söndag 17 april 2011

Lågtryckspanna 101B

Direktimporterad ifrån Pixbo, Västergötland, är denna nyinförskaffade och aldrig använda lågtryckspanna 101B MT. Modellen är ursprungligen tillverkad (i Arvika) för att användas i arméns fältkök men har nu blivit populär bland båtbyggare som baspanna. Förra ägaren till just detta exemplar hade köpt den för att använda den vid ölbryggning, men projektet hade avstannat. Nu står den hos oss i Fliseryd, Småland!

Pannan är sannolikt konstruerad för att kunna eldas av en komplett idiot som aldrig ens sett en eld förut. Det är så bra drag i den att det knappt går att misslyckas med att tända. Diverse tillbehör som raka, bila och viska medföljer i original.

Basningsanläggningar kan tillverkas på många sätt, och man behöver nog inte lägga ut en förmögenhet på en riktig ångpanna som denna. Det kan räcka med ett kärl, en slang och en eld. Dock kan jag säga att just denna panna är såpass effektiv, lätteldad och pålitlig att om man väl vant sig vid den så nöjer man sig inte med något annat.

De tre kranarna till vänster är för utgående ånga. Via slangarna fördelas ångan jämnt ut till baslådans hela längd. Ventilen till höger är till för vattenpåfyllningen. Manometern visar som synes fel (2,1 bar fast pannan inte ens är igång), och enligt militärens instruktionsbok är medicinen att ta isär den och tvätta den i avfettning. Om inte det funkar: släng och skaffa ny.

Principen för basningsanläggningen är enkel; ånga leds in i en lång "baslåda" i vilken man stoppar ämnena som skall basas. Bindeämnena (t ex lignin) i träet mjukas upp av värmen och tillåter brädorna att böjas. När de svalnar bibehåller de i huvudsak sin nya form. Vill man återge brädan sin ursprungliga form så basar man den igen. Då återgår den automatiskt.

Längst ned på pannan sitter en avtappningskran. Det är en synnerligt dålig ide att låta vattnet stå kvar om det sedan blir minusgrader. Det första som går åt skogen är sannolikt glasröret för vattenståndsavläsningen. En lika dålig idé är att koka pannan torr och sedan i panik fylla på nytt vatten. Krrrraaack!

Det är alltså inte i första hand vattnet i ångan som mjukar upp träet utan värmen (men torrt virke går lättare av vid böjning, varför det är en fördel att blötlägga virket inför basningen). Förr i tiden basade man ofta borden över öppen eld. Att ytan blev förkolnad gjorde ingenting, det bidrog till rötmotståndet (liksom brända spetsar på pålar och stolpar). Jag föredrar dock ångbasning. Idag är det nog inte lätt att sälja en kolsvart båt under förevändningen att den "...är väldigt motståndskraftig mot röta". I alla fall inte till en kille i vit kostym.

lördag 16 april 2011

Bildspel - fler bilder från bygget av sittbrunnssargen till Vindö 32'an

För den otroligt intresserade rekommenderas följande lilla alster:


75 timmars arbete komprimerat till 4 minuter. Dessutom till musik av den oförliknelige Jan Lundgren. "Visa vid vindens ängar i 5/4-takt. Missa inte!

tisdag 12 april 2011

En helg i sargens tecken

...och därmed var mitt och Mickes arbete med Vindösargen över! Här är några bilder från inpassningen, som tog två långa dagar i anspråk.


Ett första prov för att se om akterdelen med böjarna passar. Då sargen är rejält hög så behövdes tvingar med djupt gap. 


Ett sätt att göra bladlaskar; man skruvar fast en förlängning på fräsens sula (här en överdrivet lyxig variant. Av mahogny...) och låter denna stödja mot kilarna som i sin tur ger lasken dess form. Detta är ett utmärkt sätt för att grovforma en bladlask. Tidsbesparande!


Finpassningen av laskarna görs med en liten, vass stöthyvel. Sällan har man sett så mycket hyvelspån i en plastbåt!


Övergången mot ruffsidorna innan limning och skruvning samt hyvling av sargens ovankant. I mitt tycke är Vindövarvets lösning på detta mycket elegant!


Micke hyvlar ned styrbordssidan till rätt höjd. Ovanpå sargen kommer sedan en överliggare av teak samt en skotbänk. Stiligt värre!



Vidare kladdande med Vindösargen

Sargen byggs, liksom originalet, i tre delar: aktern med böjarna och två långsidor. Långsidorna är lätt böjda i förändarna och går med en mjuk båge in emot ruffsargen. Tjockleken på sargen gör att även långsidorna måste basas och limmas i en noggrann fixtur; den blir alldeles för styv för att kunna spännas in på plats om den inte passar ordentligt.

