torsdag 7 december 2017

Semi-dry vs Skaldräkt vs Neoprentorrdräkt

Årets dyksäsong får härmed sägas vara avslutad. I alla fall om inget oförutsett händer. All utrustning är hemtagen för vintern och ligger torrt och varmt i garaget. Garaget som mer och mer ser ut som en klassisk man cave.

I mitt lilla garage! Där vårdas det dykutrustning, dricks öl och spelas piano. Jag vet inte om det riktigt framgår av bilden, men det har blivit en sabla massa utrustning genom åren! Det går tydligen åt hur mycket prylar som helst för att kunna göra alla dykjobb vi har. Detta parat med en lätt samlarmani kan resultera i... ovanstående bild.

Senaste dyker företogs i måndags, den 4:e december, då vi sjösatte stora slipen efter en dryg veckas svetsning och annan fogning. Det blev en knapp timme i drickat, och utrustningen för dagen var en Waterproof 2000 torrdräkt. Jag har skaffat en begagnad sådan i hopp och tro om att en sådan neoprenvariant i sig skall hålla värmen bättre än en skaldräkt. Min gamla är just av den sistnämnda sorten, och man får verkligen pälsa på sig under den.

Testet av den nya modellen företogs alltså i måndags, efter en dryg veckas alldeles förskräcklig förkylning. Inte guldläge för vinterbad, alltså. Men vad gör man? Ingen annan lär ju göra det åt en frivilligt, så det är bara att plumsa i.

Under dräkten drog jag på mig ett stycke rent groteska jättekalsonger (långa) och ett par lika rejäla strumpor. Jag blev aldrig det minsta kall om ben eller fötter. På överkroppen tänkte jag mig att ett par undertröjor skulle förslå. Det gjorde de icke! Jag kan lugnt säga, att denna stass är betydligt kallare än min kära våtdräkt av modellen Mares Antartide 5+7 mm semidry. Visst är det en kort stunds kyla precis när man hoppar i, men det går riktigt fort att värma upp dräkten. Sedan blir det bara varmare ju mer man arbetar. Med torrdräkt fungerar det alldeles tvärt om. Ju längre man är i desto kallare blir det, och man är helt beroende av jättestora underdräkter som fungerar som rena flytkuddarna = mer vikt på bältet behövs. Detta är säkert bara en vanesak, men i mitt tycke är det alltid enklare med våtdräkt. Förutsatt att man inte skall dyka så värst djupt... För på större djup kramar trycket ihop våtdräkten och den håller mindre värme.

Sedan mina gamla Mares Antartide semi dry-dräkter börjat bli lite väl slitna så har jag köpt ett par Mares Thermic Semi Dry 5+7. Verkar hittills fungera lika bra som de gamla.

Våtdräktsdyk (semi-dry) har jag gjort ned till kanske 2-3 grader utan problem. Isvatten har jag bara varit nere i med torrdräkt. Jag har dock svårt att tro att ett par grader skulle göra så väldigt stor skillnad. En sak kan jag dock säga: ringsystem till torrhandskar är jättebra -när de funkar! Om de är illa smorda och börjar släppa in vatten vid hårt arbete... ja, då blir det olidligt kallt om händerna, mycket fort! Ett par våthandskar är visserligen kyliga vid starten, men blir snart helt ok. De går naturligtvis också att fylla med varmvatten innan dyket.

En synnerligen irriterad Nyström på väg upp ur isvaken efter 20 minuter med isvatten i torrhandskarna. Dock kan man ju inte skylla på någon annan än sig själv om o-ringarna är dåligt smorda, eller om man farit ovarsamt fram med dem allt under hafvets yta. Dräkten är den alldeles utmärkta Nordic Pro II. Gammal trotjänare, still going strong.

