onsdag 28 mars 2012

Gösstake

Gammal halvrutten, delaminerad stake i mahogny med mossan i topp istället för flaggan.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som är så roligt med själva ordet gösstake. Ett vet jag i alla fall: Klaras gamla gösstake var efter tio år utan skötsel inte rolig. En dylik pinne skall inte agera fågelskrämma, utan snarare krona på verket. Alltså dags för en ny!

Ett värdigt slut för en prydnad som tjänat ut. Kremering.

Den nya stiliga staken är byggd i utmärkt sapelimahogny och ek. Måtten och formen är densamma som på originalet. Enda skillnaden är att jag snickrade till en ekplatta som sitter under lanternan. Betydligt snyggare om jag får säga det själv. En sprillans ny topplanterna från Hella Marine är inhandlad och monterad. I skrivande stund hänger hela rasket i taket och ges en rejäl behandling med fernissa.


Betsad och oljad och väntandes på fernissa.

Om du skulle vilja ha en ny gösstake till din egen båt så maila och beställ!

Rapport från slipdammets nejder

Eftersom jag numer, mot all rekommendation, äger tre båtar i olika stadier av ofärdighet så har jag möjlighet att sprida mina gracer mellan dem som jag önskar. Komplicerad mening? Obegriplig? Låt mig omformulera mig: med fler båtar man kan växla mellan roliga och trista jobb.

Pluggar limmade och islagna. Lägg märke till att pluggens sidor är fransiga. Det beror på att de doppats i myrsyra (härdaren till Aerolite) innan islagningen.

Pluggning tillhör kanske inte det roligaste i båtsvängen. Det är aningen monotont och har många moment, som vart och ett måste göras perfekt. Men det är ett ganska trivsamt sätt att fördriva en kväll med. Dessutom är det ganska belönande eftersom resultatet är så stiligt.


Bästa verktygen för att hugga pluggar: ett brett stämjärn och en liten träklubba i bok.

I början av träbåtskarriären så är man av förklarliga skäl tämligen högtidligt stämd inför moment som pluggning eller nitning. Men efter några hundra gånger så mäsrker man att det sitter i fingrarna (muskelminnet) och man ser nästan slarvig ut när man ångar på. När det gäller huggningen av pluggarna så är det onödigt att vara så förskräckligt petnoga. Ytorna skall ju ändå oftast slipas efteråt, så det gör inget om det blir lite repigt runt dem.

Så ser pluggen ut när den huggits med stämjärn och sicklats med parkettsickel. Det går också utmärkt att hyvla rent med en liten och mycket vass stöthyvel. Dock utsätter man sig då för risken att slå flisor ur underlaget.

Ytterligare en anledning att inte överarbeta det hela är att det då tar orimligt lång tid. Det blir många pluggar på en träbåt! Man skall också komma ihåg att ytan inte är färdig förrän den har lackats. Att finslipa träytor med superfint papper är bortkastat eftersom det är lackytan som avgör hur det ser ut. Det räcker gott med 180-papper. Det viktiga är att ytan är jämn.

Lycklig båtbyggare med sin älskade slipmaskin.

Efter orimligt lång tid är lilla Katla redo för just slipning av däck och skrov. Träbåtsägaren blir på nolltid något av en mästare på all form av slipning av trä och lack. Eftersom man slipar så inutavhelvetes mycket och ofta så lönar det sig verkligen att skaffa bra maskiner. Om jag förfogade över hejdlöst många penningar så skulle jag utan tvekan skaffa mig en uppsättning Festo. De är helt enkelt bäst. Men undertecknad och styvfar Ström har hittat en något billigare favorit, nämligen Metabo. Bra grejer som håller länge.

Katlas akterdäck efter nåtning och slipning. En lärdom är att det inte skadar att göra ribben någon mm tjockare än fisk och skarndäck, eftersom man då har mer slipmån om underlaget visat sig vara något ojämnt.

Slipar man stora däck eller skrovsidor så kan man behöva långklotsa ytorna. Alltså fästa slippapper på en böjlig bräda med handtag i ändarna och på så sätt jämna ut sliptrycket. Annars är risken att man får gropar och åsar. På ett så litet däck som Katlas, däremot, räcker det gott med slipmaskin, känsla och försiktighet.

Skarndäck och avbärarlist slipade. Man börjar ana hur stiligt det kommer att se ut när det är betsat och lackat.

Personligen föredrar jag excenterslip för träslipning och skak för lackslip. Bandslip är riskabel att använda på plana ytor eftersom den avverkar så kraftfullt. Lätt hänt att sabba ett helt däck på några få sekunder. Själv använder jag den istället som hyvel när jag t ex grovformar rorkultar direkt efter efter limningen. En vanlig hyvel gör visserligen samma jobb lika bra, men blir slö av det hårda limmet.

En riktigt hyfsad stumlask på Katlas översta bordvarv efter spacklig och slipning. Många tror att lasken sågas innan man fäster bordet, men det är fel. Borden nitas fram till ca 60 cm från den tänkta lasken, läggs omlott, dras samman med tvingar och sågas tillsammans. Snittet skall ha en liten vinkel mot bordet.

