måndag 28 november 2011

Avbärarlister på gång!

Bär av! Det är en av sjötermerna man gör bäst i att lära sig snabbt. Om man, då skepparn ropar detta, bär packningen av båten och hoppar ned på bryggan är det fara värt att man åker på en propp. Att bära av är detsamma som att på något sätt se till att båten inte dunsar in i bryggan eller en annan båt.

Som vanligt börjar det hela i brädhögen. Till dessa tunna lister, som dessutom skall stå pall för basning, behöver man rakväxta grejer. Till kraftigt böjda saker som basade spant så skall man välja bräder med liggande årsringar. Men i detta fall är böjen måttlig och dimensionen klen. Då kan man gott använda kvartersågat. Det blir ju så stiligt med (de i tidigare inlägg nämnda) "speglarna"!

En avbärarlist har som ursprungligt syfte att bära av, att skydda båtens bordläggning mot stötar. Den kan också kallas sudband eller slitlist. Emellertid är avbärarlistens tid som just avbärarlist sedan länge förbi. Förr nöttes de ned och byttes då de tjänat ut. De gjordes gärna i ek eftersom det är ett nöttåligt träslag med bra glid. Numer är avbärarlisten mer en estetisk detalj som accentuerar båtens språng och ramar in däck och skarndäck. Den görs fortfarande påfallande ofta i ek, men lackas. En idiot fattar vad som händer med lacken om den "bär av" mot en betongkaj.

Man förvånas alltid över hur lite det blir kvar av en stor jävla planka efter lite bearbetning. Fyra ynkliga lister.

Men detta är inget jag gör mig lustig över. Nej, nej! En modern, välavvägd, glänsande avbärarlist är en av dessa detaljer som verkligen kompletterar båtens uttryck. Och för fan, nuförtiden finns det bra fendrar. Katla skall snart förses med sagda listverk och för närvarande hänger de färdigsågade, hyvlade och frästa i verkstadstaket. Om någon vecka åker de in i baslådan.

Listen fräses för att få rätt profil. Kanten mot skrovet förses med en fals eftersom den skall nåtas. Utsidan rundas av. Och insidan, alltså liggsidan mot bordläggningen, ges en lätt käl med kälhyvel. Det gör man för att få rejäl spänn i anliggningsytorna samt för att kunna fylla fogen med rejält med gucka (Ettan eller Walle Vikings Båtkitt). Ett bord till handöverfräsen är guld värt -billigt och helt fantastiskt underlättande. Fräsningarna blir perfekta.

tisdag 22 november 2011

Så här ser kvartersågad ek ut!


På bilden ser du Katlas roderblad på nära håll. Lägg märke till strukturen och mönstret på träet. De ljusa fläckarna kallas "speglar". Glöm aldrig bort detta med speglarna, för just så här ser prima rakvuxen och kvartersågad ek ut (alltså plank med stående årsringar). Sådana bräder är mindre benägna att spricka, de rör sig mindre med fukten och är väldigt starka. "Speglarna" är i själva verket ekens radiella s k märgstrålar som är genomsågade. På en ekplanka med liggande årsringar så avtecknar de sig istället som mörka, smala streck. Det är längs dessa "streck" som ekens långsprickor uppträder i värme och torka. Glöm inte speglarna alltså!

Fernissasäsongen kom tidigt i år tammejfan!

Vanligtvis är jag på hösten så led på allt vad båtar heter att jag gladeligen skjuter upp alla jobb till efter nyår. I år kliade det ändå i fingrarna och jag har redan tagit ett djupt tag i lackburken. November, och det doftar vår (terpentin) i verkstan.

Grisslans gamla slitna sittbrunnsdurkar fixades till rejält för några år sedan och nu får de varje säsong en liten make up i form av Le Tonkinois fernissa. Märkligt nog håller lacken riktigt bra trots ankarkättingar, grusiga fötter och hundklor.

Den i tidigare inlägg beskrivna "gudi behagliga toften" mot vilken jag gnider röfven då jag med bister min styr öfver Kalmar Sund. Den som ofta styr och gör det under långa stunder vet vilken sjuhelvetes träsmak man kan få. Det får man inte av denna, stjärtvänligt utformade och lagom sviktande uppfinning. Sök i bloggen om du vill läsa mer om den.

Många kan nog på sin båt peka ut en favoritpryl. Med min smak för starka drycker i åminne, så blir väl ingen förvånad när jag pekar ut mitt kära lilla randiga groggbord. Jösses vad det har groggats kring denna lilla skapelse av mahogny och björk. Om detta bord kunde tala... så skulle jag genast elda upp det. Jag är skiträdd för talande bord.

Jag kunde inte låta bli att lägga upp en bild på denna lilla sötsak: Katlas roderhuvud. Det  har just fått sitt andra lager utspädd lack och man börjar redan se hur stiligt det kommer att te sig som färdiglackat! Som jag tidigare nämnt så är jag barnsligt förtjust i kombinationen ek/mahogny.

