tisdag 9 mars 2010

Till yxans lov

Efter en evighet av mallande, mätande och diverse jobb som inte syns så är bordfyllningen äntligen igång. Ämnet för dagen är sambord. Sambord eller kölbord är namnet på bordet närmast kölen, och är också det som är knepigast att få på plats. Sagda bord skruvas fast i kölfjädern och i spunningen (det uthuggna spåret) i stävarna. Vanligtvis görs detta bord i två delar och laskas ihop på mitten. Detta för att det är svårt att få det att passa i båda ändarna, tar man för mycket i ena änden så är man helt enkelt rökt. Gör man det i två delar så kan man alltid lägga till extra på längden (alltså ett tillfälligt överlapp på mitten). Men vi gör ett tappert försök, och hittills ser det ut att gå vägen.

Yxor: när man väl insett att det fungerar, inte bara är skrytsamt och när man slutat tycka det är otäckt så blir man snabbt en yx-junkie. En yx klarar hyvelns och stämjärnets jobb utmärkt och på en bråkdel av tiden. En bra snickaryx  med rak och vass egg ger jämna ytor med ett minimum av ansträngning. Tyvärr avverkar den även fingrar och andra utstickande kroppsdelar lika bra, och hela dagen har jag fått jobba med vänster pekfinger inlindat i kompresser...

När spunningen är grovhuggen och kölfjädern hyvlad så börjar man göra mallar för samborden. Först görs en grovmall i massivt trä, och med denna som hjälp görs en noggrannare av masonit. Efter denna procedur tar man mallen under armen, knallar upp till virkesförrådet och hittar sig en lämplig ekplanka.

Angående båtbyggerivirke så är det en utbredd uppfattning att kvarterssågade bräder med stående årsringar är bäst i alla förekommande fall. Detta är dock inte helt sant. När det gäller bord som skall vridas (skevas) mycket så är faktiskt liggande årsringar bättre. Samma sak gäller för åror.


Mäster Kalle stöthyvlar sambordets aktersta del. Stöthyvlen ger bättre kontroll över ytan än en såg och en vass sådan kan man bara inte vara utan.

Efter utsågning av bordet och planhyvling till rätt tjocklek basas det och fixeras på plats med tvingar och klotsar. När det suttit på plats i ett dygn släpper man tvingarna och inpassningen tar vid. När det ena sambordet passats in perfekt så överförs dess mått till andra sidan. Borden skall vara exakt lika på styrbord och babords sidor. För glada amatörer och villiga lärlingar så kan jag säga: detta är pilligt, svårt och tidskrävande. Men det går! Allt som behövs är försiktighet, tålamod och tid.


Basning tillgår sålunda: en baspanna, ånkokare -i detta fall armens koksvagnsdito- producerar ånga som via slangar leds in i en baslåda. I baslådan värms borden eller spanten upp tills de blir lätta att böja. För ek gäller en timme per tum. När de basade bitarna fått kallna behåller de den form man gett dem i varmt tillstånd. Ek tillhör de mer lättbasade virkesslagen, ask likaså. Svårare är t ex mahogny. 
Foto: Johan Nilsson

Inga kommentarer: