Sen sjösättning!

Men ändå sjösättning. Efter en vår med väldigt mycket båtjobb -fast på andras båtar- så är man äntligen i mål och kan andas ut ett par dagar innan nästa båtjobb tar vid. Då ett mycket trevligare, nämligen leveranssegling från Southampton till Åkersberga. Men mer om det inom kort. Nu åter till kära gamla Grisslan!

Hur många gånger man än gjort det, så slår inget känslan av att täcka av den vårrustade båten och bara njuta av skönheten i dasgsljus!

Som högljudd förespråkare av tidiga sjösättningar så är det ju en smula pinsamt att erkänna att det nästan hann bli juni innan båten kom i sjön. Och som -vanligtvis frekvent- bloggare är det närapå lika pinsamt att det inte blev ett enda dugg skrivet om årets jobb.

Hon läckte en del, den stackars gamla damen. Så sent som för fem dagar sedan var hon så isärtorkad att man såg rakt igenom skrovet. Men efter att ha vattnats i ett dygn med vattendimma från trädgårdsmunstycket så såg det bra ut. Gamla bordrevor (långsprickor) som visade sina fula halvcentimeterbreda grin blev till knappt synliga streck på nolltid. Men synligt är en sak och läckande en annan. För första gången någonsin hann min lilla dränkbara pump inte med, och jag fick handpumpa och myra. En timma senare och pumpen gick med femminutersintervall.

Grisslan i förklarat ljus. Och visst ser hon tjusig ut under försommarens solnedgång, och dessutom mellan tvegge gräsligheter: t v någon form av träsko, t h en Buster. Ett fint knep om du vill se vacker ut: avteckna dig mot en fond av skit.


Grisslan fyller 62 år i år, och har snyggats upp rejält med nymålat skrov och däck och nyrenoverad avbärarlist. Alla durkar och luckor har fått ny, skinande fernissa. Förstäven och noskonen är nyfixade. Hon är snudd på lika grann nu som hon var efter storrenoveringen 2007. Kanske t o m finare eftersom hon sedan dess fått t ex ny mast, bom, rorkult och förlucka. För att inte tala om nytt groggbord!

Det hon dessvärre inte fick i år var sitt nya roder. Det står kvar i verkstan, fernissat målat och tjusigt. Tiden räckte inte till, och projektet snubblade på mållinjen. Det gamla, glesa, gistna och uttjänta får orka en säsong till.

Brygga och allergiframkallande pollenhänge i vårsol. Ett opåkallat försök till konstnärlighet från min sida.

Jag spår Grisslan och mig själv en legendarisk sommar. I alla fall om jag köper en ny snurra. För den gamla jäveln är etter värre opålitlig än förr! Med nöd och näppe tog vi oss den dryga sjömilen från kranen till bryggplatsen. Kvällen var vacker och ljum, och solen lyste gott om skären. Det skall fan ha en lömsk utombordare som förtar glädjen då över sommarens första båttur!

Guds gåvor till mänskligheten

Eller nja, jag tror mänskligheten hittade på dessa gåvor själv. Men det lät bra som rubrik. Nåja! Till ämnet. För närvarande renoverar vi ett teakdäck på en tämligen mastodontisk Nordwest 1100 (41 fots motorbåt med flybridge). I detta arbete har jag och Ström verkligen börjat uppskatta vissa verktyg. Att nåta om däck kan vara en rysansvärd plåga, men det finns onekligen moderna verktyg som lindrar densamma.

Fein Multimaster med snabbspänne.

Först ut i raden av monotona arbetsmoment är rivning av gammal nåtmassa. Förr i tiden satt man ofta och kratsade ur den med den böjda tången på en uttjänt fil. Det går. Men det är oändligt segt. Det moderna sättet är att spänna på en för ändamålet utformad nåtkniv på sin Fein Multimaster. Och nu säger jag verkligen Fein, och inte Bosch eller andra bleka kopior. Fein är den enda tillverkaren som har just denna nåtkniv i sitt sortiment, och Feins verktyg passar inte i kopiornas chuckar. Visst kan det vara surt att köpa en multimaskin för tusentals kronor, men faktum är att den är förbaskat bra. Fin kvalitet, bättre verktyg än konkurrenterna och dessutom får man den i en väska som man blir rent glad av att se. I vilket fall som helst, så beräknas användandet av Feins nåtknivar spara in 80% av tiden som åtgår till att riva nåten ur ettt däck. Det stämmer nog, för denna metod är förvånansvärt snabb och effektiv. En fröjd!