Simson nåtmassa

Härförleden läste jag en intervju med Eilert Forssell som just hade byggt klart sin egen folkbåt. Det hela tog 43 år. Fyrtiotre. ÅR! På frågan varför det tog så lång tid svarade han: det kom lite emellan. Nu kan man ju skratta vänligt åt en så rar historia, men klart är att det faktisk kan komma lite emellan. Som ett exempel kan nämnas att jag inte har haft tid att göra något med lilla Katla sedan tidigt i somras. Det kom lite emellan.

De raka partierna tejpar man snabbt. Kurvorna och ändarna däremot måste skäras noga med rakblad eller brytbladskniv. På bildens vänstra sida syns ett försök att maska kurvor med eltejp, som ju är mer villig att stretchas och därmed följa kurvaturen. Det är inte värt jobbet. Mycket snabbare är att fläska på med vanlig målartejp och sedan gå på med kniven.

Först ut i årets byggsäsong (som just i år innebär stora jobb på inte mindre än tregge båtar) är att nåta Katlas däck. Efter lite övervägande föll valet på Simson och hittills verkar det ha varit ett lyckosamt sådant. Den är lättjobbad och betydligt mindre kladdig än Sika. Dessutom behövs ingen primer.

En helt vanlig fogpistol (eller vad det nu kan heta) räcker bra. Men för stora jobb rekommenderar jag en tryckluftsdriven dito. Det är märkvärdigt jobbigt att hålla konstant press på avtryckaren.

Vid ett studiebesök på Hallberg Rassy så fick vi se hur de "prefabricerade" vissa nåtade teakdetaljer, såsom badbryggor och luckor mm. De byggde dem på arbetsbänk och limmade sedan fast dem på båtarna. Deras metod för nåtning var effektiv, men i mina ögon lite väl kladdig och slösaktig när det kommer till materialåtgång. För HR är arbetstid såklart den dyraste komponenten, men för en hobbysnickare är det nog snarast materialet. De vräkte på nåtmassa, bredde ut eländet med en spackel och slipade det hela så snart det härdat.

Det är bäst att dra väck tejpen så snart som man fått i massan och (som på bilden) jämnat den med spackeln. Om man låter den skinna sig så följer den med tejpen upp. Det var ett misstag som jag gjorde på akterdäcket, och som kommer att straffa sig med en hel del lappande och slipande. På fördäcket drog jag tejpen inom en kvart (se nedan) och det blev kanonfint.

Jag valde att istället maskera noggrant med målartejp, trycka i precis lagom med massa och stryka det jämnt med en japanspackel (vilken är mycket bättre än t ex Uzbekistanspackeln, och då har jag inte ens nämnt den förhatliga Folkrepubliken Kinaspackeln). Tejpningen tar något rent förjävligt lång tid och är inte särskilt upphetsande, men åtgången på nåtmassa blir minimal och man behöver inte straffa däcket med en rejäl slipning.

Nåten står upp en smula vilket ger lite slipmån för att få den jämn och snygg. Slipningen gör den matt, men fernissan gör det hela blankt när den kommer på.

onsdag 9 november 2011

Kladda loss med aerolite och epoxi!

Trots att vi träbåtstokiga oftast tjatar oss blå om träets förträfflighet så måste vi medge att vi har plastindustrin att tacka för en jävla massa! Utan dessa polymerer vore vi tillbaka i 1800-talet, och en massa moment i byggandet och renoverandet vi idag tar för givna skulle vara helt omöjliga. Så vad snackar jag om? Jo, lim.

Gamla tiders lim bestod av diverse mer eller mindre oätliga delar från våra kära husdjur, såsom t ex hovar, hud, ben och horn. Kort sagt: de bitarna som luktar illa. Förutom att vara ganska opålitliga limmer så stinker de något förfärligt -särskilt hornlim. Dessa lim köps oftast numer i form av torkade granulat ("pärllim", ser ut som små bärnstenar) på byggvårdsbutiker som Gysinge, Byggfabriken och Qvarnarp. Jag glömmer aldrig då jag målade pappspända timmerväggar med hemmagjord limfärg. Den görs just på pärllim som värms, blandas ut med vatten och tillsätts pigment. Efter färdigt värv så hade jag omkring fem liter över. "Det sparar jag" tänkte smålänningen Nyström och gav sig ut på sjön en vecka. Vid hemkomsten undrade jag vem fan som hade gått och dött inne på utedasset. Där inne stod hinken med ett plastlock över. "Kan det vara färgen som luktar lik?" tänkte jag, öppnade locket och svimmade. Ja ja, nästan i alla fall. Men spydde gjorde jag. Färgen hade ruttnat och jäst och jag fick en olfaktorisk chock. Gör inte så, käre läsare. Släng skiten.

