lördag 12 december 2015

Dags för en svängbro!

Ronnebyån går från Ronneby Hamn upp till stan. Förr i tiden kunde man ta båten dit, men sedan sextiotalet går det inte på grund av en löjligt låg bro. Ronnebyån är fantastiskt idyllisk, och ronnebyborna önskar verkligen att den satans lågbron skall tas bort och ersättas med en svängbro. Vi stödjer detta, och lägger därför upp dessa bilder där vi ikläder oss "Ett lyft för Ronneby"-T-shirts.

Nyström med klassisk is-såg.


Michael med liten hund och båtshake.

Emil med besman.

Johan Olofsson, Niklas Nyström och Pelle Nolborn med vapen.

Ett blekingskt ord: ralle

Nya rallen kom på plats för någon vecka sedan, och har sedan dess målats gul och svart. På det blekingska målet är en ralle liktydigt med en järnvägsvagn till slipen (båtupptagningsrälsen).

Vi räknar med att denna nya ralle skall klara upp till tio ton. "Skråna" är gjorda av U-balkar och klarar i princip vad som helst.

Vår nya ralle är riktigt fin, och svetsad av mästaren Ingvar "Pigge" Nilsson. Den gula färgen på uppsidan är där för att vagnen skall synas nere i vattnet. Därmed blir det betydligt enklare att s a s sikta in båten på rallen, även när man rört upp bottenslammet.

Rälsen är troligen det svagaste kortet. På land klarar den sig bra, men under vattnet så rostar rälsspiken bort, och det hela släpper från slipersen.

De gamla vagnarna var ohjälpligt upprostade efter flera år av vanskötsel. Nu kan vi dra upp riktigt tunga båtar utan att behöva oroa oss.

Vi har tre slipar, och den yttre, stora slipen, med sin ralle från 80-talet är nog den sämsta. Rosten har tagit den. Dessutom är rälsen i det närmaste lös från de gamla slipersen under vattnet. Till sommaren så är även denna utbytt.

För att dra upp båtar så behöver man antingen en kran eller en slip. En kran är dock en dyr historia med behov av besiktning, och kan svårligen betala sig i en liten rörelse som vår. En slip behöver inte besiktas, och får köras utan tvång på utbildning.

tisdag 27 oktober 2015

F 1329 Måsen, en vinnare?

Varvsidkare och båtbyggare ska inte ha båt egentligen. De hinner aldrig nyttja dem ändå. Men det bryr vi oss föga om!

Så nöjd är båtbyggarn när han äntligen får gå till sjöss ett par dagar, sommaren 2015.

Årets segelsemseter blev visserligen mycket kortvarig, närmare bestämt något i stil med en långhelg, fredag till onsdag. Men kvalitet hade den!

Ombord på Grisslan: i röd Costeau-mössa -Micke. Vid rodret -Marina.

Eftersom bloggläsaren i gemen sannolikt inte bryr sig särskilt mycket om annat folks semesterberättelser, så fattar jag mig kort. Vår näst senaste folkbåt nr 1329 är sedan några månader döpt till Måsen. Hon kanske saknar den riktiga snitsen i utseendet, men vad seglingen angår så är hon... rent ofattbart mycket snabbare än vår gamla 398 Grisslan.

Mot äventyret!

Som exempel ger jag hemfärden från den ovan nämnda korta semestern. Vi lämnade Hanö samtidigt och satte kurs för lätt vind mot Saxemara. Det torde röra sig om ca 18-20 sjömil. Måsen slog Grisslan med omkring en timme.

måndag 26 oktober 2015

Sol över Saxemara!

Dagen bjöd på torrsättning av icke mindre än åtta båtar, och avslutades med en sjötur/fotosession med Pax. Den var naturligtvis mycket njutbar, och njutbara blev också bilderna om jag får säga det själv!

Med Björn vid rodret, i Saxemaraviken.

