en mycket viktig middag hos svärmor.

Kocken mönstrar av och går iland i Danmark. Enligt uppgift svalt dock besättningen inte ihjäl under den vidare seglatsen.



Vi har gungat uppå havet - en liten film om motsjö. Pinkryss och stampig motsjö är inte riktigt vad dagens fylliga bogar och platta bottnar är byggda för. Ett ständigt brakande som verkligen inte förbättrar sömnen...

fredag 12 juni 2009

Uppföljare på förra årets filmsuccé "Premiärtur"

Eller nja... ytterligare en aningen skakig pocketkamerafilm. Föreställande årets första tur, som liksom föregående år innebär sträckan från Ernemar (där jag sjösätter) till Figeholm (där jag har båtplats). Förutom stiliga seglingsklipp innehåller filmen diverse babbel om tvåtaktare, en utläggning över den nya bommens förträfflighet, bilder på min nya skeppshund ätandes ett ex av "Landsort-Skanör" samt skön musik av Per Texas Johansson.


I vanlig ordning filmat med en Samsung Digimax L60. Som alltså inte är en filmkamera, utan en vanlig sketen fickkamera. Därav den, tja... som vanligt intressanta bildkvaliteten.

tisdag 2 juni 2009

Premiärturen 2009

Så var den genomförd, årets första segeltur. Och liksom förra året single handed. Eller nja, två händer och fyra tassar. Dock reagerade tassarnas ägarinna på sjölivet sålunda: hon somnade. Vaknade endast ett ögonblick när jag slog av motorn och satte segel. Sov sedan de tre timmar som resan varade och vaknade femtio meter före tilläggningen i Figeholm och pissade på babords kistbänk.


Den motvilligt poserande sjöhunden Maja med korgen och sömnen som enda mål.

onsdag 20 maj 2009

Den nalkas ljuva sommar

Som den inbitna båtfanatiker man är så finns det knappt något mer frustrerande i denna här världen än att ha båten sjösatt trettiofem mil härifrån, och inte ha tid att åka dit. Sjöturerna hittills i år inskränker sig till: färden från mastkranen till gästbryggan i Ernemar, och ett tretimmars praktikpass med mina skepparelever i ett blåsigt Öresund.

Fridfullt guppande folkbåt i Ernemar, Oskarshamn. Utom räckhåll för er käre bloggare. Alas! Alas!

Låt mig säga att jag knappt förmår hejda mig från att överge mitt arbete och bara kasta loss. Dessbättre så är vårens uppsättning (jag är i skojeribranschen, kolla länken till höger "Sjutton Kyssar") färdig den 25 maj och jag kan äntligen slita mig ur mina urbana fjättrar och släppa loss sjöbusen i mig själv.

För mig, som är född och uppvuxen i ett skärgårdssamhälle, är det nästintill olidligt att vara stadsbo. Och till på köpet i Lund som ligger mitt i den skånska åkern, och har Lomma som närmsta hamn åtta kilometer bort. Inte precis strandtomt.

Är man uppväxt i naturen -i bergen, skärgården, skogen eller i jordbruksbygd- så är det nästintill omöjligt att riktigt passa in i stan. De ränderna går liksom aldrig ur. Och under de mörka månaderna tänker jag att jag aldrig mer skall utsätta mig för ännu en vinter i stan. Och så blir det sommar, båten far i sjön, underhållningssäsongen tar slut och sinnet blir lätt. Och så har man glömt gråvintern och dimman, och plötsligt är det november och där står man igen och undrar hur fan man kunde glömma.

söndag 19 april 2009

Sjösättning

Så gick skutan i sjön i år igen. Ryggen höll, ostmackorna smakade fint och båten läckte knappt alls. Tidigaste sjösättningen hittills med Grisslan -något som definitivt kommer att gå i repris de kommande vårarna. Mycket skönt att slippa kladda med tätningsguckor.


Sjösättningsfilm deluxe. Signerad skakiga pocketkameramannen Niklas Nyström
.

onsdag 15 april 2009

Det gick för bra!

Jag kan se tillbaka på en föredömligt trevlig renoverings- och underhållsvinter. Det har blivit ny bom, ny bomstötta, ny dirk och nya halkipar i aktern. Utöver detta sedvanligt underhåll, och slutligen så är båtens sista skamfläckar åtgärdade, nämligen de sista obehandlade delarna av skrovet invändigt -inne i kistbänkarna. Där är det nu oljat och vitmålat och det ser fräscht och fint ut.

