tisdag 13 februari 2024

Däckare. Äntligen.

Den minnesgode kommer ihåg att jag år 2019 fick en däckare utan motor till skänks. Allt vändes upp och ned under den förbannade pandemin, och den fick vänta. Nu är hon, Lovisa, emellertid skänkt av mig till Föreningen Allmogebåtar Blekinge, och får sålunda vara kvar på Saxemaravarvet. Med den skillnaden att vi nu är en hel förening som arbetar med henne.

Som nämnts så är skrovet i utmärkt skick, och sedan några år tillbaka renskrapat och redo för vitmålning. Däck och överbygge var delvis traditionellt, med lucka i fördäck för garndragning, och en dito på styrbords skarndäck för gubben med krokalådan. Uppe på den traditionella kappen i aktern stod dock ett gräsligt försök til styrhytt. Mycket vanprydande, yes box. I veckan har vi rivit kapp, styrhytt och däck, och konstaterar attdäcksbalkar, kortbalkar, balkvägare och skarndäck under brädgången måste bytas. Sålunda kommer hela båten att bli i alldeles utmärkt skick när hon är klar.

Vi återbygger henne i originalskick förutom att vi utelämnar luckorna i däcket, och låter kappen vara helt traditionell, med bara en skjutlucka på taket. Från början satt det en Säffle tändkulemotor inunder kappen, men den var sedan länge utbytt mot en Yanmar när jag tog över henne. Den ingick dock inte i överlåtelsen. En kamrat och medlem i klubben skänkte för något år sedan en snipa i halvdant skick till mig, och vi beslutade ihop att snipan fick skatta till förgängligheten, och att dess fullgoda maskin, en MD2B, istället skänks till föreningen och installeras i däckaren. Sagda maskin bortmonterades från den snötäckta snipan för en vecka sedan och står just nu i min verkstad för uppfräschning och lite nya delar.


Kjell river kappen.

Det gistna däcket innan rivning.

MD2:an innan den monterades bort från det blivande skogsvraket.


Tvingar, att älska och hata

För flera år sedan lämnade en karl från Kristianstad in ett skruttigt gammalt plastskrov. Sprucket, naggat, skrapat och med diverse hål överallt. Och  kliniskt rent från inredning och beslag. Av fabrikatet Selco och modellen Selfleet om jag inte misstager mig.

Nu är det äntligen tid att ta tag i projektet, och jag har plastat sprickor och hål, förstärkt akterspegeln med ett rejält knä av divinycell, och av samma material har jag gjort vägare till rodd- och aktertoft. Hela skrovet är spacklat, försett med tre skikt epoxigrund, bottenmålat i off white och försett med en mycket stilig turkos snobbrand. Fribordet skall inom mycket kort målas med blanksvart sträcklack från Epifanes.

Tofter i mahogny och ek är på plats, och likaså en mahognyakterspegel. Dessa Selcobåtar var ursprungligen gjorda helt utan trädetaljer, så det har varit ett sjå att få dit dylika lyxerier. I synnerhet relingen har varit en utmaning. Riktigt svårt för att vara ärlig. Sannolikt har det suttit någon form av gummi- eller plastlist där tidigre. Och ytan, falsen som den satt på är bara ca 15 mm hög. Lösningen blev aningen komplicerad. Tre stående lameller har limmats, en invändigt och två utvändiga. Dessa har sedan företts med en överliggareböjd och tvingad på plats från akter till ett styvcke fram i bogen, sedan utsågad ur breda teakplank (dyra grejer). Utan att överdriva så har det blivit många limningar och inte en enda tving har hängt arbetslös på verkstadsväggen.


När jag lämnade Saxemara Båtvarv tänkte jag att jag väl aldrig skulle hehöva så jävla många tvingar igen. Och gav bort ett femtiotal. Det visade sig vara en ganska korkad generositet.



tisdag 11 augusti 2020

Ett uselt år!

 Träbåtsbyggeriet är väl tämligen okänsligt för världsekonomins upp- och nedgångar, samt för pandemier. Men det är dessvärre inte resten av verksamheterna på mitt varv!


