torsdag 25 oktober 2018

Frifararen

Vanan trogen så företager jag mig, i goda vänners sällskap, en leveranssegling om året. Jag har förstås egentligen övergivit den karriären sedan flera år tillbaka. Men för nöjets skull tar jag mer än gärna ett par fridagar och skeppar båt när ett intressant objekt dyker upp. Och det gjorde det nu i oktober, och igår anlöpte vi destinationen Simrishamn med S/Y Frifararen af Klädesholmen.

Undertecknad sitter på den hemsnickrade vattentunnan och avnjuter båtens forsande strax utanför Skånes västkust.

För tre år sedan seglade jag och Micke lotsbåten Astrid till Vildsunds varv i Danska Limfjorden. Dessvärre så lades varvet ned innan båten blev klar, så ägarna började kolla efter en ersättare. Denna höst hittade de Frifararen.

Ett kort stopp efter ca två timmars gång från Åsa gjordes vid bunkerkajen i Bua hamn. Jag har aldrig vetat att Halland har en liten skärgård, och nu har jag sett den med egna ögon. Vacker, karg.

Hon må ha ett antikt utseende men är byggd i plast så sent som 1976 på Klädesholmen. Ett hembygge rör det sig om. Ett par karlar, numer gubbar, byggde henne som en kopia av en norsk lotsbåt och hade för avsikt att segla henne jorden runt. Deras fruar satte definitivt stopp för detta äventyr och som allra längst kom de till Norge. Och det är inte särskilt långt bort om man bor i Bohuslän.

Med förstäven mot söder och en bajer i näven så är det inte mycket som kan kännas fel. Lägg märke till hur bombeslaget fäst till masten; fastplastad med epoxi och lindad glasfiberväv. Udda men funktionellt.

Båten är ett paradis för romantikern. Allt är av gammalt snitt, och allt andas hemgjord känsla. Hon är elva meter lång och därmed per definition en båt. Men känslan är att man seglar en skuta. Hon rör sig lugnt och kraftfullt genom sjön, och de två gaffelriggade masterna är mycket traditionellt utförda. Längst bak står man djupt nere i styrbrunnen och kämpar med en mycket bastant rorkult. Inga moderniteter förutom en riktigt dålig gps från forntiden.

Jon slappnar av på däck efter en gropig, kall och mörk natt utanför Hallands kust.

Ett gäng på fyra seglade henne sistlidna helg från hamnen i Åsa, Halland, via bunkerkajen i Bua och senare Falsterbokanalen vidare till Simrishamn. Idealiskt väder. Perfekta vindar.

Morgonen i Falsterbokanalen var satt att börja med broöppning kl 0630. Emellertid visade sig motorn  vara helt stendöd kl 0620. Felet -kabeln som ger solenoiden ström när tändningsnyckeln vrides hade bränts och vibrerat av- var åtgärdat kl 0634. Fyra minuter är för mycket att vänta för en svensk byråkrat och de vägrade att öppna för oss. Så det blev att köra runt Falsterbo Rev lika förbannat.

Kjell i rorgängartagen. Vad kan väl vara tjusigare än en gammal kompass med komkpassros som denna? Nere i brunnen är ingången till maskinrummet. Trångt utav jävelen.

Vi fick dessutom möjlighet att se revet på mycket nära håll, eftersom Frifararen är tämligen grundgående. Jag har naturligtvis aldrig förr åkt denna omväg och kan nu konstatera att den inte är så enorm. Och att revet består av väldigt mycket sand. Och att det bor en säl där.

Lösfotad gaffelrigg. Mycket bra eftersom den blir mycket lätt att beslå. Seglet faller ned i sina lazy jacks och beslås sedan mot gaffelbommen. Betydligt prydligare och enklare.