Grisslan återigen redo att forslas de två milen till Ernemar, per Massey-Ferguson och trailer.

Till detta skall läggas att årets båthus blev helt underhållsfritt och stod pall för årets stormar utan att röra sig en tum. Så med det!

Nåväl, det var tisdag denna vecka, båthuset rivet, trailern på traktordraget, allt packat och det var dags att köra ned till den beställda sjösättningen kl 13. Enda som återstod var att bära upp bommen i ruffen. Gjorde så, och fick ryggskott. Klarade med nöd och näppe av att klättra ned från båten, och likblek, kallsvettig och svimfärdig var det bara att ringa Oskarshamns Marina och boka av trucken.

Två dagar med ryggläge, voltaren, värmedyna och massagefåtölj och ett nytt försök i morgon kl 13. Tur man är sin egen och kan ta ledigt!

torsdag 26 mars 2009

Vårrustning och osedvanlig panik

Givet mitt märkliga yrke (underhållare, regissör och manusförfattare mm) i en nyckfull bransch med många sena kvällar var fan som helst, så är det ett under att jag hunnit med såpass mycket båtrenoveringar de senaste åren. Det blir ju inte mindre underligt då man betänker att båten befinner sig mer än trettio mil ifrån mitt hem. Men i år brinner det tammejfan i knutarna! Skutan måste ovillkorligen gå i sjön innan tredje maj, då repetitionerna inför vårens teatersatsning drar igång.

Den inte längre helt nya luckan, som visade sig hålla vattnet ute på ett föredömligt sätt. Här strax innan nedmattning av fernissan.

Så nu är det vårrustning i en hast som gäller. Till min förnöjelse kan jag konstatera att årets båthus slog alla kända rekord vad gäller stabilitet och motstånd mot stormvindar och liknande. Det har inte rört sig en centimeter, och inte en minut av dyrbar renoveringstid har gått åt till reparationer av det.

En av alla dessa tusen saker som ingår i vårrustningen: pyssla om batteriet (sedan kan man ju undra vilken helidiot som tar bilder på ett batteri).

Vinterns större projekt -som denna vinter inte var så stora som eljest- är klara, och jag är i besittning av en nybyggd bom, en dito bomstötta, en stilig reservrorkult och nya granna halkipar i aktern. Enda återstående är att smida nya rorkultsinfästningar, då de gamla var sönderkorroderade och kasserades.

En vårvinterkväll inne i det välsignade båthuset, som så snällt behagade hålla stormarna stången denna vinter. Lättviktspressen (den gröna i taket) ligger under den tunga lastbilspressen och förhindrar kondensdroppar. Lägg märke till ventilationshålet i nocken. Utan sådana blir det för fuktigt.

Återstår så endast gängse vårrustning med bottenmålning, nedmattning och fernissning av lackytor, tätning, översyn av motor och elsystem, diverse reparationer av tusen smågrejer osv. Och -inte att förglömma-rivning av båthuset och en rejält skakig traktortur på 2 mil med Grisslan på släp till hamnen. För många låter detta inte klokt. Men för oss sanna träbåtsentusiaster är doften av fernissa, lackfärg och bitumen lika sanna vårtecken som tussilagon i vägkanten.

onsdag 18 mars 2009

Så var man med ny bom!

I full färd med att plocka över beslagen från gamle till nye bommen.

Så var äntligen olja och fernissa härdade och bommen kunde färdigställas. Alltså överfördes beslagen från den gamla till den nya. Tyvärr så kommer masten att se oerhört ful ut mot sin glänsande unga släkting. Det blir väl så att man får tillverka en ny vad det lider. Carporten är faktiskt tillräckligt lång för ändamålet, så omöjligt är det ingalunda! Försåvitt jag inte stöter på en bättre begagnad som är värd att renoveras upp. Hur som helst tänker jag under inga som helst omständigheter betala Folkbåtscentralens rövarpriser för en ny. I det närmaste omöjligt att lösa med frakt och nya beslag m m.


Under de större beslagen tätar jag med kitt (linolja och krita), och under småsakerna har jag Casco Marin & Teknik Clear. Skruvarna doppas i gammal fernissa innan de skruvas i.

Beslaget på bakstycket är till för dirken. Tidigare satt sagda beslag på bommens styrbordssida, men det konkurrerade då om platsen med liksträckningen.

Kicken får två fästpunkter med en vajer emellan istället för, som tidigare, bara en fästpunkt.

Så hänger den i verkstadstaket i väntan på sjösättning och ett segel i sin likränna.

tisdag 24 februari 2009

Ståhöjd är för veklingar!

