Grisslans lackskola

Träbåtsstilleben. Något av ett vårtecken.

Trä mår bäst om det impregneras och ytbehandlas. Impregneringen förhindrar vatteninträngning och håller på så vis en jämn fukthalt i träet. Trä som fuktarbetar mycket över året (d v s är ömsom blött, ömsom kruttorrt) blir på sikt gistet och sprucket. Dessutom frestar fuktrörelserna hårt på nitar och skruvar, och båten glappar upp med tiden.

Även ytbehandlingen bidrar till att hålla fukten borta. Men viktigast här är att skydda träets yta mot UV-strålning och mekanisk nötning. Det är även en fråga om estetik. Obehandlade träytor blir sprickfyllda, gråa/svarta och smutsiga. Det enda vanliga båtbyggeriträslag man kan lämna obehandlat är den hårda och feta teaken.

Allra bäst för en träyta är att målas vit. Vitmålade fribord som underhålls kan hålla sig friska väldigt länge. Dock är det väl få som skulle få för sig att vitmåla en snygg sittbrunnsinredning eller en överbyggnad i mahogny. Där vill man framhäva träets skönhet, och får istället skydda det med bets, fernissa och hamnkapell.

Underhåll
En fernissad yta som är rätt gjord och underhålls varje år kan hålla länge, ofta mer än 20 år innan renskrapning. Och det är just dessa renskrapningar man vill undvika eftersom de på sikt försvagar båten och gör stora renoveringar nödvändiga. Varje renskrapning brukar skatta träet på 0,5-3 mm.

Sol och luft gör att fernissan hårdnar och till slut spricker, och det årliga underhållet går ut på att återge fernissan dess spänst. För att åstadkomma detta slipar man ned ett eller två lager fernissa och lägger på lika många. Använd 180- eller 240-papper och slipa tills ytan är helt matt, helt utan blanka fläckar (viktigt eftersom ny fernissa inte fäster på oslipade ytor som är äldre än ca en månad). Förnyandet är lite av en balansgång. Slipar man för mycket och stryker på för lite så blir det för tunt för att stå emot solen, och man riskerar att det flagnar. Lägger man på för mycket varje år förlorar det sin elasticitet och spricker.

Allra enklaste sättet att förlänga ytans livslängd är att skydda det mot sol och smuts. Ett hamnkapell över öppna båtar, ett bomkapell över segelbåtar eller ett formsytt kapell över hela överbyggnader och däck är något man absolut bör skaffa. Det sparar både arbete och båt.

En syntetisk planstrykare och en bra lackpensel med naturborst.

Att bygga en yta
Arbetet består av betsning, oljning och fernissning. Recepten på hur man gör är många, och knepen likaså. Här följer en grundbeskrivning som man själv kan experimentera efter.

Bets
Det är i stort sett bara mahogny man betsar även om man naturligtvis kan betsa vilket träslag som helst. Förutom att ge ytan en djupare moch mörkare ton och framhäva ådringen, så är betsen ett bra skydd mot solblekning och är därmed bra för träet.

Framför allt används två sorters bets, och dessa är sprit- och oljebets. Båda två består av pigment som slammas upp i en vätska och påföres med svamp eller trasa. Av de båda är spritbets vanligast, lättast att arbeta med och med kortast torktid.

Två giftiga kamrater. Använd mask om det inte går att ordna med vädring!

Oljebetsen
är i själva verket att betrakta som en lasyr eller en tunn linoljefärg. Man tillverkar den lätt genom att röra ut önskade (ljusäkta) pigment till önskad kulör i linolja. Denna bets kan med fördel användas på sliten mahogny, då den döljer flammighet och fläckar. Särskilt kan detta vara att föredra på gamla båtar som redan skrapats några gånger. På nära håll ser man att den ligger utanpå träet och slöjar över det. Men på lite avstånd ser det mycket bra ut.

Spritbets
är pigment blandat i sprit, t ex t-röd eller xylen. Det sistnämnda är det man får när man köper Internationals båtbets eller Hempels Mahognybets. Båda dessa ger ett bestående och bra resultat men har lite olika kulör. Spritbets går in i träet och döljer inga mörka eller ljusa fläckar. De vanligaste fläckarna på mahogny är gula solblekta partier eller fuktskadat svartträ. De förstnämnda förblir gula och lyser igenom betsen, medan de sistnämnda förstärks och blir kolsvarta.

En bra spritbetsning görs såhär:
Efter sista finslipningen påför man bets med trasa eller svamp och gnider ut den tills det blir helt jämnt. Försök inte att pensla på den -det blir garanterat fläckigt. Låt första lagret torka tills det blir helt matt och slipa sedan mycket(!) lätt med fint papper (240 funkar). Använd inte slipmaskin. Borsta av ordentligt och lägg på ett lager till och vänta med den påföljande oljningen tills det har torkat in helt. Gärna ett dygn.

