måndag 18 december 2017

Det skall vara hårda paket. Och tunga!

Idag kom det dels ordinär post i form av tråkiga fakturor, dels extraordinär dito i form av en Albin O21.

Motorn är köpt av Motorreparationer AB i Kristinehamn, som har stått för helrenoveringen av densamma.

För ett antal år sedan skänktes Athle till Blekinge Museum. Athle är en grann liten motorbåt med snusdoseruff. Särskilt intressant är hon för det att hon är byggd av den gamle båtbyggaren Robert Palmquist kring 1930. Utomhus. Med bordläggning som basats över öppen eld. Gubben stod och byggde invid det väldiga flyttblocket som ligger intill vägen vid den skarpa kurvan vid Risanäs, ungefär halvvägs mellan Ronneby och Saxemara. Han var tydligtvis av den gamla stammen alltsåledes. När hans söner tvingade in honom i en modernare båtverkstad så vantrivdes han, och efter vad jag hört så blev gubben själaglad när den brann ned och han fick återvända till byggeplatsen vid sin stora sten bredvid vägen.

Dynastarten drar runt -och dras av- vanliga kilremmar som ligger an mot svänghjulet. Hade den från början tillverkats med elstart så hade det varit kilspår i det. Lägg gärna märke till SEM-magnetapparaten. Otaliga sådana har havererat efter att ha hamnat under vattnet i gamla träbåtar utan pump.

När båten skänktes så satt det en ålderdomlig bensinmotor av märket Karl-Erik i honom. Denna befanns av min företrädare här på varvet uppenbarligen vara uttjänt, eftersom han lyfte ur den och ställde den under en ek. Den gamle besten står fortfarande kvar på varvet, om någon skulle vara intresserad. Själva båten har under flera år slumrat längst inne i vårt skjul. Till nästa vår skall den dock sättas i stånd igen. Första steget är att ge den gamle Atle en ny motor, och valet föll på tvåcylindriga bensinmotorn Albin O21. Som synes på bilden så har den elstart, i form av en "startgenerator", d v s en Dynastart som är en kombinerad startmotor och generator. Tändningen sköts av magnetapparat av fabrikat SEM.

Planen är att förse motor och båt med kylslingor. Alltså ett knippe kopparrör som löper längs undervattenskroppen och tjänar som värmeväxlare. Därmed är motorn sötvattenskyld. För att få snurr på det hela behöver man en ytterligare cirkulationspump samt ett expansionskärl. På detta enkla sätt blir motorn i princip helt okänslig för frost; det enda som sjövattenkyls är avgasslangen.

torsdag 7 december 2017

Semi-dry vs Skaldräkt vs Neoprentorrdräkt

Årets dyksäsong får härmed sägas vara avslutad. I alla fall om inget oförutsett händer. All utrustning är hemtagen för vintern och ligger torrt och varmt i garaget. Garaget som mer och mer ser ut som en klassisk man cave.

I mitt lilla garage! Där vårdas det dykutrustning, dricks öl och spelas piano. Jag vet inte om det riktigt framgår av bilden, men det har blivit en sabla massa utrustning genom åren! Det går tydligen åt hur mycket prylar som helst för att kunna göra alla dykjobb vi har. Detta parat med en lätt samlarmani kan resultera i... ovanstående bild.

Senaste dyker företogs i måndags, den 4:e december, då vi sjösatte stora slipen efter en dryg veckas svetsning och annan fogning. Det blev en knapp timme i drickat, och utrustningen för dagen var en Waterproof 2000 torrdräkt. Jag har skaffat en begagnad sådan i hopp och tro om att en sådan neoprenvariant i sig skall hålla värmen bättre än en skaldräkt. Min gamla är just av den sistnämnda sorten, och man får verkligen pälsa på sig under den.

Testet av den nya modellen företogs alltså i måndags, efter en dryg veckas alldeles förskräcklig förkylning. Inte guldläge för vinterbad, alltså. Men vad gör man? Ingen annan lär ju göra det åt en frivilligt, så det är bara att plumsa i.

Under dräkten drog jag på mig ett stycke rent groteska jättekalsonger (långa) och ett par lika rejäla strumpor. Jag blev aldrig det minsta kall om ben eller fötter. På överkroppen tänkte jag mig att ett par undertröjor skulle förslå. Det gjorde de icke! Jag kan lugnt säga, att denna stass är betydligt kallare än min kära våtdräkt av modellen Mares Antartide 5+7 mm semidry. Visst är det en kort stunds kyla precis när man hoppar i, men det går riktigt fort att värma upp dräkten. Sedan blir det bara varmare ju mer man arbetar. Med torrdräkt fungerar det alldeles tvärt om. Ju längre man är i desto kallare blir det, och man är helt beroende av jättestora underdräkter som fungerar som rena flytkuddarna = mer vikt på bältet behövs. Detta är säkert bara en vanesak, men i mitt tycke är det alltid enklare med våtdräkt. Förutsatt att man inte skall dyka så värst djupt... För på större djup kramar trycket ihop våtdräkten och den håller mindre värme.

Sedan mina gamla Mares Antartide semi dry-dräkter börjat bli lite väl slitna så har jag köpt ett par Mares Thermic Semi Dry 5+7. Verkar hittills fungera lika bra som de gamla.

Våtdräktsdyk (semi-dry) har jag gjort ned till kanske 2-3 grader utan problem. Isvatten har jag bara varit nere i med torrdräkt. Jag har dock svårt att tro att ett par grader skulle göra så väldigt stor skillnad. En sak kan jag dock säga: ringsystem till torrhandskar är jättebra -när de funkar! Om de är illa smorda och börjar släppa in vatten vid hårt arbete... ja, då blir det olidligt kallt om händerna, mycket fort! Ett par våthandskar är visserligen kyliga vid starten, men blir snart helt ok. De går naturligtvis också att fylla med varmvatten innan dyket.

En synnerligen irriterad Nyström på väg upp ur isvaken efter 20 minuter med isvatten i torrhandskarna. Dock kan man ju inte skylla på någon annan än sig själv om o-ringarna är dåligt smorda, eller om man farit ovarsamt fram med dem allt under hafvets yta. Dräkten är den alldeles utmärkta Nordic Pro II. Gammal trotjänare, still going strong.

Sista dyket 2017 inföll alltså den 4 december. Det är väl ingenting, tänker jag, och framkallar minnet av 2014 års sista dopp. Då bärgade vi en urspårad slipvagn dagen före julafton.

tisdag 28 november 2017

Svetseriet

Jag tror inte att många andra båtbyggare har byggt eller renoverat färre båtar än vad jag har gjort de senaste månaderna. I princip all min vakna tid har lagts på att reparera lokaler och utrustning på varvet. Dessa trista grejer kan emellertid ha dragit med sig en och annan nyttighet. Först och främst så har jag varit nödtvungen att bättra på mina svetsarskills.

Pinnsvetsande i vår lilla smedja. På skallen sitter 3M's utmärkta Speedglasshjälm, med snitsigt rosmotiv. Uppe på väggen hänger Julas dödskalleprydda dito. Den rekommenderas icke.

Utrustningen jag har på varvet består av:

1 En liten trotjänare, Helvi Green 148 invertersvets. Jag kan bara inte begripa hur en så liten grej kan vara så effektiv. Absolut inga problem att bränna på ordentligt med 3,25:or. Jag har svetsat en hoper mindre rostfria detaljer med denna. Med 1,6 eller 2,0 mm pinnar och mindre kräm så går det utmärkt även till tunnare plåt.