Båtuthyrningen till tyskar, canadensare, danskar, schweizare osv är såklart stendöd i år. Förlorade därmed ca 40-60 veckors charter a 950€/vecka. Och bröllopen är väck. Brukar ha två-tre med omsättning på ca 120 000/st. Alla mina spelningar, ett par per vecka är borta. Likaså guidningarna på varvet. Och konserterna på bryggan, och all mat- och spritservering är bortblåsta. Likaså vår festival Saxemara Classic Boat Show med omsättning på ca 250 000.


Kort sagt: corona suger.

fredag 7 februari 2020

Jag återkallar en sanning...

Jag har under flera år hävdat att balsamterpentin är ett bra lösningsmedel för de alla fernissor. Det är helt fel. Använd tillverkarnas egna fabrikat. Som exempel så kan nämnas att epifanes fick en hel massa klagomål från norge och sverige för att deras fernissa krackelerade redan efter typ 5 år. Dessa länder var de enda som använde balsamterpentin istället för epifanes egna lösningsmedel. När man gick ut med detta från tillverkaren och folk slutade med terpentin, så upphörde problemen.

Tips:

Använd respektive tillverkares egna lösningsmedel.

fredag 27 september 2019

Saxemara Classic Boat Show 2019



Vår omhuldade festival kom till stånd även i år. I vanlig ordning så bjöd tävlingarna på en hel del dramatik och humor. Tidigare år så har vi haft grundstötningar, man över bord, roderhaverier, båtar som seglat rakt upp på land, tjuvstarter och skotsystem som totalhavererat. Årets mer ihågkomvärda debacle bestod i att tre båtar, i lika många klasser, inte lyckades komma över startlinjen.

Gamla seglande träbåtar av allmogetyp är inte alltid de bästa kryssbåtarna, De byggdes snarare för att med säkerhet kunna gå från punkt A till punkt B. Detta blev mycket tydligt just i år eftersom starten gick i spikrak motvind. Allmogeklassen hade ett tiotal ekipage, och däribland en tvåmänning och en Blekingseka som inte kom över startlinjen och fick diskas. Eller nja... Blekingsekan kom till sist över linjen, men det efter att alla andra gått i mål.

Slutrsultatet Allmogeklassen blev sålunda:

1 Bo Millevik och Karsten Pettersson på Blekingsekan Lisa
2 Roland Olsson och Martin Olsson på Blekingsekan Stina
3 Joakim Lagner och Lollo Lindell på Blekingsekan Nils
4 Magnus Petersson och Percy Petersson på Blekingsekan OO
5 Göran Snaar, Nisse Sandberg och Hans Martinsson på fiskekostern Däkan
6 Tomas Lestrup och Lars Thonning på blekingsekan Pian
7 Karl Smedstad och Thomas Karlsson på blekingsekan Visan


Redan dagen innan, på fredagen, så gick Luftkompassen av stapeln. Det är namnet på vandringspriset för showklassen det. Som alltså består av en riktigt tjusig luftkompass som kommer från en skrotad ångbåt som skeppade folk från fastlandet till Tärnö om jag inte missminner mig.

Showklassen får man ställa upp i bara man gör det med en veteranbåt med segel. Veteranregeln är den samma som med bilar, vilket har medfört att även plastbåtar får vara med. Men i övrigt inga andra regler...

-som t ex det vida använda LYS (Lidingö Yard Stick) i vilket en båt får ett handikapp utifrån hur snabb den anses kunna vara med en optimal besättning. Ett LYS-tal. LYS-talet multipliceras efter målgång med tiden. Låt säga att två båtar båda går i mål på en timme. Den ena har LYS 0,99 och den andra LYS 1,0. Då vinner båten med lägst LYS, eftersom den seglats bäst. Men sådant skiter vi i! Och kör ett race där alla seglar utan handikapp. Detta gör också att detta race nästan vart år har vunnits av Peter Borenberg i hans Rhapsody som har ett LYS-tal på 1,18 vilket är räserbåtshögt-

Det skall också tilläggas att Peter är en sjujävla seglare, som sannolikt skulle sopa banan med alla motståndare även med en långsammare båt.

