Förlorad i stämjärn

Har man väl börjat hamstra verktyg så är man hjälplöst förlorad, och i verkstaden i Fliseryd har vi förlorat oss i vassa eggar. Senaste tillskotten kom i form av tre stämjärn och en skölp. Samtliga från anrika E A Berg i Eskilstuna.

Största behållningen utgör detta 40 mm stämjärn. När det hittades bland diverse rostiga gamla filar och annat bråte så var det skamfilat och hade ett gammalt sprucket handtag i genomskinlig, grön plast. På bilden är det slipat och försett med ett nysvarvat handtag av björk.

Det svenska stålet biter, tamejfan! Gamla fina Eskilstunastål mäter sig helt klart mot nya dyra japanska eller engelska. I alla skärande verktyg kompromissar man mellan hårt, hållbart stål och mjukt som kan slipas riktigt vasst. Personligen tycker jag E A Bergs kompromiss träffade mitt i prick. De blir riktigt vassa och håller en god stund mellan bryningarna.

Denna typ av ställ är enkla och roliga att göra och sparar skärpan på dina järn. Nu måste jag nog ändå sluta med samlandet. Förutom dessa som pryder väggen i verkstaden så står det ytterligare tretton i verktygslådan. Emellertid återstår en sak innan jag blir nöjd med samlingen. Titta på bilden och finn två fel!

Om du är ute på loppis eller auktion, så håll utkik efter den berömda "Hajen", alltså E A Bergs sigill som stämplades in i stålen. Även till synes risiga exemplar är värda att fixas upp.

Avbärarlister

Bygger man en båt så utbrister man vid diverse tillfällen att "nu börjar det bli båt!" Ett sådant tillfälle är när avbärarlisterna sitter på plats. De ramar in hela båten. Liksom dörrfoder gör dörren komplett eller såsom golvlister bär upp en vägg.

Avståndet mellan skruvarna är 100 mm och markeras enklast med stickpassare. På så sätt får man på köpet ett körnslag för borret. Den måste skruvas växelvis i bordet och i skarndäcket för att smita åt tillräckligt. Höjden mäts och överförs till listen med hjälp av dragpassaren. Passytorna smörjs före monteringen med valfri gucka, t ex Walle Wikings båtkitt eller Ettan.

Ålderdomligare namn på samma sak är sudband eller sudlister. I gamla böcker kan man läsa att "båtarna låg sud mot sud". Ursprungligen var avbärarlisten en slitdel som kasserades och ersattes då den tjänat ut. Numer är den snarast att betrakta som en viktig estetisk detalj; ett sätt att accentuera båtens linjer. Att understryka dess språng.

I min lilla låda... packad för inpassning och montering. 

Oftast ger man sudbandet en avvikande färg. På vitmålade båtar som Grisslan ser det riktigt snyggt ut med en mörk mahognylist. På en betsad mahognybåt passar det bra med en ljusare ek- eller asklist. Särskilt effektfullt blir det sistnämnda på en båt med mörka skarndäck.

Fler uppdateringar!

Sidan "Verktygsmani" som du finner till höger är nu uppdaterad efter lång tids styvmoderlig behandling. Den verktygstokige rekommenderas ett besök!

Mer om t ex E A Bergs fina stämjärn från Eskilstuna.

Tvingar - inget att snåla in på. Tyvärr.

Frågar man en båtsnickare eller renoverare om vilka verktyg han/hon har så kan du ge dig katten på att vederbörande kommer att börja skryta om sina japanska stämjärn, Lie Nielsen-hyvlar och handgjorda dragsågar. Det skulle jag göra. Men om sanningen skall fram så är det egentligen helt andra grejer som används mest. Tumstocken, skruvdragaren, planhyveln och skruvmejseln går betydligt varmare. Och så har vi tvingarna; dessa flärdfria och oromantiska måsten som man ofta behandlar så styvmoderligt. Och det är klart, att det är ju roligare att slänga ut tvåtusen spänn på världens bästa hyvel än samma belopp på fyra trista tvingar. Med tanke på hur ofta man faktiskt brottas med skruvtvingar, knektar och snabbtvingar så är det ändå lönande att lägga pengar på dem. Bra grejer gör oändlig skillnad.

Min nya favorit i snabbtvingsdjungeln: Bacho. Stabil, bra friktion och bra tryck. De kostar några kronor extra men är väl värda pengarna. Enklare, billiga modeller från lågpriskedjorna duger inte till riktiga jobb, men är inte att förakta som "extra hand" när man saknar en medhjälpare som håller i.