2 Esab Buddy TIG 160 hf. Denna lilla kamrat har jag ägt i ett drygt halvår, men hittills är det bara Michael som har använt den. Han behärskar tigandet rätt bra, och jag har inte haft tid att sätta mig in i det. Hur som helst attans bra svets för att svetsa klena rostfria grejer. Att bli bra på den är mitt nästa mål.

3 Tvenne automatiska svetshjälmar, den ena en Esab Warrior tech, den andra en klassisk 3M Speedglass. Efter en dags användande av den förstnämnda, som kostar hälften av Speedglasshjälmen, så kan jag säga att jag inte mellan dem har kunnat märka någon större skillnad. Däremot märker man en förbannat stor skillnad mellan bägge dessa, lite dyrare, hjälmar och billigare grejer. Dessa släcker blixtsnabbt. Aldrig att man blir bländad. Det har jag däremot blivit åtskilliga gånger i t ex Julas Meec. Hopplöst. Med en bra hjälm är det oerhört mycket lättare att få till rätta tekniken i svetsandes sköna konst.

En vacker dag skaffar vi sannolikt en bättre MIG, men i dagsläget klarar vi oss alldeles utmärkt med TIG och MMA.

En gång i tiden så ogillade jag att svetsa. Tyckte det var rökigt, svårt och en smula obehagligt. Men när man väl får kläm på det så tycker jag att det är rent av tillfredställande att se bitarna smälta samman. En annan, mer praktisk och ekonomisk sida av det hela, är att man reder ut smidet själv och slipper lägga hiskeliga summor på enkla grejer som roderbeslag, röstjärn, stävbeslag och liknande.

söndag 26 november 2017

Stamgäst och mahognyjätte, samt något om mastskötsel

Salamis byggdes på Saxemara Båtvarv 1981 till Lars och Cissi Werner, Arnö, Karlskrona. Sedan dess har hon återkommit år efter år för vinterförvaring och underhåll. Så även tjugohundrasjutton.

Som alla vet så blir båten större på land och mindre i vattnet. Och väl i vattnet så minskar storleken med en fot per sekundmeter vind! Inne i varvshallen blir denna 40-foting närmast överväldigande. Lägg märke till Folkbåten till höger. Lilla Ellinor, F-443, ser närmast ut som en släpjolle i detta mäktiga sällskap.


Salamis är 40 fot, har fribord och överbygge av mahogny, undervattenskropp i lärk och köl av bly. Vikten lär ligga kring nio ton, varav tre i kölen. På haven utgör hon en majestätisk syn med sina respektive stor- och mesansegel hissade. På land, på sin slipvagn, utgör hon en närmast skrämmande uppenbarelse. Inne i varvshallen når hon från golv till tak; endast ca femtio cm skiljer hennes pulpit från takpanelen.

I bjärt kontrast mot ovanstående vinterkyliga bild står denna lätta sommarvy. Bakom Björn O Svensson i sin Imp synes Salamis just ha gjort ett elegant slag under uppvisningen vid Saxemara Classic Boat Show 2016.


I år står hon på en nyrenoverad slipvagn. Vid förra årets sjösättning knakade det oroväckande i ett av hjulen. Lagret var slut och byttes. All rost har knackats väck, och den före detta röda vagnen är numer svartmålad undertill med den övre delen av ramen målad i signalgult. Varför? För det att röd färg syns mycket dåligt i mörkt vatten, och det har varit ett elände att se vagnens position i det kritiska ögonblick då man skall få den tunga båten rätt placerad på den. Vid gårdagens upptagning visade detta sig vara ett utmärkt drag. Aldrig har det för oss gått så lätt att få upp henne. Nya skrån har vagnen också fått. Alltså stöttor. Dessa är sågade i 120x10 mm kärnek, och bultade med stålplattor och nya fina galvade bult och mutter.


Nyligen sjösatt 2015, fotograferad från mastkranens topp, ligger Salamis förtöjd vid den numer utbytta mastkransbryggan. Lägg märke till hur försommarvärmen har fått algerna att jäsa och flyta upp till ytan. Lägg också märke till Salamis snygga däckslayout med sitt eleganta grånade teakdäck och vackert bruröda mahognyöverbygge.

Nytt för i år är också att vi har byggt konsoller och lyftkranar till hennes master. Därmed är de inomhusförvarade. Mesanmasten har sedan länge förvarats på väggen i varvshallen, men den hiskeligt tunga stormasten har fått ligga snällt ute. Inte bra i mitt tycke! En trämast är extremt dyr att tillverka, och få har kunskap och möjlighet därtill. Att utsätta den för höstens fukt och vinterns kyla är allt annat än optimalt. Under denna vinter skall den helrenoveras, och jag spår den därefter ytterligare många år i sin mastfot.

Master är stundom tämligen styvmoderligt behandlade. Många lägger allt krut på båten, och när den är färdig för sjösättning så är det lätt att tänka att masten nog klarar sig något år till utan fernissning. Det är ett dumt beslut! Jag har visserligen lång vana av att lacka master och är nog snabbare än gemene man, men detta jobb görs ändå i en handvändning! Salamis tretton meter långa mast tar ca 4 timmar att slipa och fernissa. En folkbåtsmast tar mindre än två timmar. Att årligen ge sin mast ett lager fernissa håller ordning på limfogarna. Utan fernissa så spricker de upp, med början i ändarna.

Jag har allt som oftast propagerat för användandet av Schooner (fernissa) i bloggen. Jag är dock, sedan några år som proffs ändrat mig och slår istället ett slag för Epifanes. Den är visserligen aningen svårjobbad och förvisso dyr, men den täcker otroligt bra, bygger lagom tjockt, ger långvarig glans, håller vattnet ute ur virket och håller betydligt (!) längre än billigare varianter. Särskilt master tycker jag är värda denna premiumfernissa. De flexas och böjs, daskas av segelduk, nöts av fall och skot, står oskadade i regnet och bakas i den obarmhärtiga solen. Om någon del på båten är värd lite extra kärlek så är det masten.

fredag 3 november 2017

Ett experiment

Stora slipen på Saxemara Båtvarv gjordes om och lades ut i havet år 1981. 36 år senare hade den tjänat ut, både vagn och räls. Slipers också. För den som inte vet det, så kan jag berätta att en slip är detsamma som en järnväg med vagn som används till upptagning och sjösättning av båtar.

Den gamla slipvagnen hade rostat upp totalt, och i skrivande stund håller vi på och svetsar ihop en ny, djävulskt stabil, sak. Själva banan hade dels rostat, dels separerat från sina slipers och dels börjat försvinna ned i bottensedimentet. Sistnämnda är inte att undra på. Saxemaraviken är belagd med ett omkring en meter djupt lager av mycket löst slam.

Vår experimentella lösning på det sistnämnda är att lägga ut betongslipers istället för trä-dito. Och inte vilka betongslipers som helst; vi kom över ett väldigt parti bortsågade balkonggolv från Ronnebys betongförort nr 1, Älgbacken.

För den som instinktivt reagerar med ett "brrr" på denna novemberbild, så kan jag berätta att dräkten, en Mares Semi dry 7+7 mm, är mycket varm. Faktum är att ett dyk i 8-gradigt vatten är riktigt behagligt. Det känns som ett nöjesbad i kroppsvarmt tropiskt vatten. Men där upphör likheterna.

