söndag 21 februari 2010

En avstickare...

Så har fan blivit gammal och religiös. Undertecknad har blivit med motorbåt av plast, en Albin 25:a. Sagda båt är fådd och skall renoveras upp till lysande skick under sommaren. Sannolikt kommer det mesta arbetet att bli inredningssnickeri, då vandaler snott luckor, dynor och säten under denna stackars båts alldeles för många år på land.

En 70-talsskönhet (nåja) i förfall. Lägg gärna märke till det stulna förarsätet. Vem fan snor en soffa från en gammal Albin 25:a? Nåväl, med mycket jobb och en portion tur så skall hon skina igen. Klara var namnet.

Vinterbild

om den skolpojk jag på äldre dagar har blivit så har jag sportlov denna vecka. Och vad passar bättre än att då inleda årets renoveringssäsong på Grisslan! Årets jobb blir att laga däcket som tagit en del stryk vid röstjärnsgenomföringarna, byta överliggare på akterspegeln, renovera masten och byta roderfästen. Den vanliga vårrustningen kan, som ses på bilden, bli något försenad med tanke på vädret. Det kommer att dröja länge innan snön försvinner i år, och fuktigt kommer det att bli.

En meter snö i Fliseryd, Småland. Då är det gott att ha ett rejält båthus att arbeta i. Och visst är man glad att man dimensionerat det för storm och byggt brant tak så snön trillar av.

torsdag 18 februari 2010

Kölfjäder, hyvlar och gucka

Uppe på kölen ligger kölfjädern, en 80 x 30 mm ekplanka som man skruvar sambordet i. Endast spunning förslår inte, eftersom sambordets skruvar då inte får tillräckligt med trä att fästa i. Hela kölkonstruktionen i genomskärning får alltså formen av en T-balk. Fjädern hyvlas så sambordet ansluter ordentligt. För att göra denna hyvling tar man hjälp av spantmallarna och en "katt", en tolk som visar var och med vilken vinkel bordet skall ansluta till kölen. (vill du veta mer om dessa "katter" så finns de i Prylgalleriet) Efter att vinklarna markerats så monteras fjädern av och hyvlas bekvämt på arbetsbänken.

Till höger syns fjädern som är fastskruvad i bänken för hyvling. På densamma syns Stanley's no 220 stöthyvel och till vänster står främst en Ståhls och bakom en Stanley putshyvel, båda två no 3. Förutom dessa behöver man en spånhyvel för att få till en sådan här fas med stigande skevning. Är man intresserad av hyvlar så skall man för allt i världen inte missa Hans Brunner tools på nätet. Där hittar man den osannolika sajten "Stanley by numbers", alla Stanleyhyvlar med bilder, omdöme och värdering. Adressen dit finner du i länksamlingen till höger på denna sida.

Då man är nöjd med hyvlingen monteras fjädern slutligen. I fogen bör man täta med någon form av "gucka" för att inte få fukt och röta. Här finns en hel del att välja på, t ex Ettan (tjära och bivax), bitumen (asfalt), linoljekitt (linolja och krita) eller blymönjekitt (linolja och blyoxid). Det sistnämnda är troligtvis bäst, men hälsoskadligt och miljöfarligt och bör inte användas. Vår gucka består av Ettan, linolja och zinkoxid. Framtiden får utvisa hur eländet funkar, men det borde bli bra! Vidare är fjädern skruvad med rostfri, syrafast skruv ( a4 eller aisi 316) som står emot ekens garvsyror. Den vanliga rostfria (a2) tål inte detta, och det gör inte heller mässing. Det är a4 eller brons som gäller om man vill ha ett varaktigt resultat. För att få i skruvarna ordentligt och för att slippa ta i för kung och fosterland så häller man linolja i hålet och smörjer in skruvarna med fett. Skruvhål är en känslig punkt, och bör impregneras mycket noggrannt. Det kommer på köpet i denna procedur. Kladdigt, jo för fan!

söndag 14 februari 2010

Ri och turning

Som redan skrivits används rin (läkt) till att se om mallarna stämmer och ger båten den önskade formen. Dessa tunna rin sveps runt mallarna liksom senare bordläggningen skall göras, och mallarna justeras sedan så att linjerna turar, d v s blir jämna och harmoniska. Våra mallar visade sig stämma mycket bra, men nollspantet, mitten på båten, tyckte vi blev något för smalt och gav båten en lite för platt sida. Vi lät därför rina falla ut naturligt och bygger sedan ut den mittersta mallen lite extra. Nästa steg blir att borra upp hålet för propelleraxel innan sambordet (bordet närmast kölen) monteras.

