måndag 30 augusti 2010

Sommaren 2009

En hoper klipp från förra sommarens segelsemestrar. Allt till aningen sentimental musik. Den som gillar Brian Eno's "An ending" bör bli tämligen nöjd med slutet.

Lägg gärna märke till det veritabla zoo som Grisslan hyste denna sommar. En boxervalp och två kaniner. Sistnämnda sabeltandade odjur gnagde små fula hål i bordläggningen och är sedan dess inte välkomna ombord. Men eftersom de strax efter seglingen återfanns stendöda i sin bur behöver jag knappast oroa mig över den saken.


Ännu ett försök att få slumpmässigt filmade småklipp att sammanfogas till något begripligt.

fredag 20 augusti 2010

Motvindens förbannelse

Den egentliga sommarens sista segling är nu avklarad. Tyvärr helt utan bildbevis, men framledes kommer sviterna av denna sista resa att synas på bloggen eftersom den medför en hel hoper lagningar.

Som befaren Nordsjöseglare är man såklart van vid en hel del vad gäller dåligt väder, allmän otur och grejer som går sönder. Men som Folkbåtsseglare är jag ganska skonad från detta. Ända tills idag!

I en tämligen krabb motsjö, en envis och kraftig västan och i ett som vanligt (för mig) jinxat Kalmarsund lyckades jag segla sönder bomuthalet, mina lazy jacks och likrännan samt lyckats tappa över bord alla mina stroppar, en kapockdyna, fem saxpinnar och en öl.

Motvind är en styggelse, och jag är förföljd av den. Alla mina seglarvänner vet, att om de tar med mig ombord så är det vad som väntar. Tag tolv sekundmeter slör i en Folkbåt. Vansinnigt trevligt, sex-sju knop och så vindstilla ombord att man kan blåsa rökringar och spotta snus i lovart. Men tag sedan tolv sekundmeter dikt bidevind med samma båt (eller vilken båt som helst). En hink vatten i nyllet var trettionde sekund, krampaktigt tag om relingen för att inte trilla ur i byarna, ylande hundar, gråtande barn och ölen far över bord. Medborgare: ha aldrig motvind. Tag aldrig med mig på en båt; över mig vilar motvindens förbannelse.

tisdag 10 augusti 2010

Windex en onödig pryl?

Så efter en halv sommar med nya masten kan jag göra en smärre utvärdering. Förutom att det naturligtvis gjort kosmetiska underverk med en glänsande pinne så kan det konstateras att den dessutom är funktionell. Att den är något lägre (se tidigare inlägg) än originalmasten har medfört en del förändringar. Dels är segelplanet därmed nedflyttat några decimeter, och jag upplever att båten fått bättre balans härav. Något mindre lovgirig, och krängningen är betydligt mindre. Enda nackdelen är att man nu får akta sig för bommen i slagen och gipparna.

Att den är smäckrare än sin föregångare tycks inte ha medfört något bekymmer. Den tål mycket vind och "ålar" sig inte, och vibrerar inte heller. Möjligen kan man se att lävantet slackar något mer än förr.

Windexen gick åt helvete vid vårens påmastning -som många gånger förr- och ingen ny kom på plats. Jag vill hävda att jag ingalunda seglar sämre utan denna för alla seglare så oumbärliga pryl. Tvärtom så har frånvaron av den gjort mig mer uppmärksam på segeltrimmet, och min känsla för kryssvinklar har blivit mycket bättre. Förr har jag, som så många andra, suttit med blicken klistrad i masttoppen. Som windexlös sitter man snarare och studerar krusningar, vågor, flärpar och telltales. Seglingen blir bättre då, och betydligt intressantare.

Folkbåtsseglarens dröm: ny mast mot klarblå sommarhimmel. Men jag medger gärna att vhf-antennen skämmer utsikten en aning.