Efter ett sabla arbete så är plattorna utlagda i havet och en bit upp på land. Det skall tilläggas att de väger drygt 1,5 ton stycket. Inte lätt att få dem på rätt plats, särskilt som slammet virvlar upp direkt. Alltså behövs en dykare i sjön; en som kan känna sig fram i mörkret och med känseln avgöra om plattorna hamnat där de skall vara.

Efter en veckas vila så verkar de ha stabiliserat sig, och vid inspektion tycks de ligga jämnt och bra. Onsdagen innebar mätning under vattnet av banan för att själva rälsen skall kunna svetsas ihop med plattjärn. Plattjärnen är där för att hålla rätt avstånd mellan dem. Väl på plats lyfts hela den ihosvetsade rälsmodulen ut med kran och bultas till "balkonggolvslipersen". Vi är minst sagt oerhört spända på hur detta skall fungera!

onsdag 18 oktober 2017

Saxemara Classic 2017

Jo, nu var det visst inte precis igår detta evenemang gick av stapeln. Undertecknad kan endast skylla sin långa frånvaro från bloggandet på att han har haft lite grann att stå i. Och om sanningen skall fram så har jag haft en smärre semester också. Närmare bestämt tre och en halv vecka till sjöss. Först med Lars Werners havskryssare Salamis, sist som besättningsman på transportseglingen Gålö-Saxemara med motorseglaren Fröken Delfin, en Fänö 36:a. Mer om dessa äventyr senare. Nu lite om Classic 2017!

Brygga smockfull med folk som intensivt riktar sin uppmärksamhet mot dramatiken i Allmoge-klassens tävling. Undertecknad står uppflugen på backen på SSRS räddningsbåt. Tanken var att de skulle göra en uppvisning efter tävlingarna, men det behövdes liksom inte eftersom de fick rycka ut skarpt och rädda två av de tävlande.

Förra årets succé kunde eventuellt ha tillskrivits vädret som då var mer än utmärkt. Därför var jag en smula orolig inför årets upplaga som tilldrog sig under en av de sämsta somrarna jag upplevt, vädermässigt. Detta stämde inte alls, och vi drog ungefär lika mycket folk i år som under 2016 års festival. Publiktillströmningen från landsidan var alltså tillfredsställande, och ännu bättre från sjösidan. Varje dag tänkte jag klättra upp på taket och plåta hamnen, men hann aldrig med detta. Det var i vår lilla hamn icke mindre än 67 båtar förtöjda. Att de fick plats tillskrives Pelle Nolborn och hans hamn-crew som såg till att alla placerades strategiskt.

Grannen Richard lånar årligen ut sin salutkanon. Satan vad det är roligt med grejer som smäller! Perfekt för startskott, för det är omöjligt att missa knallen.

Årets tävlingar fick ny bana. 2016 så gick de delvis utom synhåll för publiken. I år så seglade vi enbart inne i Saxemaraviken. Mycket bättre. Tävlingarna blev betydligt mer dramatiska med kortare ben och fler varv.

Allmogeklassen bjöd på flest deltagare, tretton ekipage, och på mest dramatik. Redan innan start så fick team Lestrup & Nolborn roderhaveri. Nolborn kastade sig i havet efter rodret, den roderlöse Lestrup fick inte stopp på båten och badaren fick räddas av domar- och journalistbåten "Kiorren", framförd av Anders Rådström. Detta resulterade naturligtvis i en förstasida i Blekinge Läns Tidning. De fick dock fast rodret igen, seglade ikapp klungan och lyckades mot förmodan avsluta med en 10:e plats. Strax efter start så var det team Langner & Nyström i sin jaktkanot "Tage" som havererade rodret. Mycket synd eftersom de ledde solklart, och detta haveri slutade i dagens första räddningsaktion från den närvarande Sjöräddningen. Dagens andra räddning var den av soloseglaren Mats Hjalmarsson, som började dejsa upp på land bortom första rundningsmärket. Han fick dras bort från lovartslandet på Danaholmen och spänningen var olidlig tills publiken fick se att båt och karl var oskadda och därmed kunde andas ut. Team Roland & Martin Olsson knep segern med bravur ombord på sin snabba Blekingseka.

Folkbåtsklassen hade denna julidag endast tre deltagande båtar, men var icke desto mindre spännande. Ett mycket jämnt startfält gick efter första rundningsmärket in i första kryssbenet. Där bevisades omgående att gammal är äldst när skepparen Curt Gelin mycket elegant drog ifrån de övriga två. Har man seglat SM en massa gånger så har man. Bakomvarande båtar började genast strida om andraplatsen, och liksom förra året så blev det en strid på kniven. Bara någon meter mellan de båda när de passerade mållinjen. Ställningen:
1 Curt Gelin, Lars Nolborn, Peter Andersson ombord på F-612 Pierina
2 Björn Walter, Lars Buhr, Lars Karlsson ombord på F-1329 Evelina
3 Lars Göra Nilsson & son, Lars Nilsson ombord på F-1252 Josefin

I Showklassen med sina större båtar fick besättningarna jobba ordentligt för att genomföra tre varv på den trånga banan. En mycket ståtlig syn utgjorde fältet med sina fem ekipage. Redan inledningsvis gjorde skepparen Lars Werner klart vem som skulle bestämma och höll ledningen ända till mållinjen och knep segern i andra upplagan av Showklassen, och blev förste prenumerant på det nya vandringspriset "Kompassen". Ombord på båten befann sig även Per Nolborn som här inte behövde kasta sig i havet efter någon enda tappad del av båten.

Eminent domare för hela tävlingen var den omåttligt jovialiske Patrik Lindqvist, som med mycket fast hand tog sig an dömandet ute på banan och den härliga ström av protester som inkom efteråt.

Om du som läser detta råkar ha en Folkbåt i närheten, så ställ upp nästa år! Två veckor före Classic 2018 så seglas dessutom SM nere i Simrishamn, så juli blir en härlig månad för folkbåtsentusiaster i södra Sverige.


Lasse steker sill. Denna karl är en anledning i sig att besöka vilket event han än är med på. Han kan förbanne mig steka sill!

Varvskrogen uppgraderades rejält 2017 och drevs av Villa Vassen, Svante Rasmark och Lotta Emanuelsson. Med den äran! Ordentligt tält, sittplatser även inne i "Skjulet" och pilsner på fat. Fredagkvällens underhållning stod Ur Spår för och levererade klockren irländsk folkmusik. Lördagens kväll förgylldes av Marcus Schönbeck och ett par sköna inhopp av Janne "Plast" Olsson.

Myndigheterna är, som alltid, mycket intresserade av allt som har med folksamlingar och alkoholförtäring att göra. Och precis som förra året så fick vi anställa tvenne ordningsvakter för att hålla ordning på de förvildade massorna av råbarkade seglingshuliganer. Både vakter och seglare skötte sig dock utmärkt och inte ett enda slagsmål rapporterades detta år heller.

Showklassens överlägsne segrare Lars Werner tar emot "Luftkompassen" inför en begeistrad publik. Den kepsprydde mannen till vänster är ingen mindre än domaren, Patrik Lindqvist.