Till den som tror att båtliv går ut på att ha med sig halva bohaget till sjöss säger jag: det går nog, men det blir inte nämnvärt roligare av det. Jag tror helt enkelt inte sjölivet går ut på att ha det bekvämt. I alla fall inte bekvämt som i kylskåp/toalett/dusch/dvd.

Allt som oftast hör man hur folk som skaffat småbarn gör sig av med båten i tron att dessa två äro oförenliga. Fel. Fel! Själv uppvuxen i småbåtar och gamla tält är jag ett lefvande bevis på motsatsen. Dessutom tillhör jag dem som anser att barn mår bra av lite äventyr. Tänker jag tillbaka på min barndom, så är det knappast timmarna framför en Commodore 64 som dyker upp först. Snarast läckande tältduk, gäddor och små snurrebåtar med ett litet kapell.

En liten båt som kommer in i grunda vikar, ett par fiskespön, ett groggbord, en skeppsklocka och en god kamrat. Vad mer kan en människa begära?

Fördelarna med folkbåten haglar såklart tätt! Vana seglare som aldrig förut seglat en båt med låga fribord blir ofta lyriska av seglingsupplevelsen och närheten till havet. Man blir helt enkelt ett med omgivningen, och man färdas i naturen, inte på den.

Själv har jag ännu inte sett att maten skulle smaka bättre i en femtiofotare än i en folkbåt. Dessutom kan väl inte femtiofotaren ens lägga till där kantarellerna växer... Nå, det kan väl vara osagt, och det kanske inte är jämförbart. Men jag vill lova att det smäller högt att krypa in i en mysig folkbåtsruff en sen sommarnatt och höra näktergalen sjunga strupen ur sig och krusningarna klucka mot klinken.

Kanske aningen krum i ryggen efter en månad, men sin egen herre och sunt väderbiten.

tisdag 3 februari 2009

Ekblad slaktar gamla ärevördiga heliga kor

Jag hade det stora nöjet att lyssna till Jonas Ekblad* på Båtmässan i Göteborg. Han föreläste bl a om vissa teser rörande sjösäkerhet. Han gav sig i kast med en hoper vedertagna sanningar, riktigt ärevördiga gamla heliga kor som han slaktade utan att blinka och på ett mycket underhållande sätt.

En av båtlivets absolut farligaste platser -bryggan. Det är här man drunknar, inte i rasande stormar långt ute till havs.

Gammal sanning nr 1:
Den viktigaste egenskapen hos en flytväst är att kunna vända en medvetslös människa på rygg.

Ytbärgare och sjöräddare är eniga -blir man medvetslös i vattnet, med eller utan flytväst, så dör man. Man får vatten i munnen och drunknar.

Dessutom vet ju varenda kotte att en medvetslös människa kvävs om hon ligger på rygg. (Tyvärr är det ju också rätt dåligt med framstupa sidoläge i vattnet...)

I tester med vågmaskin och fläktar i särskilda bassänger framgår att räddningsvästar, och särskilt uppblåsbara sådana, är extremt svåra att simma och klättra med. Statistiken pekar på att personer som hamnat i vattnet sällan blir räddade av en extern räddare, utan räddar sig själva eller får hjälp av någon som finns på platsen. Alltså är det viktigt att kunna klättra och att kunna simma.

Dessutom visar det sig i vind/vågtester att de uppblåsbara västarna då man inte orkar simma längre fungerar som segel. Då vinden tar tag i kragen agerar personens underkropp drivankare, och ansiktet vänds mot vågorna, med vatten i munnen och drunkning som följd. Av denna anledning får ytbärgarna inte använda sin uppblåsbara säkerhetsväst om det blåser mer än 10m/s.

Slutsatsen blev den, att det är mest fördelaktigt för en vuxen person att bära seglarväst, flytjacka eller flytoverall. I dessa plagg kan man simma, klättra och hålla sig varm. Det skall också sägas att chefen för Baltic (europas största flytvästtillverkare) var på plats, och han hade inga invändningar.

Vhf-radion är mest ett komplement till mobilen, inte tvärtom. Den är dock utmärkt till att lyssna på kustväderrapporten 0633 UTC.

Gammal sanning nr 2:

Vhf-radion är den viktigaste livlinan till land då man är i nöd.

