onsdag 21 september 2016

Idyllisk höstdag

Jodå, för några veckor sedan drog Alf upp en riktigt fin öring på 3,2 kilo i ett garn. Ett knippe flundror och en liten piggvar följde också med upp. Dagar som den, då vet man att man är på rätt ställe här i världen. Jösses vilken arbetsplats man har!

Förra året fastnade en fin blanklax i mitt garn. I år var det Alfs tur när en tjusig, prickig havsöring följde med upp i båten. Kolla in min gammelmorfars, fiskaren Paul Jonssons, gamla besman. Fungerar fortfarande utmärkt!

Stiligt värre!

Nya Folkbåten Elinore har något så märkvärdigt som en egen kaffeservis. Jag har hört talas om sådant när det gäller stora, flotta yachter av den typ som är medlemmar i MYS eller SYS. Men inte när det gäller Folkbåtar från 50-talet. Icke desto mindre så är jag glad för att ha en dylik i min ägo! Båten kommer från Ryhls varv i Åhus, 1956.

Från "Porslinan", alltså Karlskrona Porslinsfabrik, kommer denna lilla trevliga fikaservis. Varken båtens eller varvets namn återses i dess blåa glasyr. Istället pryds den med båtens inmätningsnummer F-443.

måndag 19 september 2016

Lördagssegling med Föreningen AllmogeBåtar Blekinge FABB

Lördagskvällen bjöd på en tur till Tjärö och en kalventrecôte på deras nya restaurang. Jävlar i havet, vilken kock de har skaffat sig! Den köttbiten ligger fortfarande och smälter i minnet, oj, oj. Men dessförinnan blev det en lördagssegling till Stora Ekön och där ett styrelsemöte med FABB.

Snäckan, skeppad av en mycket märkligt klädd bloggare.

Hos oss på varvet ligger FABB's två båtar. Segelkostern Däkan och jaktkanoten Luen. Däkor och luar är blekingska för flickor och pojkar. Lilla Luen är för liten för att tas ut på havet i såpass mycket vind och sjö som lördagen bjöd på. Däkan tål det utmärkt.

Lilla Belladonna går som ett spjut genom sjön.

Större delen av föreningens styrelse mannade Däkan medan jag och Micke tog varsin blekingseka. Maria och Bengt tuffade efter med kameran i den lilla motorbåten Spättan. Hon var förresten Tage Olssons sista båt, byggd av brorsan Olle en gång i tiden till tullaren Ernst Södergren. För den som missat det så var Tage och Olle Olsson Saxemara Båtvarvs mästerbyggare respektive konstruktör sedan deras far Olof lämnat över varvet till Tage på 60-talet.

Okmark seglar om Nyström.

Blekingsekorna för dagen var vår egen Belladonna och Kjell Abrahamssons Snäckan. Den förstnämnda är en liten pigg 16-foting som vi har för uthyrning på varvet. Snäckan byggde Tage åt sin kamrat Kjell till dennes 50-årsdag 1987. Sedan blev hon stående i ett skyddsrum på Saltärna i 27 år. I år kom hon ut ur sitt fängelse och nu ligger hon till salu vid vår brygga.


Levang i aktern för storskotet är ett ganska vanligt arrangemang på ekor. Annars duger det med en hanfot.

Snäckan är härligt gammaldags med tullapinnar och med vant av rep. Och hon seglar strålande. 17 fot är hon.

Däkan för fulla segel.

När Däkan inte dunkar fram med sin Säffle tändkulemotor så seglar hon med gaffelsegel, fock och klyvare. Hon gör i frisk vind utan vidare 7-8 knop och känns mycket trygg. Dessutom är hon såklart ett smycke, ett riktigt ögongodis, där hon pressar sig fram genom böljorna.

Jag tycker att det är så vansinnigt snyggt med breda gångbord och lågt fribord.

Lägg gärna märke till hennes svarta mast, reling och däck. Denna korpsvarta färg får trä som endast linoljas. Förutom att det är snyggt som bara den på en allmogebåt så är det praktiskt. Det årliga underhållet på dessa ytor inskränker sig till ett snabbt blaskande med ny linolja.

Där går den gröna sjön!

En gång i tiden var dessa spri- och gaffelriggar en vanlig syn på haven. Det är en skönhet som sånär har gått förlorad. Vid de sällsynta tillfällen då sådana tjusiga segel dyker upp på fjärden, då stannar folk och suckar av förtjusning. Jag har svårt att tro att man på samma sätt i framtiden kommer att stanna till och njuta då en 75 år gammal Ryds styrpulpetare far förbi.