Planen för nästa år är att flytta Varvskrogen till varvsplanen mellan bryggorna för att kunna utöka storleken på evenemanget betydligt. Med devisen "mer, bättre, roligare och större" stuvar vi också om i programmet. Tävlingarna blir kvar på samma tid och ungefär samma utformning. Utgår gör dock söndagens veteranbåtsparad och får ge plats åt uppvisningar med Sjöräddningen, evenemang för barn och familjer och för hantverks- och båtmarknad. Tanken är också att göra mer av fredagen. I vilket fall som helst så kommer vi att öppna Varvskrogen tidigare, ungefär kl 11. En annan riktigt kul detalj är att vi tillsammans med Samhällsföreningen har blivit med flytande bastu. En stor, härlig, badvänlig grej som nästa år kommer att utgöra ett störtskönt inslag i hamnen samt en perfekt plattform för speaker, måldomare och fotografer.

Varvskrogen börjar fyllas upp inför den stundande kvällsunderhållningen.

En ytterligare detalj som förhoppningsvis kommer att förgylla nästa år, är att själva hamnen då äntligen är klar. Häromdagen blev bägge våra bryggor äntligen helt ombyggda och ser nu riktigt prydliga ut! Uppsnyggande av hamnplanen är inne i sin sista fas och snart återstår bara sista grusningen av densamma. Idag, uppe från mitt kontorsfönster, så kan jag blicka ut över en hamn som knappt är går att känna igen om man jämför med hur den såg ut då jag tog över arrendet år 2014. Mycket nöjd!

Vid utdelandet av "Saxen", alltså vandringspriset för seger i Folkbåtsklassen, så håller Janne Plast tal och sjunger den lokala sjömanspsalmen "O mästare bevara". Priset delas ut till minne av Jannes far, legendaren och varvets förre ägare Tage Olsson. Undertecknad kompar på pianot.

Våran "Klassikerbrygga" har kontinuerligt uppdaterats och i år bestod den flytande båtsamlingen av 22 fina träbåtar. Nästa år tillkommer ytterligare flytetyg. Men jag måste tillstå att det börjar bli förbannat trångt! Om tid finnes och plånboken så tillåter så är det kanske dags att bygga ytterligare en flytbrygga. Det är bara så attans dyrt! Rörpontonerna går på dryga 20 000 för en sexmetersbrygga som den vi redan har. Virket ca 10 000, och sedan tillkommer beslag, bojstenar, kättingar, bojar och gud vet vad mer. Och en massa arbetstid. Vi får se!

Janne in action. "O Mästare bevara" är inget mindre än ett mästerverk som får ögonen att tåras på varje sann sjöman. Och ingen sjunger den som Janne.

Ett evenemang av Classic's kaliber och särart går inte att genomföra utan en sabla massa hjälp. Låt mig bara rikta ett djupt känt tack till alla inblandade!

torsdag 22 juni 2017

Kollage! Ett urval av våra flytetyg

Ett lite kollage av några av våra båtar på varvet! Kom hit och spana in dem i verkliga livet. Garanterat bättre än på kort

Vänster till höger, rad för trad, uppifrån och ned: 1 Smack (flateka) 2 Bodekull (krokeka) 3 Pierina (Folkbåt) 4 Pax (CGP) 5 Dyning (fiskeknubb) 6 Evelina, Grisslan och Josefin (folkbåtar) 7 Belladonna (Blekingseka) 8 Spättan (trämotorbåt) 9 Elinore (Folkbåt) 10 Snäckan (Blekingseka) 11 Inredning i Klara (Albin 25) 12 Anna (Motorseglare) 13 Grog (motorsnipa). 

Några av dem är till salu! Närmare bestämt:

10 Blekingsekan Snäckan, nyskick, nyligen ommålad/omlackad. Mast spri och åror. 43 000:-

12 Motorsnipan Anna, fantastiskt skick, segel och motor (Albin 021, världens lugnaste och behagliga motor) . 65 000:-

13 Grog, motorsnipa med åror och segel. Spillrans nybyggd, Jordens skönaste groggbord i nåtad furu och mahogny på motorhuven. Motor Honda gx 160 145 000:- 


Lasses gamla lotsbåt Katla

Katla fick ny däcksnåt förra året. Därefter gick hon sin sista tur till Danmark och Västkusten med sin ägare Lasse som skeppare. Nu har han skaffat sig en OC35, ett riktigt praktexemplar med tvenne master, vackert träöverbygge, tjock och tung plast och med en überklassisk inredning med så mycket marint gemyt att inte den mest inbitne landkrabban kan värja sig.

Det är något särskilt med ett sådan klassiskt däck som avslutas med ett rejält peke till klyvaren. Det ser liksom alltid ut att stäva mot äventyret!

Det är därför dags att ta farväl av gamla Katla, och hon ligger nu vid min brygga och väntar på en ny, entusiastisk ägare. För någon vecka sedan så puttrade jag ut med "spättan" för att ta ett par bilder på henne under segel. I mina ögon är hon en ganska skön, klassisk seglare med en hel massa skutliknande charm!

Hon seglar häpnadsväckande bra och snabbt trots sin ålder och tyngd (7,5 ton). Och för motor... det sitter en rejäl gammal spis i denna båt: en MD47:a, 6 cyl diesel vars vikt inklusive backslag går loss på ett helt ton. När hon drar igång så låter det som när en gammal lastbil klättrar över Hallandsåsen.

Den som är intresserad av en riktigt klassisk, drevad, kravellbyggd lotsbåt borde lägga et bud på henne å det snaraste. Hon går ca 170 djupt och seglen är spillrans nya. Du styr henne antingen med rorkult i aktern eller med ratt i doghouset. Attans mysig invändigt!

...och varför inte en bild på lilla "Spättan" varifrån fotografierna på Katla tagits. En underbar liten båt av ek på krokvuxna ekspant och med en liten förtjusande Albin O11 bensinmotor som tuffar på fint. Spättan är rätta båten att sticka ut och lägga torskgarn med. Rätta stilen, rätta farten, rätta ljudet, rätta bruksskicket! Ägs av Janne Plast Olsson, sköts och brukas av oss på varvet.

onsdag 14 juni 2017

Plötsligt händer det

Jag löste under många år korsord, och blev ganska bra på det. Sedan tröttnade jag på det och lät bli. Emellertid så blev jag sugen en dag. Därför bläddrade jag igenom en reklamtidning och hittade ett. Löste, skickade in och vann... en metallbandslip på ca 70 kg.

Den som hittade på denna vinst borde undersökas på sjukhus. Det märkliga är att jag faktiskt verkligen behöver en metallbandslip, och att jag önskat en under en längre tid.


söndag 7 maj 2017

Undrens tid är ännu ej förbi

Udertecknad trillade i sjön mitt i natten och tappade sin splitter nya Iphone7 i kolsvart, ca tre meter djupt vatten. Fruktlösa försök med söklampa och förlängda båtshakar gjordes, och jag gick till kojs iskall och förbannad. Men ibland tar händelser oväntade vändningar. Mycket oväntade.

Jag har länge tänkt att tillverka en dykplattform bak på min fiskebåt Dyning, men inte hunnit. På bilden syns jag alltså klamra mig fast vid badstegen och dra på mig fenorna. Jobbigt, vet alla som dyker.

En dylik lur skall ju klara stänk och en halvmeter vatten i någon timme. Men jag tänkte att "Vad fan! Varenda gång jag kommer att passera Harösundet i framtiden, så kommer jag ju gräma mig i vetskapen att min älskade lur ligger där nere någonstans!"

Älskade vännen och brodern Pelle Nolborn åser med skepsis det tämligen hopplösa försöket. Denne fantastiske båtförare höll båten tryggt på plats under hela operationen trots besvärlig vind och ett sund som så här års är proppfullt med sillfiskare.