Bra grejer till hemska priser. 350 kr styck kostar dessa simpla metallbitar. De är dock värda priset om man ser till alternativet; att ligga på knä och kratsa i evinnerlighet. Man skulle hoppas att konkurrenterna skulle ge sig på att producera billigare alternativ, men det är föga troligt. Marknaden för dessa specialverktyg är troligen försvinnande liten.

Ett annat rysligt moment är själva nåtningen. Den som en gång stått och tryckt mer än någon halvtimme på en fogspruta modell handjagare vet vad jag talar om. Man blir helt slut i armarna. Alltså blir nummer två på listan över omistliga nåtningsverktyg: kompressorn och tryckluftssprutan. Jämn hastighet, smidig (om man jämför med de otympliga elektriska varianterna), snabb och skonsam mot kroppen. Om du någonsin skall nåta ett däck, så köp en sådan (300 spänn) och låna en kompressor om du inte själv äger en.

Bosch tryckluftsdrivna fogspruta är en av de bättre. Köp inte en billig kopia, de är bara marginellt billigare, men märkbart sämre

Sist ut i raden av fantastiska mojänger är excenterslipen. En bra sådan avverkar duktigt, lämnar inga sliprosor och gräver inte ned sig. För några år sedan fick jag låna en Festool med tillhörande dammsugare av ett snickeri. Den var naturligtvis så fantastiskt bra att jag därefter aldrig varit riktigt nöjd med några andra maskiner. Nu är ju Festools grejer så ohemult dyra, så det blir ju inte tal om att köpa en sådan. Men det finns helt ok alternativ. Vi använder Metabo SXE425 och tycker den är helt ok. Avverkar fint, vibrerar inte i händerna och har ett filter som fungerar förvånansvärt bra. Så länge man tömmer det med täta intervall, så blir det inte mycket damm. Filtrets enda nackdel (och en rejäl sådan) är att låsningen av luckan i dess bakkant är undermålig. Rätt vad det är så öppnas den, och har man inte sett ett dammoln innan så får man göra det då. Någon form av lösning på detta måste man ha. Vi försökte först med tejp (som på bilden), men övergick snart till snöre som skruvas fast i luckan och binds framåt på maskinen. Funkar utmärkt, men jag fattar inte att det kan vara så svårt att göra en lucka som håller sig stängd.

Metabos prylar är helt ok i min mening.

Cirkeln är sluten

Härmed kan jag glatt konstatera att jag numer renoverar grejer på Grisslan som jag redan tidigare renoverat. Med ens är man tillbaka i 2007 och undertecknad står och svär över det urtrista jobbet att snygga till avbärarlisten. Även däcket får sig en dust, och slipas och ges ny färg.

Stilleben av tapetborste och den älskade parkettsickeln. Sistnämnda pjäs är egentligen ovärdigt ful om man betänker att ägaren (jag) säljer betydligt snyggare varianter i parti och minut. Den är en prototyp i asp som i skönhet på inget sätt kan mäta sig mot de granna pjäser i ek, mahogny och teak som kommit till senare. Men lika bra? Ja för fan!

Avbärarlisten är värd en närmare beskrivning. Den är synnerligt smart konstruerad och utgör ett idiotsäkert skydd mot fukt, blåträ och röta i det översta bordvarvet. Den gamla konstruktionen, med klassisk skruvad avbärarlist över skarven mellan däck och översta bord och med fotlist på däcket, kasserades i samband med däcksbytet som gjordes någon gång på 80-talet av en för mig okänd ägare.

