måndag 29 november 2010

Ett odödligt namn!

Just som undertecknad och kollegan Johan Nilsson som bäst lägger däck på den ombloggade 14 fots motorsnipan så slår det mig att hon nu är såpass mycket båt att hon behöver ett namn. Ingen båt har jag tidigare lagt, och kommer kanske aldrig att lägga, ned så mycket själ i som i denna lilla snipa. Få ting bär på så många minnen av bra och dåligt. Hon är full av konnotationer, den lilla gumman. Kort sagt så är hon byggd under den i särklass besvärligaste perioden i mitt liv.

Därför skall hon för alltid och evärdeligt heta Katla! Måtte hon möta med- och sjögång på havet, och måtte hennes bordgångar och svepspant leva uti hundrade år! Och sedan bytas mot nya.

Till de nära och kära som begriper det djupt komiska i detta namn säger jag: måtte vi för alltid därom tiga!

lördag 13 november 2010

Båthusets filosofi

För en båtägare, särskilt träbåtsägaren, är båthuset så mycket mer än bara ett presenningsskjul. Oceaner av associationer och känslor gömmer sig bland dessa brädor och reglar.

2010 fick Grisslan en något försenad upptagning. Först den andre november kom hon upp ur sjön med hjälp av den mycket duktige Peter på Kranstyrkan AB. T o m 2009 hade hon Figeholm som hemmahamn och seglades varje höst ned till Oskarshamn (Ernemar) för upptagning. Men från och med 2010 ligger hon förtöjd i Mönsterås.

Mönsterås är knappast ett eldorado för sjöfarare. Inte för att det är något fel på själva samhället, dess marinor eller omgivningar. Tvärtom! Det är synnerligen vackert! Problemet är inseglingen. För att nå hamnen måste man stå ut med en fyra sjömil lång insegling genom en tätt utprickad skärgårdsvik som enligt uppgift skall vara Sveriges grundaste. För en folkbåtsseglare rör det sig alltså ungefär om en timmes in- och utsegling. Måttligt roligt om man dagsseglar eller om man som Kalmarsundseglare bara vill söka natthamn. Om man, som jag, sällan eller aldrig tar småturer utan snarare gör långseglingar är det helt ok.

Den största fördelen med Mönsterås består dock för undertecknad i sjö- och torrsättningen. Grisslans båthus står i Fliseryd och traktor-trailer turen blir endast en dryg mil jämfört med 2,5 mil från Oskarshamn. det gör stor skillnad då man kör traktor i 20 km/h. Sålunda: Mönsterås är sålunda det bästa alternativet!

Och så till det egentliga, och i rubriken nämnda, ämnet! Grisslan har haft två olika båthus. Det första byggt av ställningsrör och det andra av träreglar. Att bygga av ställningsrör är inte att rekommendera eftersom man blir hänvisad till linor och snören för att fästa presenningen. Det är verkligen mycket behändigare att kunna spika fast dem istället.

Båthus är på samma gång en källa till djup tillfredsställelse och svårartat magsår. Då man lägger ned hammaren och konstaterar att båten står tryggt under pressarna, ja då smakar "job well done-pilsnern" ljuvligt. Men när vinterstormarna obönhörligt rister i takstolarna, ja då får man snarare dricka pilsner för att hålla nerverna i schack.

Vad gäller båthusets fördelar röner man dem verkligen till fullo då man obehindrat knallar omkring i dess inre och fernissar och renoverar i fridens liljor, förutan isande vind och regn. Men det årligt återkommande resandet och rivandet av eländet kan stundom kännas lite väl repetitivt. Men det är klart, att vill man slippa det så får man väl köpa sig en lada. Eller en hangar.

Sammanfattningsvis så kan man nog, inte utan fog, konstatera att båtlivet består väldigt mycket av båthusbyggande och -rivande.Om jag själv istället lagt tiden på renovering av Grisslan så hade hon sannolikt varit så grann som en nypyntad julgran vid det här laget. Men jag antar att ett sådant resonemang är lika meningsfullt som att säga att "barnen hade varit oerhört trevliga att ha att göra med om de bara hade gjort som jag säger".