Så Jag (dykaren), Pelle Nolborn (dykbåtsföraren) och Maria Mihal (dykledaren) tog min kära fiskebåt Dyning och åkte dit med hela utrustningen. Egentligen helt utan hopp om att hitta fanskapet, eftersom den sjönk rätt ned i ett... skall vi kalla det "undervattensstenröse" och försvann ned i en djup skreva



Triumfatorisk uppstigning till vattenytan, efter en god stund på botten, nu med luren stolt i hand, högt hojtande "jag tror fan den funkar!".



Hopp i vattnet, fram med undervattenslampan och börja rota. Noll sikt. Började snart tappa hoppet där nere på botten där jag släpade undan sten och letade under dem.

Tillbaka vid dyning, Maria med kameran i högsta hugg.
Men se på fan, jag kände snart något bekant i mina grova dykhandskar. Råkade då dessutom trycka på någon knapp, och mobiljäveln gick igång som vanligt. Simmade tillbaka till båten, lämnade upp luren till Pelle som snabbt konstaterade att den var totalt oskadd.

Detta, kära bloggläsare, är bilden av den oförställda glädjen. Så nöjd är man sällan, det gäller att ta tillvara på tillfällena!
Sådana här saker, mina vänner, är ju egentligen omöjliga. Men händer ändå. Och glädjen över att få tillbaka luren är så stor att jag har kommit över det pinsamma faktumet att jag för första gången i livet fallit handlöst i havet. Självbilden, av den ofelbare sjömannen, var mycket stukad igår natt. Men idag... skit samma! Alla far i vattnet förr eller senare, men det är tammejfan inte alla som lyckas hitta en tappad lur på detta vis!
Det går utmärkt att dyka även vintertid, med is och hela baletten bara man har torrdräkt och varma kläder under.

Jag måste tillägga ytterligare en grej. Lite reklam, åmmansäjer. Vi på Saxemara båtvarv gör en hel del dykjobb. Mestadels hemma i den egna hamnen, men även externt till beställande kunder. Vi är attans bra på att hitta tappade grejer, fixa nya kättingar till bojstenar, såga av gamla pålar på botten, inspektera båtbottnar och bryggor och vad du överhuvudtaget önskar få gjort under ytan. Vi är mycket vana att jobba i noll sikt med endast känseln som guide. Billiga är vi också. Grundkostnaden är samma som för båtjobb, 480 kr, sedan tillkommer 150 i dyktillägg + moms. Det enda som tillkommer är luftfyllning på våra flaskor efter utfört jobb. Vi tar en hundring inkl moms för en hel 8-literflaska. En timmes dykning kostar alltså 890:- ink luft och moms.



Behöver du något gjort eller lagat under ytan eller nere i dyngan? Ring 0738 10 77 30 eller maila till niklas@nystroems.se. Gränsen för djup är 18 meter, men oftast snackar vi ju jobb i hamn eller vid brygga och vi är sällan nere djupare än 4-5 meter Detta innebär att luften räcker länge, inga dyra uppstigningar för byte av tuber. Var det sista obegripligt? Så funkar det: för var tionde meters djup ökar trycket med ett bar. För varje bar komprimeras luftens volym med hälften. Det innebär att vid tio meters djup blir ett andetag dubbelt så stort. Således tar mängden luft slut i en tub dubbelt så snabbt på tio meters djup som vid ytan. Nere på tjugo meter är trycket två bar, och för att fylla lungorna med fyra liter luft där nere så måste man dra i sig en mängd som uppe vid ytan skulle motsvara en volym av 12 liter. En helt full dyktub av stål på 8 liter har ett tryck på 300 bar. Detta motsvarar ca 2160 liter andningsluft. Alltså dryga två kubikmeter som komprimerats till 8 liter. Två kubik är ungefär så mycket luft som ryms i en gammal hederlig telefonkiosk.

Förutom djupet så påverkas luftåtgången självklart av hur hårt man arbetar. Mycket flås = kortare dyktid. Nåväl! När du behöver någon som inte är rädd för att ligga nere i dyn med skiftnycklar och sågar så är det oss du skall ringa.

Men... Det var ett avsteg från inläggets kärna. Vilken jävla dag vi fick!

lördag 6 maj 2017

Det finns romantiska inlägg, och så finns det sakliga

Förra posten avhandlade det tragi-romantiska vraket av Beltana. Detta är mer tafast.

Efter att Okmark blivit sjuk så har jag fått göra alla svetsjobb. Och dessa på en ganska, förvisso bra, men fjuttig pinnsvets-inverter av märktet Helvi Green. Mycket bra. Men jag vill utvecklas. Så dagens köp blev en enkel men bra TIG-svets av mäsrket Esab Buddy 160.

Sålunda blir nya missionen att lära sig att handskas med en dylik tingest. Svårare men blir bättre till allt rostfritt i klena dimensioner som vi gör.


Vi får välan se tiden an. Jag har just fått känsla för pinne, men TIG'en är ju mer sofistikerad.


Ett romantiskt vrak

I Astrid Lindgren-filmen "Tjorven och Mysak" så leker barnen och farbror Melker i ett gammalt övergivet fiskeläge. Längs vikens stand gistnar gamla fiskebodar och mitt i viken ligger en upprutten fiskebåt och skattar åt förgängligheten. Det hela ser riktigt idylliskt ut på film. Olle Hellbom, regissören, har verkligen fångat tiden.

För dryga fem år sedan sjönk fiskebåten "Beltana" mitt i Saxemaraviken och har sedan dess utgjort ett... skall vi säga landmärke mellan Varvet i öster och den lilla klippan Svens Land i väster. Huruvida hon är ett "Saltkråke-pittoreskt" inslag i landskapsbilden eller ett livsfarligt hinder i mörker är en ständig fråga på dagordningen vid allehanda frukost- eller festbord. Hursomhelst så ger hon karaktär till viken. Varje gång -och det är ofta- som jag kommer in till land med min fiskebåt Dyning i totalt beckmörker så måste jag lokalisera henne med sökarlyktan. Detta är ju en avgjort dålig sak. Men på sommaren så tar ungarna jollarna ut till henne, och under namnet "Spökskeppet" så badar de ifrån henne.

Nåväl! Bra eller dåligt, såhär ser hon ut i högvatten, när hennes för med texten SG 30 inte är synlig.

I 2017 års Valborgsmässos högvatten ses endast delar av styrhytt och förstäv. Uppepå taket står stolt den gode Pea Andersson och ståtar med en klassisk posé.


I riktigt lågvatten är i princip hela relingen över ytan. När hon sjönk var hon fortfarande en fin fiskebåt, fast utan maskin. Det spekuleras i om hon sänktes eller inte. Ägaren är dock så fattig att han inte kan tvingas att bärga henne. Kustbevakningen har dykt och undersökt henne för miljöfarligheter men icke funnit några.

I boken "Blekinges fiskeflotta 1999-2000" finns hon fortfarande med på bild, fullt utrustad. Men sedan dess har nästan varenda fiskebåt i länet skrotats eller sålts. En stor tragik.

tisdag 18 april 2017

En fantastisk kväll och natt

Det har varit rent fantastiskt att få ha en livs levande lärling i min vård. En jävla bra en, dessutom. Men oj... det är en smula jobbigt att vara lärare 12 timmar per dygn.