Sista dyket 2017 inföll alltså den 4 december. Det är väl ingenting, tänker jag, och framkallar minnet av 2014 års sista dopp. Då bärgade vi en urspårad slipvagn dagen före julafton.

tisdag 28 november 2017

Svetseriet

Jag tror inte att många andra båtbyggare har byggt eller renoverat färre båtar än vad jag har gjort de senaste månaderna. I princip all min vakna tid har lagts på att reparera lokaler och utrustning på varvet. Dessa trista grejer kan emellertid ha dragit med sig en och annan nyttighet. Först och främst så har jag varit nödtvungen att bättra på mina svetsarskills.

Pinnsvetsande i vår lilla smedja. På skallen sitter 3M's utmärkta Speedglasshjälm, med snitsigt rosmotiv. Uppe på väggen hänger Julas dödskalleprydda dito. Den rekommenderas icke.

Utrustningen jag har på varvet består av:

1 En liten trotjänare, Helvi Green 148 invertersvets. Jag kan bara inte begripa hur en så liten grej kan vara så effektiv. Absolut inga problem att bränna på ordentligt med 3,25:or. Jag har svetsat en hoper mindre rostfria detaljer med denna. Med 1,6 eller 2,0 mm pinnar och mindre kräm så går det utmärkt även till tunnare plåt.

2 Esab Buddy TIG 160 hf. Denna lilla kamrat har jag ägt i ett drygt halvår, men hittills är det bara Michael som har använt den. Han behärskar tigandet rätt bra, och jag har inte haft tid att sätta mig in i det. Hur som helst attans bra svets för att svetsa klena rostfria grejer. Att bli bra på den är mitt nästa mål.

3 Tvenne automatiska svetshjälmar, den ena en Esab Warrior tech, den andra en klassisk 3M Speedglass. Efter en dags användande av den förstnämnda, som kostar hälften av Speedglasshjälmen, så kan jag säga att jag inte mellan dem har kunnat märka någon större skillnad. Däremot märker man en förbannat stor skillnad mellan bägge dessa, lite dyrare, hjälmar och billigare grejer. Dessa släcker blixtsnabbt. Aldrig att man blir bländad. Det har jag däremot blivit åtskilliga gånger i t ex Julas Meec. Hopplöst. Med en bra hjälm är det oerhört mycket lättare att få till rätta tekniken i svetsandes sköna konst.

En vacker dag skaffar vi sannolikt en bättre MIG, men i dagsläget klarar vi oss alldeles utmärkt med TIG och MMA.

En gång i tiden så ogillade jag att svetsa. Tyckte det var rökigt, svårt och en smula obehagligt. Men när man väl får kläm på det så tycker jag att det är rent av tillfredställande att se bitarna smälta samman. En annan, mer praktisk och ekonomisk sida av det hela, är att man reder ut smidet själv och slipper lägga hiskeliga summor på enkla grejer som roderbeslag, röstjärn, stävbeslag och liknande.

söndag 26 november 2017

Stamgäst och mahognyjätte, samt något om mastskötsel

Salamis byggdes på Saxemara Båtvarv 1981 till Lars och Cissi Werner, Arnö, Karlskrona. Sedan dess har hon återkommit år efter år för vinterförvaring och underhåll. Så även tjugohundrasjutton.

Som alla vet så blir båten större på land och mindre i vattnet. Och väl i vattnet så minskar storleken med en fot per sekundmeter vind! Inne i varvshallen blir denna 40-foting närmast överväldigande. Lägg märke till Folkbåten till höger. Lilla Ellinor, F-443, ser närmast ut som en släpjolle i detta mäktiga sällskap.


Salamis är 40 fot, har fribord och överbygge av mahogny, undervattenskropp i lärk och köl av bly. Vikten lär ligga kring nio ton, varav tre i kölen. På haven utgör hon en majestätisk syn med sina respektive stor- och mesansegel hissade. På land, på sin slipvagn, utgör hon en närmast skrämmande uppenbarelse. Inne i varvshallen når hon från golv till tak; endast ca femtio cm skiljer hennes pulpit från takpanelen.