Fixtur för lånsidorna. Trots den jämna och endast svagt svängda kurvaturen så går det åt många tvingar för att allt skall bli tight. Trycket från tvingarna jämnas ut och fördelas m h a plastklädda träbitar.

Långsidorna är limmade i två 6 mm ytterskikt av mahogny och en kärna av 8 mm ek. Fixturen är enkel att tillverka. Originalen placeras på en stor lastpall eller ett trägolv. Sedan passar man hyfsat noggrannt in kilar under dem och skruvar fast dessa ordentligt. Avslutningsvis klamrar man fast masonit ovanpå dem för att jämna ut trycket och för att jämna ut kurvan.

Eftersom kurvaturen är ganska odramatisk så behöver man inte basa mahognylameller av denna klena dimension. Eken, däremot, behöver basas för att undvika onödiga spänningar i konstruktionen.

Så ser akterbiten ut efter limning, en lätt hyvling av under- och överkant samt en lätt sickling av ytan. Som synes så rinner en del överflödig epoxi ned längs sidorna. Men eftersom trycket blir stort när man limmar runt en fixtur som denna, så trycks även en del lim rakt igenom träet och visar sig som längsgående mörka streck. Detta är tyyvärr ofrånkomligt och innebär en del slip- och skrapjobb.

Klyvning av breda bräder

Jag och kollegan Micke konstaterade efter avslutat arbete att klyvning av breda plank för vår del blivit synnerligen avdramatiserat. Det är faktiskt inte särskilt svårt. Men det tar onekligen lite tid!

Använd något riktigt plant som t ex en plywoodskiva som stöd. Kontrollera med en stor vinkelhake att den verkligen står i lod!

Börja i cirkelsågen och gör så djupa instick i båda sidorna som klingan tillåter. Eftersom spänningar i plankan kan göra att det nyper runt klingan så kan det vara bra att göra det i två steg, med t ex halva djupet åt gången. För att det hela skall bli rakt så behöver man förhöja stödet med en plywoodskiva eller liknande. Denna fästs i det befintliga stödet med tvingar.

Det kan krävas några aningen... kreativa lösningar för att få stödet på plats och i lod. Kilar är bra för att få ordning på lodandet!

Nästa steg är att flytta stödet till bandsågen och såga igenom hela plankan. Detta kan verka svårt, men faktum är att insticken från cirkelsågen styr klingan, som f ö behöver spännas lite extra för denna uppgift. Man måste vara två för detta; en som för plankan framåt och ser till att klingan följer i spåret, och en som med "puttepåpinnar" ser till att plankan ligger an emot stödets nederkant. De sista planken i projektet med Vindösargen var 425 mm höga och blev perfekt kluvna utan problem. Så tveka inte att klyva bräder i bandsåg!

söndag 3 april 2011

En instickare!

Trots hårt jobb med Vindö-sargen så kan jag inte låta bli att pyssla vidare med Katla. Gårdagens limmade bladlask är genomhärdad och idag skruvades biten även fast. Innan en tämligen sen hemgång så limmades nr två. Skillnaden mot gårdagens bit var att jag passade på att skruva fast dagens samtidigt som jag satte limfogen i press. Det hela ser fint ut!

Nu återstår faktiskt bara fyra moment innan däcket och sargen är helt klart. 1) de sista två bladlaskarna 2) stumlaska sargen midskepps 3) hyvla sargens under- och överkant 4) tillverka de kombinerade och tidigare omskrivna tolleklamparna/stumlaskarna. Sedan vidtager motorinstallation och inredningsbygge!

Som om EN sarg inte vore nog...

...så skall man tydligen gå och göra en till! För mindre än fyra månader sedan stod undertecknad och kollegan Micke och lovade högtidligt att aldrig mer kladda med en epoxilimmad mahognysarg. Men man glömmer fort, och nu är det dags för en ny!

Limjiggen görs såhär: ställ förlagan på en lastpall eller ett trägolv. Passa sedan in stående reglar längs dess insida, fäst dem med vinkeljärn och förse dem med strävor. Avsluta med skjuta fast masonit som sist kläs med plast för att sargen inte skall limma fast i jiggen. Denna används både till basningen och den slutliga limningen.

Sargen ifråga skall då den är klar monteras på en Vindö. Som tidigare nämnts så är mahogny närapå omöjligt att basa och böja i skarpa krökar, och då återstår endast lamellimning. I detta fall består sargen av fyra lameller, två ytterskikt av 4,2 mm mahogny och två inre av 6 mm ek. Trots mahognyns klena dimension så kräver den en varmvattendusch och en rejäl basning för att kunna böjas. Var inte rädd för att blöta ned virket även om du skall limma det. Virket blir i själva verket mycket torrt av själva basningen.

Här sitter de färdig sågade och -hyvlade lamellerna i limning (epoxi). Trycket från tvingarna jämnas ut med plastklädda reglar. Se till att klä golvet med plast. Den överflödiga epoxin rinner ut och limmar garanterat fast pallen i golvet om man struntar i det!