Frifararens rigg består av stor, mesan, fock och klyvare. De tre förstnämnda hissade vi. Klyvaren uteslöts eftersom vi merendels hade slör på vägen till Simrishamn. Av alla båtar jag transportseglat så har i princip inte en enda utom just denna haft felfria riggar. Och i detta fallet är jag extra förvånad, då Frifararens rigg inte har hissats på ett bra tag, och för det att en gammeldags rigg som denna har en veritabel uppsjö av rep, snören, tampar och tåg. Allt funkade klockrent direkt.

Malin använder kompassen.

Moderna båtar på elva meter är vidlyftiga invändigt. Två toaletter, dusch, ståhöjd i hela båten, punschveranda och gillestuga. Så var det inte förr. Däcket tog betydligt mer utrymme i anspråk, och gångborden var alltid mycket breda. Så ock på Frifararen. Endast tre kojer. Toan är placerad i förpiken och ser ut som en tron där den står i allra längst fram i mitten. Precis bredvid kojen, så man får inte vara blyg.

Mot natten! När man leveransseglar på vintern är det natt nästan hela tiden. Dagsljuset försvinner snabbt och det mesta av seglandet försiggår i beckmörker. Malin förbereder sig på det medelst ett par slajsar pizza.

Det finns inga gränser för vilket habegär man grips av efter att ha seglat denna båt ett par dygn. Jag trodde att jag hade tillräckligt med båtar. Nu har jag upptäckt en stor brist i min flotta.


torsdag 18 oktober 2018

Zaritza

Så sent som idag blev Zaritza klar för leverans. Två nya bottenstockar och tre kontrerade spant har hon begåvats med i sin akter. Snacka om att den nya eken kontrasterar emot den korpsvarta gamla lärken. 46 nya syrafasta skruvar har hon också fått i spunningen bak. De gamla mässingsskruvarna har nått slutet av sitt liv, och därmed har båten börjat läcka i aktern. Detta skall nog vara åtgärdat härmed.

Spanten är basade i tätvuxen ek med liggande årsringar.

F 876 Zaritza har seglats hårt och länge, och har tävlats mycket (!) flitigt av familjen Kilsäter. Vi hoppas på flera lyckliga år innan hon pensioneras för gott.


måndag 15 oktober 2018

Våra båtar 9: Pax

Personligen associerar jag mest Fisksätra varv med 70-talsikonen Havsfidran. En måhända populär båt på sin tid, men ack så ful. Då är det nästan svårt att tänka sig att en så grann båt som CGP'n Pax kommer från samma verkstad. Fast det är klart att det skiljer ju några år emellan dem. Pax är byggd 1928 på beställning av familjen Lundgren i Karlshamn.

Så tjusig var hon efter 2015 års renovering. Renskrapad, laserad och omlackad. Och i botten ser man en kulör som brutits av grabbarna och tjejerna på Colorama i Ronneby. Grön bottenfärg finns knappt att uppbringa längre, och önskar man sig en sådan så måste man köpa en vit och få den bruten till önskad kulör hos målarmästarn.

Dit anlände hon också, lastad på ångbåt. Och där, och i samma ägo, har hon befunnit sig ända fram till 10-talet då hon blev stående på land hos Björn O Svensson i Saxemara. Björn har skött deras båt under många herrans år. Till slut tröttnade dock ägarna och tappade det rätta intresset för båten. Synd, tyckte vi, och på Björns initiativ förhandlade vi till oss ett dispositionsavtal med Lundströmarna. De äger den fortfarande, men vi sköter och brukar den ansvarsfullt.

Vårt allra första uppdrag som bröllopsskeppare. Kjell Andersson och undertecknad gasar på för att gå fria från bryggan i Ronnebyåns strömmande flöde.

Maken till väldokumenterad båt får man leta efter. Bland juvelerna i dokumentationen så finner man den ursprungliga brevväxlingen med konstruktören, C G Pettersson. Från hennes första år så kan man t o m se hur ofta och hur mycket bränsle hon tankats med, och till vilket pris. Man kan också följa de livliga diskussionerna mellan ägarna och varvet angående den undermåliga motorn hon från början bestyckades med.