Rina används inte bara för att kontrollera om linjerna turar, utan också till att se hur indelningen av bord ser ut. Denna snipa skall ha sju bord, och de måste fördelas jämt för att båten skall se harmonisk ut.

Johan kontrollmäter bordsindelningen på ritningen. Det är som vanligt viktigare att lita på sina egna ögon än att följa ritningen till punkt och pricka. Det är långt ifrån säkert att den uppmätta båten som vi använder som förlaga är fulländad.

tisdag 9 februari 2010

Mallar

För att båten skall få rätt form så måste man tillverka mallar. Dessa tas ut ur spantrutan på ritningen. Först görs ett utslag i full skala på papp eller masonit, varefter man klipper ut den och överför till en bräda eller plywood. På mallarna märker man ut kvl, konstruktionsvattenlinjen, och relingslinjen. När sedan resningen, alltså köl och stävar, står i våg skruvas mallarna på plats och justeras i höjd så att kvl verkligen ligger i våg och linje.

Mallarna i lod och våg. Nästa steg är att justera dem så de står vinkelrätt mot kölen och fixera även yttre överkanterna med läkt. Mallarna skruvas i kölen med vinkeljärn och plåtskruv. Skruvhålen måste, sedan mallarna avlägsnats, borras och limpluggas för att inte röta skall få fäste.

Slutligen justeras mallarna i lod och våg med vattenpass och fixeras med läkt. Det är viktigt att mallarna sitter rejält, eftersom borden skall böjas runt dem. Börjar mallarna eller resningen rubbas ur läge så blir inpassningen i stävarnas spunning problematisk. Ett tips när man skruvar fast läkten är att loda även den. De blir användbara då man behöver syfta eller passa in bottenstockar o s v.

Nästa steg blir att kontrollera båtens form, att se om linjerna "turar", d v s har mjuka linjer och inga konstigheter som bucklor och knyckar. Detta görs med s k rin, läkt, som fästs i stävarna och sveps över mallarna där borden sedan skall vara. Hur noga man än har gått efter ritningen, så får man ändå alltid göra justeringar här. Detta att ria, eller tura, båten efter eget tycke och smak gör att båtar som är gjorda efter samma ritning ändå blir unika. Det är viktigare att båten turar än att ritningen följs till punkt och pricka. Ritningen ger båten dess huvudsaklig form, båtbyggaren ger den dess personlighet. Halleluja träbåtsamen.

torsdag 4 februari 2010

Blif er egen hyfvelmakare

När man väl får smak på att tillverka egna verktyg är det inte lätt att låta bli. Dagens projekt blev en 12 mm falshyvel, och till min förvåning tog den mindre än tre timmar att tillverka.

Tro mig när jag säger att arbetet blir dubbelt fröjdefullt då man använder egenhändigt förfärdigade verktyg. Och en sådan här hyvel gör man lätt. Ämnet måste rikthyvlas mycket noggrannt innan vidare bearbetning. Hålet för stål och kil borras ur och huggs rent med stämjärn. Övriga uttag görs med bandsåg och kvistborr.

Efter överläggande med expertisen på Träbåtsakuten föll valet av träslag på bok. Bok skall enligt uppgift vara slittåligt och hållbart. Dessutom upptäckte jag mycket snart att det var ett förnämligt material att arbeta med. Inte alls benäget att flisa sig eller spricka. Stålet kom ifrån en gammal uttjänt putshyvel och filades och slipades till rätt form. Eggen är slipad till 30 grader och brynt sylvass. Jag kan inte nog tala mig varm för Tormeks våtslip. En idiot kan få ett stål kanonvasst med deras slipjiggar.

Kölsträckning

Efter tre veckors hederligt arbete är äntligen resningen, d v s köl och stävar, klar. De två laskarna som befinner sig ovan vattenlinjen är limmade med aerolite, och den under vl, haklasken som förbinder köl och förstäv, är limmad med West Systems epoxi.

