måndag 5 december 2016

Till båtlivets lov

Skagerrak i bleke, inte ofta det händer. Detta lilla hav kan vara så otroligt blått att det nästan gör ont. Med lite tur så får man sällskap av delfiner här. En gång mötte vi en stor jävla ubåt.

Sedan späd ålder har jag alltid varit på sjön. Mina morföräldrar packade ned mig i snurrebåten innan jag ens kunde prata, och sedan har det bara rullat på. Jag hade egen båt innan jag ens hade en cykel, och de kloka vuxna som vakade över mig släppte iväg mig under eget ansvar trots ung ålder. Sådant måste man låta ungarna göra! Annars blir de bara bortklemade och fantasilösa. Ansvar är bra! Skrubbsår läker och flytvästar är till för att användas.

Seglarfrukost i sittbrunnen på hemsnickrat bord: long life milk, pulverkaffe, osttub, knäcke och nyplockade bär.  Allt till doften av spritkökets ångor och öarnas blommor, tallar och lavar. What's not to love?

Jag har seglat jolle, fiskat gäddor, paddlat kajak, snorklat bland tångruskorna, grillat nyfångad fisk bland enbuskarna. Tältat, åkt skidor och spark på isen, lagt garn efter flundror och sik, njutit av skärgårdens vidunderliga natur i full frihet, simmat mellan de yttre skären och duckat för de ilskna silvertärnor som häckar på hällarna. Seglat ostkusten upp och ned med farmor i hennes Karlskronaviggen och letat efter telefonkiosker i hamnarna för att ringa hem till mamma.

För fan! Sommar, klippor och dragspel. Vad kan egentligen vara bättre? Att det dessutom är fritt fram att bära lustiga hattar till sjöss gör inte saken sämre.
Sedan ekonomin började tillåta så har jag seglat längs samma kust i egna båtar, kokat sås i byssan i varenda naturhamn, spelat dragspel för måsarna på vartenda litet skär. Jag har sett Sverige från havet i sällskap med mina käraste vänner.

Så måttligt road kan man se ut när vinden plötsligt uteblir långt ute till havs. Dåligt med bensin. Bara att vänta. Duggregn och dimma. Men jag fick ju tid att läsa en roman, inslagen i en plastpåse för regnet.

Vårt land gör sig bäst när det ses från havet, och det finns knappast ett mer ingående sätt att studera vår natur. Segling är en långsam syssla, och det går inte fortare än det gör. Och om inte vinden blåser, eller gör det från fel håll eller alldeles för mycket... ja, då får man bara finna sig i det och ligga kvar där man ligger. Jösses, hur många dagar har inte spenderats inblåst på vindpinade öar i vår storartade skärgård!

Att bygga en båt och sedan pröva den i sjön är en känsla som inte går av för hackor.

Och det har blivit dykning i alla former. Och så har jag länge varit navigationslärare. Och under flera år har jag knäckt extra som leveransseglare och med skräckblandad förtjusning upptäckt Nordsjöns skiftande humör på på både vinter- och sommarhalvåret. Seglat längs hela Loch Ness, legat i dimma och frost i Fort William, korsat Engelska Kanalen i oväder och mörker, tårögt beundrat Möns Klint i stiltje och solnedgång.

Vid spisen i ett av många gungande och lutande kök. Det är en konst så stor som någon att lyckas laga mat utan att spy ute till havs när böljorna går havshöga.

Den oförställda glädjen och lättande som infinner sig då man kommer i hamn efter ett djävulskt oväder är svår att slå. Jag har sett styrman Mattsson kyssa marken och hetsäta schnitzlar efter att ha undkommit Nordsjön med livet i behåll efter dygn av svår kuling. Att ställa sig på torra land när man utan att skämmas har förtjänat sin bryggsup, det är fint det!

Att klänga i riggen på en båt i Malö Strömmar är inte fy skam det heller. Man blir aldrig för gammal för det. Eller jo...  men man blir åtminstone inte för gammal för att längta efter att göra det.

Båtarna har varit många. Snurrebåtar, snipor, folkbåtar, moderna plastbaljor, kostrar, kryssare, Petterssonbåtar, kajaker, blekingsekor, jollar och numer till och med en egen fiskebåt. Nu har väl båtflottan börjat nå sin peak. Förutom fiskebåten Dyning så äger jag fyra folkbåtar, en kajak och en 16 fots blekingseka. Disponerar fritt en Petterssonbåt och en flateka. Har snart byggt mig en liten snipa.