2016 och en mycket liten Roman Vitalevitj ståtar i Svearederiernas befälsmössa. 

Det första vi gjorde efter att avtalet skrivits under var att sätta i en "ny" motor. En Volvo Penta B16. Alltså en tämligen antik pjäs. Låt mig bara kort säga att det tog ett tag innan denna gamla spis behagade fungera någorlunda tillfredsställande. Gamla motorer, även om de är sparsamt använda är just... gamla. I ärlighetens namn hade det varit betydligt bättre att förse henne med något betydligt modernare. Kanske en B20 eller liknande som man åtminstone kan uppbringa reservdelar till.


Björn O Svensson stävar ut med ett brudfölje över Saxemaraviken.

Nåväl, nu går hon som hon skall. Och det är för väl det, eftersom vi använder henne till att köra nygifta med. Oftast från Ronneby torg efter att de vigt sig i Heliga Kors Kyrka till Karörestaurangen där de firar det hela. Sedan vi även börjat hyra ut varvslokalen och dess bryggor till brudföljen så har det också blivit åtskilliga turer från Lotsbryggan in till varvet. En synnerligt vacker syn utgör hon, när hon klädd i blomsterskrud pilar fram över fjärden.


fredag 12 oktober 2018

En nära-gåsfeten-upplevelse

Längst ut i Ronneby skärgård finner man den ödsliga klippan Gåsfeten. Den fantasirike kan gissa vad den egentligen heter. Men det namnet var alldeles för fult för att få vara med i de svenska sjökorten och fyrhandböckerna.ö På den råkar otroligt nog världens första Aga-fyr befinna sig. En sådan där tidig automatisk med solventil som tände och släckte gasen.

Gåsfeten balanserar på horisonten. Lägg märke till Ahwens intressanta rufftak. Denna sortens brädtak var fordom vanlig över de ostkustska storbåtarnas akterruffar.


Det är svårt att ta sig iland på Gåsfeten. Liksom så många öar i Blekibnge så ör den begåvad med långgrunda klippstränder som man inte ostraffat tar sig för nära. Själv har jag länge velat besöka denna lilla romantiska klippa, och igår var det dags. Malins estniska Ormsö-ruppa Ahwen valdes för projektet.

På öns östra sida finner man en liten lagun som är djup och bred nog för att användas som hamn för en liten båt. Dessvärre blåste det ostlig vind igår, så vi tvingades försöka lägga till på läsidan. Hagelbrakare och skott låg i den lilla förruffen. Det anade troligtvis de på ön dväljande ålakråkorna, som försvann innan vi hunnit inom ens teoretiskt skotthåll. Seglen togs ned och årorna lades i sina klykor.

Malin vid rodret på sin egen Ahwen. Hon byggde den efter en förlaga från Ormsö i Estland. Båttypen torde vara mindre känd och går under namnet Ruppa.


Vi kom aldrig iland. Efter en slitsam halvtimme vid årorna i den ganska tunga båten, dessutom i stadig motvind, så konstaterade vi att västsidan omöjligen kan användas för tilläggning med annat än kajak eller gummiflotte.

Solnedgång över Eköfjärden avnjuten från Dunsöns norra hällar efter det som kanske blev årets sista segeltur. Vi får se!

Vi gav alltså upp försöket, hissade segel igen och tog oss in till Dunsöns norra strand där den medhavda matsäcken avåts till en bedårande solnedgång.

fredag 5 oktober 2018

Våra båtar 8: Sirap

Man vet aldrig hur eller på vilka vägar en båt kan hamn i ens ägo. Sirap såg jag första gången när hon byggdes 2009.

Jag är så vansinnigt förtjust i denna lilla båt. Med sin gaffelrigg och sina koffernaglar så är hon nästan som en liten skuta. Trygg och bärig är hon också, om än något tung.