Folkbåtar uthyres

Jodå, sedan i somras har man kunnat hyra sig en folkbåt genom vår rental service Kf-Yachts.se. Pierina och Evelina har således trafikerat Blekinge Skärgård med diverse utländska besättningar hela sommaren. Ja, just det, utländska. För svenskar hyr inte folkbåt. Det är tyskar och engelsmän som vill segla dessa fantastiska båtar i vår lika fantastiska svenska skärgård. De mest långväga gästerna som vi haft i somras kom ända ifrån Brisbane, Australien. De hade sett en annons i magasinet Classic Boat, och tänkte att "Let's go sailing in Saxemara!". Det tycker vi är lovvärt och kul, och slänger in ytterligare en annons i samma magasin. Trycks i veckan, kommer ut i november, ser ut såhär:

Den som är nyfiken på priser och detaljer kollar in vår hemsida.

måndag 12 september 2016

Då viskar var våg som längs skutsidan går...

...Ellinor, Ellinor, Ellinor! Så sjunger jag, när jag ligger stilla för ankar och boj och vilar från helgens seglats i min koj. I fredags åkte jag för att hämta hem henne. Folkbåten Elinore, F-443, vars skrov byggdes på Ryhls varv i Åhus, och vars överbygge förfärdigades av Axel Jacobsson, också han från Åhus.

Här ligger hon i det blå på nocken av vår nya brygga. Själva transportseglingen bjöd på tusentals vackra fototillfällen. Men då valde mitt dyre fine objektiv att ge upp livsandarna. Och mobilladdaren likaså.

Vid arbetsdagens slut så skjutsade Kjell Andersson undertecknad i sin King Cab till Sölvesborg. I hamnen Hermans Heja mötte Rolf Hallberg upp. Det är en karl med gemytligt sätt och vänlig utstrålning. Kjell drog hem trailern, jag drog ut till havs. Något för sent för att hinna till Hanö innan mörkrets inbrott. Därute på ön väntade Maria.

Bleke och dimma och motorgång. Den lilla encylindriga dieseln, en Volvo Penna MD2001, fick knuffa mig hela vägen. Endast den lilla rullfocken uppe. Och mörkt blev det. Inte gör det mig särskilt mycket, det är lätt att hitta till Hanö hamn. Fyrljusen är svåra att missa. Däremot saknar båten elsystem och lanternor, så utkiken fick vara skärpt till max. Under den tre timmar långa färden, inte ett enda möte. Förrän precis trehundra meter innan hamnahålet. En motorbåt, upplyst som en julgran, visade sin topplanterna och babordslampa. Jag höll styrbord för att inte komma nära. Båten körde förbi mig med god marginal, men lyckades tydligen se mig, trots beckmörkret. Av oklara skäl vände de och lade sig tjugo meter från min styrbordssida. Nu var jag naturligtvis övertygad om att det rörde sig om ett kustbevakningsfartyg. Förberedde mig för böter både för den påtagliga bristen på lanternor och för onykterhet till sjöss. Jag hade, det erkännes, druckit tvenne pilsner på vägen. Lättande var stor då de vände ut till sjöss. Jag kom iland, träffade Maria.

Ett helt vanligt folkbåtsskrov, som synes. Men med kort sittbrunn och längre och högre ruff. En vanlig folkbåtsruff slutar ett par decimeter bakom masten, så det blir verkligen rejält mycket mera plats med det här utförandet.

Snart kom hamnvärdinnan och skulle ta betalt. Hon gav mig då en mild utskällning för att den mötande båten med millimeters marginal hade lyckats manöverera undan, då jag hade försökt ramma dem, rakt i sidan och utan lanternor. De hade ringt och berättat. Där ser man hur hundratals meter krymper till millimetrar när någon viktigpetter skall visa hur duktig och laglydig han är. Jag försvarar inte min avsaknad av lanternor, men så gick det inte till. Nåväl! Fram kom jag och sova måste man.

I septemberkvällens mörker följde vi Hanöfyrens flackande ljus och redde sedan vårt läger under detsamma.

På sämre ställen kan man vakna upp en lördagsmorgon. Det är inte lätt att begripa hur vädret kan vara så här fantastiskt långt in i september månad.