Ett av träbåtsbyggandets riktigt knepiga moment är sågning av laskar. När man väl fått häng på det hela så är det egentligen inte särskilt svårt. Men det är aningen skrämmande eftersom laskningen görs sist, alltså när bordet eller balkvägaren eller vad det nu är man laskar redan sistter på plats. En misslyckad laskning kan alltså fördärva flera dagars jobb. En dålig lask är mycket svår att fixa till.

Don't try this at home!

Jag brukar använda Aerolite till att limma plugg. Sagda lim härdas med myrsyra. Som syra betraktad är den ganska svag och inte nämnvärt frätande. Alltså brukar man bara använda skyddsglasögon vid hanteringen, men inte handskar. Vid pluggning är det snabbast och enklast att pensla lim i hålet, doppa pluggen i syra och knacka dit den. Det brukar på sin höjd stickas lite i fingertopparna.

Myrsyra med en tämligen klar och tydlig varning för frätskador.

Emellertid fick jag i förrgår veta vad som händer om man utsätter sig för större mängder över flera timmar. Då får man frätskador och skinnet trillar av. Lärdom: använd handskar. Betrakta mig som er egen hjälteartade försökskanin.

Det kanske ändå var dags för en skinnömsning. Det må se ganska illa ut, men det var ny, fräsch hud under den skadade och det hela är ganska smärtfritt.

onsdag 21 mars 2012

Albin 25:an "Klara" under storrenovering

Förfallet sätter in ganska fort på en båt står otäckt. Detta var ödet för Albin 25:an Klara, som ett helt år stod utan minsta skydd efter att ha fått kapellet stulet. Ägaren -min olycklige far- hade ställt upp henne på land efter en hemsk grundsmäll. Där blev hon kvar i tio år. Han gjorde inte mycket åt henne, och för vart år blev gubbens samvete för sin bristande insats sämre. Till slut tålde han inte ens själva åsynen av henne, så jävligt grämde oförmågan honom. Helt övergiven stod därför Klara på hamnplanen tills en luffare (=snällare ord för hemlös knarkare) flyttade in i henne. Gästen passade tydligtvis också på att skruva loss allt av värde och sälja det. Som t ex kapellet, och vips så stod hon utan tak. Och likaså gjorde luffaren själv. Tilltaget förefaller både obegåvat och besynnerligt.

Sålunda inleds vissa renoveringar: med ett ursinnigt rivande av gammalt skräp. En gång var det jättefint, men nu ligger det i en skithink.

När farsgubben slutligen inte stod ut med ångesten så gav han bort båten till mig. Förvisso i ett beklagansvärt skick. Men eftersom jag har totalrenoverat båtar i vrakskick förr så är ett dylikt projekt ingalunda avskräckande för mig. Och en viktig sak: man gör det med känslan av att man under tiden skapar ett mervärde. Och inte bara ekonomiskt; en fungerande båt med övernattningsmöjligheter är mer än så.

Inredningen i ruffen under bortmontering. Bakom trägrejerna syns en riktigt rutten innerlining som är limmad mot skrovet. Denna skall bytas.

Som inbiten träbåtsbyggare och -renoverare så slås man snart av hur enkelt det är att fixa upp en plastbåt -även om den är hejdlöst förfallen. I en riktig träbåt är alla detaljer komplicerade, tidsödande och svåra att begripa. I plastbåten är det mesta grovhugget, gjort av plywood, skyddat ifrån fukt och utan krav på extrem precision. Båtsnickare som pysslar med plastbåtsinredningar skulle säkert komma med invändningar. Men de har fel. Att snickra ihop en stilig inredning i en plastbalja är -rent objektivt- mycket enklare än att göra en dito i en träbåt.

Bilden av en naken MD 11. Sålunda kan en motor se ut efter tio år på land utan konservering.

Till min lycka så har jag bekanta som besitter kunskaper om det mekaniska. Efter tio års stillastående så fastnade kolvringarna i fodren, och själv hade jag knappast fått loss dem. Topparna togs väck av kompetenta kamrater och det knackades vänligt men bestämt på kolvarna. Nu går skitet runt utan minsta problem.

Sålunda ser det ut när man lossar topparna från motorn. Lägg gärna märke till träet i bakgrunden; det ser måhända hopplöst förstört ut, men icke! Endast enstaka bitar, såsom två dörrar, diverse durkar och en skjutlucka måste bytas ut. Resten är av sådan hyfsad kvalitet att det är renoveringsbart trots åratal av vanvård, regn och snö. Bra skit!

Sommarens mål är att kunna dra med mina käraste vänner ut på sjön. Inte en och en, som i trånga Grisslan, utan i flock. Fy för fan, vad muntert det är att med ett omoraliskt gäng dra till sjöss och hitta på sådant man aldrig kommer att våga berätta för sina blivande barnbarn.

Ny ruffdörr under produktion. Det är verkligen enkelt att tillverka saker av plywood!