tisdag 31 maj 2011

Det satt långt inne men...

...nu är det gjort. Det sista skräckinjagande momentet i historien om motorsnipan Katlas tillblivelse är avklarat, och således stoltserar hon numer med ett styck propellerhylsa igenom akterstäven. Det finns en anledning till att det dröjde så länge innan det blev gjort. Eller kanske två om sanningen skall fram. Då resningen (köl och stävar) sammanfogas har man ett gyllene läge att borra för propelleraxeln. Men dessvärre hade vi vid detta tillfälle ingen aning om var motorn skulle sitta, vilken motor det skulle röra sig om och vilken dimension hylsan skulle ha. Alltså fick det anstå. Och där kommer vi till anledning nr två: detta är ett marigt moment som kan gå fel, eller skall vi säga snett. Ett sådant moment kan det vara bekvämt att skjuta på!

Här syns principen för borrjiggen (guiden). Hålet i klotsen styr borret. Brädlapparna ligger längs de nedan beskrivna strecken på klots och stäv och håller klotsen på plats även i sidled. Kvinnan i bakgrunden antyder att sommaren är här och att båtbyggeriet är proppfullt med nyfikna turister.

Det finns flera svårigheter att ta sig förbi. Det första är att beräkna vinkeln i höjdled då man ju inte kan se rakt igenom en bordlagd och däckad båt. Det andra är att få borret att gå rakt i sidled. Det sistnämnda kan låta enkelt, men även ett tjockt och stabilt borr kan vandra iväg i oönskad riktning då det går igenom 200 mm motträ. Knepen för att få borret att faktiskt komma ut på rätt ställe är säkert många, men Mäster Kalles metod är bevisligen bra.

Vinkeln, till att börja med tas ut genom att mäta 1) höjden mellan kölfjädern och det tänkta utgångshålet, och 2) höjden mellan kölen och vevaxeln på motorn. Vet man skillnaden mellan dessa mått kan man lätt räkna ut hur många mm det skulle skilja på en given sträcka, t ex en meter. I detta fall blev denna siffra 30 mm. Därmed kan man också med säkerhet säga att höjningen över en sträcka på 100 mm blir 3 mm. På akterstäven kan man alltså dra ett 100 mm streck som -i förhållande till kölen stäven står på- höjer sig 3 mm.

Härefter tillverkar man en guide som är exakt lika tjock som stäven och borrar ett hål genom densamma. Hålet skall ha samma dimension som borret man använder till genomföringen. På sidan av guiden drar man ett streck som helt överensstämmer med hålets riktning. När detta streck är ens med strecket som man (enligt ovan) dragit på stäven -då siktar man rätt. Hålet styr alltså borret rätt, och strecken används som "sikte". Kolla på bilden, så förstår du säkert hur det funkar!

torsdag 26 maj 2011

Parkettsicklar!

Efter en tids torka på stålfronten finns Grisslans flotta parkettsicklar åter att köpa. En parkettsickel är användbar till mycket: sickla trä, skrapa lack, ta bort blyertsstreck mm. Har du en träbåt eller snickrar du möbler? Då behöver du en sådan!

Du kan få dem i önskat träslag. Länk till sida med mer info hittar du till höger. 

måndag 16 maj 2011

Täta en läckande båt

Åren flyter samman och man har svårt att hålla reda på i vilken ordning man än en gång river båthus och drar iväg Grisslan till Ernemar, Oskarshamn. I år blev dock sjösättningen lite senare än föregående år och lite pyssel med tätning blev nödvändigt. Knepet härvid är som följer: spola båten invändigt med en trädgårdsslang för att se var det läcker. Ta sedan en patron med bitumen (bästa märket är Hagmans kallasfalt) och tryck in i springorna. Lägg en remsa papperstejp över det hela och avsluta med att måla över det hela med bottenfärg. Detta tillvägagångssätt är i det närmaste idiotsäkert. Tejpen sitter kvar tills båten sväller ihop, och skulle den ändå släppa så tar bitumenlagret hand om det hela.