Lördagsförmiddagen bjöd även den på bleke, men också på solsken. Maria tog färjan till Nogersund och jag tog den två timmar långa båtturen till Karlshamn där vi senare möttes upp för en bättre sushimiddag. Det är för väl att seglare har Väggahamnen att besöka, för Karlshamns Gästhamn, inne i stan, är verkligen bedrövlig. För den som aldrig varit i denna ganska trevliga lilla stad, så kan jag berätta att den stinker. "Sojan", margarinfabriken, ligger i hamnen, längs ån där gästhamnen också återfinnes och den sprider en formidabel, kväljande odör. Det sägs att Karlshamnsborna inte känner stanken. De är såklart blivna "smell blind" med tiden.

Eftermiddagen kom med en alldeles perfekt sydväst på ca 5 sekundmeter. Den drygt tre timmar långa sjövägen hem till Saxemara Båtvarv kunde alltså företagas under segel.

Rullfock på en folkbåt... Sådant trams hade fått mig att skratta högt och föraktfullt för bara några år sedan. Men, herrejösses, det är hur bra och bekvämt som helst!

Ellinor är en så kallad Konverterad Folkbåt. Alltså en sådan med kort sittbrunn och ruff som går en bra bit framför masten. Ofta är de en smula snitsigare byggda än sina inmätta entyps-syskon. Eftersom de inte skall tävlas så kan man göra dem lite tyngre. Dock tyckte jag inte att detta märktes särskilt mycket. Trots tyngd, rullfock och bromsande propeller så satte hon utan vidare iväg med upp till dryga sex knop även i denna måttliga vind. Hon kändes aldrig trög. En fantastisk liten detalj i historien om Elinore är att hon har en egen servis. Jodå! Från Karlskrona Porslinsfabrik, och med texten F-443 i glasyren.

Vackra Elinore från 1956 är min nya kärlek. Jag kände mig omedelbart hemma ombord på henne. Det skall bli mig ett sant nöje att renovera upp henne till toppskick.

Håll babord, håll styrbord,
håll rätt som det går!
Håll in mellan skären, håll ut!


tisdag 6 september 2016

Folkbåt. En till på gång!

I bilden syns mina absoluta favoriter här i världen, nämligen: F-1052 Josefin, F-1329 Evelina och F-612 Pierina. På fredag får dessa tre godingar sällskap av ytterligare en kamrat, nämligen konverterade folkan F-443 Ellinor. Mer om detta på lördag, efter att hon seglats hit till Saxemara från Sölvesborg.

En syn!


Bassholmen revisited

Om man kommer med roddbåt till Bassholmen så består den första upplevelsen utav bryggan. Sannolikt en av Sveriges mest fotograferade sådana. På nocken möts man av en skylt som säger "Beträddes på egen risk", men öns hustomte, Laban Andersson, försäkrar att bryggan är betydligt stadigare än den ger intryck av. Smal, vindlande och full av berg och dalar är den ändå. Tung packning bärs iland med stort besvär.

Som något ur Tove Janssons böcker.

Mitt första möte med Föreningen Allmogebåtens egen ö ägde rum 2009 då jag som båtbyggarelev från Karlskrona skeppades ut, tillsammans med klasskamraterna, på föreningens tändkuleförsedda fiskebåt Karin. Vistelsen på ön blev kort och ganska intensiv, och minnena därifrån är vaga men positiva. Därför var valet av Bassholmen som mål för årets gemensamma resa Med FAB Blekinge helt rätt.

Föreningen Allmogebåten startades i Uddevalla och deras egentliga hemort är Bassholmen med båtsamling och museum. FAB Blekinge är en underavdelning till denna, och därmed kunde vi som kusinen från landet hälsa på hos moderföreningen. Till vårt förfogande stod föreningens hus, båtar och museum.

En fantastisk liten hamn med endast allmogebåtar. Torde vara ensam i sitt slag!

Bassholmen ligger nordväst om Orust, mitt i de vackra Nordströmmarna. I detta skyddade system av kanalliknande sund är västerhavet långt borta. Här växer det skog på bergen. De av Taube omsjungna kala urtidskullarna ligger längre ut i havet. Det är lätt att förstå varför man för länge sedan valt Bassholmen och dess hamn som plats för trankokeri och varv.

I nedgångskappen till Makrillgarnbåten Blixten. Skulle gärna hänga där dagligen. Helst ute till havs.

Bland hamnens många byggnader syns den största prydd med vita bokstäver och texten Bassholmen Varv. Väl inne under dess tak inser man att huset använts till en uppsjö av sysslor tills allt övergavs på sextiotalet. Där har kokats tran, byggts en handfull båtar, där har varit mekanisk verkstad, gjorts motorreparationer. Man har även gjutit detaljer till fiskebåtsflottan.