Efter några år vid rodret på en egen, bra båt gör blir den till ens egen förlängda arm. Känslan av total kontroll i en folkbåt är något av det mest kompletta jag erfarit. Tror du mig inte? Bara skåda skepparns nöjda blick när han kryssar omkring vid Harstena! Den blicken ljuger icke.

Detta är både en besatthet och ett kall. Allt som har med havet och vattnet att göra utövar en sällsam dragningskraft på mig. Om jag bara kunde få dagens ungdom att förstå vad detta liv har att erbjuda i form av upplevelser, äventyr och frihet!

Skotska berg. Passar utmärkt att köra båt och dricka pilsner till.

På havet, där bor friheten! Där bestämmer man själv, och på havet måste man råda över sitt eget väl och ve. I svåra stunder, då vädren kastar sig över en, då kan man inte bara parkera och gå hem. Man måste reda ut sin egen situation. Man kan inte ge upp.

Kanske den festligaste förarmiljö jag någonsin bemannat. Veven till Astrids (Colin Archer-koster från 1895) backslag. En dansk har skrivit "frem" och "bak" för att inte veva fel. Magiskt.

Världen i en båt är fullständigt begriplig. Den börjar i aktern och slutar i fören, och blir aldrig bredare än på båtens bredaste ställe. Samtidigt kan en god båt bära dig vart du än önskar runt jorden.

Och alla fantastiska tokstollar man stöter på! Här tvenne jättetjocka tyskar. De hade ett fel högt uppe masten och kunde omöjligen hissa upp varandras massiva kroppar i båtsmansstolen. Dehissade upp mig istället, sedan bjöd de på pilsner och papegoja.

Båtlivet och livet på sjön är så löjligt billigt dessutom. Nu för tiden så köper man en fungerande segelbåt för några tusenlappar. Om jag bara kunde få en enda yngling att välja detta framför de där tusentals timmarna vid spakarna på en spelkonsoll som numer är så vanliga. Detta är livet på riktigt! Ingen blek, digital kopia.

Det går säkert att göra tv-spel som simulerar segling. Men vinden i håret och sältan på läpparna, som här ute på klassiska The Solent, det får du bara på det riktiga havet.


onsdag 30 november 2016

En hoper detaljbilder på Elinores skador mm

I förra inlägget beskrev jag några vanliga skador, hur de uppkommer och hur man undviker dem. I detta inlägg får du se hur de kan se ut på nära håll. Det är synd att man inte kan lägga upp dofter på bloggen, för dessa är mycket nyttiga att känna till! Om du vet hur rötskador luktar, så blir besiktningen av ett intressant köpobjekt mycket enkelt. Ned i båten, sniffa omkring misstänkta områden. Näsan ljuger aldrig!


Kraftigt rötskadad förstävstopp. Skadan har inte spridit sig till bordläggningen av lärk, däremot både till stävkraften och däcksplankorna. 

Måttligt rötskadade plank på taket. Rektangeln av nubbhål skvallrar om orsaken: takduken har gått sönder, och en laglapp har lagts dit, men man har inte tagit bort den halvrunda listen (som man absolut måste) och har nöjt sig med att nubba den nya biten ovanför sagda list. Därmed har man låtit fukt komma in i skarven.

Styrbordssidan är Elinores bästa sida. Här är plankdäcket helt ok. Dock så har man inte skött röstjärnsgenomföringarna (de måste ges ny nåtmassa årligen) och därmed är fuktskadorna ett faktum. Här syns skadorna i granplankorna. Under däck växer en vit svamp som spridit sig till kortbalkar och knän.

Babordssidans plankdäck är såpass dåligt att det delvis får bytas ut. Rötan har här spridit sig till balkvägare, kortbalkar, knän, bordläggning och spanttoppar.

Där var det slut på skadebilderna. Nu till lite mer allmänna grejer! De grova rivningsarbetena är klara, och nu vidtager finlirandet. När detta sedan är färdigt så få den gamla dame stå och torka, under det att hon flertalet gånger behandlas med Boracol, för att utrota svampen och förhindra att dess sporer får nytt fäste i framtiden.

