tisdag 13 augusti 2019

Längtan till havet

Sedan jag kom till Saxemara och började driva varvet där, så har jag hunnit allt mindre och mindre med att vara på havet. 2019 är ett all time low när det kommer till detta. Det riktigt kryper i mig, jag blir rent deprimerad, havet ropar efter mig. Dels beror min frånvaro från vågorna på arbetet, dels på den nya lilla sonen Alexander Bernt, idag sex veckor gammal.

Sommarens få sjöturer har begränsats till yrkesturer och små transporter. Låt mig åtminstone lägga upp en bild från en fin dag utanför Gö, ihop med Kjell och Joel Russell ombord på den kära segelkostern Däkan.

En av de där dagarna som man lever av under vintern, med den gode vännen Joel Russell vid min sida.

Och på sagda bild, ovan, så sitter vi och avnjuter en iskall bajer på hennes fördäck. Strax innan röken från båtens tändkulemotor av fabrikat Säffle 5 hk började bolma hejdlöst över utsikten.

Någon vecka stod hon och dunkade på tomgång vid bryggan för stämningens skull, men alla fyllnade till och hon glömdes bort. En sex, sju timmar gick hon. Där fyllde hon upp vevhuset med smörjolja som efter några timmars hårdare gång till havs tog fyr. Den brann tids nog ur, men vi tvangs hälla flera hinkar med vatten över motorn för att inte hela båten skulle brinna upp.

Och båten? En koster från Joggesö, 50-talet. Byggd av Artur Olsson; en av Väggavarvets grundare.

måndag 22 juli 2019

lördag 18 maj 2019

IH 523

Bara en liten bild på min kära International Harvester 523 efter renovering och ombygge av frontlastaren.

Precis vad man behöver på ett varv. En liten lastare med en utskjutande arm.

lördag 27 april 2019

Ursäkta!

Jag har haft lite att stå i, och har aldrig trott att någon egentligen följer min blogg. Men till min förvåning så visade det sig att flera har väntat med spänning på fler inlägg. Sorry!

Vintern och våren har varit ytterst produktiv, och här är en bråkdel av vad som hänt, i bilder.

 Dyning, som hon var när hon byggdes för laxafiske.

En kul grej var att återställa min fiskebåt dyning till originalutförande. Såklart bara en liten fritidssyssla, men ett lyft för båten som nu är ännu bättre som arbetsbåt. Jag har alltid velat ha en fiskebåt och nu har jag en. Eller... tammejfan två. Mer om det nedan.


Athle i vintras just när det nya akterdäcket lagts.

Den gamla snipan Athle (döpt efter sin nu avsomnade ägare Torsten Athle) har länge möglat längst inne i varvets båtskjul. Den kom som gåva till Blekinge Museum som i ungdomligt oförstånd tog emot den. Båtbyggaren Robert Palmkvist byggde den under bar himmel och basade över eld invid ett flyttblock i Risanäs någon gång på 20-talet. Den höjdes efter ett tiotal år med ett bord, och kring 1950 fick den ruff.

Här är Torsten Athle själv under 1970 års vårrustning av båten som alltid låg på Flora Båtklubb i Ronnebyån.

I vintras helrenoverade vi den till ett passande skick. D v s att åldern syns. Den gamla motorn av fabrikat "Karl-Erik" slängdes ut för en sådär tio år sedan, och nu har vi köpt in en totalrenoverad och helläcker Albin O21 från Motorreparationer Kristinehamn AB. Den skall monteras om någon vecka, sedan blir det grand "re-launch" till sommaren.

Athle kommer allt framgent att ha hemmahamn här på Saxemara Båtvarv.

 En mattslipad skrovsida som just fått en mahognylist epoxilimmad.

40-fots havskryssaren Salamis byggdes här 1979-81 av Tage Olsson och ritningen till henne kom från hans brorsa Olles penna. Ända sedan dess är hon årligen skött här på varvet. I år hade det gamla Aero-Lite-limmet (flygplanslim från 40-talet) gett upp här och var i det limmade kravellskrovet. Lösningen blev fräsning och nåtlimning med mahognylist och epoxi. Omkring 13 meter som dolts med betsning och laserad lack. Passar hyfsat i färg och ses endast om man vet var listerna är. I övrigt försvinner de in i helheten som utgörs av hennes extremt blankförnissade skrov. Mahognyskrov fuktarbetar tämligen obetydligt och medger användandet av härdlack (två-komp) av märket Perfection. Denna lack är hemsk att arbeta med. Lägger man för tunt så ser den matt ut. Lägger man för tjockt så rinner den som tusan och ser ut som en gardinfabrik. Knepet är att rolla på den med finskumroller och eftersträva med jetstrykare eller moddlare. Ser i bästa fall ut som rena billacken. I år blev det riktigt fint.