En av de mer intressanta apparaterna på stället är den vattentrycksdrivna skepsslipen. Inne i varvet står en tändkulemotor som driver en mycket bastant kolvpump. Denna pressar vatten in i ett par gigantiska hydraulkolvar som drar/trycker på slipvagnen. Denna fantastiska anordning från 1800-talet har man grävt fram ur jorden och sakta restaurerat till fungerande skick.

Grabbarna och tjejerna på Bassholmen har verkligen lyckats med sin båtutställning. Extremt fina objekt, och mycket snyggt uppvisade.

I varvsbyggnaden har man ställt ut motorer, fiskeredskap, modeller och kompletta gamla träbåtar och mycket annat. Västkustens båtar är verkligen något helt annat än de vi är vana vid i Österpölen. Grövre, bärigare, stadigare. Gjorda för ett vildare, saltare hav.

Och är det någonstans man skall bege sig för att se dessa traditionella båtar så är det hit. För den som seglar i västkustens skärgårdar märker mycket snart att det inte finns särskilt många träbåtar över huvudtaget på denna sida av Sverige. Varför? Vet ej. Kanske för att salt, skeppsmask och värre väder sliter hårdare på grejerna. I Blekinge är träbåten allestädes närvarande.

Båtbyggaren Michael Okmark bredvid en äldre tiders kollega.

I sin flytande båtsamling hittar man något så unikt som en bohuseka (rundbottnad) från 1860-talet. Naturligtvis var jag tvungen att prova att ro denna lilla läckerhet. Om inte annat för att kunna säga att man har rott en 160 år gammal roddbåt. Dock visade hon sig läcka något alldeles infernaliskt så snart hon fick vikten av tvenne stadiga gubbar i sig. Turen blev därför kort, en hink öste oupphörligt.

Hängande i mastringarna på bohusjullen Olle. Blå himmel. Oerhört grälla segel.

En Bohusjulle företer stora likheter med en Blekingseka. Det gemensamma släktdraget ligger i akterspegeln som är höjd över vattenytan. Det ger det där berömda "släppet i häcken". Den avgörande skillnaden mot kusinen från Blekinge är att Bohusjullen är en stabilare pjäs. Helgens provspelade exemplar heter "Olle", är byggd på 90-talet, och är inget man seglar in vatten i. Inte ens i styvt väder.

Blixten framför Bassholmens lilla fyr. Båtar har väl vi också på Saxemara Båtvarv, men den där fyren blev jag avundsjuk på. Fan vet om man inte skulle bygga en liten en! En hamnfyr!

Makrillgarnbåten Blixten, också en 90-talsbåt, tillhörde en av helgens mer förtjusande bekantskaper. Hon är en av de där båtarna som genast fyller en med habegär. De breda gångborden och hennes låga fribord under den kraftiga riggen är oerhört tilltalande. Den sortens skönhet byggs inte in i moderna båtar.

Norden. Magiskt namn!

"Norden" ser onekligen ut just så som man föreställer sig en fiskebåt från Bohuslän. Just den rätta vita styrhytten med svarta lister. Vad som genast slog mig när jag steg in i hytten var att folk förr måste ha gillat självplågeri. Styrman står i princip mitt ovanför en helt oisolerad tändkulemotor som för ett satans oväsen. Sedan inte ens en ordentlig sittplats. Inte undra på att folk blev slitna och döva förr. 

lördag 3 september 2016

Saxemara Classic Boat Show - en succé! Om man får säga det själv.

Jodå! 29-31 gjorde vi vår största satsning hittills, och lockade -till vår förvåning- tusentals båtintresserade och semesterfirare till Saxemara.

Lördag den 30 juli. Vy över hamnen tagen från Lasse "Älmhult"s flybridge på Storö 34:an.

Lördagens kappseglingar började i mycket lätta vindar, som senare tilltog till mer lagom bris. Först ut gick startskottet (med Richard Petris kanon) för Fabb-klassen. Tio allmogebetonade flytetyg deltog och seglade en bankapp i Saxemaraviken. Segrare, efter stillsam dramatik, blev Köpenhamnaren Claus Holm Jensen i sin 17-fots blekingseka "Mia", byggd 1981 av Tage Olsson på Saxemara Båtvarv. Denna eka byggdes för fart specifikt till den ryktbara "Ärtsoppeseglingen", en av två dödsallvarliga tävlingar för entusiastiska blekingsekeseglare. Hennes ringa vikt, och skepparens vana hand gav henne en snygg seger. Solklart sist blev Tomas Lestrups "Sirap" -en tung, däckad 17 fots blekingseka som i motsats till vinnaren är byggd för hårt väder, och därmed hade det rejält kämpigt i den måttliga vinden. Alltså: första upplagan av FABB-racet togs alltså hem av Danmark!

