måndag 9 juli 2018

Detta får du ju bara inte missa!

Till årets skojiga seglarfest så har vi strukit veteranbåtsparaden, som hittills mest har blivit ett underhållande kaos, och istället satsat på hantverksmarknad. Där kan man kolla möbler med marin inspiration, lära sig knopar och liknande.


Årets affisch med numer välbekant design. Båten på bilden är ingen mindre än FABB's fiskekoster Däkan. Här under segel. Annars för Säffle tändkulemotor.


Okontrollerbar samlarmani.

Blivande familjemedlemmen Sally under dansk flagg.

Den gode Okmark skall sluta här på varvet, och tyvärr har han prickat in en influensa under sista månaden. Detta innebär att det helt plötsligt har blivit extremt tight med tid för att duka om/renovera alla folkbåtarna tills de alla skall vara uthyrda i slutet av denna månad. Och så skall man ju hinna med att göra årets Saxemara Classic Boat Show också, den 27-29 juli. Och en jävla massa annat!

I Åhus hamn, på Äspet, med nytt och fint sittbrunnskapell.

Emellertid dök det upp ett bra erbjudande på en riktigt fin dansk folkbåt som ligger i Åhus. Hon är så pass fin i skicket att hon kan hyras ut omgående, och därmed vinner jag några veckors extra tid till att göra klart Evelina och Elinore. Alltså: flottan av folkbåtar utökas inom mycket kort till fem flytetyg! Hon är byggd på 1960-talet i Danmark av Murer Poul Wilkens, Silkeborg. Förre ägaren har dock låtit henne mätas in i Sverige och har från och med inmätningen det höga numret S-1397.

Öresundssegling.

Här är data på Danska Folkebåds Databasen:

http://base.folkebaadsdatabasen.dk/index.php?baad=496&tab=Baad

Från 2017-07-11 är hon inmätt som svensk. Jag är svag för att återta originalnamn på båtar, men jag får nog tänka över just "Sonja IV" lite extra. "Savage Rose II" från 1991 känns lite ballare.

Här är länken till vad förre ägaren skriver om henne, inkl fler bilder:

http://www.peteriahus.se/om-mig/folkbaten-sally/

Åhus, Helge å.

Vindarna ser gynnsamma ut i helgen, så damen hämtas hem på lördag. Inplanerat är också ett stopp på Hanö, så det åtminstone känns som om man hade lite semester.

torsdag 5 juli 2018

Dukat tak på rekordtid?

Ibland har man gott om tid. Och ibland är det förbannat bråttom. Denna sommar gäller sistnämnda. Under den gångna dagen så har jag hunnit med en hel del, och när arbetsdagen för de flesta var slut så primade vi oss med en bajer och ett stopp rökpipa och satte igång med att duka taket på Evelina, F-1329 från 1978.

Kring lunchtid åkte jag till Hamel Sails i Karlshamn och fick två våder kanvas ihopsydda till erforderlig bredd av den duktiga Linda Mattisson. Efter diverse andra jobb, såsom reparation av tvenne master, så satte vi igång med att hyvla av taket och dess nylagda kanter på lilla Evelina och med att kitta diverse dåligheter på detsamma. Den gode Kjell och undertecknad sträckte sedan ut duken och fäste den med kobbertacks och rostfria klammer. Efter ca trenne timmar så var skitet lagt, sträckt och erforderligt fäst. Klockan var då omkring halv elva, och att då börja olja och måla... nej. Bättre att då sätta sig på M/S Dynings akterrufftak och avnjuta sommarkvällens stillhet. Men! Duken är lagd. Olja och färg kommer på i morgon.


Tvenne folkbåtar bredvid varandra. Evelina med ny duk, och Elinore väntandes på sitt epoxitak. Oh, vad det går snabbt att duka en båtjävels tak jämfört med att plasta det med epoxi och glasfiberväv.


måndag 2 juli 2018

Ny slip och uråldrigt spel

Ett första riktigt test av nya slipens kapacitet gjordes i lördags. Eller nja... ett fiaskoartat sådant gjordes redan i onsdags, då ett spännband och en fender drogs in i propellern och osannolikt nog lyfte akterdelen av vagnen från rälsen, och ekipaget spårade ur. Men det är sådant som händer! Man måste vara medveten om att även en liten båt har stor lyftkraft, och om vagnen spänns fast i den med spännband så kommer den helt säkert att lyfta vagnen av rälsen om man släpper ut den för långt.