Den härligt giftgröna färgen står oväntat bra mot den röda mahognyn.

Nog var det stil på grejerna förr! Gösen (med KSSS standar) och flaggan är riktigt snitsiga.

Och där tar Pax årets sista vända, under den vidunderliga oktobersolen.

tisdag 20 oktober 2015

Belladonna

Lite oväntat så blev det ytterligare en sjösättning till i år. Nu rör det sig om ännu ett tillskott i vår flotta. Närmare bestämt en blekingseka.

Saxemaraviken står i höstskrud, och dagen bjöd på ömsom regn, ömsom uppehåll. Därav roddarens klassiska utstyrsel.

Belladonna är en liten nätt 16-foting med spririgg och två par åror. Att hon till följd av fina former och klena dimensioner är lättdriven konstaterar jag efter en stund vid årorna. En mycket ovanlig detalj på ekan är att hon saknar kammarvrång, alltså den aktersta, skottliknande, bottenstocken som bär upp aktertoften. Där finns istället en balk mellan de översta borden.

Som synes har hon alldeles för korta åror. Man får inte den rätta kraften om de måste doppas så brant ned i havet. Rejäl längd skall det vara. I mitt tycke så får årorna även gärna överlappa lite grann. Då får man kraft!

Årligen i juni så tävlas det i "Sillarodden" i Ronneby. Roddarlag eller ensamroddare lastar båten med sillalådor, kappror sedan från hamnen och upp i ån till Ronneby centrum. Väl där så säljer man sillen på torget, och första ekipaget med tomma lådor vinner. Med lätta Belladonna, två roddare och en rorgängare så kan vi bli farliga sommaren 2016.

En härlig och snitsig form har de, blekingsekorna. Och lyftet i aktern ger ett fantastiskt bra släpp, och de seglar ljudlöst och utan svall.

I förmiddags hämtade vi henne i Risanäs, sjösatte henne i Saxemaraviken och drog sedan upp henne på vår lilla slip och förberedde henne för vintervilan i skjulet. I maj kommer hon nylackad ut i solen.

Jag tror nu att jag kan lova att det inte blir fler sjösättningar i år.

söndag 18 oktober 2015

Pierina 1960

Ytterligare ett tillskott i båtflottan köptes in för någon vecka sedan. Det rör sig om Swe F-612 "Pierina". Alltså ytterligare en folkbåt, som från och med nästa sommar kommer att hyras ut genom vår nya uthyrningssite www.kf-yachts.se. Själva uthyrningssidan köpte vi tillsammans med båten.

För en folkbåtstok som jag, så bjuder rorsmansplatsen knappast på några överraskningar, men det är förvånansvärt tydligt att alla folkbåtar har sin egen själ. Vår nya F-612 är påfallande olik vår F-1329. En helt annan känsla!

Hon är byggd 1960 i Norrtälje av den berömde Enar Johansson. Jag har tidigare varit ombord på en av hans båtar, nämligen F-866 Malin.Hon ägdes länge av hedersmannen Göran Andersson i Västervik, och vid ett tillfälle för några år sedan så bjöd han på en tur till Idö. Jag konstaterar att Pierina är snarlik Malin, med mast på däck och med ett förligt skott som tillsammans med några praktiska hurtsar avgränsar förpiken. Detta arrangemang är kanonbra om man har barn, som då får "egen kupé".

Här ligger hon vid vår brygga till vänster om Nils Göran Perssons pärla. Lägg märke till det annorlunda däcket av flexi-teak. Inte det mest klassiska kanske, men tätt och halkfritt!

Enar Johanssons båtar är ovanligt snitsigt byggda. Min gamla Grisslan var ju ett standardbygge från Söderköping, och uppvisade alla de trista tecknen: bräckta spant i mängder, läckande ruffhörn osv. Det gör inte Enar Johanssons båtar (förutsatt att de skötts normalt, förstås). De är byggda med omsorg och med utvalt virke, och det gör mycket stor skillnad! En hastigt byggd båt med halvtaskigt virke håller helt enkelt betydligt sämre.

