Verktygsmani!

Här följer en räcka bilder på mina egna favortitverktyg. Ja, jösses kan det bli mer insnöat än så? Jo det kan det, och jag är långt ifrån värst. Kolla under rubriken "Balla länkar" så får du se riktigt initierade verktygsgalningar i toppform på t ex "Stanley by numbers" och "Patrick's blood and gore". Detta är mjukporr i jämförelse. Sidan fylls på kontinuerligt, så kika någon gång ibland om du är intresserad. Nåväl, här följer en djupdykning ned i Nyströms verktygslåda!

Dragpassare för snickarpenna.

Dragpassaren är ett av båtbyggarens (och även kapellmakarens) riktigt fina verktyg. Det används för att överföra kurvaturer till bordändar, malla bottenstockar eller som ett vanligt strykmått. Här ser du den enkla, pressade plåtmodellen. För någon extra hundralapp får man lyxvarianten i gjuten mässing. Finns att köpa av t ex Lars Johan Kroon i Pilås och av Palms Trävaror i Tyresö.

Stanleys riktiga "work horse": N:o 220.

Ett av de verkligt bortglömda verktygen (sedan finsnickeriet i stort sett försvann) är stöthyveln. Har man vant sig vid att använda den så är det stört omöjligt att tänka sig en verkstad utan den. Dels är den helt ovärderlig när man skall hyvla ändträ (t ex bordändar) och dels när man hyvlar konvexa eller svagt konkava ytor. Den är också oundgänglig till all form av slutfinish. Modellen på bilden är en Stanley nr 220. Stanleys stöthyvlar finns i stort sett i tre kategorier. Dels enkla (t ex 101) utan justerskruvar överhuvudtaget. Dels de med ställskruv för stålets djup (som den här avbildade), och dels sådana med justerskruvar för djup, sidled och även spånöppningens storlek (som t ex 60½ och 9½). De sistnämnda är påkostade och även begagnade exemplar kostar en bra slant! Men en begagnad 220:a i toppskick kostar ett par ynka hundralappar på Tradera. Tänk på det innan du springer iväg och köper en värdelös rakbladshyvel, t ex "Davidhyveln" för samma summa.

Rakbladshyveln är förvisso vass (när bladet är nytt) men den är inte tillräckligt stabil i sin konstruktion. Det finns en anledning till att dyra kvalitetshyvlar ät gjorda i tjockt gjutjärn eller brons och har rejäla doningar för att hålla fast stålet. Även själva stålet på bättre hyvlar är tjockt. Detta för att undvika vibrationer som får hyveln att hugga och hoppa och slå ur flisor i ämnet. "Davidhyveln" är ett nätt aluminiumskal, ett rakblad och en liten fjuttig plastbit/vingmutter. Dessutom saknar den ställskruvar för djupet. Killen som står och kränger sådana på båtmässan i Göteborg är förvisso rätt övertygande. Men produkten är inte mer än en leksak till överpris.

Undvikas bör även hyvlar med engångsstål som t ex Stanley RB5/RB10 eller RALI. De, liksom Davidhyveln, tillverkas för kunder som inte längre anses kapabla att slipa sina hyvelstål. Men den snickare som inte reder ut en så enkel sak som att använda en brynsten med jigg eller en Tormekslip, den lär ju knappast heller reda ut att hyvla till en bladlask.

Veritas stöthyvel med ställbar spånöppning och stålet i 12 graders vinkel.

Ett utsökt exempel på de mer påkostade stöthyvlarna utgör denna kanadensiska Veritas. Här har tillverkaren vågat gå utanför "Stanleynormen" och har en helt egen design. Funktionerna är dock desamma, och kvaliten mäter sig helt klart med både Clifton och Lie Nielsen. De sistnämnda följer istället traditionen och tillverkar förfinade versioner av Stanley's påkostade (men sedan länge nedlagda) Bed Rock-serie. Veritas är försedd med ett riktigt bra och tjockt stål som håller skärpan bra. Dock skall det sägas att samtliga hyvlar som har den tidigare nämnda Stanley 60½ som förebild är tunga. De är knappt att betrakta som ett enhandsverktyg om man inte är riktigt stor och stark. Hos Rubank Verktygs AB får du en Veritas för ca 1500.


Lie Nielsen N:o 102.

Lie Nielsen 102 är en helt lysande version av den ytterst mediokra Stanleyförlagan med samma nummer. Har man inte använt denna "Lill Nisse" så kan det vara svårt att begripa hur otroligt användbar den är. Finge jag bara äga en enda hyvel så fölle valet solklart på denna. Kvalitet, design och användbarhet i absolut världsklass! Kostar 125 euro på Dictum i tyskland.

Stanley N:o 78.

Världens mest berömda falshyvel, Stanley 78. Enlig min uppfattning så kan en falshyvel av trä sällan mäta sig med en dito av metall. En verklig fördel med just 78:an är den lilla "sporren", förskäret, som sitter strax framför stålet. Den skär ett litet spår som förhindrar att träet flisar sig vid hyvelns kant då man hyvlar falsar tvärs fibrerna. Hyveltypen kallas även simshyvel då den går att använda intill en upprättstående sida. En begagnad 78:a går loss på mellan 300 och 500 på Tradera. Svenska kopior av 78:an, t ex Anchor, Memo, Ståhls eller Hellstedt är minst lika bra som originalet och brukar vara något billigare.

Generellt när det gäller gamla Stanleyhyvlar eller kopior av desamma, så är det väl värt att köpa ett nytt stål. Originalstålen är tunna. Så vill du göra din halvdana Stanley Bailey till en riktig racer så förser du den med ett  tjockt Hock-stål av toppkvalitet. Det kostar inte mycket, men gör underverk med din hyvel.

Snickaryx med rak egg.

Min åsikt om yxor var fram tills nyligen att de endast användes av långskäggiga halvhippies med snörkängor och vikingatatueringar. Jag ber om ursäkt för denna trångsynthet och konstaterar numer att yxan är ett roligt och arbetssparande verktyg. I båtbyggeriet används den bl a till att grovhugga bord under inpassningens gång. Ett basat bord kan inte köras i bandsågen, och att hyvla bort ett par cm trä tar evigheter. Där visar yxan verkligen vad den går för. Efter lite övning vågar man yxa mycket nära strecket. Storleken på yxan är naturligtvis avhängig arbetets omfattning. Men en liten snickaryx med rak egg funkar för de flesta arbeten. Det är dock så att yxan måste vara mycket vass för att inte skada arbetsstycket. Är den slö så ger man träet krossår. Yxan på bilden är mycket vass och högg närapå av mig pekfingret härförleden. Kort sagt: den är ett underbart verktyg, men take it easy bananas. Ett misshugg över fingrarna är snabbt, smärtfritt och definitivt. En snickaryx köper man från svenska Gränsfors Bruk för 5-600.

Smygvinkel. Lägg också märke till den snygga ådringen på askplankan under den!

En självklarhet kantänkas, men smygvinkeln är värd ett par ord. Ta en titt på denna modell, den har nämligen skruven på rätta stället. Sitter den mitt i vinkelns spets så kan du ge dig fan på att du inte når att skruva åt den vid vissa arbeten. Märkligt nog är detta en ovanlig produkt som inte hittas i bygghandeln. En som säljer nya stiliga smygvinklar är Lars Johan Kroons Båtbyggeri i Pilås.

Plåtslagarklubbor.

Träklubbor finns i alla möjliga och omöjliga former. Detta är en riktigt fin modell för båtbyggaren. Den används med fördel till att knacka fram bord med under inpassning i stävarna. Och dess stora platta huvud gör att man även kan knacka bord i höjdled utan att ge dem fula märken. Ursprungligen är denna träklubba använd av plåtslagare, t ex när man bankar falsar på ett plåttak. Den undre, slitna gamla klubban är just en sådan av bok. Den övre är min egen design av ek och ask. Vill man inte göra en själv så finns dessa billigt i fackhandeln. Dessvärre då oftast med huvud av ful marmorerad plast.

