torsdag 28 juli 2011

Southampton - Falsterbokanalen på 12 dygn

Sommarvädret är visst inte längre att lita på som förr. Sommartid skall Nordsjön statistiskt sett vara ett behagligt och snällt innanhav med hyggliga temperaturer och lugna vindar för det mesta. Undertecknad med besättning hade dock inte sådan tur med vädret och fick istället sex dygn med full kuling, varav fyra i hamn och två till havs. Här följer en kort berättelse om den ovanligt utdragna, men attans roliga, leveransen av x-35:an "Unruly"!

Jonte på utkik. Lägg märke till Unruly's väldiga ratt, som är snudd på omöjlig att ta sig förbi i hårt väder. En fotlist på skarndäck hade löst detta problem, men sådant väger och det får det inte göra på en racer...

Avfärden från lyxiga Hamble Point gjordes i kanonväder, och ute på klassiska The Solent (fjärden mellan fastlandet och Isle of Wight) pågick naturligtvis flera seglingstävlingar. Ett antal timmar ute i Engelska kanalen då mörkret fallit råkar Styrman Jonte höra hur Solent Coast Guard sänder ett Securitémeddelande där det framgår att en högst oväntad kuling på 8 Beaufort är att vänta inom några timmar. Beslutet är snabbt och enkelt: sådant busväder i denna hårt traffikerade och tidvattenströmmande kanal bör undvikas och ovädret skall väntas ut på landbacken.

Närmsta hamn var den lilla beskedliga färjehamnen Newhaven. Men då de inte svarade på vhf-anrop valdes istället Brighton Marina som låg kanske 10 M längre bort. Detta visade sig vara ett lyckokast eftersom Brighton Marina råkar vara störst i Storbritannien med 1600 båtplatser, restauranger, nattklubb, shoppinggallerior, bowlinghall, pubar, casino osv  osv. Kort sagt: det går ingen nöd på den som blir inblåst här!

Undertecknad i bästa vintermundering mitt i högsommaren... Eftersom jag är så påtagligt förföljd av skitvädrens förbannelse så går jag numer under namnet "Captain Jinx".

Tre dygn senare stävade vi vidare mot Dover. I perfekt väder och måttlig trafik gjordes överfarten mot franska sidan av kanalen. Skall man tajma överfarten mot tidvattnet är det lagom att sticka från Dover 2 timmar före HW Dover (i både Reeds Nautical Almanac och Imrays Cruising Almanac är High Water Dover referenspunkt för all tidvattenberäkning). Men sanning att säga så utgör inte strömmen något större problem eftersom den sällan överstiger 2 knop. Det man däremot skall ha koll på är den tunga trafiken som här går i en strikt övervakad trafiksepareringszon, tsz. Både fransmännen och engelsmännen har total koll på vad som försiggår här med radar, och om du faller för frestelsen att gena (och alltså inte korsa zonen i de lagstadgade 90 graderna) så är det rätt stor risk att du får betala dryga böter.

Väl över på andra sidan möts man av ett gytter av färjelinjer, sandrevlar, ankarliggare, fiskebåtar och fartyg som navigerar i den inre trafikzonen (inshore traffic zone, alltså farlederna som ligger innanför tsz). Uppmärksamhet, noggrann navigering och stenkoll på sjövägsreglerna är grejen här.

Ärligt talat är resan utmed Belgiens, Hollands och Tysklands kuster rätt långtråkig, särskilt när man som jag gör den för tredje gången. Det händer inte mycket. Maas Junction, utanför Rotterdam, är det enda som dyker upp på flera hundra sjömil. Där, vid "Small crafts crossing", har man landkänning en stund innan man återigen ger sig ut till havs. När man sedan äntligen når upp till "krönet" vid de Frisiska öarna och viker österut kan man tycka att man nästan är framme vid Kielkanalen. Det stämmer icke!

Lycklig besättning i perfekta vindar, solsken och 7-10 knops fart. Några timmar efter detta så var det slut på friden när en gale force 8 kastade sig över oss.

