torsdag 21 februari 2013

Ytterligare en förbannad bottenstock

Inte för att denna lilla stridsvagn till båt behöver fler bottenstockar, ånej. Men för att det är omöjligt att få tag i ett passande rör till propelleraxeln. Den diametern finns tydligen inte längre! Det befintliga nådde helt enkelt inte hela vägen fram till den aktersta bottenstocken, så det blev alltså nödvändigt att snida ytterligare en som man kan fästa smörjkoppen i.

En pappersmall, en trämall med masonitlappar och en masonitmall. Lapparna är här satta med pappspik, men häftklammer är att föredra.

Tillverkandet av en bottenstock kan ta två vägar: antingen sitter den på direkten, eller så håller man på och növlar med den en hel dag. Dessvärre tillhör dagens bottenstock den sistnämnda kategorin. Nåväl, sånt är livet.

Mallningen görs, i mitt tycke, bäst i tre steg när det gäller klinkbyggen. Först klipper man till en pappersmall som skall vara mindre än det önskade slutresultatet. Denna pappersmall överförs till en träskiva. Träskivan fixeras sedan där bottenstockens största sida skall vara. Eftersom just denna stock sitter i aktern, så är det alltså försidan som får de största måtten. Därefter sätter man fast små masonitbitar, vars kanter skall ligga an mot bordläggningen. När dessa är på plats så överför man konturerna till en masonitmall, som sedan med kniv eller en putshyvel passas in mot bordläggningen. Denna färdiga mall blir mycket ackurat och överförs slutligen till ämnet som nu kan sågas ut i bandsåg.

Ett vanligt problem när ytorna passas till, är att de blir en smula konvexa. Särskilt när man använder rasp. Ta ned dessa kullar med en sickel eller skrapa väck dem med ett stämjärn. Använd ögonen!

Härefter vidtager det tidsödande pillet med att få till alla vinklar. Enkelt uttryckt kan man säga att: om det finns en springa på bottenstockens framsida, så skall motsvarande tas bort från dess baksida. Ett ytterligare råd är att ta till rejält med trä på höjden. Om man misslyckas, och tar av för mycket, kan man då skjuta ned den undan för undan tills den fyller ut igen. Använd dragpassare och penna för att överföra bordläggningens form till bottenstocken. Sätt småspik i borden längs ämnets sidor, för att den för varje test skall sitta på exakt samma ställe.

En penna som får följa bordläggningen överför rätt form till ämnet.

När den börjar sitta någorlunda, med endast millimeterstora springor kvar, så är det dags för "linoljemetoden". Bordläggningen penslas med linolja och ämnet sätts på plats. När det sedan avlägsnats så får det linoljefläckar på de ytor som ligger emot. Dessa putsas bort och testet görs om. När större delen av bottenstockens ytor blir vätta, så är inpassningen klar!

Man blir alltid lika förvånad när den förbannade skitbiten -mot all förmodan- slutligen faktiskt ser ut som en riktig bottenstock.

Det allra sista man gör är att ge ovansidan sin slutliga form. I detta fall skall bottenstocken inte ligga emot kölplankan, och ges en generös båge undertill, så att slagvatten inte skall bli stående i aktern.

Bottenstock redo för att skruvas fast. Det är mycket viktigt att impregnera ändträet ordentligt och att smörja kontaktytorna rejält med gucka. Dessa områden är klassiska rötfällor.

Ett sista tips är att inte snåla in på de s k våghålen, alltså vattenhålen vid landen. Att göra dem generösa underlättar inpassningen och förebygger framtida problem med skit och stående vatten som på sikt kan orsaka röta!

onsdag 20 februari 2013

Hindret forcerat med viss bravur

...och det åsyftade hindret är naturligtvis omborrningen av hålet för propelleraxeln, som tidigare pekat i... well... oönskad riktning. Det gamla hålet var, på krystat militärspråk, rätt i sida - fel höjd. Alldeles för lågt. Motorn och reduktionsväxeln hade hamnat farligt nära kölen och det slagvatten som säkerligen kommer att stå där.