Den nya vagnen ser gigantisk ut i vanliga fall, men med Bertil Höjers tvåmastade monster "Fröken Delfin" uppepå så ser den snarast ut som en barnleksak. Klicka på bilden och lägg märke till den vita boden bakom ekipaget: det är vår nya blivande sommarrestaurang.

Nu har vi emellertid fått upp den hittills tyngsta båt vi någonsin dragit upp på slip, och hon väger dryga tio ton. Svetsarna höll. Likaså vajern, spelet och spelets gamla träram. Efter att drivremmen mellan elmotor och spel hoppat icke mindre än tvenne gånger så upptäcktes att den större remskivan var helt full med något som närmast påminde om gammal Thiodikt eller liknande. En halvtimme senare så var den skiten avlägsnad och remskivan ren och fin. Remmen spändes, sprayades med remvax och allt gick perfekt.

En härligt djävulsk utväxling ger obändig kraft till axeln som driver vajertrumman. På lika härligt gammeldags vis så är denna kraftfulla mekanik helt oskyddad. Ett byxben i kuggarna, och vips så bjuds det på gratis köttfärs. Med extra tjockt konsistensfett som krydda.

Spelet som drar slipvagnen sattes in för länge sedan i den lilla röda boden du ser på bilden. Och jag kan lova att det inte var nytt ens då det installerades. Det är en ren 1800-talskonstruktion med livsfarliga kugghjul och urgamla drivkejdor och en tämligen sliten manuell broms av friktionstyp som sitter direkt på vajertrummans axel. Att stanna en så här tung båt mitt i uppförsbacken är således ett äventyr man helst inte ger sig in i. Om man ändå måste, så bör man vara beredd att slå in kilar under vagnens alla fyra hjul. Helst bör man också hjälpa bromsen med en träregel som medelst hävstång och friktion kan bromsa utväxlingsaxeln mellan remskiva och vajertrumma. Jag vågar påstå att arrangemanget inte är gjort för gröngölingar. Ett annat sätt att beskriva det är: livsfarligt i ovana händer. Det modernaste i denna spelbod är en elmotor från 80-talet. Dess, mot all förmodan bevarade, föregångare bedömer jag vara från tidigt 1900-tal och är ett tämligen fantastiskt stycke industrihistoria med sin fina (men havererade) i oljebad nedsänkta mjukstart.

Om du aldrig förr sett en mjukstart i oljebad förr så har du det nu. Spaken vrids, och mer ström tillåts till motorn genom motstånden.


onsdag 13 juni 2018

Man får passa på!

Ja det får man. När det är fint väder. Att softa lite i skärgården på en folkbåt.

I en stilla vik vid Harön speglar sig Pierina så oändligt vackert mot den blanka ytan.

Sedan jag tog över varvet i Saxemara så har jag visserligen varit på och nära sjön mest hela tiden. Men sällan för nöjes skull, och i princip aldrig med folkbåt. Men o, vilken trivsel som genast infinner sig, när man efter arbetet får en liten stund över nere vid byssan i Pierina. Genast är man tillbaka i de gamla gängorna.

Årets grillsommar tog slut tidigt, i och med eldningsförbudet som kom före utgången av maj. Men ett spritkök i en gammal folka är inte fy skam det heller. Doften, känslan, lugnet.

Sistlidna helg spenderades mest på varvet, i arbete. Men kvällarna avnjöts i krokarna kring Harön i Ronneby skärgård. Det sägs att Blekinge inte har några naturhamnar, men det är helt fel. Det finns många. Det är bara det att de som skriver hamnguiderna inte har brytt sig om att beskriva detta sköna landskap så särskilt ingående. Jag vet inte riktigt varför. Här är det lika grant som på ostkusten.

torsdag 31 maj 2018

Pierina 1960

Denna sommarsäsong börjar bra. Som alla vet så har vi just nu vår, vädermässigt, mest fantastiska maj någonsin. Och jag har också tidiga uthyrningar av folkbåtar. Föregående vecka så hyrdes Pierina ut, rekordtidigt, till ett Holländskt par. På lördag går hon till nästa hyresgästpar. Från Canada dessutom! Rätt så exotiskt, alltså. Våra mest långväga gäster hittills kom hit 2016 fårn Australien, men detta smäller nästan lika högt.