I bjärt kontrast mot ovanstående vinterkyliga bild står denna lätta sommarvy. Bakom Björn O Svensson i sin Imp synes Salamis just ha gjort ett elegant slag under uppvisningen vid Saxemara Classic Boat Show 2016.


I år står hon på en nyrenoverad slipvagn. Vid förra årets sjösättning knakade det oroväckande i ett av hjulen. Lagret var slut och byttes. All rost har knackats väck, och den före detta röda vagnen är numer svartmålad undertill med den övre delen av ramen målad i signalgult. Varför? För det att röd färg syns mycket dåligt i mörkt vatten, och det har varit ett elände att se vagnens position i det kritiska ögonblick då man skall få den tunga båten rätt placerad på den. Vid gårdagens upptagning visade detta sig vara ett utmärkt drag. Aldrig har det för oss gått så lätt att få upp henne. Nya skrån har vagnen också fått. Alltså stöttor. Dessa är sågade i 120x10 mm kärnek, och bultade med stålplattor och nya fina galvade bult och mutter.


Nyligen sjösatt 2015, fotograferad från mastkranens topp, ligger Salamis förtöjd vid den numer utbytta mastkransbryggan. Lägg märke till hur försommarvärmen har fått algerna att jäsa och flyta upp till ytan. Lägg också märke till Salamis snygga däckslayout med sitt eleganta grånade teakdäck och vackert bruröda mahognyöverbygge.

Nytt för i år är också att vi har byggt konsoller och lyftkranar till hennes master. Därmed är de inomhusförvarade. Mesanmasten har sedan länge förvarats på väggen i varvshallen, men den hiskeligt tunga stormasten har fått ligga snällt ute. Inte bra i mitt tycke! En trämast är extremt dyr att tillverka, och få har kunskap och möjlighet därtill. Att utsätta den för höstens fukt och vinterns kyla är allt annat än optimalt. Under denna vinter skall den helrenoveras, och jag spår den därefter ytterligare många år i sin mastfot.

Master är stundom tämligen styvmoderligt behandlade. Många lägger allt krut på båten, och när den är färdig för sjösättning så är det lätt att tänka att masten nog klarar sig något år till utan fernissning. Det är ett dumt beslut! Jag har visserligen lång vana av att lacka master och är nog snabbare än gemene man, men detta jobb görs ändå i en handvändning! Salamis tretton meter långa mast tar ca 4 timmar att slipa och fernissa. En folkbåtsmast tar mindre än två timmar. Att årligen ge sin mast ett lager fernissa håller ordning på limfogarna. Utan fernissa så spricker de upp, med början i ändarna.

Jag har allt som oftast propagerat för användandet av Schooner (fernissa) i bloggen. Jag är dock, sedan några år som proffs ändrat mig och slår istället ett slag för Epifanes. Den är visserligen aningen svårjobbad och förvisso dyr, men den täcker otroligt bra, bygger lagom tjockt, ger långvarig glans, håller vattnet ute ur virket och håller betydligt (!) längre än billigare varianter. Särskilt master tycker jag är värda denna premiumfernissa. De flexas och böjs, daskas av segelduk, nöts av fall och skot, står oskadade i regnet och bakas i den obarmhärtiga solen. Om någon del på båten är värd lite extra kärlek så är det masten.

fredag 3 november 2017

Ett experiment

Stora slipen på Saxemara Båtvarv gjordes om och lades ut i havet år 1981. 36 år senare hade den tjänat ut, både vagn och räls. Slipers också. För den som inte vet det, så kan jag berätta att en slip är detsamma som en järnväg med vagn som används till upptagning och sjösättning av båtar.

Den gamla slipvagnen hade rostat upp totalt, och i skrivande stund håller vi på och svetsar ihop en ny, djävulskt stabil, sak. Själva banan hade dels rostat, dels separerat från sina slipers och dels börjat försvinna ned i bottensedimentet. Sistnämnda är inte att undra på. Saxemaraviken är belagd med ett omkring en meter djupt lager av mycket löst slam.