Propeller på plats.

Att plugga och borra om hålet är i sig ingen jättegrej. Det är bara att plugga igen det gamla ordentligt och göra om. Det svåra ligger i att sikta rätt, så att propelleraxeln når önskad höjd vid kopplingen till motorn. Med bordläggningen på plats är det inte helt enkelt, och kräver en god stunds filurande.


Borrjigg för hål genom akterstäv. Klotsen ges exakt samma tjocklek som akterstäven, och förses med stabila bräder längs "siktstrecket". Dessa bräder fästs sedan längs borrets önskade bana, som först markeras med ett styrstreck. Det är viktigt att jiggen monteras stabilt. Rejäla skruvtvingar och ett par småspik behövs för att det hela skall sitta. Ett sista tips: använd mjukt virke som gran eller furu till jiggar -hårda träslag halkar omkring.

Först måste man ha en nollpunkt, och den räknas fram genom att mäta det gamla hålets totala längd, och se vilken stigning hålet har i förhållande till kölens plan. I detta fall var hålet 215 mm långt och hade en stigning på ca 2 mm / 100 mm. Genom att sedan mäta höjden från ett "förlängt kölplan" och upp till hålets aktre mynning och höjden från kölplanet till axelns önskade höjd där den ansluter till motoraxeln så får man en differens. Med hjälp av denna kan man se hur många millimeter per decimeter stigningen behöver vara. I detta fall blev det ca 4 mm / 100 mm. Med detta mått kan jag sikta borret i förhållande till kölplanet.


Ett första test ger vid handen att uträkningarna stämde. Nästa steg blir att korta av propelleraxelhylsan, smacka fast en liten minibottenstock mellan aktersta spantparet, och fästa smörjkoppen i densamma. En synnerligen pillig sak att pyssla med i dennna trånga region!

Siktet, alltså borrjiggen, görs enligt bilden ovan (se bildtext). Sedan får man hälla ner ett par liter is i magen och borra jämnt men bestämt med ett vasst och stabilt borr. Som inläggsrubriker antyder så kom borret ut där det skulle, och uträkningen av stigningen stämde perfekt. Längden på axeln stämmer likaså, och den enda korrigeringen som denna manöver krävde var att utvidga urtaget för propellern i akterstäven. Japansåg, skölpjärn, spånhyvel och sickel -och det var klart på en kvart.


Roder och kult. Färdiglackade och klara att förses med beslag och därefter monteras. Lägg görna märke till eken i roderbladet; dess ljusa flammor, "speglar", skvallrar om att det rör sig om kvarterssågat virke. Det är att föredra till roder, eftersom trä med liggande årsringar gärna slår sig. Att det är en dålig egenskap hos ett roder inser man lätt.

Nåväl! Med detta ångestladdade moment forcerat så vidtager betydligt roligare grejer. Motorbädd, huv, durkar osv. Men även rodermonteringen, som är lite av outforskad mark för en fullständig svets-novis som jag. Men vad fan, man måste ju lära sig någon gång, så varför inte nu!

fredag 15 februari 2013

Verkstan invigd - Katla på gång igen

Efter det förra, milt sagt euforiska, inlägget där den nya verkstaden bejublades å det högstämdaste så var det dags att gripa sig verket an och utföra det första riktiga arbetet i sagda lokal. Lotten föll på att dra fast en kölbult.

Resultatet innan bultens överskott sågats av. För att impregnera hålet och för att undvika att vatten kapillerar längs gängstångens gängor så doppas hela kölbulten i tjock gucka. Innan den trycks ned och dras fast droppar man ned en försvarlig mängd linolja i hålet och låter den sugas in en stund. En annan metod är att smeta in kölbulten i förtjockad epoxi och tejpa runt den. När epoxin härdat drar man väck tejpen.