När jag började på båtbyggarlinjen och för första gången klev in i Slup- och Barkassskjulet så var det denna lilla båt jag möttes av allra först. Hon byggdes precis innanför dörren till verkstan. Jag reagerade direkt på hennes aningen underliga linjer. Hennes språng är oerhört kraftigt. I ärlighetens namn såg det inte särskilt vackert ut uppe på land, det är först när hon kommer i vattnet som hon kommer till sin rätt.

Damen som byggde henne, Marita Svensson, var liten och alert. Efter något år sjösattes hon och försvann ut till Hasslö och sin nya hemmahamn. Sedan såg jag henne inte på flera år. Det dröjde till 2014, då vi fick in henne som försäkringsärende på varvet efter att hon hade blivit skadad vid bryggan under en storm. Eller jag skall nog säga "han" eftersom båten från början hette Loke och var prydd med diverse fornsvenska runor på sargen.

Under motorhuven doldes förut en liten Göta 2,5 hk. Nu är där helt tomt, men inom kort skall där sitta en liten fin Vire 7.

Efter att ha renoverat upp henne så ombads jag att försöka sälja henne. Marita hade blivit för gammal för båten, och till råga på det berättade hon att båten, med tant och make, hade kantrat i en vindby utanför Aspö. I tjugo minuter hade de legat i vattnet och väntat på hjälp. Och det är klart att en sådan sak kan väl avskräcka de flesta. Som tur var sjönk de aldrig.

Micke och undertecknad gav oss ut på en kvällssolsbelyst Saxemarafjärd och fotograferade den blänkande skönheten för den kommande annonsen. Granna bilder. Vad vi inte visste var att nyfikna ögon noggrant följde oss från land.

Dagen efter begravde vi Tage Olsson, den gamle båtbyggaren. Bredvid mig i Saxemara kyrka satt Tomas Lestrup.
-Vad var det för båt ni var ute med igår?
-Loke, blekingseka. Just renoverat den.
-Är den till salu?
-Jajemen.
-Jag tar den.
Handslag på det och affären var klar innan jag ens hunnit annonsera. Såld på kyrkbänken vid båtbyggarns jordfästning. Blir icke mycket bättre än så.

Micke vid rodret i Saxemaraviken. Annonsbild som aldrig hamnade i en annons. Lägg märke till den långa, vackra kaltoppen i masten. Skönhet!

Min far gav en hundvalp i julklapp till min lillasyster för en massa år sedan. Han lät syrran, då mycket liten, välja namn. Det blev först "Hjärtanet", men eftersom hunden nog egentligen mer var inköpt som jakthund än som verklig gåva till lillan, så kunde farsgubben inte riktigt stå ut med tanken på att i jaktkamraternas närhet sitta i skogen och högljutt kalla på "HJÄRTANET". Så hon fick välja ett annat. Och eftersom det var julafton så fick det arma kräket heta Afton. På ett likartat sätt döpte Tomas Lestrups dotter den stackars båtkraken till "Sirap" eftersom hon tyckte att båtens färg påminde om sagda viktualie.

Sedan dess har båten i Tomas ägo blivit vida berömd. Till och med hamnat på Blekinge Läns Tidnings förstasida. Team Lestrup & Nolborn har nämligen kommit sist med henne i varenda tävling vi har haft här i viken, och vid ett tillfälle tappade de rodret strax innan start. Nolborn kastade sig i havet för att rädda detsamma och Tomas försökte förgäves stanna Sirap och få henne ut ur den kraftiga läns de just låg på. Det är denna både heroiska och farsartade händelse som förevigades i tidningen. De lyckades få på rodret igen, och till allas förvåning seglade de ikapp fältet och slutade faktiskt inte sist. Fyra från slutet, om man räknar med två haverister som avbröt.

I slutet av sommaren 2018 så sålde jag min lilla nybyggda motorkanot till Tomas. Som dellikvid så fick jag ta över Sirap. Jag har alltid varit mycket svag för henne, så ingen kunde vara gladare än jag. Det sägs att det betyder otur att byta namn på en båt som ligger i sjön. Sådant skall göras på land, så jag får vänta med detta. Jag har dock redan bestämt mig.


torsdag 4 oktober 2018

Våra båtar 7: Belladonna

Jag är smålänning men håller sakta men säkert på att bli, åtminstone inflyttad, bleking eter ganska många år i detta vackra landskap. Ett tydligt tecken på detta torde vara att jag helt plötsligt äger inte bara en utan två blekingsekor. Den första av dessa, 16-fotingen Belladonna, hamnade oförhappandes i min ägo 2015.