Vår experimentella lösning på det sistnämnda är att lägga ut betongslipers istället för trä-dito. Och inte vilka betongslipers som helst; vi kom över ett väldigt parti bortsågade balkonggolv från Ronnebys betongförort nr 1, Älgbacken.

För den som instinktivt reagerar med ett "brrr" på denna novemberbild, så kan jag berätta att dräkten, en Mares Semi dry 7+7 mm, är mycket varm. Faktum är att ett dyk i 8-gradigt vatten är riktigt behagligt. Det känns som ett nöjesbad i kroppsvarmt tropiskt vatten. Men där upphör likheterna.

Efter ett sabla arbete så är plattorna utlagda i havet och en bit upp på land. Det skall tilläggas att de väger drygt 1,5 ton stycket. Inte lätt att få dem på rätt plats, särskilt som slammet virvlar upp direkt. Alltså behövs en dykare i sjön; en som kan känna sig fram i mörkret och med känseln avgöra om plattorna hamnat där de skall vara.

Efter en veckas vila så verkar de ha stabiliserat sig, och vid inspektion tycks de ligga jämnt och bra. Onsdagen innebar mätning under vattnet av banan för att själva rälsen skall kunna svetsas ihop med plattjärn. Plattjärnen är där för att hålla rätt avstånd mellan dem. Väl på plats lyfts hela den ihosvetsade rälsmodulen ut med kran och bultas till "balkonggolvslipersen". Vi är minst sagt oerhört spända på hur detta skall fungera!

onsdag 18 oktober 2017

Saxemara Classic 2017

Jo, nu var det visst inte precis igår detta evenemang gick av stapeln. Undertecknad kan endast skylla sin långa frånvaro från bloggandet på att han har haft lite grann att stå i. Och om sanningen skall fram så har jag haft en smärre semester också. Närmare bestämt tre och en halv vecka till sjöss. Först med Lars Werners havskryssare Salamis, sist som besättningsman på transportseglingen Gålö-Saxemara med motorseglaren Fröken Delfin, en Fänö 36:a. Mer om dessa äventyr senare. Nu lite om Classic 2017!

Brygga smockfull med folk som intensivt riktar sin uppmärksamhet mot dramatiken i Allmoge-klassens tävling. Undertecknad står uppflugen på backen på SSRS räddningsbåt. Tanken var att de skulle göra en uppvisning efter tävlingarna, men det behövdes liksom inte eftersom de fick rycka ut skarpt och rädda två av de tävlande.

Förra årets succé kunde eventuellt ha tillskrivits vädret som då var mer än utmärkt. Därför var jag en smula orolig inför årets upplaga som tilldrog sig under en av de sämsta somrarna jag upplevt, vädermässigt. Detta stämde inte alls, och vi drog ungefär lika mycket folk i år som under 2016 års festival. Publiktillströmningen från landsidan var alltså tillfredsställande, och ännu bättre från sjösidan. Varje dag tänkte jag klättra upp på taket och plåta hamnen, men hann aldrig med detta. Det var i vår lilla hamn icke mindre än 67 båtar förtöjda. Att de fick plats tillskrives Pelle Nolborn och hans hamn-crew som såg till att alla placerades strategiskt.

Grannen Richard lånar årligen ut sin salutkanon. Satan vad det är roligt med grejer som smäller! Perfekt för startskott, för det är omöjligt att missa knallen.

Årets tävlingar fick ny bana. 2016 så gick de delvis utom synhåll för publiken. I år så seglade vi enbart inne i Saxemaraviken. Mycket bättre. Tävlingarna blev betydligt mer dramatiska med kortare ben och fler varv.