I höstas beställde jag kölbultarna från bysmeden, Peo's Maskin. Det rör sig inte om några genomgående bult, utan om gängstänger med fransk träskruv fastsvetsade i nedändarna. För en liten båt som Katla så duger det gott.

En enkel lösning för den svetskunnige.

Det är inte bara båten som är liten, utan även dimensionerna på intimret. Därmed har man att brottas med långa hål i tunna bottenstockar. Borrar man snett så går det illa. Lösningen är som vanligt att använda en guide eller jigg.

En närmast idiotsäker lösning. Det krävs dock att man gör jiggen mycket exakt. Tiden för detta är dock väl investerad, eftersom ett misslyckat borrhål kan förstöra en hel bottenstock, bakom vilken det ligger en försvarlig mängd arbete!

Lösningarna på hur jiggarna tillverkas är lika många som de olika hålen de används till, men principen är alltid densamma: en klots med ett garanterat rakt hål används för att styra borret rätt, och ofta förses den med någon form av sikte.

I detta fall förses klotsen med små brädlappar på ömse sidor. Lapparna löper parallellt med klotsens hål och tjänar därmed som sikte. På bottenstockens sidor dras streck utmed hålets önskade bana. Lapparna används för att sikta längs strecken, och tvingas fast när de är i rätt läge. Sedan är det bara att ösa på!

torsdag 14 februari 2013

Milsvida nejder utbreder sig för min syn!

Ett satans knogande, ett förbannat dammande och ett evinnerligt bortforslande av skräp och bråte -men nu är den klar, den nya verkstan. Eller ja, den utökade verkstan. Nio meter längre, och kapabel att inhysa åtminstone normalstora träbåtar för renovering. Eller nybyggen för den delen.

En nöjd och lycklig båtbyggare och verkstadsinnehavare kan utan vidare tillåta sig ett stillsamt skämt. Ta en närmare titt på bocken om det skulle vara så att skojet undgick dig vid första anblick.

Arbeten som hittills har fått försiggå i halvdunkla presenningshus och i carportar och i andra kylslagna eländen kan nu företas i behagligt inomhusklimat. Dessutom i rimlig närhet till alla möjliga bekvämligheter. Som t ex elektricitet och vatten. Och en förbannats massa förnämliga maskiner. Borta är de eviga turerna mellan båthus och verkstad. Borta är också de femtielva meter långa förlängningskablarna som trasslar sig mellan enbuskar och grindstolpar. Glömda (men inte förlåtna) är även de sabla vattenslangarna som ofelbart kilar in sig under närmaste bildäck.

Så ser den ut, den nya bänken. Nummer tre i raden. Sist att bli byggd men först i verkstan med att vara tillräckligt lång för att göra skäl för namnet hyvelbänk.

Bönder och annat bortskämt folk, som alltid har tillgång till en halv fotbollsplan under tak (alltså till ladugårdar och andra på befolkningen orättvist fördelade byggnader) kanske inte inser hur road en trångbodd stackare blir, när denne helt plötsligt kan hantera en planka i verkstan utan att slå ut tre rutor, välta hyvelbänken och skrämma bort katten. Undertecknad formligen badar i oceaner av nyvunnet utrymme. Med ett fånigt leende spelande på läpparna.

Prydligt värre. När vårvärmen drar upp över vår snorkalla nord så skall golvet få sig en smörjning av ny, fin, grå färg. Ärligt talat (ursäkta det oförblommerade skrytet) så är det svårt att tänka sig att det för inte mer än två månader sedan stod två bortskämda hästar och sket och pissade på just denna plats.

Ja du söte Jesus. Jag rent av grips av lust att duka upp långbord, pynta hyvlarna med fanor och björkris, korka upp sillburkar och champagnebuteljer och utbrista i ett fyrfaldigt leve för konungen, fosterlandet och min nya verkstad.