Varje år blir man lika glad när man avtäcker. I ett båthus ser man inte helheten, men så snart man drar av presenningen så ser man linjerna igen.

Grisslans snobbrand sjunger på sista versen. Nästa år blir den omgjord men i år får den hänga med. Nuvarande rand är målad med Internationals "Brightside", och den färgen kommer inte att målas på min lilla gumma igen. Skräp. Håller inte.

söndag 15 maj 2011

Tillåt mig utbrista: äntligen!

Byggandet av däck och sarg är nu till ända och arbete med motorbädd och inredning kan äntligen ta vid. De sista momenten bestod i att göra tolleklampar (fästen för årklykor) och stumlaskar midskepps på sargarnas långsidor.

Så vackra och böljande linjer kan träplankor få med lite knåpande och omtanke. Och äntligen ser Katla ut som en riktig båt som bara väntar på att få inredning och diverse lullull monterat.

Arbetet har, som den uppmärksamma bloggläsaren märkt, tagit oproportionerligt mycket tid i anspråk. Det beror dock inte på att arbetet är särskilt tidsödande, utan på att jag inte kunnat lägga så mycket tid på lilla Katla denna vinter och vår.

Sargen är i korthet konstruerad så här:
De två rundningarna i för och akter är lamellimmade i tre skikt på vardera 3,3 mm Sapelimahogny. Dessa är bladlaskade till långsidorna som i sin tur är delade itu och förbundna med stumlaskar. Anledningen till att dessa inte gjorts i hela stycken är enkel: det är nästintill omöjligt att få en såpass väld och böjd planka att passa perfekt i två ändar. Lösningen är alltså att montera de två halvorna med ett överlapp midskepps som sedan sågas på plats liksom man gör då man stumlaskar bordläggning.

Tolleklamp i tre delar: själva klampen som skruvats mot både sarg och skarndäck, laskbrickan på sargens insida som uppfattas som en förlängning av klampen, och en överliggare av ek som döljer skarvarna mellan sarg, klamp och laskbricka.

För att dölja detta knep så har jag placerat laskarna bakom tolleklamparna. Vanligen så är dessa klampar fristående på skarndäck, men att göra på mitt sätt -såsom man gör med winschfästena på seglare med träsarg- har flera fördelar. Dels så ser det helt enkelt snyggare ut, dels så ger man extra styrka till både sargen och till tolleklamparna.

Klamp och laskbricka är endast skruvade till sargen med linoljespackel (Le Tonk) mellan fogytorna. Överliggaren i ek är både skruvad och limmad med Aerolite. Årklyksfästet är skruvat och tätat med linolja och zinkoxid (=linoljekitt fast utan krita). Den infällda nederdelen av fästet var dessvärre svagt koniskt, och tomrummet behövde alltså fyllas upp. Till detta är lättflytande linoljekitt kanon.

På många dylika snipor av allmogetyp så läggs årorna lösa mellan två tollepinnar eller i en fast klyka. Personligen hatar jag -med passion- att behöva brottas med årorna och lika mycket att tappa dem i sjön om man råkar släppa dem ett ögonblick. Därför har jag valt lösningen med fasta årklyksfästen och med klykor som sitter permanent bultade i årorna. Med denna modell så kan man lägga all kraft på att ro, och slipper tänka på årbladens vinkel eller hur långt ut i sjön de skall föras vid varje årtag.

fredag 13 maj 2011

Fy för en hund...

...vilket skitjobb det är att spackla nit- och skruvhål! Men nu är det gjort och Katla ser ut som en prickig korv. Festligt på något sätt; påminner mig om kulörta lyktor eller något liknande. Om du undrar hur jag och kollegan Johan Nilsson lyckats få nitraderna så jämna och lodräta så är svaret enkelt: laser. En laser med vattenpass ger raka, lodräta linjer. Att försöka sig på att mäta ifrån mallar och liknande är en sämre idé. Det blir oftast snett eftersom det finns så många linjer i en båt som kan lura ögat.