Allmogeklassen bjöd på flest deltagare, tretton ekipage, och på mest dramatik. Redan innan start så fick team Lestrup & Nolborn roderhaveri. Nolborn kastade sig i havet efter rodret, den roderlöse Lestrup fick inte stopp på båten och badaren fick räddas av domar- och journalistbåten "Kiorren", framförd av Anders Rådström. Detta resulterade naturligtvis i en förstasida i Blekinge Läns Tidning. De fick dock fast rodret igen, seglade ikapp klungan och lyckades mot förmodan avsluta med en 10:e plats. Strax efter start så var det team Langner & Nyström i sin jaktkanot "Tage" som havererade rodret. Mycket synd eftersom de ledde solklart, och detta haveri slutade i dagens första räddningsaktion från den närvarande Sjöräddningen. Dagens andra räddning var den av soloseglaren Mats Hjalmarsson, som började dejsa upp på land bortom första rundningsmärket. Han fick dras bort från lovartslandet på Danaholmen och spänningen var olidlig tills publiken fick se att båt och karl var oskadda och därmed kunde andas ut. Team Roland & Martin Olsson knep segern med bravur ombord på sin snabba Blekingseka.

Folkbåtsklassen hade denna julidag endast tre deltagande båtar, men var icke desto mindre spännande. Ett mycket jämnt startfält gick efter första rundningsmärket in i första kryssbenet. Där bevisades omgående att gammal är äldst när skepparen Curt Gelin mycket elegant drog ifrån de övriga två. Har man seglat SM en massa gånger så har man. Bakomvarande båtar började genast strida om andraplatsen, och liksom förra året så blev det en strid på kniven. Bara någon meter mellan de båda när de passerade mållinjen. Ställningen:
1 Curt Gelin, Lars Nolborn, Peter Andersson ombord på F-612 Pierina
2 Björn Walter, Lars Buhr, Lars Karlsson ombord på F-1329 Evelina
3 Lars Göra Nilsson & son, Lars Nilsson ombord på F-1252 Josefin

I Showklassen med sina större båtar fick besättningarna jobba ordentligt för att genomföra tre varv på den trånga banan. En mycket ståtlig syn utgjorde fältet med sina fem ekipage. Redan inledningsvis gjorde skepparen Lars Werner klart vem som skulle bestämma och höll ledningen ända till mållinjen och knep segern i andra upplagan av Showklassen, och blev förste prenumerant på det nya vandringspriset "Kompassen". Ombord på båten befann sig även Per Nolborn som här inte behövde kasta sig i havet efter någon enda tappad del av båten.

Eminent domare för hela tävlingen var den omåttligt jovialiske Patrik Lindqvist, som med mycket fast hand tog sig an dömandet ute på banan och den härliga ström av protester som inkom efteråt.

Om du som läser detta råkar ha en Folkbåt i närheten, så ställ upp nästa år! Två veckor före Classic 2018 så seglas dessutom SM nere i Simrishamn, så juli blir en härlig månad för folkbåtsentusiaster i södra Sverige.


Lasse steker sill. Denna karl är en anledning i sig att besöka vilket event han än är med på. Han kan förbanne mig steka sill!

Varvskrogen uppgraderades rejält 2017 och drevs av Villa Vassen, Svante Rasmark och Lotta Emanuelsson. Med den äran! Ordentligt tält, sittplatser även inne i "Skjulet" och pilsner på fat. Fredagkvällens underhållning stod Ur Spår för och levererade klockren irländsk folkmusik. Lördagens kväll förgylldes av Marcus Schönbeck och ett par sköna inhopp av Janne "Plast" Olsson.

Myndigheterna är, som alltid, mycket intresserade av allt som har med folksamlingar och alkoholförtäring att göra. Och precis som förra året så fick vi anställa tvenne ordningsvakter för att hålla ordning på de förvildade massorna av råbarkade seglingshuliganer. Både vakter och seglare skötte sig dock utmärkt och inte ett enda slagsmål rapporterades detta år heller.

Showklassens överlägsne segrare Lars Werner tar emot "Luftkompassen" inför en begeistrad publik. Den kepsprydde mannen till vänster är ingen mindre än domaren, Patrik Lindqvist.