 Zaima, snart under namnet Glass-truten, under ombyggnation. Premiär 6 juni.

En intressant nyhet är att jag startat ett nytt företag under namnet Nyströms Brygga Restaurang AB ihop med nya kompanjonen Svante Rasmark. Vi köpte in väggabygget Zaima fd Norrviken från 1975 i syfte att bygga om henne till restaurangbåt med betoning på glass, sill och pilsner. Den 24 april fick vi bygglov för att lägga henne permanent i Ronnebyån, nedanför torget. Från och med juni är vi glassbåtsägare med Sia-glass på menyn.

Lokes nya finska 2-taktsmaskin på 7 hkr.

När jag förra sommaren sålde min lilla "Katla", alltså båten jag byggde på båtbyggarskolan, så fick jag en annan båt emellan. Nämligen "Loke" som jag skrivit om förr. Nu är han min och jag slängde genast ur den lilla Göta 2,5 hk-aren från 30-talet och installerade en Vire 7 (finska Valmet) istället. Ett litet experiment i sammanhanget är att jag satt den på en svetsad stålbädd istället. Det ser finfint ut!

Sålunda ser Loke ut under segel. Snart puttrar hon också för sin nya Vire 7-motor.

Nåväl!

Detta var en kort uppdatering och ett mikroskopiskt urval av de otaliga grejer vi har åstadkommit här på varvet sedan jag, pinsamt nog, skrev mitt senaste inlägg i November. Jag lovar bot och bättring!

torsdag 29 november 2018

November i bilder

En hoper fotografier från november.

Mats Lindgrens Charmaine kommer upp på land. Denna Salander-ritade skönhet skall in för renovering framåt vårvintern. Behovet är stort, men också potentialen. Förtjusande båt.

En intressant skada på Pierina. Denna lilla uthyrnings-folkbåt från Einar Johansson i Norrtälje är kundernas favorit. Alla älskar henne. Därför är hon också den av de fyra charterbåtarna som slits hårdast. Denna nätta grundstötningsskada blottade något som jag inte sett förut: en lagning av förstäven. Det är alltså lagningen som har lossat. Nu får hon torka ett tag, sedan får hon en ny lagniongsomgång i stäven.

Tro det eller ej, men detta är en loggivare. Havstulpanerna tänkte att "Fuck this shit in particular!" och valde att starta en koloni på just densamma.

Efter fler månader med mycket högt vatten så var det dags för årets riktiga dipp. En sisådär 70-80 under gissar jag. Det som vanligtvis är en vik har på bilden förvandlats till en udde.

Samhällsföreningen i Saxemara bjöd in sina medlemmar till en pubafton med quiz och trubadur, och vi öppnade såklart upp den improviserade "Varvskrogen" för sagda sällskap. Gemytligt värre!


onsdag 21 november 2018

Zaima

På slipen på Aspö.

De flesta gamla fiskebåtar möter ett trist öde. De blir överflödiga när fisket går åt pipsvängen och huggs upp, ligger och självdör eller eldas opp. Zaima, från Väggavarvet och med senaste hemmahamn på Aspö, har köpts in till Nyströms Brygga. Nu skall hon fortsätta sina dagar som glass- och sillbåt.

I dagarna klar för leverans. Det kommer att bli en mycket spännande bogsering från Aspö till Saxemara. Sedan vidtager ombyggnationen.


Hon är utan maskin, den gamla damen. Och därför fick vi henne till ett överkomligt pris. Men i övrigt är hon alldeles utmärkt. Träskrov, mycket proffsigt plastat. Fint skick. Det känns lite olustigt att på sätt och vis slakta en så fin båt, men ärligt talat så kommer hon att bli ännu finare med ny, större hytt som kommer att fungera som kök och serveringsdisk. Och så kommer hon att bli till glädje för barnen som gillar glass, och för papporna som gillar sillamackor och pilsner. Ha!

fredag 16 november 2018

Månne årets sista sjösättning?