Tag gärna en titt på holländarnas trevliga foton från förra veckans seglats!

Pierina i solnedgång.

Vi renoverar samtliga båtar i flottan i år, och Pierina var först ut. Alltså var hon rekordtidigt redo för uthyrning, och dessutom med ett helt nytt dukat tak. Duken består av ett gammalt folkbåtssegel från 1940-talet. Dränkt med linolja, grundat med linoljefärg, och toppat med blank alkydfärg.

Pierina i ett hav av tång.

Vanligtvis lägger vi nya tak med glasfiberväv och epoxi. Men det måste tillstås, att klassiska duktak är oändligt mycket lättare, billigare och snabbare att lägga. Alltså förser vi två av de tre båtar vi i år byter tak på, med just duktak.

Pierina i ytterligare en bedårande solnedgång.

Evelina står näst på tur. Hon skall dock få en dyrare duk på sitt tak. Nämligen en tjockare smärting från Råseglarhuset i Stockholm.

Återkommer med resultat!


söndag 27 maj 2018

Gamle Pax...

...byggdes 1928 och tjänar fortfarande väl. I förmiddags bar det av till den fruktansvärt grundstinna Bosaviken där ett dopfölje hämtades upp för ståndsmässig båttur till Saxemara Kyrka. Vi kör diverse uppdrag med denna goding. Framför allt brudpar, men även en och annan transport av festsällskap som vill åka till schweizeriet på Karön med stil.

Denna den mest ljuvliga av försomrar. Maj månad år 2018 går till historien som den vackraste i mannaminne.

lördag 21 april 2018

Ämnet dukdäck avhandlas i text med ovanligt många svärord

Canvasdukade och målade däck är verkligen inget jag gillar. De har kort livslängd, och är per definition beroende av halvrunda lister   över tygändarna. Klassiska fuktfällor. Pajar tids nog ruffsargarna.

Uppe ifrån mastkranen ser vi ned på trenne folkbåtar. Längst inne ligger salig Grisslan med sitt epoxi däck och -tak. I Mitten ligger Josefin som har dukat tak och plywooddäck. Längst ute har vi Evelina som numera har ett avrivet duktak och väntar på ett nytt. Märkligt nog är jag osäker på vad däcket är täckt med. Men jag tror det är plywood.


Men. Men! Nu råkar det vara så att vi har fått lite bråttom att byta tak på trenne folkbåtar, varav två står ute. Så vi tog beslutet att ändå duka en av dem. Åtminstone rufftaket. Till detta rotade jag fram ett gammalt, men väldigt välhållet bomullssegel från 1955.

Vi fäste skitet med rostfria häftklammer på taket med rejält sträck, och avslutade med att tokdränka det hela med kokt linolja. Underlaget är blymönjemålade fururibb. Vad som slog oss -vi som så många gånger gjort moderna epoxi-väv-tak- var hur satans inihelvetes jävla enkelt detta är. Och billigt!

Det märkliga är att jag och Micke som hållit på med detta så länge, faktiskt aldrig har dukat ett däck förr. Det är bara något jag många gånger läst mig till. Och herre jösses... jämför detta dukande med ett epoxitak. Det sistnämnda skall slipas, strykas med epoxi, spacklas med epoxispackel, slipas igen, strykas med epoxi längs hörn och kanter och där häftas fast glasfiberremsor. Sedan skall de slipas jämna innan man stryker hela skitet med flödigt med epoxi och lägger dit/häftar vävlagren och sedan rollar dem med aluminiumroller med ytterligare epoxi. Sedan skall det spacklas, slipas, spacklas igen, slipas igen till perfekt resultat. Avslutningsvis så skall eländet målas med måååånga lager tvåkomponentsfärg. Och glöm inte att man måste se till att skydda resten av båten mot epoxirinningar och att kanter måste skäras perfekt eftersom de inte döljs av halvrunda lister mm.