Kolla fotlisten i fören. Snitz! Hon är dock för närvarande något sliten i ytorna, och till nästa sommar skall hon ha fått ny bets och fernissa.

På akterdäcket hänger motorn ned över akterspegeln via Folkbåtscentralens klassiska motorfäste. Konstigt nog har jag faktiskt bara sett sådana på håll och på bild, och idag -denna underbara höstsöndag- hade jag alltså för första gången nöjet att använda ett dylikt. Jag konstaterar att de fungerar precis så bra som det sägs. Enda minus är i mitt tycke att det kan vara en smula krångligt att få i sprinten som håller motorn i uppdraget läge.

Fr v: Vår nya Pierina, Tomas Lestrups Tiedemankryssare Amber, min egen fiskeknubb Dyning. I bakgrunden Saxemara Båtvarv och en färgsprakande höst!

Pax 1928

Senaste pärlan i vår båtsamling blev klar i fredags, och sjösattes i regn, men utan bekymmer, samma dag. Det rör sig om Petterssonbåten Pax från 1928. Under ett försvarligt antal år har hon fram till i våras stått uppställd på land. Efter en sommars och en hösts flitigt arbete i Björn O Svenssons verkstad är hon vacker som en dag!

En härlig syn: nyfernissat och skinande blankt originaldäck med pärlande vattendroppar.

Båten tillhör fam Lundström, men är hos oss under fem år på depositionsavtal. Som tack för detta har vi alltså renoverat upp henne till detta härliga skick. Det var åtskilliga år sedan hon var så fin, och Björn har verkligen gjort ett strålande jobb med bets, lasyr och fernissa!

Jagarskärmen är kanske inte så värst praktisk, men så oerhört stilig! Lägg märke också till den giftgröna bottenfärgen. Av oklara skäl så finns det inte grön bottenfärg att få tag i längre (åtminstone inte hos de vanligaste tillverkarna). För att åstadkomma den rätta originalkulören så fick vi ta en burk vit Trilux (International) och åka iväg till färghandlarn som bröt den till den önskade kulören.

På femtiotalet byttes den ursprungliga jagarskärmen ut emot en modernare vindruta/sidoruta för att ge besättningen ett behagligare klimat i båten. Trots att det säkert var ganska praktiskt, och trots att den faktiskt ritades av CG Pettersson själv (!), så såg den aningen malplacerad ut. Till vår glädje hade familjen Lundström sparat originalskärmen. Efter ett drygt halvsekel under ett hus så är den åter på plats. Och visst är det precis såhär det skall se ut!

Också tutan är original. Vid dagens söndagstur till varvet så höll undertecknad på att skrämma ihjäl sin hustru med den. Dess brölande saknar all beskrivning!

Överhuvudtaget har familjen Lundström -som har haft henne i sin ägo sedan hon byggdes 1928- varit mycket duktiga på att spara på alla originaldelarna. Till och med den vid köpet medföljande servisen finns kvar. Om ändå alla båtägare hade varit så.



Under huven sitter numer en Volvo B4b som manövreras från en härlig förarmiljö. Genom åren så har hon naturligtvis haft några olika motorer, men i övrigt är hon i ett förbluffande originalskick. Man slås också av hur väl hon är ihopsnickrad. Att hon är välbyggd parat med det oerhört fina mahognyvirket man valt har gjort att hon knappt uppvisar några som helst av de typiska ålderstecknen på en så gammal dam.



En annan fantastisk sak i sammanhanget är den helt kompletta dokumentationen över henne. T o m brevväxlingen mellan beställaren och CG Pettersson själv är bevarad i sin helhet. Om allt går enligt planen så ger vi ut ett häfte om henne med bilder och text av Björn O Svensson (som alltså också drivit renoveringsprojektet) till sommaren.