Det nya däcket är konstruerat av plywood som klätts med väv och epoxi. I mina ögon är denna däcksvariant överlägsen dukdäcket. Helt tätt och minst lika snyggt. Dessutom urstarkt och slittåligt till tusen.

Innan väven och epoxin lades på så hyvlades däckskanten och övre bordet ned till en vinkel på omkring 45 grader. Denna hyvlade yta har sedan försetts med åtta tunna mahognylameller från för till akter. Dessa har "limskjutits" fast, alltså bestrukits med epoxi och sedan skjutits fast med rostfria klammer. När denna lamellimmade avbärarlist har härdat så har den hyvlats till en snygg form och försetts med försänkningar för avrinning av vatten från däcket. Efter hyvling har däcksväven lagts och epoxilimmats några millimeter upp på avbärarlisten. Genialt i mitt tycke.

Fördelarna är uppenbara: tät anslutning mellan bord och däck, oslagbar förstyvning av skrovet och eliminering av risk för fuktvandring under fotlist och avbärare med röta som följd. Enda verkliga kruxet består i att en avbärarlist i någon mån (se tidigare inlägg i ämnet) är att betrakta som en slitdel på en båt. Den har en begränsad livslängd och måste kunna bytas ut. Och denna konstruktion byter man av förklarliga skäl inte utan vidare. Vatten, sol, nötning mot fendrar och även enstaka hugg emot kajkanter tär hårt på ytbehandlingen (fernissan), och en lamellimning är känslig mot sådant. Upprepad uppfuktning och uttorkning ger med tiden garanterat delamineringar. Veckans renovering av denna vackra list är alltså inte enbart kosmetisk; den görs även för att förlänga dess livslängd. Att skrapa, slipa, epoxibehandla, betsa och fernissa den är ett styvt jobb med ett evinnerligt flyttande av stegen och lampan. Skall jag vara ärlig, och det skall jag ju vara, så är det ett riktigt urtrist jobb som tar ett par veckor i anspråk. Men satan i gatan vad snyggt det blir!

Ett enklare och mer belönande jobb är att måla om däcket. Slipningen går snabbt med en bra excenterslip (Metabo) och målningen görs mestadels med roller. Ett skinande vitt däck är måhända en smula opraktiskt eftersom det bländar rorsman, men jösses vad det är intagande och grant! Särskilt i kombination med årets nymålade skrov, nyfernissade avbärarlist och en i övrigt mycket välhållen mahognyöverbyggnad!

Vad själva däcksfärgen beträffar så tycker jag att min egen variant är en perfekt kompromiss mellan halkfrihet, utseende och tvättbarhet. Jag använder helt vanlig högblank vit Interlux Super i vilken jag blandar Halkanix. Det är viktigt att blanda färgen och halkskyddsmedlet väl, annars blir resultatet ojämnt. Halkanixen fungerar utmärkt även i blank färg, och den blanka ytan är lätt att skura ren. Matta färger, eller t ex Interdeck, blir för smutsiga i mitt tycke.

Gösstake

Gammal halvrutten, delaminerad stake i mahogny med mossan i topp istället för flaggan.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som är så roligt med själva ordet gösstake. Ett vet jag i alla fall: Klaras gamla gösstake var efter tio år utan skötsel inte rolig. En dylik pinne skall inte agera fågelskrämma, utan snarare krona på verket. Alltså dags för en ny!

Ett värdigt slut för en prydnad som tjänat ut. Kremering.

Den nya stiliga staken är byggd i utmärkt sapelimahogny och ek. Måtten och formen är densamma som på originalet. Enda skillnaden är att jag snickrade till en ekplatta som sitter under lanternan. Betydligt snyggare om jag får säga det själv. En sprillans ny topplanterna från Hella Marine är inhandlad och monterad. I skrivande stund hänger hela rasket i taket och ges en rejäl behandling med fernissa.

Betsad och oljad och väntandes på fernissa.

Om du skulle vilja ha en ny gösstake till din egen båt så maila och beställ!