Nu har lärlingen tillfälligt återvänt till sin Holländska skola och kommer inte tillbaka förrän om en vecka. Därmed har undertecknade Nyström i fridens liljor och i lugnaste ro denna afton och natt kunnat fanera en skutlucka till min Folkbåt Josefin och kunnat tillverka en helt ny förlucka till min nyaste Folkbåt Elinore. Herrejösses vad det var skönt!



måndag 17 april 2017

Årets första dyk

Förra året den 18 juni samlade vi ihop fem pers och byggde en flytbrygga, Vi är fortfarande otroligt stolta över att vi gjorde den helt färdig på sex timmar. Började med en brädhög och ett par pontoner kl elva och var sjösättningsfärdiga kl fem. Att den sedan blev helt perfekt är en annan sak.

för att skydda den mot isvintern så tar vi årligen upp den. De fyra gigantiska stenarna som Kjell Andersson borrade och bankade ned öglor i har hållit den på plats med den äran. Micke gjorde en landgång av en gammal rullstolsramp av aluminium. Fumlar perfekt.

Hidde tar årets första dopp. Tämligen underbart att slippa göra detta skitjobb nere i dyngan själv.


Vanligtvis får undertecknad dyka ned och hämta kättingarna. Men har man nu en lärling som tycker att det är spännande med dykning i början av april så slipper man. Kallt är bara förnamnet, men denne karl, Hidde Voskamp, gör jobbet med glädje. Så nu är den jäveln på plats. Redan full med båtar. Till min stora glädje så utökas samlingen också med en större motorseglare signerad Edvin Henriksson, vilken anländer i maj.

Lovsång till den tidiga och långa båtsäsongen

I båtbyggeriet i Saxemara är vintern lång och kall. Och i år var den särdeles särdeles ruggig. För att inte tröttna på detta, egentligen helt magiska liv, så gör man bäst i att verkligen använda båtarna så mycket man bara kan. Och i mitten av mars så är det dags att sätta igång. Därmed blir båtsäsongen bortemot åtta månader lång.

Saxemara har en hoper små fyrar, varav Övre, Nedre och Svanviksudde är de mest prominenta. Nedre och Övre är ensfyrar, alltså fyrar som när de lyser "överens" bildar en säker linje mellan öar, skär och grund. Övre fyrar är alltså alltid högre belägna eller högre byggda än de lägre. Den enkla fyren på bilden är naturligtvis Saxemara Lägre. Hon står tryggt på Busseskär och visar sjöfarten in i farleden. En kuriös detalj är att i Blekinge så heter det inte skär utan skärv, åtminstone i sjökorten. Folk säger nog egentligen odtast skär. Fyren här står alltså egentligen på Busseskärvet. Vilket f ö är ett av mina absoluta favoritställen i denna vår vackra värld. Vid stabilt väder kan man, med en mycket liten båt, lägga till här för att njuta en fika eller grillning. En annan språklig kuriositet är att fjärdar här alltid kallas fjordar.

Min laxfiskeknubb Dyning har legat i hela vintern och bara varit stilla vid bryggan under ett par isiga månader, december och januari. Med vinterkonserverad motor och en liten frostvakt i motorrummet. Första turen blev nog i början av februari, och sedan dess har torskfiskandet varit i full gång.


"Dödsbåten" Spättan i sin nya fina vita skrud. Olle Olsson, Tages bror, hade lite märkliga idéer om hur båtar skall konstrueras, men inte desto mindre lyckade. Denna lilla bäriga båt med sin rumphuggna akter är en utmärkt sjö- och fiskebåt som tryggt puttrar fram med sina 5 knop med den gamla Albin O11'an. Denna båt var målad med oljefärg på insidan. Det är sällan en bra idé. Färgen sätter igen våghålen, fukt och skit blir stående och rötan under upplängor och bottenstockar blir ett oomkullrunkeligt faktum. Många, många timmars jobb och färgen är väck, likaså smutsen i våghålen. Därmed är hon återigen tämligen frisk och fräsch. Det är extremt viktigt att hålla våghålen (hålen i spant och bottenstockar som tillåter vattnet passera längs landen och sedan rinna ned i hålskeppet) öppna.

Nästa lilla båt att ta sitt premiärdopp blev "Spättan". Denna förtjusande och lite märkliga båt byggdes för några decennier sedan av Olle Olsson till tullaren Ernst Södergren. Då denne avled köptes den av en annan karls som också mycket snart gick ur tiden. Nästa ägare var Tage Olsson, Saxemaras store båtbyggare, som icke heller han överlevde denna båt. Därav går den under namnet dödsbåten. Tro nu inte att jag vågar ta över den! Även om jag inte är det minsta skrockfull så... har jag ändå ingen lust att röna samma öde som tidigare ägare. Nej, denna lilla ekbåt med sin förtjusande lilla Albin O11 ärvdes av Tages son Janne "Plast" Olsson. Vi sköter den åt honom mot att fritt få förfoga över henne. Underbar liten grundgående båt som tar sig fram i alla väder. I år har hon fått vita fribord (eken är det dock inget fel på) mest för att det är så lättskött. Skarndäck och avbärare och inombords är numer renskrapade och strukna med hejdlösa mängder båtsmörja, "Roslagsmahogny", och de gamla masonitdäcken är tjusigt gråmålade med Primocon.

Ibland blir man bara lycklig av de små sakerna. Efter att jag och Maria med viss framgång vittjat garn vid Ulövaskär såg vi en bekant syn på avstånd. Det var vår egen fiskeknubb Dyning, som just denna dag framfördes av min lärling Hidde Voskamp. Han hade nyttjat sina nyinrättade kunskaper för att hjälpa Erik Svensson med att nita ett par kontrerade spant i sin Solö Ruff på RMK båtklubb. Att se sin älskade båt köras av en god vän i utsökt väder är något alldeles särskilt.


I veckan gick samtliga folkbåtar i sjön. Den fuktiga vintern och den tidiga sjösättningen gjorde verkligen susen. Evelina (1978) och Josefin (1968) tog på sin höjd in någon halvliter vatten, medan den något mer slitna Pierina (1960) fick länsas några gånger innan hon tätnade. Micke Okmarks Navicula (1903) som vanligtvis går till botten på en kvart läckte knappt heller. Bra år! Josefin premiärseglades hårt dagen efter sjösättning i ca 12 m/s utan att ta in en droppe.

Min vagga stod i Figeholm, som har en mycket svårnavigerad och fiskrik skärgård. Båtarna och fisket har därför varit med mig sedan mycket späd ålder. Gammelmorfar var fiskare på Äspö där mina somrar spenderades. Få saker gör mig så lugn och nöjd som att sitta på en egen brygga och rensa dagens fångst. Fiskrenset blir sedan utsökt föda för traktens måsar, trutar och kråkor. På tal om svårnavigerad: blekingarna klagar över sin stenrika och grunda skärgård. Jag bjuder dem gärna en tur i Skaftvikeskärgården i Figeholm! Då ändrar de nog åsikt.

Årets fiskesäsong börjar fint. Förutom en riktigt fin gädda mitt inne i hamnen så har vi hittills inte kommit tillbaka med mindre än trenne fina torskar i garnen en enda gång. En och annan utsökt gratäng har spisats redan innan utgången av mars.

Utsökta torskar tagna i garnen mellan Ulvaskär och Dunsön. Få fiskar går upp emot färsk torsk.