Det gamla tjusiga emblemet från KSSS sitter ännu kvar intill hennes namn.

Inom kort drar vi upp henne på slipen och låter henne gå i vinterdvala i vårt skjul.

Det är en sann fröjd för oss här i Saxemara att Pax fått nytt liv och dessutom får förgylla vår brygga under de kommande åren. Kom och beskåda denna härliga klassiker!

torsdag 15 oktober 2015

Astrid 1895

Astrid är en Colin Archer på 18 ton med gaffelrigg. I dagarna seglade vi henne från hemmahamnen i Simrishamn till Hals i Limfjordens mynning. Därifrån skall hon ytterligare ett stycke in i fjorden, till Vildsunds Skibsvaerft, där hon skall renoveras. Men det blir med annan besättning, för vi är hemma igen efter några kalla dygn till havs.

Fock och stor med ett rev. En synnerligen massiv rigg som utan vidare skjuter fram Astrid i 7-8 knop.

En så tung och lovgirig lotsbåt som Astrid är tung att styra. Två timmar vid rorkulten i grov sjö och frisk vind är vad man klarar av. Sedan domnar även den starkaste. Ett stadigt tag i relingen och ett likadant i kulten krävs för att hålla emot när rodret pressar på. Förutan stödet mot relingen så blir man  brutalt bortföst från rorsmansplatsen. Med lite otur så blir man rent av knuffad överbord.

Öresund visar sig från sin vänliga sida.

Alla leveransseglingar jag gjort har haft både behagliga och arbetsamma dygn. Denna resa bjöd på trevlig och lättsam segling från Simris till Helsingborg, som följdes av ett betydligt hårdare dygn därifrån över Kattegatt till Hals.

"Nu väntar tolv timmars mörker" sade jag vid sextiden, "Mycket kan hända mellan nu och då". Tolv timmar senare summerade vi följande:

Storseglet togs ned strax innan mörkret föll och Astrid gjorde dryga sex knop för motor och fock. Vinden och sjön började tilltaga strax därefter och besättningen -undertecknad och kollegan Michael- inledde tvåtimmarsvakter.


Jag kan svårligen tänka mig en gemytligare skans att krypa till kojs i. Visst är hon sliten, Astrid, men charmen är odiskutabel.

Sjöarna började bryta vid åttatiden och spolade över däck och in i sittbrunnen i tämligen regelbundna intervall. Blött och kallt. Strax efter klockan elva inleddes en snabb räcka irriterande händelser:

Vid vaktbytet stannade motorn och gick inte att starta. Misstänkt igensatt bränslefilter då den höga sjön säkerligen vispat upp ansamlad skit i den gamla 300-litesrtanken. Strax efter orsakade en kortslutning i babords lanterna att samtliga navigationsljus slocknade, och inte heller dessa gick att få igång. Således seglade vi osynliga för sjötrafiken resten av natten. Nästa havererade tingest var ficklampan som for i durken och gick sönder. Därmed var det definitivt uteslutet att ge sig på ett filterbyte i det beckmörka maskinrummet. Den kanske mest intressanta motgången som härefter följde var att det i horisonten plötsligt dök upp en hel hoper ljus som enligt sjökortet från 2011 inte borde finnas där. Efter en extra plott i sagda sjökort så konstaterades samma sak: där skulle inte finnas något. Lyngby Radio anropades, underrättades om vår situation och tillfrågades om vad dessa blinkande ljus kunde vara för något. Snart kom svaret -en vidsträckt vindkraftpark mellan Anholt och Grenå som imnvigdes två år efter att vårt sjökort utgivits. Det hela slutade i en rejäl omväg. Den mörka natten blev mycket lång, då den fick genomseglas med endast fock i den grova sjön.

När dagen grytt kunde vi byta filter och återupptaga motorgången. Med kurs på fyren Hals Barre gick sista biten som en dans.