Ett epoxitak eller -däck är ju naturligtvis det bästa du kan ha. Men vad i helvete! Hur fan motiverar man egentligen denna gigantiska kostnad och tidsåtgång med alla härdtider och slipningar, när man kan lägga ett dukdäck/tak pop två timmar och byta ut det var femtonde år?

Nåväl! Pierina får nu i alla fall ett dukdäck som skall målas med linoljefärg på zink-/titanvitt så snart den kokta linoljan i tyget härdat hyfsat. Om resultatet blir bra, så gör vi samma sak på Evelina. Elinore, däremot, som ju står inomhus, kommer vi att ge ett dyrt och lyxigt plasttak, och därmed slipper vi göra om det i vår livstid.

Men, men. Oj vad lätt detta var! Första försöket och det ser för fan ut som vi aldrig gjort annat. Kort sagt en mycket enkel, tidsbesparande och prisbillig modell för att hålla regnet ute ur ruffen.


fredag 9 mars 2018

Sådär lite vid sidan om

Elinore skall ingå i min lilla flotta av uthyrningsbåtar. Hon blir nummer fyra i raden. Faktum är att hon redan är bokad för tre veckor i sommar.

Luckbladet från gamla Grisslan är nu försett med en större ventil och själva luckramen är grovt inpassad till rufftaket. Finpassning blir efter plastningen av detsamma.

När man driver ett företag så får man hela tiden tänka på att slantarna måste rulla in. Arrendet, elen, vattnet, lönerna, råvarorna... allt skall betalas i tid. Ett projekt som Elinore, som inte omedelbart genererar pengar, får man jobba på när det råkar bli en timma över. Och på helger och kvällstid.

Min nyinskaffade Metabo lackfräs var det enda verktyg som kunde rå på det gamla linoljespacklet som låg på plankdäcket. Så här fint och jämnt blev det efter fräsning och slipning med in Festool Rotex och 40-grit papper.

Och just så gör vi. Sakta men tämligen säkert närmar vi oss målet. I och med denna veckas slut så är alla skador reparerade. Eller nja, alla uppenbarligen hål och rötskador är borta och åtgärdade. Däremot så återstår en förbaskat massa roliga moment, som t ex nybyggnation av lucka och garage.

Ruffen har blivit höjd och förlängd någon gång under båtens historia. Därmed så är ruffsargen i ganska bra skick. Inte sönderskrapad, inte bortom all räddning under den halvrunda listen i ovankant och riktigt bra under kvartslisten nedtill.

Underlagsdäcket är klart i sin helhet, och plastningen är inte långt borta. Vanligen så råder kyla inomhus i varvshallen, men i år har det blivit en liten ändring härvidlag. Den nya vedpannan, som trilskats i ett helt år, har äntligen blivit överlistad och levererar utav satans jävlar. Nere vid golvet har vi ca 9 grader, och gissningsvis toppar vi på 15-18 uppe vid taket. Luxury.


lördag 3 mars 2018

I gott skick

Här följer en hoper bilder på Elinore och den pågående renoveringen av henne. Och så vill jag skriva några rader om begreppet "bra skick" eller liknande.

Såhär såg Elinore ut när jag köpte henne. Inte så illa vad? Träbåtar ser ofta så fina ut på bild, men verkligheten kan vara en helt annan. En bild kan t ex inte bjuda på den skarpa doften av mögelsvamp... Några månader efter denna bild så stod hon inne i varvshallen, nedplockad i molekyler. En intressant sak med denna båt är att hon har rullfock -men inga lazy jacks. Det är ju verkligen asenkelt att få upp focken på en folka även utan rulle, men att ta ner storen utan lazy jacks... fy fan! Garanterat segel överbord och ett helvetes fladder.

När någon säger att en träbåt är i "gott skick" så levererar han egentligen bara en personlig åsikt om saken. Det finns ingen riktig skala att mäta in objektet till. Trots det så kan en säljare stundom hållas till svars för att denne oriktigt uppgett "bra skick" i en försäljningssituation. Då för att köparen inte anser att båten lever upp till förväntningarna som han har på ett objekt som beskrivs i dylika ordalag. Om det sedan blir en rättssak av det hela så blir den så hejdlöst subjektiv från bägge sidor, att utgången av den knappast ens kan gissas från början.