Jag är så satans lyckligt lottad som får arbeta och leva så nära naturen i Blekinges vilda men idylliska skärgård. Jag behöver bara slå upp dörrarna till lilleverkstan för att vara mitt i naturen. Därute leker gäddan, slåss svanarna och väsnas sothönorna i konkurrens med ejder och skäggdopping och gås. Och vill jag ta en tur till en enslig strand så är den aldrig längre bort än tio minuter med egen båt.

Just nu, när min kära broder, kollega och bäste vän är så sjuk och borta så har jag alldeles för hög arbetsbelastning och klarar knappt av den. Och min utmärkte holländske lärling har tagit sin gamle Audi A3 och åkt hem till sitt. Men med tanke på ovanstående så känner jag mig ändå rent otroligt lyckligt lottad. Hur många har det egentligen så som jag?

Denna lilla löjliga fisk! Ibland undrar man hur evolutionen egentligen fungerar, när en så här pass usel simmare kan klara sig i det grymma havet med alla rovdjur.


Ibland händer det att man får upp något lite udda i garnen. För två år sedan var det dags för en riktigt fin lax på nära 4 kilogram, samma år fastnade det icke mindre än tvenne Svartmunmnade Smörbultar i mina fällor under Stora Bryggan. Laxen var ju såklart en välkommen fångst som mättade hela familjen flera gånger om, men Smörbulten är dessvärre en invasisv art som kommit med barlasttankar från Svarta Havet och som från Polska vattnen och sedan norrut börjat tränga undan traditionell Östersjöfisk. Den är förvisso en läcker matfisk, men det förstör beståndet av abborre och gädda. För några dagar sedan fångade jag dock en mer välkommen, lite sällsynt kamrat, nämligen en Kvabbso (Stenbit). Dock för liten för att ätas så hon släpptes tillbaka. Emellertid så blev hon så full med luft där hon låg i garnbacken på väg hem, att hon inte förmådde sjunka ned. De är usla simmare. Men efter ett dygn i sumpen så rapade hon ut gasen och fjättrade iväg längs botten. Stenbiten har en ganska kraftfull sugpropp på magen för att hålla sig fast på stenar (Stenbit). Och det var en smula roligt att se henne med full kraft suga sig fast på mitt kafébord.


Bara för att se vilken märkvärdig båtsamling vi just nu har så bifogar jag detta lilla kollage. Vänster till höger , uppifrån och ned:

1 Smack, flateka, saxemara
2 Bodekull Vrakeka, Pukavik, Karlshamns Båtlasg
3 Pierina, Folkbåt 1960, Norrtälje Enar Johansson
4 Pax, C G Pettersson 1928, Fisksätra
5 Dyning, okänt år, Edgrar Sundén Kristianopel
6 Längst till höger, Josefin Folkbåt Ryhls varv Åhus 1968
7 Belladonna, 16 fots Blekingseka
8 Spättan, Motorbåt ek Saxemara 70-tal
9 Elinore, Folkbåt 1956 Ryhls varv Åhus
10 Snäckan, Blekingseka (säljes åt kund) 1987 Tage Olsson Saxemara
11 Klara, Albin 25, 1972 Per Brohäll
12 Anna, motorseglare 1960-tal Norra Hammar Vättern, säljes åt kund
13 Katla, motorseglare 14 fot Niklas Nyström Saxemara

Utöver dessa egna båtar har vi ju en hejdlös massa båtar som ägs av våra kära kunder. En vacker dag skall jag lägga upp bilder på alla dem.

Och, herrejösses, jag glömde ju att lägga in Mickes båt Navicula. Detta otroliga ögongodis från Limhamn 1903. Vacker och otroligt långsam! Här är hon:

Under "Showklassen Gåsfeten runt" kom hon ett par timmar (!) efter segraren Peter Borenberg i sinblixtsnabba Göran Dahlströmskonstruerade Rhapsody. Det tog så lång tid för henne att runda Slånakullen (sjömärke) att grannen Anders Rådström var tvungen att med sin motorbåt åka ut med öl och korv för att besättningen inte skulle svälta ihjäl.

Jag har nu drivit Saxemara Båtvarv i tre år. Treårsdagen firades utförligt den 7 mars. Det var den dagen 2014 som vi kom med första flyttlasset med maskiner och verktyg och maskiner samt bohag och flyttade till Ronneby.

Vi har tre otroligt märkliga år bakom oss, och arbetsinsatsen har varit utöver det normala. Sommarsäsongerna är mer än magiska, men vintrarna har varit en smula tunga. Årets vinter har bjudit på bl a en havererad värmepanna som förgiftade Micke till den milda grad att han åkt in och ut på sjukhus, båtsliparna har totalhavererat, Micke har gått rakt in i kaklet, kölden har varit överväldigande. Men båtarna är nu i hafvet och säsongen är igång. Den goda, fina tiden, är nu här, och det är dags att njuta frukterna av allt det ohemult hårda slitet. Tidigare år så har vi följt gängse modell och sjösatt i maj. Men om man skall kunna njuta fullt ut av detta liv så måste den goda tiden vara längre. Och det blir den i år. Den är redan en dryg månad gammal. Följ vårt exempel, börja tidigt, sluta sent.

Så slutar mitt ode till den långa säsongen!


tisdag 28 mars 2017

Sålunda fördrives tiden

Min lärling medverkade under sitt livs första bordbyte på en klinkbyggd ekbåt. Som de flesta som gjort denna erfarenhet så förbluffades han över tidsåtgången.

Momenten är som följer:

1 Rivning, vari man sågar av borden, filar av nitskallarna (omkr 112 st i detta fall), borrar ur pluggarna (lika många), rensar hålen, slår ur spikarna och skruvar ur alla skruvarna. Med mera. Har man otur så får man, som i detta fall, riva hela inredningen (!)
2 Mallning. Först en pappersmall, sedan en masonitmall.
3 Virkesbearbetning, som innehåller momenten virkesval, planhyvling, överföring av mallens mått, grovformning i bandsåg, finformning med handhyvlar och fällning av land mm.
4 Mallning av kurvatur, enklast genom att lägga det gamla bordet på plant underlag och fylla utrymmet under kurvan med lämpliga bitar plywood eller träkilar. Därmed får man en mycket bra fixtur.
5 Basning, som genomförs medelst eldning i ångpanna varifrån ångan förs in i en s k baskista. Ämnena ångas en timme per tum och böjs e
sedan längs fixturen med hjälp av skruvningar och enhandstvingar.
6 Inpassning. Det mest krävande momentet. Tar evigheter, kräver stor muskelstyrka.
7 Smörjning av passytor, som gärna göres med Ettan eller liknande.
8 Tillverkning av laskbrickor. Dessa måste vara av perfekt kvalitet, och de flesta tänker inte på att virkesåtgången här är stor. I detta fall gick det åt ca 2 meter kvartersågad, prima ek inklusive spill.
9 Borrning av samtliga hål, inklusive plugghål.
10 Nitning av bordgångar och brickor. Detta är det mest tidskrävande momentet eftersom detta också innefattar sammanfogning av ytorna. Mycken uppfinningsrikedom kräfves av båtbyggaren för att pressa samman plankorna där skruvningar inte kan användas.
11 Svetsning av rostfri gängstång och mutter, för genomgående bult genom spant och bottenstockar. I detta fall 18 stycken bultar. Så pass långa bultar finns inte i handeln, så man måste göra dem själv. Tar en mycket god stund!
12 Bultning.
13 Tillverkning av plugg medlets pluggfräs och pelarborr.
14 Pluggning av hål och kittning av bulthål. Inkluderar även renhuggning av plugg. Här försvinner lätt fem timmar.
15 Renhyvling av bordgångar och laskar. Detta är det moment där de fula nya, kantiga planken övergår till att bli snygga bord.
16 Slipning.
17 Målning av primer, tre skikt, inklusive tejpning av ny vattenlinje.
18 Bottenfärgsmålning två skikt.
19 Fernissa 8 lager.
20 En jävla massa städande.

