Spant och bottenstockar

Senaste veckan har helt lagts på bottenstockar och spant. I skrivande stund är fyra bottenstockar inpassade och en femte grovhuggen. Fem par spant är basade och nitade.

Mallarna har avlägsnats och arbetet med spant och bottenstockar är i full gång. Endast mallen närmast akterstäven sitter kvar.

Basade spant, ibland kallade svepspant, är enkla att få på plats. I förevarande fall består de av 13x25 mm ekribb som basas (ångas) i ca 15 minuter och sedan pressas mot skrovet. Nitningen sker direkt på plats, men man kan naturligtvis även basa dem över mallar och nita dem när de svalnat. Detta tycker jag dock är onödigt arbete, är man två så går det utmärkt att både hålla dem på plats och nita dem så fort de kommit ur bastrumman.

Sätten att malla bottenstockar är många. På bilden ser du ett av de finurligare. En grovmall passas någorlunda in mot skrovet. Små lappar av masonit läggs emot bordläggningsplankorna och skjuts fast i mallen med häftpistol. Vips så har man en mycket ackurat (men tvådimensionell...) bild av bottenstockens ena sida.

Bottenstockar är ett kapitel för sig. Först, för den oinvigde, skall jag förklara vad det är för något. De flesta tycks tro att namnet syftar på kölen. Fel fel fel. De är de tvärgående bottenförstärkningar som ligger vinkelrätt mot kölen.

Måtten överförs först till en pappersmall och slutligen till ämnet. Att först göra en pappersmall är inte onödigt, görs den på styvt papper så kan man snabbt kontrollera att måtten stämmer genom att helt enkelt pröva mallen mot skrovet.

Tillverkningen av dem tillhör dessutom de enformiga och svåra momenten i båtbyggeri. Svårigheten ligger i inpassningen. Den måste vara perfekt. På ett klinkbyggt skrov blir passytorna många, och det kräver stort tålamod för att få dem att stämma. Råkar man ta lite för mycket på en av ytorna... ja då åker man på att arbeta ned alla de andra till samma nivå. Man lägger snabbt märke till att bottenstockar lever i en synnerligt tredimensionell verklighet...

Så snart ämnet är utsågat på bandsåg eller med sticksåg, så vidtager det eviga pillandet med att passa in härligheten i verkligheten. Låt mig bara understryka att det verkligen lönar sig att göra mallningen och grovsågningen mycket noggrant.

Hur noggrann man bör vara med inpassningen tål säkert att diskuteras. Man skall betänka att tiondelar av millimetrar försvinner när man drar åt skruvarna, fylls upp av tätningsmedel eller sväller igen när båten kommer i sjön. Man kan också ha i åtanke att man i forna tider gjorde detta arbete med yxa, och enligt vad jag har sett så är även båtar som är byggda på välrenommerade varv stundtals rätt grovt tillyxade. Därmed inte sagt att man skall skita i passformen, men det kan diskuteras huruvida det är värt energin och tiden som går åt för att gå från bra till perfekt.

Två oundgängliga verktyg: bladmåttet och linoljan. Bladmåttet kräver kanske ingen närmare förklaring, men linoljemetoden gör det däremot. När man kommit så pass långt i inpassningen att man inte längre ser var det glipar eller ligger emot, så penslar man skrovytorna med linolja och placerar sedan bottenstocken i sitt läge. Då man tar bort den så ser man var oljan vätt dess ytor. De vätta ytorna arbetas då ned med sickel, rasp, hyvel och stämjärn. Inpassningen är klar när samtliga ytor är helt eller nästan helt vätta av linolja.