onsdag 21 december 2016

Same same but different

Tvenne bilder över klassikerbryggan, bägge från 2016. Här är det egentligen väldigt enkelt att avgöra vilken som är den mer tilltalande av de tu.

Bilden är tagen från kontorsfönstret, den tjugoförste december.

Det är inte utan att man längtar efter den varmare årstiden. Och nog känns sommaren nästan overklig och onåbar så här års!

Och denna bild är tagen från en skylift, den tjugoförste juli.


måndag 5 december 2016

Till båtlivets lov

Skagerrak i bleke, inte ofta det händer. Detta lilla hav kan vara så otroligt blått att det nästan gör ont. Med lite tur så får man sällskap av delfiner här. En gång mötte vi en stor jävla ubåt.

Sedan späd ålder har jag alltid varit på sjön. Mina morföräldrar packade ned mig i snurrebåten innan jag ens kunde prata, och sedan har det bara rullat på. Jag hade egen båt innan jag ens hade en cykel, och de kloka vuxna som vakade över mig släppte iväg mig under eget ansvar trots ung ålder. Sådant måste man låta ungarna göra! Annars blir de bara bortklemade och fantasilösa. Ansvar är bra! Skrubbsår läker och flytvästar är till för att användas.

Seglarfrukost i sittbrunnen på hemsnickrat bord: long life milk, pulverkaffe, osttub, knäcke och nyplockade bär.  Allt till doften av spritkökets ångor och öarnas blommor, tallar och lavar. What's not to love?

Jag har seglat jolle, fiskat gäddor, paddlat kajak, snorklat bland tångruskorna, grillat nyfångad fisk bland enbuskarna. Tältat, åkt skidor och spark på isen, lagt garn efter flundror och sik, njutit av skärgårdens vidunderliga natur i full frihet, simmat mellan de yttre skären och duckat för de ilskna silvertärnor som häckar på hällarna. Seglat ostkusten upp och ned med farmor i hennes Karlskronaviggen och letat efter telefonkiosker i hamnarna för att ringa hem till mamma.

För fan! Sommar, klippor och dragspel. Vad kan egentligen vara bättre? Att det dessutom är fritt fram att bära lustiga hattar till sjöss gör inte saken sämre.
Sedan ekonomin började tillåta så har jag seglat längs samma kust i egna båtar, kokat sås i byssan i varenda naturhamn, spelat dragspel för måsarna på vartenda litet skär. Jag har sett Sverige från havet i sällskap med mina käraste vänner.

Så måttligt road kan man se ut när vinden plötsligt uteblir långt ute till havs. Dåligt med bensin. Bara att vänta. Duggregn och dimma. Men jag fick ju tid att läsa en roman, inslagen i en plastpåse för regnet.

Vårt land gör sig bäst när det ses från havet, och det finns knappast ett mer ingående sätt att studera vår natur. Segling är en långsam syssla, och det går inte fortare än det gör. Och om inte vinden blåser, eller gör det från fel håll eller alldeles för mycket... ja, då får man bara finna sig i det och ligga kvar där man ligger. Jösses, hur många dagar har inte spenderats inblåst på vindpinade öar i vår storartade skärgård!

Att bygga en båt och sedan pröva den i sjön är en känsla som inte går av för hackor.

Och det har blivit dykning i alla former. Och så har jag länge varit navigationslärare. Och under flera år har jag knäckt extra som leveransseglare och med skräckblandad förtjusning upptäckt Nordsjöns skiftande humör på på både vinter- och sommarhalvåret. Seglat längs hela Loch Ness, legat i dimma och frost i Fort William, korsat Engelska Kanalen i oväder och mörker, tårögt beundrat Möns Klint i stiltje och solnedgång.

Vid spisen i ett av många gungande och lutande kök. Det är en konst så stor som någon att lyckas laga mat utan att spy ute till havs när böljorna går havshöga.

Den oförställda glädjen och lättande som infinner sig då man kommer i hamn efter ett djävulskt oväder är svår att slå. Jag har sett styrman Mattsson kyssa marken och hetsäta schnitzlar efter att ha undkommit Nordsjön med livet i behåll efter dygn av svår kuling. Att ställa sig på torra land när man utan att skämmas har förtjänat sin bryggsup, det är fint det!

Att klänga i riggen på en båt i Malö Strömmar är inte fy skam det heller. Man blir aldrig för gammal för det. Eller jo...  men man blir åtminstone inte för gammal för att längta efter att göra det.

Båtarna har varit många. Snurrebåtar, snipor, folkbåtar, moderna plastbaljor, kostrar, kryssare, Petterssonbåtar, kajaker, blekingsekor, jollar och numer till och med en egen fiskebåt. Nu har väl båtflottan börjat nå sin peak. Förutom fiskebåten Dyning så äger jag fyra folkbåtar, en kajak och en 16 fots blekingseka. Disponerar fritt en Petterssonbåt och en flateka. Har snart byggt mig en liten snipa.

Efter några år vid rodret på en egen, bra båt gör blir den till ens egen förlängda arm. Känslan av total kontroll i en folkbåt är något av det mest kompletta jag erfarit. Tror du mig inte? Bara skåda skepparns nöjda blick när han kryssar omkring vid Harstena! Den blicken ljuger icke.

Detta är både en besatthet och ett kall. Allt som har med havet och vattnet att göra utövar en sällsam dragningskraft på mig. Om jag bara kunde få dagens ungdom att förstå vad detta liv har att erbjuda i form av upplevelser, äventyr och frihet!

Skotska berg. Passar utmärkt att köra båt och dricka pilsner till.

På havet, där bor friheten! Där bestämmer man själv, och på havet måste man råda över sitt eget väl och ve. I svåra stunder, då vädren kastar sig över en, då kan man inte bara parkera och gå hem. Man måste reda ut sin egen situation. Man kan inte ge upp.

Kanske den festligaste förarmiljö jag någonsin bemannat. Veven till Astrids (Colin Archer-koster från 1895) backslag. En dansk har skrivit "frem" och "bak" för att inte veva fel. Magiskt.

Världen i en båt är fullständigt begriplig. Den börjar i aktern och slutar i fören, och blir aldrig bredare än på båtens bredaste ställe. Samtidigt kan en god båt bära dig vart du än önskar runt jorden.

Och alla fantastiska tokstollar man stöter på! Här tvenne jättetjocka tyskar. De hade ett fel högt uppe masten och kunde omöjligen hissa upp varandras massiva kroppar i båtsmansstolen. Dehissade upp mig istället, sedan bjöd de på pilsner och papegoja.

Båtlivet och livet på sjön är så löjligt billigt dessutom. Nu för tiden så köper man en fungerande segelbåt för några tusenlappar. Om jag bara kunde få en enda yngling att välja detta framför de där tusentals timmarna vid spakarna på en spelkonsoll som numer är så vanliga. Detta är livet på riktigt! Ingen blek, digital kopia.

Det går säkert att göra tv-spel som simulerar segling. Men vinden i håret och sältan på läpparna, som här ute på klassiska The Solent, det får du bara på det riktiga havet.