En liten blekingseka som Belladonna seglas helst av två personer. Särskilt om vinden piper i. I frisk bidevind så är det rent vanskligt att försöka sträcka sig efter läsidans fockskot om man råkat tappa detsamma vid ett slag. Så snart man lutar sig framåt så böljar havet in över relingen. Det behövs vikt på lovartssidan!

Sedan jag tog vid som arrendator av Saxemara Båtvarv så har jag fått en massa grejer av välvilliga blekingar. Och Belladonna är en av dessa gåvor. Familjen Brockhagen i Risanäsviken hade uppenbarligen en träbåt för mycket och valde att skänka överskottet till ett bra ställe. Det tackar jag för!


Gränsen mellan båt och skepp går vid 12x4 meter. I min värld så går gränsen mellan "båt" och "liten båt" vid 17 fot. En sjuttonfoting kan man röra sig i, och man kan utan vidare borda den förifrån, och enkelt gå förbi masten utan att stjälpa och fara i sjöhavet. En sextonfoting är för en fullvuxen karl mera som en kanot där man ständigt får tänka på balansen. Men sjösäker kan den vara ändå! Rör man sig på rätt sätt i Belladonna så vakar hon fint i friska vindar och metersjö.

Det finns blekingsekor i storlekar från små ranka fjortonfotingar upp till fraktekor på en 40 fot sådär. Belladonna är en liten rackare. Vad hon är byggd till och av vem, det vet jag inget om. Formen på henne skvallrar dock om att hon är från östra Blekinge. Där är stäven mer utfallande och båtarna överlag smäckrare. En annan ledtråd dök upp för några veckor sedan: En före detta kollega till mig, Didi Vretare, har sommarhus på Tjurkö. Där har de också en blekingseka, och häromdagen sökte de sig till mitt varv för att höra om de kunde få den lagad. Väl här, så fick de ögonen på Belladonna, och berättade att de ofta hade brukat hyra henne om somrarna av någon karl ute på Långören. Det är väl så långt österut man kan komma i Blekingeskärgården, så jag tror att hon är byggd i de krokarna.

I en liten båt är man nära naturen, och fartkänslan är svårslagen. Och i en blekingseka så märker man snart varför båttypen är så populär att tävla med här i Blekinge. De seglar ljuvligt och lätt, och går ljudlöst genom vattnet.

Blekingsekor är väldigt traditionellt byggda med sågade, krokväxta spant och bottenstockar. Den aktersta bottenstocken går ända nedifrån kölfjädern och upp till aktertoften och kallas för kammarvrången. Den är en lurig och vrång rackare att få på plats eftersom den får så förbaskat många passytor mot bordläggningen där borden har som mest vridna former. I Belladonna så har byggaren helt enkelt skitit i att göra en dylik, och har istället satt en bräda från skrovsida till skrovsida . På denna vilar också toften. Jag kan inte se att det skulle vara mindre hållbart.

tisdag 2 oktober 2018

Våra båtar 6: Evelina F 1329

Att göra sig av med en båt som man har haft mycket roligt ihop med är inte det lättaste. Grisslan var just en sådan. Men det blev ändå nödvändigt till slut. Båtbyggeribolaget i Söderköping, där hon byggdes 1950, är inte kända för kvalitetsbyggen och en del av deras folkbåtar har illa valt virke, halvtaskig passform, deformerade skrov och knäckta spant. Grisslan var inget undantag. Om man vill vara ute på sjön i tid och otid, och inte sky några som helst oväder, så skall man ha en båt som man vet att man kan lita på. Adjö Grisslan alltså!