Rapport från slipdammets nejder

Eftersom jag numer, mot all rekommendation, äger tre båtar i olika stadier av ofärdighet så har jag möjlighet att sprida mina gracer mellan dem som jag önskar. Komplicerad mening? Obegriplig? Låt mig omformulera mig: med fler båtar man kan växla mellan roliga och trista jobb.

Pluggar limmade och islagna. Lägg märke till att pluggens sidor är fransiga. Det beror på att de doppats i myrsyra (härdaren till Aerolite) innan islagningen.

Pluggning tillhör kanske inte det roligaste i båtsvängen. Det är aningen monotont och har många moment, som vart och ett måste göras perfekt. Men det är ett ganska trivsamt sätt att fördriva en kväll med. Dessutom är det ganska belönande eftersom resultatet är så stiligt.

Bästa verktygen för att hugga pluggar: ett brett stämjärn och en liten träklubba i bok.

I början av träbåtskarriären så är man av förklarliga skäl tämligen högtidligt stämd inför moment som pluggning eller nitning. Men efter några hundra gånger så mäsrker man att det sitter i fingrarna (muskelminnet) och man ser nästan slarvig ut när man ångar på. När det gäller huggningen av pluggarna så är det onödigt att vara så förskräckligt petnoga. Ytorna skall ju ändå oftast slipas efteråt, så det gör inget om det blir lite repigt runt dem.

Så ser pluggen ut när den huggits med stämjärn och sicklats med parkettsickel. Det går också utmärkt att hyvla rent med en liten och mycket vass stöthyvel. Dock utsätter man sig då för risken att slå flisor ur underlaget.

Ytterligare en anledning att inte överarbeta det hela är att det då tar orimligt lång tid. Det blir många pluggar på en träbåt! Man skall också komma ihåg att ytan inte är färdig förrän den har lackats. Att finslipa träytor med superfint papper är bortkastat eftersom det är lackytan som avgör hur det ser ut. Det räcker gott med 180-papper. Det viktiga är att ytan är jämn.

Lycklig båtbyggare med sin älskade slipmaskin.

Efter orimligt lång tid är lilla Katla redo för just slipning av däck och skrov. Träbåtsägaren blir på nolltid något av en mästare på all form av slipning av trä och lack. Eftersom man slipar så inutavhelvetes mycket och ofta så lönar det sig verkligen att skaffa bra maskiner. Om jag förfogade över hejdlöst många penningar så skulle jag utan tvekan skaffa mig en uppsättning Festo. De är helt enkelt bäst. Men undertecknad och styvfar Ström har hittat en något billigare favorit, nämligen Metabo. Bra grejer som håller länge.

Katlas akterdäck efter nåtning och slipning. En lärdom är att det inte skadar att göra ribben någon mm tjockare än fisk och skarndäck, eftersom man då har mer slipmån om underlaget visat sig vara något ojämnt.

Slipar man stora däck eller skrovsidor så kan man behöva långklotsa ytorna. Alltså fästa slippapper på en böjlig bräda med handtag i ändarna och på så sätt jämna ut sliptrycket. Annars är risken att man får gropar och åsar. På ett så litet däck som Katlas, däremot, räcker det gott med slipmaskin, känsla och försiktighet.

Skarndäck och avbärarlist slipade. Man börjar ana hur stiligt det kommer att se ut när det är betsat och lackat.

Personligen föredrar jag excenterslip för träslipning och skak för lackslip. Bandslip är riskabel att använda på plana ytor eftersom den avverkar så kraftfullt. Lätt hänt att sabba ett helt däck på några få sekunder. Själv använder jag den istället som hyvel när jag t ex grovformar rorkultar direkt efter efter limningen. En vanlig hyvel gör visserligen samma jobb lika bra, men blir slö av det hårda limmet.

En riktigt hyfsad stumlask på Katlas översta bordvarv efter spacklig och slipning. Många tror att lasken sågas innan man fäster bordet, men det är fel. Borden nitas fram till ca 60 cm från den tänkta lasken, läggs omlott, dras samman med tvingar och sågas tillsammans. Snittet skall ha en liten vinkel mot bordet.