Båten har namnet Sjörök. Och den konstruerades av Göran Dahlström i Karlshamn, och blev en entypsklass med enastående kvaliteter. Snabb som satans alla jävlar, vänder på en femöring. Klart som korvspad att han alltid vinner.

Första året sträckte banan ända ut och runt fyren Gåsfeten, en tur på åtskilliga sjömil, och Sjörök vann och klådde sisten (en seglande fiskekoster från 1903) med närmare två timmar. Det kan tilläggas att Sjörök faktiskt är byggd på Saxemara Båtvarv (här, 1992, av Tage Olsson) och således tillhör stoltheterna. Så att hon vinner är välkommet på det viset. Och så är det alltid kul att påannonsera racet med ”Välkomna till regattan där alla får ställa upp, men det är skit samma för Peter kommer ändå att vinna”. Men i år blev just denna påannons extra kul, för Peter vann inte.

En Liten Mustang Junior (med namnet Pysen) från 70-talet, skeppad av .Joakim Lagner , ställde upp för första gången detta år. Båttypen är en dagsseglare och en minivariant av Mustang, bägge konstruerade av Tord Byquist och tillverkade av Fisksätra varv.

Mustangen gjorde en fin start och ledde länge. Mot slutet kom dock Rhapsodyn ikapp och det såg ut som att det skulle bli en promenadseger. Mustangen och dess besättning gjorde dock ett bättre vägval på sista slörbenet och tog en mycket hårfin seger. Allt till publikens förtjusning. Alla älskar en under dog.

Slutresultatet i Luftkompassen blev sålunda:

1 Joakim Lagner och Annika Lindell på Mustangen Pysen
2 Peter Borenberg och Fredrik Borenberg på Rhapsodyn Sjörök
3 Pelle Nolborn, Hans Martinsson och Norbert Denkher på Albin Expressen "Aftonbladet" (ha ha)
4 Piero Bandini, "Stark-Erik" Bandini och "Svag-Erik" Bandini på Blekingekryssaren Regina II
5 Lars Thonning, Lars Nilsson, Tomas Lestrup och Nils Persson på OC 35:an Argo

Familjen Hedlund ombord på Velalia ströks efter att inte ha kommit över startlinjen. Detta till följd av ett havererat storskot som gjorde att ekipaget, med full fart, länsade rätt in i vikens gyttjiga och grunda del och fastnade.

Min mest omhuldade regatta är ändå självklart folkbåtsracet "Saxen". Vi har inte förut haft plastfolkor med i detsamma, men i år hände det. Med ganska väntad utgång.

2019 års Saxemara Classic Boat Show bjöd som vanligt på fint väder, men också på ganska mycket blåst. Därför var antalet deltagande tävlande något sämre än vanligt. Men vi fick åtminstone fem Folkbåtar till startlinjen, varav två som inte tidigare ställt upp. Såklart redan ovannämnda plastfolka med namnet Bombi Bitt, och utöver den en träfolka från Norrtäljevarvet Enar Johansson. Sistnämnda flytetyg seglades till varvet ett par veckor tidigare, och ägarna Vera och Marcus behövde lite experthjälp inför deras kommande segling till Medelhavet. Till min glädje ställde de också upp i regattan.

Tävlingen bjöd inte på någon större katastrof eller några hemskheter, men var mycket jämn -om man bortser från plastfolkan Bombi Bitts promenadseger. En bra bit efter vinnaren så slogs det vilt om andra- och tredjeplatsen. Slutligen kneps "träbåtsvinsten" av min egen Evelina, skeppad av bröderna Markus och Calle Tärnström med gasten Jonas Holm.

Jag äger, som bekant, ett knippe folkbåtar. Det är inte den vackraste som är snabbast (det brukar ju sägas att vackra linjer ger snabba båtar), utan den lite klumpigare Evelina som alltid bevisar sin stil och vinner då besättningarna är likvärdiga. Jag vetefan varför, men jag misstänker att det rör sig om två saker:

Pro primo: Inredningen är minimal och därmed lätt. Sådant gör såklart stor skillnad.
Pro secundo: bordsindelningen under vattenlinjen är jättemärklig. Den ser från sidan, när båten står upprätt, ut som "glada munnar". Vanliga bottenbord är raka. Om jag får gissa, så gör detta att landen (överlappen mellan klinkborden) vid halv- och bidevind -då båten lutar- bildar en följsam linje i båtens färdriktning. Om de istället är raka så bildar varje land ett, om än litet, motstånd mot vattnet. Detta är dock en teori som jag inte kan bevisa.