Planen för nästa år är att flytta Varvskrogen till varvsplanen mellan bryggorna för att kunna utöka storleken på evenemanget betydligt. Med devisen "mer, bättre, roligare och större" stuvar vi också om i programmet. Tävlingarna blir kvar på samma tid och ungefär samma utformning. Utgår gör dock söndagens veteranbåtsparad och får ge plats åt uppvisningar med Sjöräddningen, evenemang för barn och familjer och för hantverks- och båtmarknad. Tanken är också att göra mer av fredagen. I vilket fall som helst så kommer vi att öppna Varvskrogen tidigare, ungefär kl 11. En annan riktigt kul detalj är att vi tillsammans med Samhällsföreningen har blivit med flytande bastu. En stor, härlig, badvänlig grej som nästa år kommer att utgöra ett störtskönt inslag i hamnen samt en perfekt plattform för speaker, måldomare och fotografer.

Varvskrogen börjar fyllas upp inför den stundande kvällsunderhållningen.

En ytterligare detalj som förhoppningsvis kommer att förgylla nästa år, är att själva hamnen då äntligen är klar. Häromdagen blev bägge våra bryggor äntligen helt ombyggda och ser nu riktigt prydliga ut! Uppsnyggande av hamnplanen är inne i sin sista fas och snart återstår bara sista grusningen av densamma. Idag, uppe från mitt kontorsfönster, så kan jag blicka ut över en hamn som knappt är går att känna igen om man jämför med hur den såg ut då jag tog över arrendet år 2014. Mycket nöjd!

Vid utdelandet av "Saxen", alltså vandringspriset för seger i Folkbåtsklassen, så håller Janne Plast tal och sjunger den lokala sjömanspsalmen "O mästare bevara". Priset delas ut till minne av Jannes far, legendaren och varvets förre ägare Tage Olsson. Undertecknad kompar på pianot.

Våran "Klassikerbrygga" har kontinuerligt uppdaterats och i år bestod den flytande båtsamlingen av 22 fina träbåtar. Nästa år tillkommer ytterligare flytetyg. Men jag måste tillstå att det börjar bli förbannat trångt! Om tid finnes och plånboken så tillåter så är det kanske dags att bygga ytterligare en flytbrygga. Det är bara så attans dyrt! Rörpontonerna går på dryga 20 000 för en sexmetersbrygga som den vi redan har. Virket ca 10 000, och sedan tillkommer beslag, bojstenar, kättingar, bojar och gud vet vad mer. Och en massa arbetstid. Vi får se!

Janne in action. "O Mästare bevara" är inget mindre än ett mästerverk som får ögonen att tåras på varje sann sjöman. Och ingen sjunger den som Janne.

Ett evenemang av Classic's kaliber och särart går inte att genomföra utan en sabla massa hjälp. Låt mig bara rikta ett djupt känt tack till alla inblandade!

torsdag 22 juni 2017

Kollage! Ett urval av våra flytetyg

Ett lite kollage av några av våra båtar på varvet! Kom hit och spana in dem i verkliga livet. Garanterat bättre än på kort

Vänster till höger, rad för trad, uppifrån och ned: 1 Smack (flateka) 2 Bodekull (krokeka) 3 Pierina (Folkbåt) 4 Pax (CGP) 5 Dyning (fiskeknubb) 6 Evelina, Grisslan och Josefin (folkbåtar) 7 Belladonna (Blekingseka) 8 Spättan (trämotorbåt) 9 Elinore (Folkbåt) 10 Snäckan (Blekingseka) 11 Inredning i Klara (Albin 25) 12 Anna (Motorseglare) 13 Grog (motorsnipa). 

Några av dem är till salu! Närmare bestämt:

10 Blekingsekan Snäckan, nyskick, nyligen ommålad/omlackad. Mast spri och åror. 43 000:-

12 Motorsnipan Anna, fantastiskt skick, segel och motor (Albin 021, världens lugnaste och behagliga motor) . 65 000:-

13 Grog, motorsnipa med åror och segel. Spillrans nybyggd, Jordens skönaste groggbord i nåtad furu och mahogny på motorhuven. Motor Honda gx 160 145 000:- 


Lasses gamla lotsbåt Katla

Katla fick ny däcksnåt förra året. Därefter gick hon sin sista tur till Danmark och Västkusten med sin ägare Lasse som skeppare. Nu har han skaffat sig en OC35, ett riktigt praktexemplar med tvenne master, vackert träöverbygge, tjock och tung plast och med en überklassisk inredning med så mycket marint gemyt att inte den mest inbitne landkrabban kan värja sig.