Kulhammare.

Kulhammare av fler storlekar går åt när man nitar. Ju hårdare eller tjockare niten är dess tyngre hammare behövs. Hittills har den mittersta på 300 gram varit flitigast använd. Konstigt nog är det inte lätt att hitta en bra kulhammare i "lagom" vikt. De är oftast för klumpiga och tunga.


Ryobasåg.

Den japanska dragsågen har blivit så självklar att man knappt kan minnas hur det var att stå och nöta med en klumpig fogsvans. Det faktum att sågen avverkar på draget tillåter smalare sågklinga. En så pass smal klinga på en såg som avverkar framåt hade vikt sig vid minsta motstånd. Bilden visar en Ryobasåg med klyvtänder på ena sidan och kaptänder på den andra. En annan bra modell är Dozukisågen, en japansk variant av den vanliga ryggsågen. På Clas Ohlson kan man köpa en bra ryoba för knappt 300 kr, medan priset på handgjorda sågar från japanska mästare saknar övre gräns.


Hederliga järn från E A Berg i Eskilstuna.

En snickare kan ofta bedömas utifrån hur hans stämjärn ser ut. Är de slöa, med hack i eggen och med sönderslaget handtag så vet du att ägaren ifråga bara använder dem till att hugga bort murbruk och spik. Gärna med en rejäl slägghammare. Ett stämjärn bankar man inte hejdlöst på. Det skall vara så vasst att man kan skära med det. Eller knacka med träkubba eller hammare. Om man vill avverka snabbt och djupt så använder man en grövre lockbettel. En sådan har grövre stål och brantare eggvinkel och tål tunga slag.

De gamla stämjärnen på bilden kommer från klassiska E A Berg, Eskilstuna. De är lika bra som dyra japanska eller engelska, men kostar en spottstyver i jämförelse. Ofta ser de risiga ut och har spruckna handtag. Men köp dem ändå! De kan alltid att putsas upp, slipas vassa och förses med nya handtag. De två till vänster har fått nya handtag i björk och det högra ett i ask. Alla tre är fernissade för att hålla stilen länge. Utan lack blir trähandtag, särskilt om de är i björk, snabbt smutsiga och fula. Tradera eller loppmarknader är rätta platserna att fynda på!

Spånhyvlar. Den övre med rund sula, den undre med flat.

Spokeshave heter den på engelska, spånhyveln. Därav det annars obegripliga gamla svenska namnet "spockskiva". Skall man hyvla konkava ytor så kan man välja mellan bukthyvlar av olika slag och dessa enkla spånhyvlar. I min värld vinner de sistnämnda alla dagar i veckan. När man väl lärt sig hantera dem, är de ena utsökt känsliga små träformare. Det krävs dock lite övning för att få in känslan. Det finns nya Stanley att köpa, men de är sämre än sina begagnade förlagor som på Tradera fås för ett par hundringar.

Tormeks våtslipsystem.

Alla de nämnda skärande verktygen vore värdelösa förutan ett bra slipsystem. Här är vår egen svenska Tormekslip den yppersta. Den är till på köpet riktigt lätt att använda, och det finns inga som helst magiska inslag i handhavandet. Som grabbglodde man storögt på gubbarna som med mycket bister min stod och gnuggade sina stål mot någon underlig brynsten. Bakom gnuggandet anade man fyrtio år av trägen övning och femtio djupa skärsår i tummen. Sådant är ett minne blott. Tormekslipen med sina mycket exakta jiggar och sitt enkla mätverktyg är fail safe. Gratis är det dock inte och deras lilla modell T3 kostar nästan 3000. Den större T7:an går loss på runt 5000 (för de pengarna får du en riktigt hyfsad begagnad bandsåg eller planhyvel). T3:an är lite mindre, har hus av plast och får bara köras 30 minuter åt gången för att inte överhettas. Jag har använt båda modellerna och kan lätt konstatera att den lilla räcker mer än väl även för en mycket krävande hantverkare. Man kör den aldrig så länge som 30 min. Ett hyvelstål i riktigt uselt skick (snett, hackigt och rostigt) är sylvasst och spegelblankt på tio minuter. Skall man bara bryna upp eggarna på läderskivan (som smetas in med brynpasta eller Autosol) så är man klar på under minuten.

