torsdag 10 oktober 2013

Om den fantastiska plasten och om vårdkrävande trädetaljer

Förr i tiden, då plasten var ny, så hade man ingen aning om hur bra den faktiskt är. Man hade dessutom dålig koll på dess möjligheter. Plastbåtar kan, som vi nu vet, ges helt sagolika former. Med plast kan man, kort uttryckt, göra grejer som man inte kan göra med trä. Men det visste man inte förr.

Här är ett exempel på riktigt gammeldags plastbåtsbyggeri. Ett klinkbyggt plastskrov som förses med konstruktionsdetaljer som helt och hållet kommer från träbåten: essing, avbärare, stävkraft och knän. Här renoverade och delvis utbytta. Lägg också märke till den pensionärsvänliga nya stegplattan!

Tag några populära tidiga plastbåtar som exempel: Albin Vega och Albin 25. Bägge dessa konstruerades av Per Brohäll. De är bägge två fula som stryk. De är dessutom byggda precis som gamla träbåtar. Skrov, däck och en överbyggnad med doghouse.

I våra dagar har designen vidareutvecklats, och moderna båtar ges ett mer samlat utseende. Om man sedan tycker det är snyggt eller fult, det kvittar. Men moderna designers har onekligen avlägsnat sig ifrån linjer och utseenden som i mångt och mycket grundade sig i det gamla byggmaterialets, träets, begränsningar.

Ytterligare nya trädetaljer på denna arkaiska skapelse: ny akterspegel av tjock furu i bakgrunden. I förgrunden en knape i ek som bultats i essing av mahogny.

Vi som älskar träets begränsningar... eller nja... fel uttryckt. Vi som älskar de linjer som träet snarare främjar, är ofta svaga för trädetaljer även på plastbåtar. En modern plastsegelbåt som förses med lite trädetaljer på rätt ställen ter sig i våra ögon genast mycket vackrare och mer inbjudande än den som -även om båten är densamma- är helt i plast.

Vi träbåtsägare är högst medvetna om våra båtars ständiga behov av omvårdnad. Så är sällan fallet med plastbåtsägaren, och därför ser man ofta teakdäck, relingslister i mahogny eller rorkultar av ask i ett bedrövligt skick. En plastbåt med träöverbyggnad blir snabbt ett vrak om den inte fernissas ordentligt. Att byta ut en sönderruttnad ruff är dyrt som tusan, och få klarar ut att göra det själva.

Jag skulle ändå vilja uppmuntra till köp av renoveringsobjekt med plastskrov och träöverbyggnad! Plastskrovet är ju oftast utan behov av särskilda reparationer, och när man väl snitsat till överbygget så står man där med en riktig pärla. Det är ibland svårt att se om det rör sig om en träbåt eller en plastbåt med träruff. Jag drar mig till minnes följande episod:

Det enda som skvallrar om att detta inte är en riktig träbåt: eftersom akterspegeln av furu är limmad/bultad mot en akterspegel av plast, så behövs inga knän.

Vid ett tillfälle då jag seglade med min vitmålade folkbåt Grisslan så mötte jag en karl på en brygga. Han slängde ett öga på båten och sa att han tyckte att överbyggnaden i trä var riktigt skaplig, och att det var synd att resten av båten var av plast. "Annars hade den varit riktigt snygg". Jag upplyste honom om att skrovet inte är av plast utan av vitmålad furu.

onsdag 9 oktober 2013

Träramar

Ett attans pusslande och pysslande. Så kan man beskriva tillverkningen av rundade träramar till fönster, kojfronter eller liknande. En snabb koll i inredningsbibeln "Boat interior construction" ger inte mer information än att de finns att köpa samt att: "Making them yourself is not impossible, but very difficult". Nåja! Så förbannat svårt är det inte! Men det tar löjligt mycket tid, och man måste vara mycket noggrann.

Och visst tusan är det värt besväret. Sjukt snygga ramar av teak står vackert mot betsad mahognyfanér. Hela rasket kommer snart att pryda min Albin 25:as ruff.

Det går eventuellt att fräsa dem ur en massiv bräda. Men det skulle sannolikt inte bli särskilt hållbart, och risken för sprickor är stor.

Efter att ha prövat diverse metoder konstaterar jag att "pusselvarianten" är den bästa. Enkelt uttryckt gör man en fyrkantig ram av minst tre lager lameller. Dessa lameller läggs i hörnen om lott. Ju fler lameller, dess hållbarare. Men jag tippar att tre är alldeles tillräckligt, särskilt eftersom de när de är klara limmas mot ett fast underlag.

När de sedan skall sågas ut så görs detta bäst med en sticksåg invändigt och med bandsåg utvändigt. Slutgiltig form ges invändigt med vertikalslip och utvändigt med tallriksslip. Till fräsningen måste man nästan ha ett fräsbord. Förutan ett dylikt så fastnar man sannolikt i ett evinnerligt byggande av jiggar och stöd av olika slag. Till själva profilen behövs ett avrundningsstål och ett falsstål.

Här syns principen för hörnen. Lamellerna läggs alltså om lott. Hela rasket limmas i ett svep. Detta kan kanske låta svårt, men är lättare än man tror. Det hela blir urstarkt, och tål en hel del misshandel i samband med fräsningen av profilen.

torsdag 3 oktober 2013

Vattenlinje

Vattenlinjen kan styra utseendet på en båt. Nu menar jag inte konstruktionsvattenlinjen, eller den riktiga vattenlinjen, utan den ditmålade. En linje som läggs exakt i konstruktionsvattenlinjen, och alltså ligger precis i vattenytan då båten ligger rakt och är utan last, gör att båten kan se överlastad eller allmänt tung ut. Det omvända, alltså att linjen dras upp långt över vattenytan, kan ha rakt motsatt effekt. Det kan ge intryck av att båten flyter som en kork eller en tunna.


Grisslan förifrån strax norr om Harstena. Föregående ägare drog upp vattenlinjen ganska långt. Först till min förtret. Senare har jag omvärderat detta märkliga drag.

I just folkbåtens fall tycker jag att det ser ganska bra ut att dra upp linjen någon decimeter från vattenytan. Den får du ett något smäckrare, snabbare, utseende, särskilt sett från sidan. En ytterligare förbättring skulle kunna göras genom att dra linjen något högre i aktern än i fören. Alltså "sluttande framåt". Varför? Jo, därför att besättningens tyngd i sittbrunnen gör att stäven reser sig något.

Här syns tydligt hur besättningen tynger ned aktern. Trots att Micke och Maria tillhör de spensligare medborgarna.

Drager mig i förbifarten till minnes hur en mansperson i min hembyggd tänkte revolutionera metoderna för att få till en snygg vattenlinje. Han lade båten i sjön, hängde sig över relingen och drog ett tuschstreck längs vattenlinjen. Behöver jag säga att den blev bågformig? Karlen som gjorde sagda blunder vill under inga som helst omständigheter bli påmind om sitt verk.

Hur gör man då? Jo. För använde man två träbockar, en planka och en rulle tejp. Ett annat beprövat knep är att lägga i båten och låta en skitrand sakta bildas. Nu ställer man båten i våg, inväntar skymningen och tager fram sin laser.