För sextio år sedan, när framtidstron var på topp, kanske man i båtbyggerierna utbrast: "på 2000-talet kommer vi att bygga båtar med laser!". Och tänk vad rätt de fick.

Till ändamålet brukar jag Rylards spackel, "Brava spatola" eftersom det är väl beprövat under vattenlinjen,  Om man nyttjar linoljekitt så får man ungefär samma resultat, men torktiden uppgår till ett år ungefär. Detta spackel härdar igenom på ett dygn.

måndag 9 maj 2011

Ytterligare en nygammal pryl till Grisslan

Då jag förra året köpte en begagnad mast (se gamla inlägg om renoveringen och monteringen av densamma) till Grisslan så ingick det en rejäl hoper andra prylar från den slaktade folkbåten F-690 "Blå Jungfrun". Förutom en utombordare, två segelställ, en rorkult och diverse inredning så medföljde ett roder av plywood. En närmare titt på det visade att det är i fint grundskick och går att fixa till, och till nästa säsong skall det bepryda Grisslans fagra häck.

Maja poserar bredvid det "nya" rodret, vars undervattensdel är struken med VC Tar (tjärepoxi). Det sitter fortfarande utmärkt, och har endast krävt små bättringar lite här och var.

Plywoodroder är förnämliga så länge ändträet skyddas mot vatteninträngning. Detta görs bäst med epoxi och ett tätskikt av mönja eller modern primer (som t ex Primocon). I skrivande stund är detta gjort, och rodret ligger och torkar i verkstaden.

Nytt roderhuvud hyvlas fram med Stanley's stöthyvel nr 220. Just denna modell måste anses vara den riktiga arbetshästen bland Stanley's stöthyvlar, och det är lätt att förstå varför den var så populär. Den är lätt, enkel att ställa in och mycket oöm. Vill man köpa en bra, begagnad stötis så är detta ett utmärkt val. Några futtiga hundralappar får man ge för ett exemplar i fint skick.

"Blå Jungfrun" var byggd 1961 av Karl Erik Andersson i Töllås (Orust), men rodret är endast omkring 15 år gammalt och byggt på Saltö Varv i Karlskrona. Dock har ett... ska vi säga måttligt underhåll lett till ett visst förfall. Som synes på bilderna så har det yttersta fanérskiktet över vattenlinjen krackelerat och fått fula fläckar av svartträ. Lösningen på detta är att helt sonika hyvla bort detta med en stöthyvel och ersätta det med ett nytt lager ekfanér (jag är sedan gammalt mycket svag för blandningen ek/mahogny). Enklare än man tror, men kräver en vass hyvel och en dito sickel och senare en attans massa tvingar för att få fanéret ordentligt limmat.

Inpassning av roderhuvudet. Enklast är att göra tre sidor helt färdiga innan man monterar det hela, och när den väl sitter på plats hyvla ned den fjärde. Detta tillvägagångssätt eliminerar risken att råka hyvla för mycket.

Fanérandet blir dock ett vinterjobb. Först ut var att byta ena sidan av roderhuvudet, vars mahognyplanka hade spruckit på mitten. För styrkans skull -detta är minst sagt en vital del av en båts styrförmåga- så både skruvas och epoxilimmas den nya biten. Grisslans gamla roder hade huvud av ek, men jag föreställer mig att det nya i mörkbetsad mahogny kommer att ge båten ett aningen elegantare utseende. Och dessutom är roderbytet verkligen nödvändigt. Det gamla är närapå helt slut, och framförallt beslagen är riktigt dassiga. Kort sagt: från och med nästa sommar kan jag styra Grisslan utan ett roderinducerat Damoklessvärd hängande över mitt fagra huvud!