När det kommer till skruvtvingar så tycker jag att Bessey fortfarande håller fanan högst. Särskilt deras dyra grejer med en liten insexskruv som slitdel. När det kommer till snabbtvingar har jag goda erfarenheter av främst tre märken: bäst hittills tycker jag Bacho är, tätt följt av Irwin (gul-blåa) och Luna (äckligt snorgröna). Knektar är enklare grejer, och här är stabilitet viktigast i mitt tycke. Biltemas av stål och gjutjärn är mycket prisvärda!

Ett tips är att inte satsa på långa skruv- eller snabbtvingar. Det är djupet på gapet som är kritiskt. Till breda arbetsstycken använder man knektar, annars blir det bara vingligt.

Uppdateringar

I Materialguiden finns länkar till försäljare av diverse träbåtsgrejer som nit, skruv och färg.

För den intresserade kan jag nämna att de tre sidorna om lack, linolja och material (inkluderar nu också verktyg) är uppdaterade. Så nu är de ikapp och alla länkar funkar osv.

It's a curse, a terrible curse!

Kolla bilden nedan och lägg märke till tanklocket på snurran. Det är sista bilden det är med på innan det slet sig och försvann i djupet i södra Kalmarsund en kall och mörk aprilnatt 2010.

Om någon vet hur man får tag i ett tanklock till en Yamaha Malta 4hp så är ingen tacksammare än jag för den informationen. Lägg gärna märke till det okristliga vårvädret på bilden. Så kallt, dimmigt och regnigt som det kan bli på sjön i April.

Kalmarsund är min nemesis. Där händer all skit. På vägen mellan Oskarshamn och Karlskrona för två år sedan tappade jag det otappbara tanklocket. Hur det lyckades slita sig ur kedjans grepp är ännu en outredd sak.

Sedan dess har jag tappat inte mindre än tregge s k nödtanklock i sagda farvatten. Jag är under en förbannelse, en hemsk förbannelse.

Ri. En förträfflig uppfinning.

Det mänskliga ögat är fenomenalt på att se avvikelser från det väntade. En onaturlig knyck på en kurva skär som knivar i ögonen även på den med måttligt intresse för estetik. Att rita perfekta former på frihand är emellertid mycket svårt. Det bästa hjälpmedlet för att få till fina kurvor är riet.

Här bygger jag en rorkult till lilla Katla. Efter att ha tagit nödvändiga mått så lägger jag ut rorkultens svaga S-form efter eget tycke. Riet böjs till rätt kurvatur och fixeras med småspik, och slutligen dras ett blyertsstreck längs detsamma.

Ett ri är i korthet en rakvuxen trälist. Sagda list används som ett slags böjlig linjal då man vill ha jämna kurvaturer. Kombinationen ri och öga är mycket bra. Ögat väljer formen och riet ser till att den blir jämn. Det gäller att lita på ögonmåttet. Det har sällan fel när det kommer till sådant här.

Om kulten skall vara jämntjock och ha samma kurva på upp- och nedsida så överförs det enklast med en dragpassare. En båtbyggare är f ö rent naken utan en sådan. Dragpassaren är otroligt användbar i otaliga situationer.

Då man t ex skall malla ut formen på ett bord räcker det med lägga ut nederkanten på ämnet (den får man ju given från föregående bordvarv) och sedan sätta ett höjdmått på var 40 cm. Sedan förbinder man dessa höjdmått med ett ri. Det blir jämnt och bra. Vill du läsa mer om detta moment så finns det beskrivet och avbildat under rubriken "Från furuplanka till bord" som du hittar till höger på sidan.

För att vara säker på sin sak så bör man göra ett prov. Här är den tilltänkta formen grovt utsågad på en bit halvtaskig gran. Så får man en säkrare känsla för slutlig form, längd och tjocklek. Det är bara dumt att göra fel på dyrt virke, så det extra arbetet är garanterat värt det. 

Ämnet till riet är oftast en överbliven kant från en planka. Spara på dem! De måste dock vara rakvuxna och kvistfria. Om de är vresiga eller knaggiga så blir kurvorna "knyckiga". Om man vill kosta på lite extra så är plexiglas väldigt bra till rin. Det är mycket böjligt och ger jämnt resultat. En böjlig stålskala är heller inte fel.

När slutlig form är bestämd så sågar man ut ämnet. I detta fall blev det en kärna av ek med sidor av mahogny. Resten av historien är lim, hyvel och slippapper! Kulten hänger i skrivande stund i taket för lackning. Bilder kommer snart!

Avbärarlister på gång!

Bär av! Det är en av sjötermerna man gör bäst i att lära sig snabbt. Om man, då skepparn ropar detta, bär packningen av båten och hoppar ned på bryggan är det fara värt att man åker på en propp. Att bära av är detsamma som att på något sätt se till att båten inte dunsar in i bryggan eller en annan båt.