"Frem" och "Bak" anger åt vilket håll veven skall vevas för att få backslaget att driva propellern åt rätt håll.

En BMC Commodore dieselmotor knuffar fram den 18 ton tunga damen via ett vevmanövererat backslag. När hon väl samlat på sig lite levande kraft så plöjer hon sjön bra, och att bromsa upp inför en tilläggning är en manöver som måste påbörjas i god tid. Sakta, sakta är melodin inne bland bryggorna. Ett dylikt skepp är inget man snurrar omkring obehindrat med i en trång hamn.

Här syns skruven som manövreras med den ovan porträtterade veven. En kuriös -och potentiellt katastrofal- detalj i arrangemanget är att det är fullt möjligt att gänga ur stången om man vevar "Frem" för långt. Om detta händer i en hamn... så blir det intressant. Då går båten fullt fram hur mycket du än vevar uppe i sittbrunnen.

Det är dock en mäktig känsla att stå som rorsman på en sådan här tung skuta. Och tyngden ger dessutom ett behagligt flyt för besättningen även nere under däck trots att sjöarna går höga. Visst rullar det som tusans jävlar i sidsjö! Men det går rätt sakta från sida till sida. Och i hamn är hon en riktig padda. Ligger platt som en pannkaka och bjuder lugnt och rejält gemyt i den gamla slitna ruffen.

Hur vet man då om propellern arbetar för back, fram eller står stilla? Rorsman får helt sonika titta ned i maskinrummet. Där finns i durken ett litet hål igenom vilket propelleraxelkopplingens länsar synes. Flänsarna är målade med några vita streck, så man ser åt vilket håll axeln snurrar, eller om den står stilla. På bilden syns det lilla hålet från styrbord.

Gaffelriggen är väl tilltagen, och både bom och gaffelbom är tunga as. Och inte finns det några winchar, så det blir till att ta i ordentligt när allt skall upp i luften. Focken har inga winchar den heller, för den delen, så där får man jävlar i mig lägga tyngd bakom hemskotningarna.

Vy över rorsman, sittbrunn, skaffning och fotografens ben. Ärligt talat så har jag aldrig skådat en mer obekväm rorsmansplats än denna. Trång, utan stöd för ben eller rygg. Farlig och blöt i hög sjö.

Moderna båtar har clamcleats, kraftavlastare, powercleats och tvåväxlade winchar. På gamla skutor som Astrid så får man nöja sig med naglar (se nedan). Tungt, kanske, men oerhört väl fungerande och beprövat, och skönheten i arrangemangen är obestridlig.


Arrangemanget med nagelbänkar och naglar är beprövat och säkert. Törnar och halvslag håller fallen tryggt på plats och klarar mycket höga laster utan att tågvirket går i beknip (=dras åt så de omöjligen kan lossas).


För den som saknar erfarenhet av längre havsöverseglingar kan det berättas att sådana knappt låter sig göras utan autopilot. I alla fall inte med en besättning om färre än tre. När mörkret faller så blir det plötsligt mycket svårare att hålla en rak kurs. I synnerhet om himlen är mulen. Då inga referensobjekt syns på himlen eller i horisonten, så tvingas man styra enbart på kompass eller navigator, och det är inte lätt. Rorsman kan knappast hålla upp tillräcklig koncentration i mer än två timmar, och med en besättning på två personer så blir sömnpassen alldeles för korta. Ett par dygn klarar man, sedan blir man trött och benägenheten att begå misstag ökar.

En instrumentpanel med analoga mätare blir stilig, överskådlig och lätt att avläsa. Rejäla varningslampor är svåra att missa om oljetrycket faller eller liknande.


Gamla maskiner har charm, likaså deras reglage och instrument. I min (förvisso förtjusande) fiskebåt "Dyning av Saxemara" så sitter det en toppmodern fyrcylindrig Vetusdiesel. Instrumenten är lika moderna, och panelen liknar en modern bils. Den är egentligen ganska tråkig att se på. Gamla, analoga mätare är betydligt mer tillfredsställande att vila ögonen på.