Kvällssegling med Evelina och med VHF'en framför truten. Sannolikt snackandes med Micke, och lika sannolikt på väg till någon trevlig ö i Blekinges västra skärgård. Hon är försedd med något så ovanligt som en liten genua. Det ger henne lite extra fart i dålig vind.

Nästa Folkbåt att bli min var 1329 Evelina. Byggd 1978 av Roland Palm på Dalarö och såld till mig av Bertil Zachrisson i Kalmar 2015. En tämligen ung folkbåt med andra ord. Skicket var egentligen lite si och så, men den relativt låga åldern gav henne ett helt ok grundskick och viss potential. Duktaket sjöng på sista versen redan vid köpet, och ramen kring förluckan likaså. Inredningen var... gammal. Inte använd på länge. Den som kan träbåtar vet precis vad det innebär. Smutsig, ostädad, dåliga lackytor, ihopärgade kök, trasiga elsystem o s v. Folkbåtar som bara seglas över dagen, eller enbart tävlas, har i princip alla lika trista inredningar. Och Evelina utgör inget undantag.

Vid köpet levererades hon av förre ägaren till hamnen i Kristianopel, där jag och Emil Karlsson hämtade henne för vidare tur till Saxemara. Första riktiga nöjesseglatsen togs i augusti samma år, och på bilden syns jag och Maria stäva mot hamnfesten i Matvik. Det var ett sjöslag det!

Det första hon försågs med var ett nytt elsystem som inkluderar en elektrisk länspump. Det är för mig helt obegripligt hur man kan skippa just denna sak, men somliga nöjer sig med hamnkapell och handpump. Oerhört opraktiskt om du frågar mig. Och en smula farligt. Utan elpump så märker man inte att båten läcker under segling förrän vattnet lyfter durkarna. Om pumpen börjar gå så hör man det.

Ett nytt spritkök fick hon också, och första året så hann vi segla henne någon vecka eller så. Till Hanö om jag inte missminner mig. Och på tillbakavägen så tävlade vi henne mot Grisslan (som jag gett bort till Emil Karlsson) och med Micke Okmark vid rodret så fick gamlingen stryk med en sisådär tre kvart på 18 sjömil i lätta vindar. Jag fattade då att Evelina är en snabb båt, och att Grisslan måste vara oerhört gammal, trög och blöt. Den sistnämnda höggs upp året därpå och vilar i frid på avfallsanläggningen i Angelskog. Troligtvis så har hon blivit flis eller ved.

Hon såg onekligen ganska ruffig ut innan vi bytte tak och lucka och målade däcket. Faktum är att jag flera gånger övervägde om det var värt att lägga så mycket jobb och pengar på en folkbåt i det skicket, men efteråt är jag nöjd med att det blev gjort. Folkbåtar är svårsålda idag, och det är bättre att vårda dem väl.

Evelina har däremot fått nytt liv i och med takbyte och byte av förlika och ram år 2018. Nya lister i teak och ny snygg vit färg har gjort underverk, och som det verkar är hon numer helt tät uppifrån, vilket är viktigast av allt när hon går i uthyrningstrafik. Underifrån är hon häpnadsväckande tät efter något dygn i sjön, och det enda som står i kölsvinet är regnvatten.

Jag har, som skrivits ovan, noterat att hon är ganska snabb. Därför har jag förvånats över att hon har kommit sist två år i rad på folkkbåtsregattan "Saxen". I år, 2018, tog hon revansch och vann en mycket övertygande seger.

Under sommarens renovering av henne, så dök hennes byggare oförhappandes upp och ville kolla in sitt förstlingsverk. Roland Palm alltså. Som kom min och berättade i princip varenda detalj om hennes tillblivelse. Och om jungfruturen, där den nyfödda dottern dinglade i en vagga från taket. Sådant görs sällan numer. Ungarna är helt överbeskyddade om jag får säga det. Själv växte jag också upp i båt, och jag fick en egen innan jag ens hade en cykel.