Ett av träbåtsbyggandets riktigt knepiga moment är sågning av laskar. När man väl fått häng på det hela så är det egentligen inte särskilt svårt. Men det är aningen skrämmande eftersom laskningen görs sist, alltså när bordet eller balkvägaren eller vad det nu är man laskar redan sistter på plats. En misslyckad laskning kan alltså fördärva flera dagars jobb. En dålig lask är mycket svår att fixa till.

Don't try this at home!

Jag brukar använda Aerolite till att limma plugg. Sagda lim härdas med myrsyra. Som syra betraktad är den ganska svag och inte nämnvärt frätande. Alltså brukar man bara använda skyddsglasögon vid hanteringen, men inte handskar. Vid pluggning är det snabbast och enklast att pensla lim i hålet, doppa pluggen i syra och knacka dit den. Det brukar på sin höjd stickas lite i fingertopparna.

Myrsyra med en tämligen klar och tydlig varning för frätskador.

Emellertid fick jag i förrgår veta vad som händer om man utsätter sig för större mängder över flera timmar. Då får man frätskador och skinnet trillar av. Lärdom: använd handskar. Betrakta mig som er egen hjälteartade försökskanin.

Det kanske ändå var dags för en skinnömsning. Det må se ganska illa ut, men det var ny, fräsch hud under den skadade och det hela är ganska smärtfritt.

Albin 25:an "Klara" under storrenovering

Förfallet sätter in ganska fort på en båt står otäckt. Detta var ödet för Albin 25:an Klara, som ett helt år stod utan minsta skydd efter att ha fått kapellet stulet. Ägaren -min olycklige far- hade ställt upp henne på land efter en hemsk grundsmäll. Där blev hon kvar i tio år. Han gjorde inte mycket åt henne, och för vart år blev gubbens samvete för sin bristande insats sämre. Till slut tålde han inte ens själva åsynen av henne, så jävligt grämde oförmågan honom. Helt övergiven stod därför Klara på hamnplanen tills en luffare (=snällare ord för hemlös knarkare) flyttade in i henne. Gästen passade tydligtvis också på att skruva loss allt av värde och sälja det. Som t ex kapellet, och vips så stod hon utan tak. Och likaså gjorde luffaren själv. Tilltaget förefaller både obegåvat och besynnerligt.

Sålunda inleds vissa renoveringar: med ett ursinnigt rivande av gammalt skräp. En gång var det jättefint, men nu ligger det i en skithink.

När farsgubben slutligen inte stod ut med ångesten så gav han bort båten till mig. Förvisso i ett beklagansvärt skick. Men eftersom jag har totalrenoverat båtar i vrakskick förr så är ett dylikt projekt ingalunda avskräckande för mig. Och en viktig sak: man gör det med känslan av att man under tiden skapar ett mervärde. Och inte bara ekonomiskt; en fungerande båt med övernattningsmöjligheter är mer än så.

Inredningen i ruffen under bortmontering. Bakom trägrejerna syns en riktigt rutten innerlining som är limmad mot skrovet. Denna skall bytas.

Som inbiten träbåtsbyggare och -renoverare så slås man snart av hur enkelt det är att fixa upp en plastbåt -även om den är hejdlöst förfallen. I en riktig träbåt är alla detaljer komplicerade, tidsödande och svåra att begripa. I plastbåten är det mesta grovhugget, gjort av plywood, skyddat ifrån fukt och utan krav på extrem precision. Båtsnickare som pysslar med plastbåtsinredningar skulle säkert komma med invändningar. Men de har fel. Att snickra ihop en stilig inredning i en plastbalja är -rent objektivt- mycket enklare än att göra en dito i en träbåt.

Bilden av en naken MD 11. Sålunda kan en motor se ut efter tio år på land utan konservering.

Till min lycka så har jag bekanta som besitter kunskaper om det mekaniska. Efter tio års stillastående så fastnade kolvringarna i fodren, och själv hade jag knappast fått loss dem. Topparna togs väck av kompetenta kamrater och det knackades vänligt men bestämt på kolvarna. Nu går skitet runt utan minsta problem.