Deltagarna fajtas stillsamt om bra placering över startlinjen i FABB-klassen.

Nästa ut var Folkbåtstävlingen "Saxen", vars ekipage inskränktes till 4 stycken. Och samtliga i undertecknads ägo... Få deltagare, alltså, men ack så mycket dramatik.

Dramatik trots få båtar. Nästa år blir det minst fem folkor, om du har en så tveka inte att ställa upp. Ärans fält är öppet för alla, och vi utlovar mycket angenämt umgänge på bryggan!

Banan låg inne i Saxemaraviken med en sjömilen lång avstickare till rundningsmärket, gröna bojen vid Dunsön. På väg tillbaka in i viken glömde ledaren bort banans sträckning. En solklar ledning byttes till hetsig tävlan. Vid ett tillfälle verkade det dessutom som om hela fältet höll på att göra samma misstag. Domaren kallade då upp undertecknad (som stod i speakertornet) och undrade om vi skulle låta dem fortsätta eller helt enkelt diskvalificera allihop. Vi lät dem fortsätta. Men. Pelle Nolborn, som skeppade på Evelina, hade också VHF ch 72 igång och hörde det hela. Därmed kom tävlingens första protest. Ok, sträckningen på banan kvarstod. De två första båtarna uppmärksammade snart att de två sista börjat segla ned mot rundningsmärket vid Danaholmen, insåg snabbt sitt misstag och pilade iväg efter. Mycket entusiastiskt kommenterade jag det hela från speakertornet (som f ö utgjordes av taket på skutan Zita) -och därmed kom Pelle Nolborns andra protest. Han yrkade på diskvalificering av ledarbåt, domare och kansli för att undertecknad kommenterat det hela i högtalarsystemet. Därmed skulle alltså ledarbåten ha hört att han seglat fel och på så sätt undkommit en klockren diskning. Domaren drog slutsatsen att det inte var möjligt att höra mitt babbel från så långt avstånd och protesten avslogs.

Trots denna oväntade vändning så lyckades, den närapå felseglade, ledarbåten Pierina med sin skeppare Harry Scott knipa åt sig förstaplatsen. Och det med ett ganska säkert avstånd till de tre bakomvarande.

Det otroligt täta fältet korsar mållinjen inför en hänförd publik.

Dessa tre låg betydligt tätare, och Pelle Nolborns tredje protest kom när han yrkade på att få granska målfotot. Detta talade dock sitt tydliga språk, och Pelle på Evelina förlorade med en knapp halvmeter mot Gisslan som därmed tog tredjeplatsen.

Ställning således vid målgång i Saxen 2016:

1     F-612 Pierina - Harry Scott, Norfolk England
2     F-1052 Josefin - Nils Göran Persson, Lund
3     F-398 Grisslan - Björn Walther, Sölvesborg
4     F-1329 Evelina - Per Nolborn, Ballingslöv

Lars Werners sanslöst vackra havskryssare Salamis på 40 fot gör ett kraftfullt slag precis vid Stora Bryggan. Per Nolborn vid rodret.

Show-klassen seglades av fem ekipage och banan gick runt den ensligt belägna Aga-fyren ute på Gåsfeten (som är en skönskrivning av ett annat namn som du säkert kan gissa dig till) och tillbaka till målgången mellan den lilla klippan Svens Land och vraket av fiskebåten Beltana.

Malmöborna Dag Westberg och Ylva Ingesdotter ställde upp i showklassen med sin urtjusiga Iversenritade seglare "Stella". Iförda lika tjusiga och tidstrogna kläder!

I denna mycket orättvisa tävling kunde vilken seglande träbåt som helst ställa upp och det syns tydligt i resultaten. Vinnaren, Peter Borenberg, seglade sin "Sjörök" som är en Dahlströms Rhapsodie. En riktig racer alltså. Sagda båt kom i mål mer än två och en halv timma före sisten, Michael Okmark i sin seglande fiskekoster Navicula från 1903.