Nu är plankdäcket klart för att slipas av och plastas. Dock är det på tok för kallt för det ännu, så det blir till att bygga om och lacka inredningen och sittbrunnen först. Såhär ser hon ut med luckgaraget rivet och durkarna kasserade. Allt skall göras nytt!

Exempel på detta är en svensk kamrat som för några år sedan sålde en folkbåt från 60-talet till en till en tysk man för cirka tretusen euro. Inte mycket pengar för en tysk alltså. Och vid den tiden strax över medelpris i Sverige för en folkbåt av den åldern i så kallat bra bruksskick. Köparen skrev under att han köpt den i "besiktat skick", men underlät att just besikta den. När han hämtade den så upplyste säljaren honom om det olämpliga att segla båten till Tyskland just då, eftersom det blåste 8 Beaufort (hård kuling). Han seglade ändå, och skörade focken på vägen. Väl framme så fann han en rötskada i, vad jag minns, regionen kring aktre knäet och en dito i akterspegelns övre hörn. Därmed så drog rättsapparaten igång. Tysken tog med sig en skeppsbyggnadsingenjör som sakkunnig till tingsrätten, och svensken tog med sig en folkbåtsägare. Tysken vann målet och svensken dömdes att betala omkring 400 000 kronor och ta tillbaka köpet. Varför? För att båten inte befanns vara i "bra skick" och för att svensken ansågs ha skickat ut tysken på en livsfarlig resa i en båt som svensken visste hade livsfarliga brister. Dels att 1: seglen var så dåliga att de kunde sköra. Dels att 2: det fanns röta i resningen. Dels att 3: rötskadan i akterspegeln befann sig så nära akterstagsinfästningen så att den hade kunnat orsaka ett masthaveri.

Rejäla hål för röstjärnen, så att de kan röra sig och inte gnaga på däcket. När däcket är vävt och plastat så trär jag rejäla träklossar av teak över järnen, limskruvar dem i däcket och lägger en bred sträng nåtmassa i genomföringen. Den måste vara minst 5 mm bred, helst mer, för att hålla för rörelserna. Denna nåtmassa bör bytas ungefär varannat år.

Hur hade nu rätten kunnat komma fram till att detta var sant? Jo, för att en skeppbyggnadsingenjör hade sagt det. Alltså en expert. Men expert på vad? På skepp. Av stål. Som fraktar sådant som t ex olja eller kinesiska underbyxor. Svenskens vittne, folkbåtsägaren, vägde mindre tungt. Han var ju inte expert. I ärlighetens namn så kunde skeppsbyggnadsingenjören lika gärna ha varit expert på bäddsoffor. Folkbåtar och containerfartyg har endast det gemensamt att de flyter omkring på havet.

Jag såg protokollet och häpnade. De tre huvudpunkterna var ju faktiskt helt felaktiga!

1 Segel uppnår till slut en ålder då de inte tål hård vind längre. Innan man ger sig ut på sjön så har skepparen (i detta fall tysken) en lagstadgad skyldighet att tillse att fartyget befinner sig i sjövärdigt skick. Solklart uttryckt i sjölagen. Detta underlät han uppenbarligen.

2 Även när det gäller rötan i knäet har skepparen underlåtit att tillse att fartyget varit sjövärdigt. Utöver detta, så kan jag garantera att ingen folkbåt hittills har sjunkit p g a en smärre rötskada i resningen. Ingenjören, experten, ljög.

3 Även här gäller så klart sjölagen enligt ovan. Ytterligare: folkbåtar får inte masthaveri om akterstaget lossnar. Masten står med vant och förstag, och masttoppen, ovanför vant- och förstagsfästena, står med fiolstag. Experten hävdade, helt felaktigt, att ett masthaveri kunde ha inträffat och rätten valde att tro på detta. Varje folkbåtsseglare vet att akterstaget är till för att trimma masttoppen, för att t ex ge seglet en twist, och inte har till uppgift att hålla masten stående. Men skit i det! Experten sa ju något annat.

Stäven var rötangripen i toppen och fick sågas av. Uppepå den sitter nu en rejäl kvertersågad ekbit skruvad, och efter lastningen av däcket så skruvar man dit en "stävnäsa", till vilken sedan också stigplatta, nosbeslag och fotlister fästs.