De egentliga utmaningarna man står inför då man tillverkar en hög sarg av lameller är dels att klyva brädorna och dels att bygga en stark fixtur för dem. Det första är egentligen inte nödvändigt eftersom man lätt hyvlar ned en planka till rätt tjocklek i planhyveln, men den genvägen innebär ett stort slöseri med virke. Klyvningen görs i två steg. Det första är att såga dem i cirkelsågen (klyvsågen) på båda sidorna. En normalstor cirkelsåg klarar av att såga in 70-85 mm. För att lyckas måste man tvinga fast ett högt stöd av t ex plywood på det befintliga. Nästa steg är att flytta stödet till bandsågen och i den såga bort resten och därmed klyva brädorna. Detta förutsätter naturligtvis att man har en bra, stor bandsåg med vass klinga och att man sågar mycket sakta. De inledande spåren från cirkelsågen hjälper till att styra klingan i bandsågen. Utan dessa är risken mycket stor att klingan vinglar och styr iväg i sidled. Just dessa plankor var vid sågningen 410 mm höga, men blev perfekt kluvna.

Fixturen, eller jiggen, måste både vara perfekt formad för att sargen skall få rätt form och vara tillräckligt stark för att inte ändra form eller gå sönder då den utsätts för de starka krafter som det innebär att tvinga fast bångstyriga lameller i den. Man kan göra den antingen som hane eller hona. Det förstnämnda är att föredra, då trycket verkar bli jämnare i den.

fredag 1 april 2011

Sargar, laskar och tolleklampar

Från och med idag och en vecka framåt kommer arbetet med Katla att stå stilla p g a jobb med... en annan sarg, till en Vindö. Det är mycket sargar just nu! Men först några ord om de senaste två dagarnas arbeten. Sedan däck och för- och aktersargen kommit på plats så är det äntligen tid för att få till långsidorna.

Lasken hyvlad, sargen grovinpassad och streck för hyvlingen dragna. I skrivande stund är hyvlingen färdig och endast ett par mm är lämnade för hyvlingsmån.

Långsidorna är avsågade på mitten och kommer alltså att få en stumlask midskepps. Anledningen är enkel: att få till snygga bladlaskar med perfekt pass i två ändar av en bräda som dessutom skall böjas och skevas är onödigt komplicerat. Risken är att man gör ett misstag, och att den blir för kort. Detta är faktiskt också anledningen till att man sällan bygger träbåtar med olaskade bord. Hela längder blir snyggt, men är onödigt svårt, och är tidsödande att bygga. Tänk dig själv att få en både böjd och skevad bordsplanka att passa med tiondels mm i spunningen i båda ändar och dessutom perfekt mot underliggande bord. Då är det inte mycket att ge på!

Babords lask innan hyvling och limning. Redan nu kan man se att stumlasken kommer att bli i stort sett osynlig. När det sedan kommer bets och lack ovanpå så försvinner den nästan helt.

För att dölja stumlasken så kommer jag att använda tolleklamparna som laskbrickor. Tolleklampar är det lokala namnet på de klotsar som årtullarna sitter monterade på. Vanligtvis står dessa solo på skarndäck, men i Katlas fall konstrueras de som winschfästena på en segelbåt, d v s att de skruvas dikt an mot både skarndäck och sarg. Det blir sannolikt rätt snyggt och det kommer att helt ta fokus från lasken.

Styrbords bladlask i närbild. Enhandstvingar är ett oslagbart hjälpmedel när man handskas med hala och trilskande mahognyplankor! Skruvtvingar ger större presstryck, men fäster sämre mot underlaget och kräver fler händer. Skall man dessutom lägga klotsar på ömse sidor så krävs det i princip att man är två för att få det hela att fungera.

Ett tips till den som skall göra ett liknande arbete är att lämna mycket hyvelmån. Det går åt mer än man tror eftersom plankornas ändar rör sig mer än man tror i höjdled då de böjs in mot skarndäcket. I detta fall, då sargarna i slutändan skall bli 115 mm, så har jag lämnat ca 30 mm att ta av. Det går i princip åt. Det är betydligt lättare att hyvla bort överflödet än att tvingas göra nya bitar.

De färdiglimmade råämnena till "tolleklamparna". Dessa är limmade med Aerolite, ett pulverlim som blandas med vatten och härdas med myrsyra. Det härstammar från flygplansindustrin på 40-talet (har jag hört...) och håller måttet ännu. Det är fuktsäkert, men rekommenderas inte under vattenlinjen. Där är det epoxi som gäller, men det är tveksamt om man skall limma under vattenlinjen överhuvudtaget. Många varnar för detta, åtminstone om det gäller  fogar som är väsentliga för konstruktionen.