Detta specifika borbyte, tre bordgångar på färjan Karö-Line tog mer än en hel vecka med långa  (12 timmar) arbetsdagar för två personer. Det kan med fog sägas att det är betydligt enklare att bygga nytt än att byta ut gammalt i ett skrov. Allra knepigast är egentligen att få bra press på ytorna i landen. Tvingarna kommer ju inte riktigt åt.

En annan sak är att det är en smula otacksamt. Innan vi lämnade detta jobb därhän så tittade vi på resultatet. Det är gömt under bottenfärg, fernissa, vattenlinjefärg. Osynligt helt enkelt. Som om inget hade hänt. Om man betsar och fernissar ett däck så står folk stumma av beundran och överöser en med lovord. Detta syns inte.

Men visst fan blidde det bra.

fredag 17 februari 2017

Lärling av den bättre sorten

Hidde Voskamp är namnet på min nya lärljunge. Bra påg den, från Amsterdam. Efter två veckor kan jag bara konstatera att jag spår honom en ljus framtid i båtbyggeriets sköna konst. Läraktig, med en hel del förkunskaper och med huvudet på rätt plats. Likaså hjärtat. Blott aderton år är han, ynglingen.

Lägg gärna märke till att snipan, 14 fot, bakom oss ser löjligt liten ut. Det kan bero på att holländare är ovanligt långa och på att svenskar (särskilt jag) är tämligen feta.


tisdag 14 februari 2017

I vinterskrud samt något om rävars ilfärder över frusna vatten

Den förbannade vintern kom lika förbannat i år, trots att det varit så milt och fint ända fram till nu. Isen ligger och så gör ock snön. För första gången har jag sett mig nödsakad att skotta på min fiskebåt Dyning.

Mastbryggan som sommartid går under namnet Klassikerbryggan. Till våren river vi mastskjulet och byter däck på bryggan. Det kommer att bli fint värre, kan jag lova!

Intressant nog valde den gamla vedpannan här på varvet att ge upp precis innan kylan kom, så du må tro att här är en smula ruggigt och rått. Ny panna -eller nja, begagnad- är inköpt och hämtad på Öland, i Husvalla. Förhoppningsvis skall denna nya kamrat ge fan i att ryka in så som föregångaren gjorde. Den gode kollegan Michael Okmark blev av sagda rök akut kolmonoxidförgiftad och fick föras till sjukhus. Han överlevde dock både den akuta fasen och den påföljande lunginflammationen.


Kjells lilla Askeladden som han fär länge sedan köpt av Truedssons Båtbyggeri i Kuggeboda.

Kommande helg ger jag fan i både vinter och trilskande vedpannor och far söderut till Corralejo på Fuerteventura. Jag kan knappt bärga mig, har redan packat, och sitter i princip vid dörren och väntar på avfärd iförd simfötter, hawaiiskjorta och snorkel och cyklop.

Suget efter ljummet, blått vatten är mycket stort efter denna mycket jobbiga höst och vinter. Okmark är sjukskriven sedan incidenten med pannan. Lider av en mycket djup depression. Ronny är uppsagd och går och väntar på en ny knäprotes. Själv har jag därför haft trippel arbetsbörda alltsedan november. Till glädjeämnena hör att den hjärtegode Kjell Andersson varit mig behjälplig i alla lägen. Och så att jag fått en livs levande lärling, Hidde Voskamp från Amsterdam. Bra påg den! Mer om detta senare.

Kylslagen bild från ett ombonat kontor. Där ute, strax bredvid toppen på Jarramasflaskan synes det stolta djuret skyndsamt bege sig över isen. Liten på bilden, stor på jorden, mycket väl synlig från fönstret.

Så till något helt annat. En vinterbild som målades upp för min syn igår. Låt mig beskriva den genom att inleda historien på en annan plats, en annan tid.

En mycket tidig morgon mitt ute på Nordsjön såg jag en gång, till min oförställda glädje, en mås som satt på en drivande planka. Stämde naturligtvis omedelbart upp i den gamla fina visan "På en planka uti Nordsjön satt en liten, liten mås". Och igår så raskade en räv förbi på isen utanför mitt kontorsfönster. Jag fullkomligen älskar när låttitlar materialiserar sig i verkligheten!

Den (mycket) skarpsynte ser det arma kräket som en liten prick på den bifogade mobilbilden. Den skumögde kan i alla fall njuta av den trevliga utsikten.


tisdag 7 februari 2017

Tvenne annonser på lika många språk

 För hela baletten.


För utländska hyresgäster.

fredag 3 februari 2017

Det kom lite i mellan

När Eilert Forssell fick frågan hur det kunde ta 43 år att bygga en folkbåt blev svaret som rubriken ovan. Han hade skaffat fru, familj, hus. Lite i mellan. Jag skrattade gott åt det där när jag läste det 2007. Nu är jag mer benägen att förstå honom.

Näst sista lagret Toplac på fribordet. Denna djävulens uppfinning till färg är rent hopplös att måla med i kyla. Flyter inte godvilligt ut, och efter en sisådär 20 minuter börjar den ofelbart rinna. Men när man lyckas så blir den snygg. Därmed värd besväret.

Båten på bilden började jag bygga 2009 på båtbyggarskolan i Karlskrona. Den blev nästan klar till skolslutet. Nästan. Sedan kom lite i mellan. Och det som egentligen stått mest i vägen för dess färdigställande har varit helt och hållet positivt. Nämligen att den inslagna banan, båtbyggandet, faktiskt har genererat så mycket jobb att jag absolut inte har hunnit med denna egna lilla båt. Kunder har så klart gått före.

Här samsas en hel hoper träslag. Furuskrov, resning i ek, däcksribb i fururibb och fiskar av sapelimahogny. Motorhuv i teakply, lock i fururibb och ram av särdeles mörk och hård afrikansk mahogny av lika okänt slag som den betydligt ljusare varianten som blev till tofter. Masten såklart i gran, och runt hålet i durken klämde jag tammejfan in en liten bit lärk.

Jag har egentligen inte tid nu heller, men jag har fått ta mig den ändå. I Lilleverkstan måste det bli tomt omgående, eftersom där skall sättas upp en ny båt. Mer om den när den byggs.


Undertecknad är verkligen ingen svetsare. Dock fann jag mig nödd och tvungen att göra stävbeslaget i rostfritt. Inte det vackraste man sett, men helt ok.

Nåväl! Därför har jag nu installerat motorn, smackat på beslag, byggt en ovanligt snitsig motorhuv vars lock är ett utmärkt groggbord, snickrat ihop durkar och tofter, hängt på rodret, dragit vattenlinje, installerat bränsletanken under fördäcket, lackat, målat mm den senaste veckan. Med hjälp från den gode Kjell som stått och svetsat roderbeslag och mastfot mm. Innan sjösättningen och försäljningen så återstår bara att passa in riggen.