Det är något särskilt med ett sådan klassiskt däck som avslutas med ett rejält peke till klyvaren. Det ser liksom alltid ut att stäva mot äventyret!

Det är därför dags att ta farväl av gamla Katla, och hon ligger nu vid min brygga och väntar på en ny, entusiastisk ägare. För någon vecka sedan så puttrade jag ut med "spättan" för att ta ett par bilder på henne under segel. I mina ögon är hon en ganska skön, klassisk seglare med en hel massa skutliknande charm!

Hon seglar häpnadsväckande bra och snabbt trots sin ålder och tyngd (7,5 ton). Och för motor... det sitter en rejäl gammal spis i denna båt: en MD47:a, 6 cyl diesel vars vikt inklusive backslag går loss på ett helt ton. När hon drar igång så låter det som när en gammal lastbil klättrar över Hallandsåsen.

Den som är intresserad av en riktigt klassisk, drevad, kravellbyggd lotsbåt borde lägga et bud på henne å det snaraste. Hon går ca 170 djupt och seglen är spillrans nya. Du styr henne antingen med rorkult i aktern eller med ratt i doghouset. Attans mysig invändigt!

...och varför inte en bild på lilla "Spättan" varifrån fotografierna på Katla tagits. En underbar liten båt av ek på krokvuxna ekspant och med en liten förtjusande Albin O11 bensinmotor som tuffar på fint. Spättan är rätta båten att sticka ut och lägga torskgarn med. Rätta stilen, rätta farten, rätta ljudet, rätta bruksskicket! Ägs av Janne Plast Olsson, sköts och brukas av oss på varvet.

onsdag 14 juni 2017

Plötsligt händer det

Jag löste under många år korsord, och blev ganska bra på det. Sedan tröttnade jag på det och lät bli. Emellertid så blev jag sugen en dag. Därför bläddrade jag igenom en reklamtidning och hittade ett. Löste, skickade in och vann... en metallbandslip på ca 70 kg.

Den som hittade på denna vinst borde undersökas på sjukhus. Det märkliga är att jag faktiskt verkligen behöver en metallbandslip, och att jag önskat en under en längre tid.


söndag 7 maj 2017

Undrens tid är ännu ej förbi

Udertecknad trillade i sjön mitt i natten och tappade sin splitter nya Iphone7 i kolsvart, ca tre meter djupt vatten. Fruktlösa försök med söklampa och förlängda båtshakar gjordes, och jag gick till kojs iskall och förbannad. Men ibland tar händelser oväntade vändningar. Mycket oväntade.

Jag har länge tänkt att tillverka en dykplattform bak på min fiskebåt Dyning, men inte hunnit. På bilden syns jag alltså klamra mig fast vid badstegen och dra på mig fenorna. Jobbigt, vet alla som dyker.

En dylik lur skall ju klara stänk och en halvmeter vatten i någon timme. Men jag tänkte att "Vad fan! Varenda gång jag kommer att passera Harösundet i framtiden, så kommer jag ju gräma mig i vetskapen att min älskade lur ligger där nere någonstans!"

Älskade vännen och brodern Pelle Nolborn åser med skepsis det tämligen hopplösa försöket. Denne fantastiske båtförare höll båten tryggt på plats under hela operationen trots besvärlig vind och ett sund som så här års är proppfullt med sillfiskare.