Aerolitelimmet är ett karbamidlim som uppfanns under andra världskriget. Karbamidlimmer är fukttåliga, men inte vattenfasta och bör inte användas i belastade fogar under vatten. Dock skall betänkas att många båtar har 50 år gamla nåtlimningar i Aerolite som håller än. Nyckeln till detta är gott underhåll och att med impregnering och täta färg- och lackskikt förhindra fuktinträngning i fogarna. Grisslans mast är limmad med Aerolite 1950 och håller än, trots perioder av kraftigt eftersatt underhåll. Aerolitlimmets fördelar är att det (liksom epoxi) går att förtjocka och således fyller ut hålrum i fogarna, samt att det är lättare att hantera än epoxi. Härdaren (myrsyra) stryks på ena sidan av fogen, och basen på den andra. Limmet köps som pulver och blandas ut med vatten. Helt luktfritt.

Båtbyggarkollegan Johan Nilsson i färd med att fästa fjädern på kölen. Lägg gärna märke till helskägget och toppluvan.

Det kan diskuteras huruvida man överhuvudtaget bör limma under vattenlinjen, och troligt är att inte ens mirakelmedlet epoxi håller för evigt. Särskilt inte om det används på är ek som är erkänt svårt att limma. Eken har två nackdelar. Dels är den hård, och limmet penetrerar inte ytan tillräckligt bra. Dels bildas en hel uppsjö olika oxider på en nysågad ekyta, och dessa påverkar epoxin negativt. Dessa problem kan i viss mån avhjälpas genom att rugga upp ytan med rasp eller sandpapper, samt att tvätta ytorna noggrannt med aceton strax innan limningen. West Systems (den kanske mest kända tillverkaren av epoxiprodukter) föreslår själva att limning i ek alltid skall kompletteras med mekaniska förband, såsom skruv eller bult. Vår lask är så idiotsäker som den kan bli. Dels är den försedd med hak (därav namnet haklask) som ger fogen inte mindre än tio ytor (som skall passa perfekt - ett jävla jobb). Dels är den förstärkt med "fjäder" d v s ifrästa, längsgående spår med tappar. Efter limningen är den också bultad med två 10 mm genomgående bultar. Starkt var ordet, sa Bull!

Spunningen, alltså det spår som bordändarna skruvas i, kan göras med stämjärn eller fräs. Fräsens fördel är att spunningslinjen blir mycket jämnare och snyggare, men nackdelen är att man måste göra styrmallar för att få till det. Detta tar sannolikt betydligt längre tid än huggning, men är värt besväret i slutändan (som synes på bilden, skryt, skryt, skryt) Är spunningslinjen ojämn, ser båten ovillkorligen slarvig ut.

Borrning av långa hål förtjänar ett par rader. Hål för resningsbultar och propelleraxel måste få rätt vinkel, och borret skall komma ut där man önskar. Det går sällan att få upp grejerna i pelarborrmaskinen eller långhålsborret på kombimaskinen. En av fler lösningar är att tillverka jiggar. En rejäl  träklots med samma tjocklek som kölen eller stäven förses med ett hål som borras i pelarborrmaskin. Klotsen sätts sedan över det önskade hålet och sätts fast med tvingar och brädor på ömse sidor. Hålet i klotsen styr alltså borret i önskad riktning. Borrningen görs sedan i sakta mak, och man måste se till att hela tiden tömma hålet på spån. Börjar spånet kila fast borret kan det börja "vandra" och sedan komma ut var tusan som helst.

Resningen, eller "reset" som blekingarna säger, är sammanfogad och linoljad. Ovanpå kölen ligger fjädern, en 30 mm planka, som sambordet skruvas i. Endast spunning förslår inte här då bordet kommer in med stor vinkel på mitten av båten. På golvet står de sju mallarna, vilkas form man tager ut ur spantrutan på linjeritningen. Det finns verkligen en poäng i att spara mallarna, eftersom det tar sin tid att göra dem.

När resningens delar fogas ihop fixeras den på en bädd och placeras i våg och lod. Det är viktigt att den verkligen fixeras stabilt med rejäla reglar. Den skall tåla en hel del huggande, slag och bändning utan att hamna ur läge. Dessutom skall man ha i åtanke att ek är ett knepigt träslag som gärna slår sig och blir skevt då fukten går ur den. Detta går i viss mån att motverka genom att tvinga fast delarna.

onsdag 3 februari 2010

Bröderna Mårtenssons på Östra Hästholmen

Såhär i snöeländets gråkalla skitvinter sitter det fint med en återblick på behagligare tider. Drar mig således till minnes sensommarens besök på br Mårtenssons gamla varv i Karlskronas östra skärgård. Med Ytteröfärjan tog vi oss ut till östra Hästholmen och fick oss till livs en guidad rundtur signerad Bertil Andersson.