Helt naket underlagsdäck. Akterdäck var påfallande oskadat.

Luckgaraget under nedmontering. Tanken är att ta bort det i ett stycke och renovera det på verkstadsbänken. Fördelen med att ta väck det hela är att plastningen av taket blir oändligt mycket enklare på detta sätt.

Hela babordssidan och akterspegeln är renskrapade. Mycket fin bordläggning i lärk, där borden sågats ut ur en tjockare planka, sedan klyvd. Därmed får man identiska plank på styrbord och babordssidan. Mycket snitsigt! Kudos till Ryhls som byggde skrovet.

Den lilla trevliga Volvo Penta MD 2001:an, som går som en klocka, men låter som satan.

Hennes botten behöver inte alls jobbas med i vinter, allt ser bra ut och färgen sitter som den skall. Lägg märke till de mycket enkla bockarna. Fastskruvade i golvet, tar minimal plats. Rekommenderas till alla som har möjlighet.

lördag 19 november 2016

Elinore!

Ett par dagar har det tagit att klä av lilla Elinore. Om man skall byta klädnad på däck och tak så görs det bäst genom att strippa båten på allt. Alltså slakta alla halvrunda lister, kvartslister, fotbrädor, knapar, beslag och avbärarlister. Det kan vara lockande att spara på dessa grejer, men det lönar sig i princip aldrig. För bakom och under nämnda delar kommer man garanterat att hitta fukt, svampar, mögel, blomjord och liknande. Det är ju så att man byter däck och tak av en anledning, och rötskadorna börjar nästan alltid på just dessa ställen.

Rivningen så långt, fredagen den 18 november. Alla lister och dylika ting är borta. Takets duk avriven. Plywooden på plankdäcket väck i fören. Stäven någorlunda renhuggen från röta, likaså plankdäcket ovanpå stävkraften. Babordssidan renskrapad. Samtliga borttagna luckor och durkar renskrapade. Här går det undan!


Det är också så, att när man gör ett så pass stort renoveringsjobb som detta, då är det bara dumt att snåla. Väl limmade och tätade, nya, lister garanterar att fukten inte kommer in i konstruktionen.

Fuktfällor är båtens allra värsta fiende. Och vatten är ett fenomenalt lösningsmedel som tar sig in var som helst om det bara får chansen. Väl där så ventileras det inte ut så lätt, och om man sedan lägger till lite värme i ekvationen så är rötan ett oomkullrunkeligt faktum. Tre saker som man absolut skall hålla stenkoll på är följande:

1 Ändträet i stävarna. Detta är båtens akilleshäl nummer ett! Om man får in vatten under stävbeslag eller stegplattor och ankarrullar så sprider sig rötan snabbt via förstäven till stävkraften, däcket och bordhalsarna. Det syns oftast först bara som ett lite mörkare område på översta bordvarvets halsar. Det är ett mycket dåligt tecken. Vi gör årligen flertalet reparationer av detta slag, och det blir komplicerat och dyrt. Håll koll!

2 Ruffens främre hörn. Tillåt aldrig glipor här! Problemet är att dessa hörn ofta är skruvade till varandra i ändträ, och en sådan fog är alltid svagare. Tids nog glipar den upp, och då går det fort. Balkvägare, karvel, sargar och tak rötskadas på nolltid.

3 Avbärarlist och fotlist. Särskilt midskepps, där vattnet rinner av däcket, brukar limning och skruvförband glipa upp med tiden. Det är ett bombsäkert sätt att skaffa svärtor och rötskador i översta bordvarvet och i däcket. Allra känsligast är plywooddäcket. Kommer vatten in här, så transporteras det genast iväg till hela däckskonstruktionen och -vad värre är- oftast in till ruffsargen.

onsdag 9 november 2016

Den gamla traversen firar ännu en triumf

Tage Olsson, Saxemara Båtvarvs förre byggmästare, hävdade med bestämdhet att han på sextiotalet någon gång faktiskt lyft en hel folkbåt med varvets gamla travers. Idag var det dags för identiskt kraftprov. Elinore F-443 for med stor möda upp i luften och spelades från kortsida till kortsida i varvshallen.

Gänget som vågade. Nyström, Okmark och Andersson.

Nog knakade det ganska bra, och nog sviktade balken ordentligt. Och visst var det tungt! Det är ju ett gammalt kättingspel. I högsta grad handdraget. Så nu kan jag utan att ljuga säga att jag har lyft en Folkbåt med endast muskelkraft. 2,15 ton väger en folkbåt som minst. Elinore har dessutom motor, större ruff och är blöt i skrovet efter en säsong i sjön. Motorn är förresten en encylindrig diesel. Volvo Penta 2001. Sötvattenkyld.

Klicka och förstora bilden. Inspektera så den gamle kättingdragna mekanismen i taket. Bra grejer det!

På denna plats skall lilla Elinore stå tills hon är helt genomgången. Förra båt som stod på platsen var Mickes egen koster Navicula från 1903. Hon blev kvar på platsen under två år. Återstår att se hur länge det nya objektet blir kvar. Följ här på bloggen!


tisdag 8 november 2016

Ut med den gamla, in med den nya!

Därmed påbörjas nästa folkbåtsprojekt. Det rör sig om tidigare beskrivna Elinore, F-443 från Ryhls varv 1956. Motorn är i finfint skick, undervattenskroppen likaså. Fribordet är bra men behöver lackas om. Däck, ruff, tak fotlist och avbärare plus hela inredningen och sittbrunnen är i behov av rejäla tag. Men det är en i grunden fin båt. Inga av skadorna är särskilt komplicerade att reparera.

In genom gaveln på stora varvshallen. Går som en dans på förra årets stora nyhet, den nye fine slipvagnen.

Grisslans resning från 1950 var helt slut. Resning är, för den som undrar, kölplanka, stävar och bottenstockar. Elinore från 1956 verkar vara helt felfri. Hur sådant kan komma sig är svårt att sia om, men antagligen rör det sig om medvetet underhåll. Om man jämför den traditionellt byggda Gisslan med den flottare Elinore så kan man kanske ana sig till att en så pass mycket bekvämare båt som den senare är, har uppbjudit till ömmare vård.

Vädret för dagen var så fint det över huvud taget kan bli i Blekinge i november. Bleke, solsken och kring nollan. Magiskt!

För första gången på ett bra tag så är jag tämligen taggad inför ett renoveringsprojekt. Jag tror att detta kan bli riktigt bra! Förutsatt att vi inte tappar henne i golvet imorgon, då vi skall lyfta henne med varvets gamla travers från 1948.


lördag 5 november 2016

Minnet av ett båtskrälle - i bilder

Några enkla bilder från tio års seglingar med Grisslan. Oj, vad mycket skoj vi har haft ihop! Jag har så många timmar vid rorkulten på denna gamla dam, att hon kändes som en förlängd del av min egen kropp.


Med vovven Maja i hamnen på Stumholmen i Karlskrona.

Rundsvängningen inne i Stumholmens hamn, veteranbåtsfestivalen 2011.

En favorit: Grisslan förtöjd i hamnen på Idö, Västerviks ytterskärgård 2007. Idö är mitt verkliga semesterparadis.

2010 mitt i Kalmarsund. Serverar spritlunch i stilla väder till Svennis Svenbrant innan vi angjorde Västerviks skärgård.

Svennis och Grisslan på Idö. 

Sommaren 2011 bjöd endast på skitväder och konstant motvind. Pinkryss utanför Kråkelund.

Sommaren 2007 var fantastisk. Brudarna solar på fördäck i bleke utanför Gällnö i Stockholm.

Händelöp är en underbar liten fiskehamn söder om Västervik. Marias första segelsemester på Grisslan  år 2012.

2007 och jag och Ylva Lindström seglar förbi Sandhamn i Stockholm.

Länge envisades jag med att pappersnavigera. Även när jag installerade GPS så fortsatte jag med denna gamla vana.

Här, på Vippholmarna i Misterhults norra skärgård, har vi förtöjt otaliga gånger.

Min absoluta älsklings-naturhamn är Spårögloet i Västerviks skärgård. Oj... hur många nätter har man inte legat tryggt förtöjd här!

Mary på fördäck i Harstenas underbara hamn. När jag numer bor på sydkusten så har jag svår längtan till denna ostkustens pärla.

Snabb, tillfällig landning vid Gråskär (Östergötland) 2013.

Från ett av tvenne besök på Hävringe. Detta foto från 2013.

