söndag 20 december 2009

Ett skotskt fynd

Så har vintern förgyllts med en trevlig, om än kylslagen, segling runt Skottland. Återigen ett uppdrag från Yachtdelivery.se, och denna gång som skeppare. Turen kan sammanfattas sålunda: vansinnigt roligt och spännande, men med en del otur vad utrustning angår.

Solnedgång över Sound of Jura på skotska västkusten. Denna kust är riktigt svårnavigerad till följd av mycket starka tidvattenströmmar och, för den ovane, oväntade effekter av desamma. Som exempel kan nämnas att (ta fram en karta nu) den nordgående (flod-) strömmen genom Jura suger vattnet ur Firth of Clyde, vilket resulterar i att det är ebb på västsidan av halvön Kintyre samtidigt som det är flod på östsidan. Det skiljer alltså bara ett tiotal sjömil mellan ebb och flod! Att runda Mull of Kintyre är sålunda något som noggrannt måste timas om man inte vill sluta sina dagar bland strömvirvlar och vassa klippor.

Rutten skulle gå från Largs, upp längs skotska västkusten, genom Caledonian Canal till Inverness och därifrån över Nordsjön till Uddevalla. Båten "Oriole of Clyde" var en Jeanneau 40 DS 2001 (däckssalong). En mycket god sjöbåt, men med en inredning som mest passar till gästhamnar, medelhavsklimat och parasolldrinkar. En skotte som gästade båten avlät utlåtandet: "Oh lads, I see you've got yourselfs a floating gin palace".

Dagen är kort i norr så här års, så det blir en hel del mörkernavigering efter fyrar. Gemene man ger sig ju sällan ut i okända farvatten då det är mörkt, men med is i magen och en gnutta förstånd så går det utmärkt och måste rekommenderas. Det är attans mysigt att stå och räkna blink. Men jösses vad mycket lättare det går nu för tiden då man har en plotter ombord! Bilden är tagen strax intill det sinnessjukt strömutsatta sundet Gulf of Corryvrechan, som är ett "no-no" för fartyg utan dödslängtan.

Sagda båt hade gått som charterfartyg i många år och var sliten. Mäklarens omdöme var något kryptiskt: "She's old. She's worn. But the general feeling is that she'll work". Och tja... det gjorde hon inte. Ett första tecken på att allt inte skulle gå helt problemfritt var att värmaren, en Eberspächer, inte startade. En veckas ansträngningar att få igång den var fruktlösa. Och låt mig utan att överdriva säga att Skottland är ett kylslaget land i december. Och fuktigt.

Älvdans över en iskall Caledonian Canal, som delvis var frusen, varför vi tvangs utrusta båten med ett isbrytande gummidäck i fören (fungerade utmärkt). Kanalen skall kunna avverkas på minst tretton timmar, men tog tre dagar till följd av en förömd järnvägsbro som behagade gå sönder.

Resan gick enligt planerna -men inte enligt tidtabellen- hela vägen till Inverness. Men väl ute på Nordsjön började Bilge-levelalarmet tjuta och det visade sig att hon börjat ta in vatten i den tillagande motsjön. Sålunda vändes skutan och seglades in till Inverness Marina och varvet på välrenommerade Caley Marine. Turen över Nordsjön får anstå till februari eller mars då hon åter beräknas vara sjövärdig.

Jungman Jonathan på ett kylslaget, men vackert Loch Ness, som är en del av The Great Glen och Caledonian Canal. Efter en smärre överläggning ombord togs beslutet att sjöjäveln är rätt lång men oändligt överskattad. För att vara så vida berömd så är den rätt ynklig och tar inte många timmar att avverka.

Om ni någon gång råkar vara i Skottland med båt, så missa inte nybyggda Inverness Marina, som garanterat har den bästa servicen jag någonsin sett. Skottarna är överhuvudtaget ett otroligt gästfritt och hjälpsamt folk! Var man än kommer erbjuds man skjuts och all upptänklig assistans utan att ens behöva fråga. Om så ändå vore fallet i gamla Svea! Missa heller inte västkusten, för maken till spännande omgivningar och utmanande navigering är nog svåra att finna. Men glöm för all del inte att ta med Reeds Nutical Almanac (eller liknande) och admiralitetets lots, för utan dessa blir strömmar och färdvägar inte lätta att förutse och planera. Vi hade inte med oss lotsen, och fick onekligen studera sjökort, tidvattenalmanackan och Reeds ordentligt, samt understundom fråga oss fram bland lokala seglare, fiskare och sjöräddare.

Och det skotska fyndet som titeln på inlägget utlovade? Jo, en folkbåt som lagts upp på varv för renovering. Inte visste jag att skottarna satt och spelade säckpipa i vår kära svenska klassiker!

På marinan i Dunstaffnage (nära whiskystaden Oban), låg denna slitna skapelse i mahogny på ek och med inombordare. Det föreföll som om denna marina inte var av den sorten som tillåter gamla skorvar att stå och sakta tyna bort, så med lite tur skall hon snart besegla de skotska fjordarne igen. Lägg gärna märke till stöttningen. Detta, med svenska ögon sett, undermåliga pallningssätt användes på alla upplagda båtar på denna marina, även 50+ fotare.

onsdag 2 december 2009

Verktygsmani - ett tillstånd

Det händer något med män som kommer in i en båtbyggarverkstad. Det är något med blicken. Jag misstänker att det inte bara handlar om miljö, utan om något nedärvt. Män har byggt båtar sedan urminnes, och bra båtar har varit nyckeln till framgångsrik handel, kommunikation och krigföring. Greker, romare, fenicier, engelsmän, portugiser och holländare - skickliga båtbyggare och framgångsrika kulturspridare. Fan vet om vi inte har båtbyggandet i generna, en instinktiv drift att konstruera flytetyg, liksom fågeln bygger sitt bo och grävlingen sitt gryt.

Åtminstone kan man tro det då man ser karlar som fullständigt tappar koncepten då de får syn på en -i våra dagar hopplöst omodern och onyttig- träbåt. Vad som torde kunna definieras som mannens svar på kvinnans shopping är verktygssamlande. Den man är inte född som kan gå förbi en välfylld verktygslåda utan att fingra på skruvdragare eller kontrollera skärpan hos ett hyvelstål.


Hyvlar, slipjigg, linolja och bomullssnöre. The shit, tycker de flesta av hankön.