Nåväl! Slutresultatet i 2019 års folkbåtsregatta Saxen blev således:

1 Leif Gustavsson, Stefan Lindmark och Peter lindmark på Folkbåt 1387 Bombi Bitt
2 Markus Ternström, Calle ternström och Jonas Holm på Folkbåt 1329 Evelina
3 Joakim Lagner, Louise Lindell och Tilda Lindell på Folkbåt 1397 Savage Rose
4 Nils Persson, Henrik persson och Tomas Lestrup på Folkbåt 1254 Josefin
5 Lars Thonning, Vera Bäckström, Marcus Engen och Joel Russell på Folkbåt 495 Mormor














söndag 1 september 2019

Däckare. Ett måste.

Däckaren är en havsgående fiskebåt för t ex drivgarnsfiske. Få finns kvar. Utmärkande är ett fylligt skrov med mycket låga fribord midskepps, en låg kapp över maskinen, ett lastrum omgivet av skarn- och fördäck. De flesta är upphuggna eller ombyggda till oigenkännlighet, och bra exemplar är svåra att komma över. Men nu har jag lagt vantarna över ett! Skrovet är fint, däck och kapp är kass. Originalmotorn, en Säffle tändkula, är borta sedan länge. Planen är att renovera henne till tidsenligt skick och ge henne en ny tändkulemotor.

Lovisa på bogseringslina utanför Gö.

Igår bogserade jag henne från Hallarhamnen på Hasslö till varvet i Saxemara. Naturligtvis i motvind från den förhärskande sydvästen och i sedvanlig havssjö.

Och här, just hemdragen till nya hemmahamnen i Saxemara.

tisdag 13 augusti 2019

Längtan till havet

Sedan jag kom till Saxemara och började driva varvet där, så har jag hunnit allt mindre och mindre med att vara på havet. 2019 är ett all time low när det kommer till detta. Det riktigt kryper i mig, jag blir rent deprimerad, havet ropar efter mig. Dels beror min frånvaro från vågorna på arbetet, dels på den nya lilla sonen Alexander Bernt, idag sex veckor gammal.

Sommarens få sjöturer har begränsats till yrkesturer och små transporter. Låt mig åtminstone lägga upp en bild från en fin dag utanför Gö, ihop med Kjell och Joel Russell ombord på den kära segelkostern Däkan.

En av de där dagarna som man lever av under vintern, med den gode vännen Joel Russell vid min sida.

Och på sagda bild, ovan, så sitter vi och avnjuter en iskall bajer på hennes fördäck. Strax innan röken från båtens tändkulemotor av fabrikat Säffle 5 hk började bolma hejdlöst över utsikten.

Någon vecka stod hon och dunkade på tomgång vid bryggan för stämningens skull, men alla fyllnade till och hon glömdes bort. En sex, sju timmar gick hon. Där fyllde hon upp vevhuset med smörjolja som efter några timmars hårdare gång till havs tog fyr. Den brann tids nog ur, men vi tvangs hälla flera hinkar med vatten över motorn för att inte hela båten skulle brinna upp.

Och båten? En koster från Joggesö, 50-talet. Byggd av Artur Olsson; en av Väggavarvets grundare.

måndag 22 juli 2019

lördag 18 maj 2019

IH 523

Bara en liten bild på min kära International Harvester 523 efter renovering och ombygge av frontlastaren.

Precis vad man behöver på ett varv. En liten lastare med en utskjutande arm.

lördag 27 april 2019

Ursäkta!

Jag har haft lite att stå i, och har aldrig trott att någon egentligen följer min blogg. Men till min förvåning så visade det sig att flera har väntat med spänning på fler inlägg. Sorry!

Vintern och våren har varit ytterst produktiv, och här är en bråkdel av vad som hänt, i bilder.