Aerolite och tillbehör. Bas, härdare pensel och små kärl. Myrsyran är farlig för ögonen, så man måste ha skyddsglas. Fingrarna, däremot, rår den inte på. Så handskar behövs bara om man skall fläska på rejält, eller om man har småsår. Svider!

Idag finns en hel hoper riktigt dundersäkra lim att välja mellan, och jag tänkte beskriva ett par av dem. Först ut är karbamidlimmet "Aerolite". Det uppfanns av flygindustrin på 40-talet och används alltjämt av diverse båt- och modellbyggare. Det är vattensäkert -men bara i kallt vatten! Och inte helt hundraprocentigt heller. Men över vattenlinjen är det alldeles utmärkt. Otaliga äro de master som limmades på femtiotalet med detta lim och håller ännu. För att säkra Aeroliten mot vatteninträngning så bör man måla eller fernissa de limmade delarna. Det gör man ju ändå med de flesta detaljerna på en båt, så det är ju inget konstigt.

En av de verkliga fördelarna med Aerolite är dess användarvänlighet. Det köps i pulverform och blandas ut i vanligt vatten till önskad konsistens. Efter att det göttat till sig i burken några timmar är det klart för användning. Då stryks ena fogytan med lim och den andra med härdare. Härdaren är myrsyra. Skitkonstigt, men kul, Det luktar myrstack i hela verkstaden.

Ett utmärkt användningsområde för detta lim är pluggning av skruvhål. Mysryran pensla med liten pensel i hålet, och pluggen doppas i limmet och knackas fast. Torktiden är ca fyra timmar. Aerolite har fallit i vanrykte sedan några limmade plan för evigheter sedan såldes till Norrland, flögs i fukt och kyla och ramlade isär. Nu är det ju inga flygplan utan båtar vi bygger, och där har det bevisat sig om och om igen. Men! Som sagt, bara ovan vattenlinjen. Förresten är det inte rekommenderat att limma under vattenlinjen överhuvudtaget. Sådana fogar ger sig tids nog, oavsett limtyp.

Epoxi och den skog av grejer som behövs. Vinylhandskarna är viktiga. Likaså skyddsplast (ej i bild) för att inte få lim i hela verkstaden -och för att inte de limmade träbitarna skall limmas fast mot arbetsbänkar och tvingar och gud vet allt. Underskatta aldrig kladdigheten hos epoxi eller dess förmåga att sprida sig över hela kroppen, verkstan och mammas finfåtölj o s v!

Epoxi är det enda raka nu för tiden. Jag skulle använda det till allt om det inte vore så förbannat omständigt att handskas med!

Till fördelarna hör att det verkligen är helt vattenfast. Även att det är högst förlåtande: det är fogfyllande och glipor fylls upp med full styrka. Således kan en halvtaskig båtsnickare få ihop grejerna ordentligt och slippa behöva skrika på hjälp när vågorna river båten i bitar.

Nackdelen är hanteringen: det är rent helvetiskt kladdigt, och i ohärdad form giftigt och allergiframkallande. Härdaren är svagt frätande. Så snart det härdat igenom fullständigt så är det ofarligt och kräver ingen skyddsutrustning vid slipning. Men slipar man för tidigt åker man på sitt livs överraskning. Dammet letar sig på det mest oblyga sätt in emellan  kroppens alla valkar och håligheter och orsakar klådor av helvetiska mått. Gärna mellan skinkorna. Jag har provat detta och mitt råd är: fall inte för nyfiken frestelse att pröva om jag talar sanning. Bara låt bli.

Förtjockad epoxi sklall vara trög! Den skall stanna i penseln som på bilden. Gör den inte det så stannar den inte heller i fogen, och då är dess "gap-filling"-effekt förlorad.

Epoxilim läggs på i två steg. Det första går ut på att man mättar ytorna med oförtjockat lim. Epoxi är mycket lättflytande och suger in i träet som tusan. Mättar man inte, så är risken att fogen blir torr och därmed sämre! Nästa steg är att lägga ett förtjockat lager. Detta är själva "limmet" och dessutom det som skall fylla upp eventuella glipor. När man sedan lägger ihop fogen så är det viktigt att tänka på att inte pressa för hårt. Ju mer lim som stannar i fogen, dess bättre. Typ.

Ytterligare en gångbar produkt är polyurethanlimmet (PU-lim). Det är vattenfast och lättjobbat. Det är tvåkomponents men de båda finns i samma flaska och reagerar inte tillsammans förrän de tillförs fukt. Mycket smidigt alltså! Dock ställer det höga krav på fogytornas passform eftersom det inte är sant fogfyllande (gap filling). Skummet som bildas vid härdningen fyller visserligen upp, men ger ingen styrka. Varning för att använda PU-lim vid pluggning! Det händer att skummet som bildas i hålet helt sonika skjuter upp pluggen. Dessutom är detta lim ett rent helvete att få bort från trä och fingrar.