Olja
För mer ingående information om linolja så kan du t ex läsa "Grisslans Linoljeskola". Kortfattat så gör man såhär: köp svensk kallpressad rå linolja av bra (dvs ljus och ren) kvalitet. Olja ytan tills den inte suger längre, och oljan ligger blank kvar. Torka av den med trasor och t-röd. Elda upp trasorna efteråt, då de kan självantända.

Låt sedan oljan härda (den oxiderar i luftens syre) tills den är helt torr. Detta kan ta olika lång tid beroende på väderlek, men tre-fyra veckor på vintern är inte ovanligt. Det är viktigt att oljan får härda igenom helt, eftersom den annars kan tryckas ut ur träet i soligt och varmt väder, och därmed trycka upp blåsor i fernissan.


25-litersdunk med linolja från Claessons i Göteborg.

Fernissa
Om åsikterna om detaljer än går isär, så står grunderna fast: många tunna lager, och de första tre-fyra rejält förtunnade. Här är min modell med nio lager:

Lägg första lagret förtunnat 50/50 fernissa och balsamterpentin. Låt det torka väl, ca 24 timmar i rumstemperatur. Lägg nästa lager 70/30 fern/terp och därefter ett med ca 80/20. Härefter är det viktigt att de första lagren får härda någon vecka.

Fortsätt sedan med en lätt slipning med 240-papper, torka med t-röd och klibbduk (finns i målaraffärer) och sedan de första fyra oförtunnade lagren. Dessa behöver inga mellanslipningar försåvitt du inte fått damm i fernissan. Noppor av dammkorn eller liknande är svåra att slipa bort och avlägsnas bäst med en mycket vass sickel efter att fernissan härdat.

Innan de två sista lagren så låter man de sju första härda ordentligt, och slipar jämnt. Matta ned ordentligt, men var försiktig så du inte går igenom vid hörn och liknande. Det är lätt hänt att gå ned till träet. Då försvinner betsen och du får en förtretlig fläck. Om det ändå händer -försök INTE att greja det med lite bets. Den löser upp färsk lack och allt ditt arbete förstörs på nolltid.

De sista två lagren läggs utan mellanslipning. Här är det som allra viktigast att vara noggrann med penselföringen och med att hålla dammfritt. Har man plana ytor och inte är så van med penseln så rekommenderar jag efterstykning med planstrykare. Låt sedan ytan vara ifred någon vecka innan du går på den et c.

Klibbduk är billigt och hur bra som helst.

Tips
1 Skaffa en "mirakelduk" som du bara använder till att sprittorka slipade lackytor. Spara dem i en burk dit inget damm når, och tvätta dem regelbundet.

2 Under renoverings/vårrustningssäsongen: förvara dina fernisspenslar i en burk med rå linolja och med en bit plastfolie över för dammets skull. Stryk ur den i tumvecket och torka av händerna och den är färdig att användas. Oljefernissa är gjord av linolja, så den lilla mängd man får med gör inget. Jag har heller inte märkt att alkydfernissor skall ta skada av det.

Penseln i linolja - mycket tidsbesparande grej!

3 Måla aldrig direkt ur burken och skaffa en liten sil att rensa fernissan i om burken varit öppen flera gånger. Små noppor av geleartad fernissa är hopplösa att slipa bort.

Olika fernissor
De riktigt fina och dyra fernissorna är gjorda av linolja och tungnötsolja och torkmedel (som påskyndar härdningen). Torrvikten skall vara hög, det finns ingen anledning att betala för lacknafta.

Epifanes.

Min favorit -och många båtbyggares- är Epifanes. Den är lättarbetad, har ganska långsam härdning och lång hållbarhet i burken. Dessvärre är den mycket dyr. Men smakar det så...

Le Tonkinois.

En annan riktigt bra fernissa är Le Tonkinois. Den är helt lösningsmedelsfri och behöver enligt fabrikanten inte spädas ens vid de första lagren. Det tar jag med en nypa salt och gör det ändå, med gott resultat.

Schooner.

Internationals Schooner torde vara den mest prisvärda finfernissan. Jag har använte den i många år med perfekt resultat, och dessutom luktar den gott när den torkat. Dess största problem är att den är mycket kortlivad i återförsluten burk. Hur man än plastar in den, vänder den upp och ned osv, så förstörs den på några veckor. Inget att ha till småarbeten alltså, men perfekt till överbyggnader, däck och skrov.

Jag måste också tillägga att den nya -och otroligt dyra- uretanfernissan "Coelan" uppvisar helt otroliga resultat i riktigt hårda medelhavstester. Där är salthalten och UV-strålningen betydligt värre, men ändå påvisar Coelan ingen tendens till nedbrytning efter fyra år utan underhåll. I denna miljö håller Epifanes inte ens i tre månader enligt samma test. Jag inväntar med spänning nya, liknande produkter som kan konkurrera med Coelan och dra ned priserna till rimligare nivåer. Tills dess kan jag bara konstatera att för svenska förhållande där vanlig oljefernissa duger, så är Coelans pris ännu allt för högt.