Så Jag (dykaren), Pelle Nolborn (dykbåtsföraren) och Maria Mihal (dykledaren) tog min kära fiskebåt Dyning och åkte dit med hela utrustningen. Egentligen helt utan hopp om att hitta fanskapet, eftersom den sjönk rätt ned i ett... skall vi kalla det "undervattensstenröse" och försvann ned i en djup skreva



Triumfatorisk uppstigning till vattenytan, efter en god stund på botten, nu med luren stolt i hand, högt hojtande "jag tror fan den funkar!".



Hopp i vattnet, fram med undervattenslampan och börja rota. Noll sikt. Började snart tappa hoppet där nere på botten där jag släpade undan sten och letade under dem.

Tillbaka vid dyning, Maria med kameran i högsta hugg.
Men se på fan, jag kände snart något bekant i mina grova dykhandskar. Råkade då dessutom trycka på någon knapp, och mobiljäveln gick igång som vanligt. Simmade tillbaka till båten, lämnade upp luren till Pelle som snabbt konstaterade att den var totalt oskadd.

Detta, kära bloggläsare, är bilden av den oförställda glädjen. Så nöjd är man sällan, det gäller att ta tillvara på tillfällena!
Sådana här saker, mina vänner, är ju egentligen omöjliga. Men händer ändå. Och glädjen över att få tillbaka luren är så stor att jag har kommit över det pinsamma faktumet att jag för första gången i livet fallit handlöst i havet. Självbilden, av den ofelbare sjömannen, var mycket stukad igår natt. Men idag... skit samma! Alla far i vattnet förr eller senare, men det är tammejfan inte alla som lyckas hitta en tappad lur på detta vis!
Det går utmärkt att dyka även vintertid, med is och hela baletten bara man har torrdräkt och varma kläder under.

Jag måste tillägga ytterligare en grej. Lite reklam, åmmansäjer. Vi på Saxemara båtvarv gör en hel del dykjobb. Mestadels hemma i den egna hamnen, men även externt till beställande kunder. Vi är attans bra på att hitta tappade grejer, fixa nya kättingar till bojstenar, såga av gamla pålar på botten, inspektera båtbottnar och bryggor och vad du överhuvudtaget önskar få gjort under ytan. Vi är mycket vana att jobba i noll sikt med endast känseln som guide. Billiga är vi också. Grundkostnaden är samma som för båtjobb, 480 kr, sedan tillkommer 150 i dyktillägg + moms. Det enda som tillkommer är luftfyllning på våra flaskor efter utfört jobb. Vi tar en hundring inkl moms för en hel 8-literflaska. En timmes dykning kostar alltså 890:- ink luft och moms.



Behöver du något gjort eller lagat under ytan eller nere i dyngan? Ring 0738 10 77 30 eller maila till niklas@nystroems.se. Gränsen för djup är 18 meter, men oftast snackar vi ju jobb i hamn eller vid brygga och vi är sällan nere djupare än 4-5 meter Detta innebär att luften räcker länge, inga dyra uppstigningar för byte av tuber. Var det sista obegripligt? Så funkar det: för var tionde meters djup ökar trycket med ett bar. För varje bar komprimeras luftens volym med hälften. Det innebär att vid tio meters djup blir ett andetag dubbelt så stort. Således tar mängden luft slut i en tub dubbelt så snabbt på tio meters djup som vid ytan. Nere på tjugo meter är trycket två bar, och för att fylla lungorna med fyra liter luft där nere så måste man dra i sig en mängd som uppe vid ytan skulle motsvara en volym av 12 liter. En helt full dyktub av stål på 8 liter har ett tryck på 300 bar. Detta motsvarar ca 2160 liter andningsluft. Alltså dryga två kubikmeter som komprimerats till 8 liter. Två kubik är ungefär så mycket luft som ryms i en gammal hederlig telefonkiosk.

Förutom djupet så påverkas luftåtgången självklart av hur hårt man arbetar. Mycket flås = kortare dyktid. Nåväl! När du behöver någon som inte är rädd för att ligga nere i dyn med skiftnycklar och sågar så är det oss du skall ringa.

Men... Det var ett avsteg från inläggets kärna. Vilken jävla dag vi fick!