Som vanligt börjar det hela i brädhögen. Till dessa tunna lister, som dessutom skall stå pall för basning, behöver man rakväxta grejer. Till kraftigt böjda saker som basade spant så skall man välja bräder med liggande årsringar. Men i detta fall är böjen måttlig och dimensionen klen. Då kan man gott använda kvartersågat. Det blir ju så stiligt med (de i tidigare inlägg nämnda) "speglarna"!

En avbärarlist har som ursprungligt syfte att bära av, att skydda båtens bordläggning mot stötar. Den kan också kallas sudband eller slitlist. Emellertid är avbärarlistens tid som just avbärarlist sedan länge förbi. Förr nöttes de ned och byttes då de tjänat ut. De gjordes gärna i ek eftersom det är ett nöttåligt träslag med bra glid. Numer är avbärarlisten mer en estetisk detalj som accentuerar båtens språng och ramar in däck och skarndäck. Den görs fortfarande påfallande ofta i ek, men lackas. En idiot fattar vad som händer med lacken om den "bär av" mot en betongkaj.

Man förvånas alltid över hur lite det blir kvar av en stor jävla planka efter lite bearbetning. Fyra ynkliga lister.

Men detta är inget jag gör mig lustig över. Nej, nej! En modern, välavvägd, glänsande avbärarlist är en av dessa detaljer som verkligen kompletterar båtens uttryck. Och för fan, nuförtiden finns det bra fendrar. Katla skall snart förses med sagda listverk och för närvarande hänger de färdigsågade, hyvlade och frästa i verkstadstaket. Om någon vecka åker de in i baslådan.

Listen fräses för att få rätt profil. Kanten mot skrovet förses med en fals eftersom den skall nåtas. Utsidan rundas av. Och insidan, alltså liggsidan mot bordläggningen, ges en lätt käl med kälhyvel. Det gör man för att få rejäl spänn i anliggningsytorna samt för att kunna fylla fogen med rejält med gucka (Ettan eller Walle Vikings Båtkitt). Ett bord till handöverfräsen är guld värt -billigt och helt fantastiskt underlättande. Fräsningarna blir perfekta.

Så här ser kvartersågad ek ut!

På bilden ser du Katlas roderblad på nära håll. Lägg märke till strukturen och mönstret på träet. De ljusa fläckarna kallas "speglar". Glöm aldrig bort detta med speglarna, för just så här ser prima rakvuxen och kvartersågad ek ut (alltså plank med stående årsringar). Sådana bräder är mindre benägna att spricka, de rör sig mindre med fukten och är väldigt starka. "Speglarna" är i själva verket ekens radiella s k märgstrålar som är genomsågade. På en ekplanka med liggande årsringar så avtecknar de sig istället som mörka, smala streck. Det är längs dessa "streck" som ekens långsprickor uppträder i värme och torka. Glöm inte speglarna alltså!

Fernissasäsongen kom tidigt i år tammejfan!

Vanligtvis är jag på hösten så led på allt vad båtar heter att jag gladeligen skjuter upp alla jobb till efter nyår. I år kliade det ändå i fingrarna och jag har redan tagit ett djupt tag i lackburken. November, och det doftar vår (terpentin) i verkstan.

Grisslans gamla slitna sittbrunnsdurkar fixades till rejält för några år sedan och nu får de varje säsong en liten make up i form av Le Tonkinois fernissa. Märkligt nog håller lacken riktigt bra trots ankarkättingar, grusiga fötter och hundklor.

Den i tidigare inlägg beskrivna "gudi behagliga toften" mot vilken jag gnider röfven då jag med bister min styr öfver Kalmar Sund. Den som ofta styr och gör det under långa stunder vet vilken sjuhelvetes träsmak man kan få. Det får man inte av denna, stjärtvänligt utformade och lagom sviktande uppfinning. Sök i bloggen om du vill läsa mer om den.

Många kan nog på sin båt peka ut en favoritpryl. Med min smak för starka drycker i åminne, så blir väl ingen förvånad när jag pekar ut mitt kära lilla randiga groggbord. Jösses vad det har groggats kring denna lilla skapelse av mahogny och björk. Om detta bord kunde tala... så skulle jag genast elda upp det. Jag är skiträdd för talande bord.

Jag kunde inte låta bli att lägga upp en bild på denna lilla sötsak: Katlas roderhuvud. Det  har just fått sitt andra lager utspädd lack och man börjar redan se hur stiligt det kommer att te sig som färdiglackat! Som jag tidigare nämnt så är jag barnsligt förtjust i kombinationen ek/mahogny.