Till maskinen finns flera bra jiggar för olika ändamål. Det man absolut behöver är: jigg för raka stål, jigg för knivar, stenjusterare och stensvarv. Sistnämnda är ett diamantverktyg som används för att hålla stenen helt rund och slipytan i rät vinkel mot stenens sida (är den inte 90 grader så blir dina stål inte det heller). Stenjusteraren ser ut som ett bryne med en grov och en fin sida. Den grova sidan hålls emot den roterande stenen för att göra den grov inför omformning eller grovslipning av verktyg. Med den fina sidan gör man stenen redo för lättslipning eller bryning. Att avsluta slipningen av ett stål på en mindre grov sten förkortar väsentligen tiden som den efterföljande bryningen tar i anspråk.

Parkettsicklar.

Parkettsickeln är omöjlig att klara sig utan om man har en träbåt. Det som skiljer den från t ex en Sandvikskrapa är dess stål. Det är relativt mjukt och går därför att slipa upp till betydligt bättre skärpa. Denna skärpa i sin tur medger verktyget att användas till att sickla trä. Handtaget tillsammans med fjädringen i stålet gör också att man kan ta i ordentligt. När sickeln är nyslipad (görs med en enkelhuggen skärpfil) så lämnar den hyvelspån efter sig som på bilden. Sickeln används till: färg- och lackskrapning, sickling av större träytor (ersätter sandpappret), jämning av fogytor, borttagning av blyertsstreck m m. Kort sagt: skaffa en. Och köp den av mig, för mina handtag är stiligast!

Alldeles för många hyvlar.

Samlarmanin kan ta sig många uttryck. Mest talande i verkstaden i Fliseryd är sannolikt hyllan med hyvlar. Varje enskild hyvel används måhända inte särskilt ofta, som t ex kälhyveln näst längst till höger. Men när den väl behövs är man glad för att den finns. Och ärligt talat: den står inte och äter hö hela dagarna. För den oinvigde kan jag meddela att sistnämnda uttryck betyder att den inte kostar något när den står obrukad. Dessutom tycker jag den är ganska snygg!

 Fein's nåtrivningsknivar. På bilden tre resp fyra mm, men det finns även en femma.

Så till nåtning. Det kanske mest tidsödande, monotona och ryggdödande skitjobb man kan göra som båtbyggare är att nåta om ett däck. Förr använde man kniv och krats. det funkar fortfarande, och kratsen gör man enkelt genom att kröka tången på en fil eller rasp (se nedan) i rät vinkel och sedan skarpslipa kanterna. Men vill man spara tid och humör så finns det bara ett som gäller: Fein Multimaster med nåtknivar. Det beräknas, enligt Fein själva, spara omkring 80% av tiden för rivning. Jag skulle säga att det faktiskt är bättre än så.

Så gör man en hemgjord krats.

Nackdelen är priset. En ny Fein med nya kopplingen och snabbchucken kostar åtskilliga tusenlappar, och rekommenderas inte till den som bara tänker använda den någon enstaka gång. Som bekant så finns det, sedan Feins patent gick ut, billigare kopior. Men när dessa kom ut på marknaden så passade Fein på att byta koppling på sina maskiner. Detta ger följande: från Bosch så finns det adaptrar som gör att man kan använda deras verktyg på Feins maskiner. Men inte tvärtom. Och Bosch tillverkar inga nåtknivar. Alltså måste man ha en Fein för att kunna använda nåtknivarna.


 Tryckluftsdriven fogpistol från Bosch.