Med vhf-radion når man alltid sjöräddningen, och mobilen är att betrakta som ett komplement -det har man ju alltid hört. Nu är det bara det att olyckorna så gott som aldrig sker till havs, utan inne i skärgårdarna eller i hamn. Ytterst få nödanrop sker via vhf. Därför anser ssrs att det viktigaste att ha ombord är en laddad telefon i en vattentät påse.

Betänk att detta är en generell sanning, som bygger på statistik; den gäller alltså inte om du befinner dig till havs, utan i normalfallet. Och normalfallet för svenska båtägare är att befinna sig inom mobilnätets gränser. På dessa grunder är det alltså riktigare att hävda att vhf'en snarast är ett komplement till en mobil i plastpåse.

Viktigast med flytvästen är att flyta, kunna simma med, hålla sig varm i och att kunna klättra med. Inte att ligga avtuppad i och vänta passivt på hjälp. 10% av de automatiska uppblåsbara fallerar i skarpt läge -de blåses inte upp.

Gammal sanning nr 3
Nödraketer är en viktig del av säkerhetsutrustningen.

Ser man till hur få nödanrop som utgörs av nödraketer (d v s nästan inga alls) så kan man lägga sina slantar på något annat. T ex en ny flytoverall vartannat år (kostar ungefär lika mycket som en uppdaterad arsenal raketer och bloss).

Festligast i sammanhanget var att se hur upprörda alla blev då dessa fakta presenterades, och hur provocerade de blev. Båtfolk -särskilt branschfolk- är otroligt traditionella.


*Författare av nautiska läromedel och skribent i På Kryss mm.

måndag 26 januari 2009

Nu går den gamle bomjäveln åt helvete

Likt så många gamla folkbåtsbommar så är även min naturligtvis lagad efter att likrännan spruckit. Råkade emellertid komma över en påbörjad bom där rännan var urfräst, men inget mer gjort. Då kan man ju naturligtvis inte låta bli att bepryda sin gamla kära båt med en ny sådan. Alltså är en rätt stilig sak i gran med ändar av mahogny snart klar.

Träbåtar består troligen till 80% av träplugg. Minst. I alla fall om man betänker all tid man lägger ned på pluggskärning, pluggning och hugg/slip av desamma.


Ämnet till bomen är enligt uppgift ca 20 år gammalt och har legat och väntat på vidare behandling hos beställaren. Undertecknad bytte till sig den mot en bit mahogny.


Sista slipningen av likrännans mynning innan oljning och intertox tar vid.


Beskåda förvåningen hos er käre folkbåtsbloggare när han helt plötsligt stod och slentrianslöjdade en helt oplanerad båtgrej.

fredag 9 januari 2009

Nödstyrning och sälklubbning

Ett roderhaveri är kanske inte så sannolikt på en folkbåt i hyfsat skick. Ett folkbåtsroder är en stabil sak, och dessutom väl upphängt. Att alla tre roderinfästningarna skulle haverera samtidigt förefaller aningen osannolikt. Om roderbladet, som vanligtvis är gjort i två delar, skulle dela sig, så skulle man ändå ha styrförmåga kvar, alltså halva rodret.


Återstår så tvegge tänkbara scenarier. Antingen går rorkulten av, eller så lyckas man bräcka roderhuvudet. Det sistnämnda förebygger man genom att byta ut de gamla sketna mässingsskruvarna som brukar sitta där på gamla folkor. Och är träet i de båda ekbitar som det består av kass så är det lätt att byta. Träet blir lätt gistet och sprucket eftersom roderhuvudet är lite av en fuktfälla om man inte monterar av kulten mellan seglingarna.


Det mest sannolika är nog att rorkulten går av, särskilt om man seglar omkrring med en så smäcker liten snobbpinne som den på Grisslan (se tidigare inlägg). Särskilt vid hård läns så blir rodertrycket stort. När det tar i ordentligt är det knappt man orkar hålla emot när hon vill lova upp i sjöarna. Min stiliga rorkult böjer sig då betänkligt, och låt mig bara säga att det gör skepparn aningen nervös. Går eländet av blir det till att stoppa in båtshaken i roderhuvudet och styra med den.

Det är emellertid inget man vill göra under en hel semester, så det är lika bra att ha med en extra. Grisslans originalrorkult tjänar som sådan. Den var dock så kraftigt överdimensionerad att jag undrar om den inte använts till säljakt, sjöröveri eller murbräckning vid sidan av. En stöddig och otroligt tung sak i ask, och vars ände man knappt nådde runt med en hand. Dessutom har den reagerat precis såsom ask reagerar på vanskötsel -minsta lilla spricka i fernissan resulterar i svartträ. Nåväl, jag hyvlade ner den rejält och gav den lite mjukare linjer, och nu hänger den i taket för fernissning. Dock är ask ett tungt och hårt träslag, så den går även fortsättningsvis utmärkt att använda till att klubba säl. Åtminstone om jag förlänger den med ca 10 meter, för närmre en vild säl än så har jag inte lyckats segla.

tisdag 6 januari 2009

Namnbyte och ond bråd död?