Sannolikt det grannaste utsikten någonsin från ett virkesförråd. Kanske också de mest vällagrade bräderna man hittar i hela Blekinge. Här har inte rotats efter virke på snart 20 år.

Varvet är hejdlöst naturskönt beläget. Men det första som fångar intresset när man kommer dit är en gammal bilmotor. Innan elektrifieringen 1940 användes den till att driva verktygsmaskinerna, och står fortfarande kvar, rostig, väderbiten och grann med växelspak och allt i behåll.

Var det bättre förr? Nja, när det kommer till ordning och reda på arbetsbänkarna så har det onekligen skett en hel del. Undertecknad skulle helt säkert få löpa gatlopp och slita spö om han lämnat sin arbetsbänk på detta sätt efter arbetsdagens slut. Hur fan hittade de sina grejer!? Vem vet, det kanske är en väl förborgad yrkeshemlighet och en oerhört finurlig ordning som ligger bakom denna till synes kaotiska kökkenmödding.

Väl inne i verkstan slås man av att de efter åttio år av verksamhet helt sonika släppt hyvlarna och gått hem. Verktyg, gamla halvfulla färgburkar, halvfärdiga stävar och skitiga trasor ligger kvar där de lämnade dem en dag i början av 90-talet. Den dagen gick 150 år av båtbyggeri på Östra Hästholmen i graven. Det kan låta sorgligt, men ärligt talat är jag mer förvånad över att de ändå höll på så länge, så långt in i plastens tidevarv.

Ett bildbevis på att förfall kan äga en outgrundlig skönhet. Båtar som lagts upp för att långsamt försvinna är snart ett minne blott. Det är svårt att ens med största välvilja se något värdigt eller vackert med en bortglömd gammal möglig Maxi 77:a.

Mårtenssons gamla varv står sig rätt fint i jämförelse med den moderna verkstad som står till Båtbyggarlinjens förfogande. Där finns bandsåg och slip, och baspannan eldas bekvämt inifrån verkstan och likaså når man bastrumman genom en lucka i väggen. Elbelysning och hyggliga utrymmen och virkesförråd på vinden. Men vissa saker känns rejält främmande för en nutida snickare. Särskilt såggropen som ligger en bit från varvet. Timret flottades till en liten vik, drogs upp på land, sågades och släpades till verkstan. Många snickare av idag ser knappt röken av osågade träd förutom på hundpromenaden i stadsparken...

I handverktygens värld har det inte hänt mycket. Samma verktyg, om än i modernare material, används fortfarande. Lägg märke till skarvyxan till vänster. Om detta bångstyriga verktyg sade vår ciceron Bertil att -har man inte börjat öva med den före tolv års ålder så kan man lika gärna låta bli. Lägg sedan märke till träklubban till höger. En sådan gräslig knölpåk skulle jag knappt acceptera ens om jag påtvingades den med våld. Man måste verkligen ge dessa gamla mästare en eloge för att inte ha lidit av fåfänga.

Detta med virke är i sig en trist historia. Skogsbruket av idag är rena hetsen. Furorna får inte mogna på rot, och är i stort sett inget annat än glesvuxen splint. Forna åkrar är trista granodlingar, och virket är poröst och mjöligt. Efterfrågan på krokvuxet virke är i stort sett noll, och att få tag i ämnen till sågade spant eller böjda stävar är ett i bästa fall svindyrt, i normala fall hopplöst företag. Kvartersågade, kvistfria bräder med stående årsringar är en kuriositet som brädgårdarnas personal inte ens vet vad det är. Så tro mig när jag säger att flera i sällskapet bokstavligen dreglade över Mårtenssons gamla, dessvärre K-märkta, virkesförråd.

Bertil Andersson förevisar listorna över de mer än tusen båtar som byggt på varvet. Tusen! Och då räknade de inte in flatekor, pråmar och andra ovärdiga byggen. Jojo. De satt då inte och fikade bort arbetsdagarna på den tiden!

Och visst är det småskaliga båtbyggandet förbi, och visst är det sentimentalt dravel att tro att det skall komma åter. Men det är ett oomkullrunkeligt faktum att det fortfarande byggs en och annan jaktkanot av en och annan lycklig entusiast. Och undertecknad står just upp till knäna i hyvelspån och snidar till en motorsnipa, vars förlaga byggts av just Göte Mårtensson 1982.

Den som vill veta lite mer om varvet skall genast kolla in följande länk:

http://www.lansstyrelsen.se/blekinge/amnen/Kulturmiljo/bebyggelse/byggnadsminnen/brodernamartenssons.htm