 Dyning, som hon var när hon byggdes för laxafiske.

En kul grej var att återställa min fiskebåt dyning till originalutförande. Såklart bara en liten fritidssyssla, men ett lyft för båten som nu är ännu bättre som arbetsbåt. Jag har alltid velat ha en fiskebåt och nu har jag en. Eller... tammejfan två. Mer om det nedan.


Athle i vintras just när det nya akterdäcket lagts.

Den gamla snipan Athle (döpt efter sin nu avsomnade ägare Torsten Athle) har länge möglat längst inne i varvets båtskjul. Den kom som gåva till Blekinge Museum som i ungdomligt oförstånd tog emot den. Båtbyggaren Robert Palmkvist byggde den under bar himmel och basade över eld invid ett flyttblock i Risanäs någon gång på 20-talet. Den höjdes efter ett tiotal år med ett bord, och kring 1950 fick den ruff.

Här är Torsten Athle själv under 1970 års vårrustning av båten som alltid låg på Flora Båtklubb i Ronnebyån.

I vintras helrenoverade vi den till ett passande skick. D v s att åldern syns. Den gamla motorn av fabrikat "Karl-Erik" slängdes ut för en sådär tio år sedan, och nu har vi köpt in en totalrenoverad och helläcker Albin O21 från Motorreparationer Kristinehamn AB. Den skall monteras om någon vecka, sedan blir det grand "re-launch" till sommaren.

Athle kommer allt framgent att ha hemmahamn här på Saxemara Båtvarv.

 En mattslipad skrovsida som just fått en mahognylist epoxilimmad.

40-fots havskryssaren Salamis byggdes här 1979-81 av Tage Olsson och ritningen till henne kom från hans brorsa Olles penna. Ända sedan dess är hon årligen skött här på varvet. I år hade det gamla Aero-Lite-limmet (flygplanslim från 40-talet) gett upp här och var i det limmade kravellskrovet. Lösningen blev fräsning och nåtlimning med mahognylist och epoxi. Omkring 13 meter som dolts med betsning och laserad lack. Passar hyfsat i färg och ses endast om man vet var listerna är. I övrigt försvinner de in i helheten som utgörs av hennes extremt blankförnissade skrov. Mahognyskrov fuktarbetar tämligen obetydligt och medger användandet av härdlack (två-komp) av märket Perfection. Denna lack är hemsk att arbeta med. Lägger man för tunt så ser den matt ut. Lägger man för tjockt så rinner den som tusan och ser ut som en gardinfabrik. Knepet är att rolla på den med finskumroller och eftersträva med jetstrykare eller moddlare. Ser i bästa fall ut som rena billacken. I år blev det riktigt fint.

 Zaima, snart under namnet Glass-truten, under ombyggnation. Premiär 6 juni.

En intressant nyhet är att jag startat ett nytt företag under namnet Nyströms Brygga Restaurang AB ihop med nya kompanjonen Svante Rasmark. Vi köpte in väggabygget Zaima fd Norrviken från 1975 i syfte att bygga om henne till restaurangbåt med betoning på glass, sill och pilsner. Den 24 april fick vi bygglov för att lägga henne permanent i Ronnebyån, nedanför torget. Från och med juni är vi glassbåtsägare med Sia-glass på menyn.

Lokes nya finska 2-taktsmaskin på 7 hkr.

När jag förra sommaren sålde min lilla "Katla", alltså båten jag byggde på båtbyggarskolan, så fick jag en annan båt emellan. Nämligen "Loke" som jag skrivit om förr. Nu är han min och jag slängde genast ur den lilla Göta 2,5 hk-aren från 30-talet och installerade en Vire 7 (finska Valmet) istället. Ett litet experiment i sammanhanget är att jag satt den på en svetsad stålbädd istället. Det ser finfint ut!

Sålunda ser Loke ut under segel. Snart puttrar hon också för sin nya Vire 7-motor.

Nåväl!

Detta var en kort uppdatering och ett mikroskopiskt urval av de otaliga grejer vi har åstadkommit här på varvet sedan jag, pinsamt nog, skrev mitt senaste inlägg i November. Jag lovar bot och bättring!