måndag 18 december 2017

Det skall vara hårda paket. Och tunga!

Idag kom det dels ordinär post i form av tråkiga fakturor, dels extraordinär dito i form av en Albin O21.

Motorn är köpt av Motorreparationer AB i Kristinehamn, som har stått för helrenoveringen av densamma.

För ett antal år sedan skänktes Athle till Blekinge Museum. Athle är en grann liten motorbåt med snusdoseruff. Särskilt intressant är hon för det att hon är byggd av den gamle båtbyggaren Robert Palmquist kring 1930. Utomhus. Med bordläggning som basats över öppen eld. Gubben stod och byggde invid det väldiga flyttblocket som ligger intill vägen vid den skarpa kurvan vid Risanäs, ungefär halvvägs mellan Ronneby och Saxemara. Han var tydligtvis av den gamla stammen alltsåledes. När hans söner tvingade in honom i en modernare båtverkstad så vantrivdes han, och efter vad jag hört så blev gubben själaglad när den brann ned och han fick återvända till byggeplatsen vid sin stora sten bredvid vägen.

Dynastarten drar runt -och dras av- vanliga kilremmar som ligger an mot svänghjulet. Hade den från början tillverkats med elstart så hade det varit kilspår i det. Lägg gärna märke till SEM-magnetapparaten. Otaliga sådana har havererat efter att ha hamnat under vattnet i gamla träbåtar utan pump.

När båten skänktes så satt det en ålderdomlig bensinmotor av märket Karl-Erik i honom. Denna befanns av min företrädare här på varvet uppenbarligen vara uttjänt, eftersom han lyfte ur den och ställde den under en ek. Den gamle besten står fortfarande kvar på varvet, om någon skulle vara intresserad. Själva båten har under flera år slumrat längst inne i vårt skjul. Till nästa vår skall den dock sättas i stånd igen. Första steget är att ge den gamle Atle en ny motor, och valet föll på tvåcylindriga bensinmotorn Albin O21. Som synes på bilden så har den elstart, i form av en "startgenerator", d v s en Dynastart som är en kombinerad startmotor och generator. Tändningen sköts av magnetapparat av fabrikat SEM.

Planen är att förse motor och båt med kylslingor. Alltså ett knippe kopparrör som löper längs undervattenskroppen och tjänar som värmeväxlare. Därmed är motorn sötvattenskyld. För att få snurr på det hela behöver man en ytterligare cirkulationspump samt ett expansionskärl. På detta enkla sätt blir motorn i princip helt okänslig för frost; det enda som sjövattenkyls är avgasslangen.

torsdag 7 december 2017

Semi-dry vs Skaldräkt vs Neoprentorrdräkt

Årets dyksäsong får härmed sägas vara avslutad. I alla fall om inget oförutsett händer. All utrustning är hemtagen för vintern och ligger torrt och varmt i garaget. Garaget som mer och mer ser ut som en klassisk man cave.

I mitt lilla garage! Där vårdas det dykutrustning, dricks öl och spelas piano. Jag vet inte om det riktigt framgår av bilden, men det har blivit en sabla massa utrustning genom åren! Det går tydligen åt hur mycket prylar som helst för att kunna göra alla dykjobb vi har. Detta parat med en lätt samlarmani kan resultera i... ovanstående bild.

Senaste dyker företogs i måndags, den 4:e december, då vi sjösatte stora slipen efter en dryg veckas svetsning och annan fogning. Det blev en knapp timme i drickat, och utrustningen för dagen var en Waterproof 2000 torrdräkt. Jag har skaffat en begagnad sådan i hopp och tro om att en sådan neoprenvariant i sig skall hålla värmen bättre än en skaldräkt. Min gamla är just av den sistnämnda sorten, och man får verkligen pälsa på sig under den.

Testet av den nya modellen företogs alltså i måndags, efter en dryg veckas alldeles förskräcklig förkylning. Inte guldläge för vinterbad, alltså. Men vad gör man? Ingen annan lär ju göra det åt en frivilligt, så det är bara att plumsa i.

Under dräkten drog jag på mig ett stycke rent groteska jättekalsonger (långa) och ett par lika rejäla strumpor. Jag blev aldrig det minsta kall om ben eller fötter. På överkroppen tänkte jag mig att ett par undertröjor skulle förslå. Det gjorde de icke! Jag kan lugnt säga, att denna stass är betydligt kallare än min kära våtdräkt av modellen Mares Antartide 5+7 mm semidry. Visst är det en kort stunds kyla precis när man hoppar i, men det går riktigt fort att värma upp dräkten. Sedan blir det bara varmare ju mer man arbetar. Med torrdräkt fungerar det alldeles tvärt om. Ju längre man är i desto kallare blir det, och man är helt beroende av jättestora underdräkter som fungerar som rena flytkuddarna = mer vikt på bältet behövs. Detta är säkert bara en vanesak, men i mitt tycke är det alltid enklare med våtdräkt. Förutsatt att man inte skall dyka så värst djupt... För på större djup kramar trycket ihop våtdräkten och den håller mindre värme.

Sedan mina gamla Mares Antartide semi dry-dräkter börjat bli lite väl slitna så har jag köpt ett par Mares Thermic Semi Dry 5+7. Verkar hittills fungera lika bra som de gamla.

Våtdräktsdyk (semi-dry) har jag gjort ned till kanske 2-3 grader utan problem. Isvatten har jag bara varit nere i med torrdräkt. Jag har dock svårt att tro att ett par grader skulle göra så väldigt stor skillnad. En sak kan jag dock säga: ringsystem till torrhandskar är jättebra -när de funkar! Om de är illa smorda och börjar släppa in vatten vid hårt arbete... ja, då blir det olidligt kallt om händerna, mycket fort! Ett par våthandskar är visserligen kyliga vid starten, men blir snart helt ok. De går naturligtvis också att fylla med varmvatten innan dyket.

En synnerligen irriterad Nyström på väg upp ur isvaken efter 20 minuter med isvatten i torrhandskarna. Dock kan man ju inte skylla på någon annan än sig själv om o-ringarna är dåligt smorda, eller om man farit ovarsamt fram med dem allt under hafvets yta. Dräkten är den alldeles utmärkta Nordic Pro II. Gammal trotjänare, still going strong.

Sista dyket 2017 inföll alltså den 4 december. Det är väl ingenting, tänker jag, och framkallar minnet av 2014 års sista dopp. Då bärgade vi en urspårad slipvagn dagen före julafton.