Sålunda ser det ut när man lossar topparna från motorn. Lägg gärna märke till träet i bakgrunden; det ser måhända hopplöst förstört ut, men icke! Endast enstaka bitar, såsom två dörrar, diverse durkar och en skjutlucka måste bytas ut. Resten är av sådan hyfsad kvalitet att det är renoveringsbart trots åratal av vanvård, regn och snö. Bra skit!

Sommarens mål är att kunna dra med mina käraste vänner ut på sjön. Inte en och en, som i trånga Grisslan, utan i flock. Fy för fan, vad muntert det är att med ett omoraliskt gäng dra till sjöss och hitta på sådant man aldrig kommer att våga berätta för sina blivande barnbarn.

Ny ruffdörr under produktion. Det är verkligen enkelt att tillverka saker av plywood!

Förlorad i stämjärn

Har man väl börjat hamstra verktyg så är man hjälplöst förlorad, och i verkstaden i Fliseryd har vi förlorat oss i vassa eggar. Senaste tillskotten kom i form av tre stämjärn och en skölp. Samtliga från anrika E A Berg i Eskilstuna.

Största behållningen utgör detta 40 mm stämjärn. När det hittades bland diverse rostiga gamla filar och annat bråte så var det skamfilat och hade ett gammalt sprucket handtag i genomskinlig, grön plast. På bilden är det slipat och försett med ett nysvarvat handtag av björk.

Det svenska stålet biter, tamejfan! Gamla fina Eskilstunastål mäter sig helt klart mot nya dyra japanska eller engelska. I alla skärande verktyg kompromissar man mellan hårt, hållbart stål och mjukt som kan slipas riktigt vasst. Personligen tycker jag E A Bergs kompromiss träffade mitt i prick. De blir riktigt vassa och håller en god stund mellan bryningarna.

Denna typ av ställ är enkla och roliga att göra och sparar skärpan på dina järn. Nu måste jag nog ändå sluta med samlandet. Förutom dessa som pryder väggen i verkstaden så står det ytterligare tretton i verktygslådan. Emellertid återstår en sak innan jag blir nöjd med samlingen. Titta på bilden och finn två fel!

Om du är ute på loppis eller auktion, så håll utkik efter den berömda "Hajen", alltså E A Bergs sigill som stämplades in i stålen. Även till synes risiga exemplar är värda att fixas upp.

Avbärarlister

Bygger man en båt så utbrister man vid diverse tillfällen att "nu börjar det bli båt!" Ett sådant tillfälle är när avbärarlisterna sitter på plats. De ramar in hela båten. Liksom dörrfoder gör dörren komplett eller såsom golvlister bär upp en vägg.

Avståndet mellan skruvarna är 100 mm och markeras enklast med stickpassare. På så sätt får man på köpet ett körnslag för borret. Den måste skruvas växelvis i bordet och i skarndäcket för att smita åt tillräckligt. Höjden mäts och överförs till listen med hjälp av dragpassaren. Passytorna smörjs före monteringen med valfri gucka, t ex Walle Wikings båtkitt eller Ettan.

Ålderdomligare namn på samma sak är sudband eller sudlister. I gamla böcker kan man läsa att "båtarna låg sud mot sud". Ursprungligen var avbärarlisten en slitdel som kasserades och ersattes då den tjänat ut. Numer är den snarast att betrakta som en viktig estetisk detalj; ett sätt att accentuera båtens linjer. Att understryka dess språng.

I min lilla låda... packad för inpassning och montering. 

Oftast ger man sudbandet en avvikande färg. På vitmålade båtar som Grisslan ser det riktigt snyggt ut med en mörk mahognylist. På en betsad mahognybåt passar det bra med en ljusare ek- eller asklist. Särskilt effektfullt blir det sistnämnda på en båt med mörka skarndäck.

Fler uppdateringar!

Sidan "Verktygsmani" som du finner till höger är nu uppdaterad efter lång tids styvmoderlig behandling. Den verktygstokige rekommenderas ett besök!

Mer om t ex E A Bergs fina stämjärn från Eskilstuna.