Svensken hade inte råd att överklaga, och det hela gick slutligen till förlikning och kostade honom drygt 90 000 kronor. Rätten fann att säljaren hade någon form av mystisk skyldighet att tvinga köparen att besiktiga båten innan han tillät honom att köpa den. Detta trots att köparen faktiskt skrivit under på att han hade gjort just det, men i verkligheten struntat i själva besiktningen. När jag hörde hela historien så tänkte jag stilla, att om det är så här det fungerar så vågar man ju för fan aldrig sälja en båtjävel!

Den gamla förluckan var en hiskeligt ful och rötskadad historia av mahogny och plexiglas. En sådan där asful sak med stort fönster i bräcklig ram. Den nya är delvis nytillverkad, men själva luckbladet är faktiskt återvunnet från gamla kära Grisslan. Den förluckan snickrade jag ihop år 2009. Visst saknar jag min gamla Grisslan, och jag känner att Elinore kommer att bli en värdig efterträdare. Mer än värdig förresten. Grisslan byggdes slarvigt på ett halvbra varv och var när jag tog över henne i ett dåligt grundskick. Sa jag att Elinore skall målas vit?

Tillbaka till frågan. Vilket skick skall man förvänta sig på en 50 år gammal båt av trä? Det är ju uppenbart att den inte kan vara i nyskick, eftersom trä är ett material som obevekligt åldras. Och vilka är tecknen på ålder? Ja, ett av dem är ju alldeles definitivt att det är mer känsligt för rötangrepp. Här och var kommer man att hitta röta på vilken 50-årig båt som helst som skötts på normalt sätt. Om den sedan är ihopskruvad med mässingsskruv så är det i princip säkert att skruvarna under vattenlinjen är urlakade på zinkhalten och därmed porösa och sköra. Kölbultar är ett kapitel för sig. Om båten har läckt mycket eller haft regnvatten i sig ofta så kan de vara urkassa. Men har båten varit torr och fin så kan de vara hur bra som helst. Ett dukat däck håller inte i 50 år. Ruffhörn och fönsterinfästningar är känsliga och håller inte heller så länge utan reparationer.

När plankorna är på plats så ser det inte ut att ha varit så särskilt mycket jobb på den här reparationen. Alla de tidsödande grejerna är ju dolda.Men så är det i träbåtssvängen: en blänkande lackyta väcker enorm beundran, men ett par nya bottenstockar det är det ingen som märker.

En båt kan vara i bra skick för sin ålder. Den kan vara i bra skick för att den har reparerats till bra skick. Den kan vara i bra grundskick fast i behov av enkla reparationer. Den kan vara i bra skick fast ha usel lack och färg.

Och för vem är den i bra sick? Här kommer vi till något intressant, och till anledningen att jag ens skrivit om detta.

För två år sedan så köpte jag F-443 Elinore. Hon är byggd på Ryhls i Åhus 1956. Hon var i mycket stort renoveringsbehov, men hade ett gott grundskick och en väldans fin inombordare, en Volvo MD2001. Och rullfock! Och sprillans nya segel! Men precis varenda grej på denna båt behöver renoveras eller bytas i sin helhet: taket, däcket, sittbrunnsinredningen, fönstren, översta bordvarvet, avbärarlisten, fotlisten, löpande rigg, förstäven, kapellet, förluckan, skjutluckan och dess garage, inredningen, durkarna... rubbet. Men hon är ändå i gott skick -för mig. Varför? Därför att skrovet, sargarna, resningen, större delen av däcket är kanonfint. Hon kommer att bli i fantastiskt bra skick när hon är klar!

Dagen efter hemkomsten till varvet så ligger hon snällt bredvid Tomas Lestrups Amber. Jag köpte henne i Sölvesborg och seglade hem henne därifrån med en mellanlandning på Hanö. En fin liten tripp!

Men för en annan person så hade hon varit ett vrak. För att kunna ta sig an ett så pass stort projekt så behöver man framför allt verktyg och maskiner, inomhusplats, pengar och tid. Och nu råkar det ju förhålla sig så att jag driver ett varv och har allt detta.

Slutligen så kan jag konstatera att denna renovering gjordes i rättan tid. Ett par år till i sjön, och hon hade inte varit värd ansträngningen.