Enligt den gamla, men ack ännu så levande, skrocken så betyder det otur att byta namn på ett fartyg. Och inte bara lite småotur som att "Jävlar, nu brände jag vid potatismoset, jag skulle aldrig bytt namn på den förbannade båten!". Utan snarare riktigt grovkalibrig otur som i "hjälp, för helvete!" Trots detta byter de flesta namn på sina båtar ändå, och hävdar att det inte betyder otur så länge man inte byter då hon ligger i sjön.

Varför då utsätta sig för risken att förlisa i okristliga stormar, krossas av ryska oljetankers eller få pungen avbiten av en förbannad klappmyts? Jo, det oomkullrunkeliga faktum att föregående ägare alltid har haft usel smak. Båtvärlden formligen kryllar av töntiga och ovärdiga båtnamn som Se-gla-ut, Minådin, Rödluvan eller Hållidej. Nu vill jag ju inte hävda att Grisslan är ett ovanligt lysande namn, men det är i alla fall passande på en svart och vit båt med låg vattenlinje. Och framförallt är det bättre än ursprungsnamnet.

Klicka på bilden nedan, och du ser klart och tydligt att hon tidigare hetat: SNUPPAN. Inte tusen jävlar, sju stekta helgon och hundra vidbrända änglar skulle få mig att segla en båt med det namnet.


Man förlorar tron på mänskligheten då man ser ett båtnamn som detta.

måndag 5 januari 2009

Klassisk båt, klassisk musik!

Kanske världshistoriens första folkbåt med egen vinjett?

En stötta att hvila både bom och ögon uppå

En av seglingens oundvikliga ritualer vid både seglingens början och slut är hanteringen av bommen. Den vanligaste utrustningen (på gamla båtar) för stöttningen i hamn är bomsax och bomstötta. Sistnamnda variant återfinns i Grisslans sittbrunn som ses nedan. Bomsax stjäl mindre utrymme i sittbrunnen, eftersom den vanligtvis placeras på rufftaket, men kan i gengäld inte användas till något annat, som bordsben och liknande.


Grisslans bomstötta står stadigt på en klack på skotpålen, och har i sin tur en klack på sig, som tjänar som stöd åt ena änden av mitt stora sittbrunnsbord. När bordet inte används förvaras det inskjutet under akterdäck, och bomstöttan ligger löst i förpiken.

Den gamla stöttan var inte stort mer än en furuplanka med ett sågat urtag längst upp för bommen och en klack av furu på mitten. Inget fel på den vad ändamålet berör. Men den är beklagligt ful. Alltså blir det en ny!


Den nya är en smäckrare sak i mahogny. Längst upp sitter, istället för tidigare enkla träkonstruktion, en klyka i rostfritt. Två ekbitar är limmade för att förstärka infästningen för densamma. Klykan kommer f ö från mina föräldrars tidigare högsjösnipa, på vilken satt en nedskalda folkbåtsrigg. Där var den avsedd att monteras på doghousets tak. Nu får den sitta på min nya granna pinne!


Klacken för sittbrunnsbordet är limmad i ek och mahogny och skruvlimmad till själva stöttan. Det sorgliga med denna särdeles bedårande lilla tingest är att den inte syns när den gör sitt jobb... alltså sitter under bordet.



Hela skiten är sedan betsad med Internationals mahognybets. Eken blir till en början lite väl röd av denna behandling, men tidigare försök visar att tonen efter någon månad är behagligt rödbrun. Avslutningsvis stryks hela rasket med 8-9 lager Schooner efter gängse mönster: 3 spädda (med balsamterpentin) lager utan mellanslip som åtföljs av någon veckas genomhärdning och sedan 5-6 oförtunnade lager med lätta slipningar mellan de tre sista. Jag försöker alltid fernissa med spegelblankt resultat, men är fullt medveten om att en sådan här pryl, som skall användas, tappas, stuvas osv inte håller sig särskilt grann så värst länge. Om man tillbringar sina seglingssemestrar med en konstant grämelse över repor, så blir man snart olidlig för sin omgivning.