För den som ofta nåtar eller överhuvudtaget ofta limmar med patroner så rekommenderas verkligen ett tryckluftssystem. Handjagare är rena döden för handleder och underarmar. Den som någon gång nåtat ett helt däck med handkraft vet vad jag talar om. Bosch's pistol är ypperlig och kostar under 300 kr. Kompressorn behöver inte heller vara dyr, det viktiga är att den är tät och lätt att flytta på (=bra hjul), annars blir man vansinnig. En lång slang är också ett måste.

 Bachos bästa mejslar. Den kraftiga i mitten köpes separat, de andra finns i paket.

Svindyra skruvmejslar med flotta trähandtag finns det gott om. Min personliga åsikt är att de är betydligt vackrare än bra. Stålet i slika dyrbara kvalitetsverktyg har jag verkligen inga invändningar emot. Nej då. Men ergonomin. Ett bra handtag skall överföra kraften från armen till skruven utan större förluster på vägen. Och ett trähandtag är halt. Detta ger att du lägger kraft på att uppnå tillräcklig friktion mellan hand och mejsel istället för på att dra runt skruven. Mina favoriter hittills är Bachos nya serie med gulsvarta handtag på spårmejslar och rödsvarta på kryssmejslar. Stålet i dessa får klart godkänt, priset likaså. Rekommenderas!

Borrsväng med bit och förlängare.

Har man is i magen och är stadig på handen så kan man absolut dra i skruv med skruvdragare. Särskilt då det rör sig om philips eller pozidrive. Dock tycker jag inte att tidsvinsten i detta är värd risken att slinta och förstöra träytor eller försänkningar. Ett betydligt mildare och mer riskfritt sätt -som också sparar tid och kraft- är att använda borrsväng. Ett bit i en förlängare sätts i chucken och sedan vevar man stadigt i skruven. Man bör dock vara uppmärksam på att man får stor kraft på detta sätt. Det optimala är att dra i skruven med borrsvängen och avsluta med en mejsel, för att få rätta känslan. När man skaffar en borrsväng så är det viktigaste att den har växel, alltså både fram och back. Utan det så blir det svårt att komma åt.

Pluggfräs och forstnerborr.

Åtskilliga timmar läggs på pluggning av skruvhål. För att kunna vara självförsörjande på plugg så rekommenderas pluggfräs och tillhörande forstnerborr (kvistborr). Borr kan man hitta billigt, och dessa duger gott. Med fräsen är det en annan sak. Modellen på bilden ger mycket bättre och jämnare (och längre) pluggar än de vanligare med skärande "ben". Det viktigaste är sedan att hitta ett borr som har exakt rätt dimension (10 mm är inte alltid 10 mm i kedjornas hyllor).

För att kunna göra plugg så måste man dock ovillkorligen förfoga över en pelarborrmaskin. Den behöver inte vara stor eller dyr, det räcker med en enklare bänkmodell. Det viktiga är att man kan hålla fast stycket och borra rakt uppifrån och ned.

Rasp för hovslagare (hemsvarvat handtag).

Raspar tycker jag inte alls om. Jag föredrar alla gånger skärande verktyg. Ibland är de dock nödvändiga, och då duger inte gängse smala och korta don. Sådana är på tok för instabila, och är man inte ovanligt bra på att hantera dem så bjuder de oftast på en oönskad kullrig yta. Enda sorten jag hittills gett godkänt är hovslagarraspen. Det som gör sagda verktyg bättre än allt annat är bredden och längden. Dessa egenskaper möjliggör jämna tag och därmed en plan yta. Ena sidan av den är en mycket grov rasp, som knappt är möjlig att använda på trä utan att flisa upp kanter och ändar. Andra sidan är en grov fil som är ypperlig.

Kurvmall i trä.

Om man pysslar med nybyggnation av något slag på båtar så får man träna ögat i att se sköna linjer och harmoniska kurvor. Ett fantastiskt hjälpmedel här är kurvmallen. Den består av ett närapå obegränsat antal kurvor för mindre jobb som runda hörn, mjuka avslut och för att få exakt samma kurva på fler ställen.