Jag satt mig i gummibåten för att ta ett par kort på Mary och Micke när de seglade. Östergötland 2013.

Ett av mycket få kort från Grisslans årslånga vistelse i Karlskrona 2010. Här på Stumholmen, just utanför Båtbyggarskolan där jag utbildade mig.

Svennis utanför Jungfrusund. 2012 års finaste dagar med sol och bleke.

Vid ett av Grisslans få besök i min gamla hemskärgård Figeholm. Ankrade henne och plåtade.

 Från boxern Majas första seglingsvecka.

 Tekla seglade från Västervik till Kråkelund år 2011.

 Från första året med Grisslan. 2006 och ankrad utanför Hästö, Karlskrona.


Någon gång från 2006. Ylva Lindström har det gött på Grisslans fördäck. På väg mot utklippan.


måndag 31 oktober 2016

Grisslans sista färd

Nej, det är inte photoshopat. Det är faktiskt Grisslans för som sticker upp ur havet. Men det är också det enda. Under fören står endast en lång båtshake nedkörd i dyn. Ha ha ha!

Folkbåten nr 398 är härmed förpassad till de sälla oceanerna. Plundrad, upphuggen, bortforslad. Sista färden gjorde hon i småbitar, på land, till Angelskogs avfallsanläggning.

Utsikt rakt igenom akterskeppet. Innan vi sågade upp henne så var vi nyfikna på vad en folkbåt tål. Därför släppte vi -tre gånger- från några meters höjd en betongklump på 1400 kg rätt ner på båtens sida. Det hände absolut ingenting. Slutsatsen är att man kan känna sig trygg i en folka.

Det går förvånansvärt fort att hugga upp en folkbåt. Ronny lade sisådär en halv dag på att avlägsna dyrbarheter som motorfäste och dylikt. Själva upphuggningen, med motorsåg och kofot, började kl 1200 och kl 1703 så var vi tillbaka på varvet efter att ha slängt det sista lasset av två i containern på Angelskog.

En ganska sur och blöt botten. Mycket tunga bottenbitar. Friborden var lätta.

Det är ganska lärorikt att undersöka en gammal båt på detta sätt. Lite som att göra en obduktion. Nu kan jag bara konstatera att jag till största del hade rätt vad det gäller hennes skick. Med ett, aningen komiskt, undantag.

En hel folkbåt går att stuva in i ett hästsläp. Skärvorna på bilden motsvarar en halv.

De senaste åren så har jag seglat omkring och oroat mig över hennes kölbultar. 65 år gammalt bonnjärn borde ju onekligen ha rostat ned till noll och intet. Men icke! De visade sig faktiskt vara i princip intakta, med endast ett ytligt rostlager.

Kölbultarna av järn är helt klart ett stort problem för eken i bottenstockar och kölplanka. Jag kan med säkerhet hävda att denna "spiksjuka" är vad som tog död på dessa delar och på så sätt ändade båtens karriär.

Mycket annat var däremot i förväntat uselt skick! Förstäven hade flertalet ställen med kraftiga rötskador från vattenlinjen och nedåt. Där den sedan laskas ihop med kölplankan så var det riktigt illa. Det har läckt där i alla år. Omöjligt att täta. Den saken förklarades naturligtvis med denna kraftiga rötskada.

Såhär ser en uttjänt kölplanka ut.

Bottenstockarna var spiksjuka, d v s de hade förstörts av järnet i kölbultarna. Jag förväntade mig att jag skulle behöva såga itu dem. Men det enda som behövdes var fem-sex välriktade slag med stängselstolpklubban (gummiklubba modell större) för att de helt sonika skulle splittras i småbitar.

Kölplankan var även den helt slut. Rutten, sprucken längs mitten, spiksjuk och allmänt dyngsur.

Vad som däremot var i helt fantastiskt bra skick, det var däcket och hela skrovet ovanför vattenlinjen.
Skärvor och spillror av ett äventyr. Ett äventyr som började 1950 på Båtbyggeribolaget i Söderköping och slutade här, i en container i Ronneby.

Varför jag skrotade henne? Allt ovanstående hade gått att byta ut och renovera. Men det hade inte varit värt vare sig jobbet eller pengarna.

Slutligen så kan jag göra följande konklusion: vi har haft mycket roligt ihop, Grisslan och jag! Sextiosex år gammal blev hon.