Sistnämnda Navicula tog så lång tid på sig, att tävlingsledningen var tvungen att medelst Anders Rådströms snabbgående båt "Kiorren" skicka ut nio varmkorvar med bröd för att besättningen inte skulle svälta ihjäl ute på havet.

Navicula under närapå fullt ställ. Endast toppseglet saknas. Detta ögongodis kom ut ur varvet den siste juni i år, efter närapå 2 års renoveringar.

Men i ärlighetens namn var dessa tävlingar, samt söndagens veteranbåtsparad, mest ett trevligt inslag i det allra viktigaste: samvaron och musiken på bryggorna och på den för tillfället öppnade Varvskrogen, där Håkan Palmquist och personal stekte sillamackor och langade pilsner.

Både fredag- och lördagkvällen förgylldes med underhållning av irländska folkmusikgruppen Ur Spår, som i princip lyfte taket av öltältet med sin musik. Folktillströmningen var monumental. Mer folk har garanterat aldrig vistats samtidigt på denna plats. Och det är lika säkert första gånge i världshistorien som Saxemara Båtvarv har haft två uniformerade ordningsvakter på plats.

Folk börjar strömma till Varvskrogen.

Nämnda folkbåtstävlingen "Saxen" med sitt vandringspris med samma namn kräver kanske en förklaring. Saxemaras store, numer framlidne, båtbyggare Tage Olsson gick stundom under detta smeknamn. Han var också en stor folkbåtsseglare och tillika byggare, med uppskattningsvis 38 byggda folkor på sitt samvete. Så naturligtvis går denna tävling till denne godhjärtade mans minne!

Janne "Plast" Olsson drar av "O Mästare bevara" på sitt oförlikneliga vis. En upplevelse!

Tages son, legendaren Janne "Plast" Olsson, delade under en känslosam ceremoni ut vandringspriset "Saxen". Janne framförde vid ceremonin "O, Mästare bevara", en listerländsk psalm med tack till Herren för beskydd på det förfärliga hafvet. Priset består förresten utav en replika av en skeppsklocka från 1700-talet. Tage fick den 1981 vid leveransen av "Salamis" som tack av köparna Cissi och Lars Werner, vid hans bortgång ärvdes den av Janne, gavs som vänskapsgåva till Tomas Lestrup som slutligen donerade den till tävlingen.

Vinnaren Anders Elmfors som hissar "Saxen" inför en entusiastisk och applåderande krogpublik.

Priset gick till vinnarbåtens gast, äventyraren Anders Elmfors, Saxemara. Skepparen Harry Scott bor ju i England och skulle säkerligen ha problem att återbörda vandringspriset till nästa års upplaga av racet. Han fick nöja sig med en bild av priset.

Grisslan (med fel nummer i seglet) seglade mot all förmodan till sig en tredjeplats.

En förträfflig helg med fullt av folk, vackra båtar och dito väderlek. Detta gav verkligen mersmak, och nästa års upplaga av Saxemara Classic Boat Show är redan inplanerad till 28-30 juli 2017.

söndag 24 juli 2016

Klassikerbryggan!

Vid ett besök hos Sirmione Skeppslag på Gislövs Läge  imponerades vi av deras Veteranbåtsbrygga. Vi gjorde genast, eller vad fan, snarare långsamt slag i saken och beslöt oss för att göra en egen dylik. Efter många bojstenar, bojar och en ny flytbrygga så är det äntligen klart. En läcker sak med i skrivande stund 18 träbåtar i storleks- och typordning.

Sällan sedd syn!

Jag har seglat längs Sveriges kuster ett par år, och jag kan utan att ljuga säga att en renodlad träbåtsbrygga som denna är sällan sedd. Så för tusan: kom hit och njut av något unikt!

Micke plåtar nya bryggan från inhyrda skyliften.

Vi passade även på att måla om fasaden, så nu behöver vi inte skämmas för fastigheten. Kom, njut, insup atmosfären, känn på dofterna.

fredag 15 juli 2016

Saxemara Classic Boat Show

Detta blir sommarens stora grej på varvet. Om du har en båt som du vill visa upp, så kom. Om inte, så kom och spegla dig i glansen av andras flytetyg. Eller bara sätt dig på Varvskrogen och ta en pilsner och en sillamacka och se ut över vår nya Klassikerbrygga som vi slutligen fick till igår.

Jag har icke ännu sett en brygga som våran, fylld med endast träbåtar, utanför träbåtsfestivaler. Till min stora förvåning förfogar vi sedan en tid över en sådan. Det är en syn för träbåtsälskare!