Vår första kuling kastade sig över oss just här och höll i sig -och tilltog- ända tills vi förtöjde i Brunnsbüttel. Efter en särdeles tröttsam, blöt och kall natt nådde vi fram till Elbes mynning. Den är dock så bred att man inte ser land åt något håll så skillnaden mellan öppet hav och flod är inte särskilt påfallande förrän man passerat Cuxhaven.

Handböckerna varnar för att gå in i Elbe i motström om man har vindstyrkor på över fyra Beaufort i ryggen, eftersom det då kan bildas farliga, brytande vågor. Tyvärr hade vi inget val härvidlag och tvingades göra just  detta i hela 8 Beaufort. Och ja, vågorna var där. Som värst tornade sjöarna upp mot 4-6 meter och bjöd på tämligen hisnande surfar med brottsjöarna i arselet. Men fort gick det, jävlar i mig!

En x-35:a är en ganska renodlad tävlingssegelbåt, och behandlar man den väl så går den riktigt fort. Den för sig också väl i hårt väder, men då är den mycket blöt. Lyx som vindskydd i mantågen och sprayhood saknas såklart. Samma sak gäller möjligheten att sitta när man styr. Två halkskyddade åsar att stå på är vad som bjuds. Trötta fötter och våta kläder är styrmans lott.

Mycket trött men lättad besättning slussar in i Kielkanalen efter ett slitsamt dygn. Sällan har en Jägerschnitzel och en tysk bier smakat bättre än i Brunnsbüttel som ligger strax innanför slussporten!

Efter något dygns vila... nej. Rättare sagt något dygns utförligt födelsedagsfirande (navigatören fyllde 35) i Brunnsbüttel styrdes stäven via Kielkanalen till Holtenau. Härifrån gjordes nästa kulingfärd förbi Fehmarn och upp till Rödby där min då tämligen slitna besättning byttes ut mot nya, fräscha gubbar. Dagen efter företogs en högst odramatisk seglats via Klintholm på Mön till Falsterbokanalen. En trött men nöjd skeppare kunde gå iland.

För den nyfikne publiceras här inom kort en liten, som vanligt aningen skakig, film om det hela!

Läs mer:

http://en.wikipedia.org/wiki/Beaufort_scale

http://www.x-35.se/bilder.htm

http://www.yachtdelivery.se


lördag 2 juli 2011

En liten häst

Då undertecknad och herr Ström for att hämta ett fönster som skulle bytas ut hos bonden Linder, så råkade vi på detta rara lilla kreatur. Personligen har jag aldrig sett en mindre häst. Den var dessutom mycket sällskaplig, men bet mig naturligtvis i röfven så fort jag vände honom ryggen. En intressant kombination av kelsjuk och skitförbannad.

Kräket började dessutom gnaga på min kniv. Fönstret i vänsternäven skall bli mall för en hoper nya som skall byggas i det närmaste.

fredag 1 juli 2011

En god stund vid svarven!

En rejäl hoper Grisslan-sicklar blev resultatet av dagens slit. Närmare bestämt 16 stycken som står till försäljning på Veteranbåtsdagen i Karlskrona på söndag.

Olika träslag är olika svåra att svarva. Till de lättare hör: björk, mahogny, ask, asp och teak. Till de betydligt svårare hör... ek. Eken tenderar att flisa upp sig, skvätta i ögonen, spricka, lukta illa och vara allmänt hård och jävlig.

En liten hoper ämnen inväntar att svarvas. Ekbitarna till höger kommer ifrån en gammal riven bro över Emån i Småland. Sanslöst bra virke! Tätvuxet och mycket tungt.


Granna handtag i olika trä och storlekar. En ny bekantskap i svarven var teaken. Det är både lätt och svårt att svarva teak. Lätt för att det svarar fint på svarvstålen, svårt för att det är så hejdlöst fett att det sätter igen slippapperen och för att det feta dammet letar sig in i klädedräkten på ett obehagligt sätt. Tilläggas skall även att teak har en ganska obehaglig, unken doft.