Flatekor är onekligen praktiska. Mycket lätta att handskas med, med sin platta botten. Detta exemplar är försett med tre slitkölar, och är därför synnerligt enkel att hasa omkring.

Ibland blir vädret för fint för att man skall kunna hålla sig från en sjötur. Och så blir det för fint för att man skall kunna låta bli att provro en nybyggd båt.

Allra första turen och Malin vid årorna... som för övrigt är drygt tre meter långa och ger förbannat bra skjuts till den lilla ekan. Modellen, förlagan, är ifrån Ryhls varv i Åhus. Det är alltså en flateka ämnad för havet snarare än insjön. Stor, bärig och med höga fribord. Känns trygg.

Att bygga en båt, vilken sort som helst, är förenat med en väldig massa arbete. Och numer är det knappast värt det, rent ekonomiskt. Det är dålig ekonomi i nybyggen, särskilt enkla sådana. Men nybyggen har andra värden också, som till exempel tillfredsställelsen i att med egna händer förvandla en hög med bräder till ett i det närmaste besjälat ting såsom en båt. Och ju flottare båt man skapar, dess djupare blir känslan. Låt mig säga som så, att en flateka inte är det ballaste att spika ihop. Men det är ändå en ganska skön känsla att ro den för allra första gången.

Första turen gick till vraket av Beltana. Vi kastade tre lådor sill á 15 kilo på hennes tak för någon dag sedan i hopp om att måsarna skulle hitta dit. Det gjorde de inte, och snart lär hela viken stinka av rutten sill.

lördag 10 november 2018

Färgsprutor och penslar

Snart är det vår! Åtminstone om man får tro på sin näsa, för det doftar nylackat i verkstan. Och för en träbåtstok är det ju samma sak som att det doftar vår. Det rör sig faktiskt om nummer två i raden av vårrustade båtar som lackats redan under hösten. Ulla-Bella fick ny fernissa för två veckor sedan, och idag var det Siraps tur.

8-10 grader är i mitt tycke en optimal temperatur för att penselfernissa. Tillräckligt varmt för att lacken skall vara lättarbetad, tillräckligt svalt för att den skall hinna flyta ut ordentligt innan den yttorkar.

Ett litet experiment utfördes härvid. Jag har länge varit nyfiken på hur det är att fernissa enkomp med färgspruta, och idag var det dags att pröva. Frågan jag ställde mig var om det gör så stor skillnad i resultat att det är värt omständigheterna runt ikring själva sprutandet (som ju i sig är ett betydligt snabbare sätt att måla).

Resultatet blev som följer: ja och nej. Sprutdimman som blir följden av en gammal hederlig färgpistol är svår att uthärda inomhus. Utomhus är den dock inget problem. Sprutningen ger väldigt fint och jämnt resultat, men är man bra på att penselfernissa så är det inte jättemycket som skiljer. Men fort går det onekligen med sprutan och det känns bättre för handlederna.

Konklusionen för egen del lyder: jag kommer framdeles med glädje att sprutlackera alla löstagbara delar under bar himmel. Båtar som står ute likaså. Men inne i varvet håller jag mig även fortsättningsvis till pensel, roller och planstrykare. Att bygga tält över objekten tar för lång tid, och om jag verkligen vill få ett super-de-lux-resultat så anlitar jag nog proffs som har den rätta utrustningen och de rätta lokalerna.


fredag 9 november 2018

Storleken, vikten, humöret

Storlek är relativ. För att ta ett belysande exempel så är solen överväldigande gigantisk då man jämför med allt annat i vårt solsystem. Men i jämförelse med t ex VY Canis Majoris så är den obetydlig. Som ett sandkorn jämfört med en badboll. 40-fotaren Salamis är stor och tung när hon skall in i vårt lilla varv, på vår lilla slipvagn.

För första gången ser vi Salamis ta till väders. Ett försök att lyfta med sling under kölen misslyckades (hon lutade framåt), och följdes av modellen på bilden. Somliga är jätterädda för att lyfta med "hängande" köl. Men betänk att kölen faktiskt alltid hänger under båten. Och att det hela utsätts för djävulska krafter varenda gång båten dunsar ned i en vågdal.

Sistlidna torsdag avsattes för att ta in henne i varvshallen för vintern. Det hela slutade snabbt med en urspårning. En bra bit upp, och med båten på vagnen. Efter stort besvär lyckades vi kana av henne, och ingen och ingenting kom till skada. Ett nytt försök resulterade i samma slut. Därefter fastnade vagnen ohjälpligt och kunde omöjligen dras upp med spelet. Fram på eftermiddagen kom P N Andersson till undsättning med kranbil och vi fick upp vagnen ur havet.

Förutom att hon står aningen lutad mot skråna på vagnen, så är hon fastspänd med spännband på bägge sidor. Vi förser henne också med ett spännband runt aktern på kölen, ifall hon skulle vilja glida av bakåt (ja, sådant händer).


Fredag och nytt försök, med samma slutresultat. Några dyk (i våtdräkt) senare så konstaterades det uppgivet att rälsen har släppt från slipersen, och därför börjar skreva då den får vikt på sig. Vid detta laget så var undertecknad på rekordartat låg humörnivå.

Så snart båten kommit in så här pass långt så är hon utom räckhåll för lyftkranar. En urspårning här skulle bli komplicerad minst sagt.

Följande fredag, idag, så kom Jinert's hit med en 50-tons mobilkran. Efter en satans massa besvär stod kranen på plats, och efter ännu mer besvär lyckades vi:

1 Bärga vagnen, kontrollera den och placera den åter på spåret
2 Lyfta båten till vagnen och säkra den på densamma
3 Spela in ekipaget i varvshallen

Nu vet vi, tack vare vågen på kranbilens bom, vad Salamis väger. Med diverse packning, fem batterier, diesel och vatten i tankarna, och med ett vått skrov ligger hon på 8 ton.

Det skall tilläggas att det närapå blev ytterligare en urspårning inne i hallen, i "backen", just innan "kneken". Där hade rälsen släppt på ytterligare ett ställe med samma skrevning som följd. Vi upptäckte det dock i realtid och åtgärdade felet. Nu står hon där. Vintern är här.


torsdag 8 november 2018

När slutar båten att vara båt?

Träbåtar byggdes sällan för evigheten. Bruksbåtar tillverkades för att hålla några tiotals år i fisket, fritidsbåtar byggdes åt rikt folk som ägde dem tills de blev omoderna. Då tog mindre kapitalstarka krafter över och höll dem vid liv så länge de orkade.

Jaktkanoter tillhör brukskategorin i östra Blekinge, och de som byggde dem hade säkerligen inte räknat med att de skulle vara i bruk femtio år senare. Men det finns en liten hoper kanoter som fortfarande håller. Nu har antalet minskat med en.


Luens sista färd. På bilsläp till Mårtenssons på Östra Hästholmen där hon en gång blev byggd. En lite sorglig sak egentligen. Jag blir allt lite vemodig när jag tänker på den lilla båten, och föreställer mig hur den gör sin allra sista tur över havet som passagerare ombord på Yttre Park-färjan.

Luen (blekingskt ord för pojk; en lue, flera luar) byggdes på Mårtenssons Båtbyggeri på Östra Hästholmen utanför Torhamn. För en sisådär fem år sedan fick han ett nytt ribbdäck signerat Fredrik Bleckman. Därefter skänktes han till Föreningen Allmogebåtar Blekinge (FABB) som sedan dess haft den vid min brygga i Saxemara.

Jaktkanoter är enkelt och klent byggda för att vara lättrodda. Den tunna bordläggningen gistnar därför tämligen snart, och i och med det är läckandet igång. Efter en tid så når båten sin slutstation. Luen sjönk var och varannan dag. Hon var alldeles hopplös att ro och segla eftersom halva tiden gick åt till att ösa. Då hjälper det inte med ett nytt däck.

Efter sin sista torrsättning fick Luen ett sista, hedrande uppdrag. Till vänster i bild hänger han som ljuskrona över bröllopsgästernas bord i stora varvshallen. Vacker var han, lilla Luen.

Därmed är kanotens öde beseglat, och den lilla krabaten återbördas till platsen för sin tillkomst, alltså Östra Hästholmen. Där får hon ligga under bar himmel och sakta återföras till naturen.

En större och mer värdefull båt hade man kanske lagt ned tid och pengar på, och renoverat till användbart skick. Men en så här liten bruksbåt... bättre att bygga en ny.

Jag ligger nu plus minus noll vad gäller inflytandet över antalet jaktkanoter på jordklotet. Luen har jag förpassat till historien, och Kajsa Kavat har jag satt till världen.


En nybyggd Kajsa Kavat ros för allra första gången. Saxemara 2016.