Astrid stävar ut för styrbordsvind i Kattegatt.


söndag 27 september 2015

Grabbarna som kan! Sirmione skeppslag.

Sirmione skeppslag i Gislövs läge är en högst levande förening vars medlemmar verkligen tar i och ser till att hålla ordning på båtar och grejer!

 Sirmione har fyllt hundra år, och bilden föreställer det kasserade översta bordvarvet som sparats för framtiden.


KarlA (märkligt namn, jo! Efter båtbyggaren Karl Andersson) är en nybyggd däckare med en i princip ny Skandia tändkula som föreningen byggt. Fantastisk båt!

KarlA igen. Vid en närmare titt så ser man snabbt att hon är mycket välbyggd. Perfekt inpassade bottenstockar och upplängor osv.

Maria, min kära, kollar in båtarna i Gislövs hamn. För att vara en vitryss med mycket svalt intresse för båtar och havet så må jag säga att hon är osedvanligt hygglig mot sin båttokige man och hänger med på de mest insnöade resorna till diverse båthamnar.


onsdag 16 september 2015

Saxemaradagen 2015

På lördag, den 19 sept, öppnar vi portarna för allmänheten och bjuder till Saxemaradag för andra gången sedan vi startade upp verksamheten här på varvet.

Klicka på affischen så blir den förhoppningsvis läslig!

Den hugade kan köpa sillamackor och dricka, eller avnjuta en god fika på bryggan. Om längtan efter havet är stark, så erbjuds båtturer med "Däkan" (båten på affischen) för gaffelsegel och med tändkulemotor. Den som törs får segla eller ro med jaktkanoten "Luen".

I Lilleverkstan står undertecknad och Micke och bordlägger en alldeles ny jaktkanot, och i skrovhallen kan man ta en närgången titt på en nybyggd blekingseka och en dito motorsnipa.

måndag 10 augusti 2015

Sommarbilder från varvet

Sommarvädret har lämnat mycket i övrigt att önska. Men en och annan fin dag har vi ändå haft. När sedan vintern lägger sitt lock över oss så får man suga på dessa karameller för att stå ut.

En vy över Södra Bryggan, tagen från mastkranens svajande topp.

Södra Bryggans norra del, hitsidan på bilden ovan, är reserverad till fasta platser. Likaså västsidan. Södra sidan är i år merendels vigd åt sommargäster. Från och med nästa sommar skall anläggningen vara klar för att på allvar kallas gästhamn!

Så här flott blev samma brygga efter vårens arbete med att bygga igen "hålet" mellan bryggarmarna. Där det förut endast fanns sten och ogräs ståtar vi numer med en riktigt stilig dansbana, med bänkar på ömse sidor.

Mastbryggan (jo, det står en mastkran på densamma) blir även den utökad och reparerad till nästa år. Denna delen av hamnen viger vi helt åt klassiska båtar, och där lägger vi således både egna båtar, muséets båtar, Föreningen Allmogebåtars flytetyg och bryggkunders dito. Således får vi här en muséeartad samling som i sig blir värd ett besök av den intresserade!


Närmast varvsbyggnaden ligger kuttersmyckena uppradade.

I vår lilla butik "Varvsaffären" har vi hittills endast nasat färg, oljor, fernissa och dylikt. Och i sommar har den tjänat som ...dykcenter. Alla våra dykprylar hänger där. Från nästa år blir det dock mer av det hela. Båtprylar, bjäfs och lull-lull för båtnördar utlovas.

Plinga i klockan för betjäning. Affären ligger i det gamla kontoret, in kommar man om man går över "bron" till övervåningen på varvsbyggnadens landsida.

onsdag 29 juli 2015

Tjugofemte juli? Jo, det var en kväll det!

Ursäkta nu detta föga båtrelaterade inlägg. Men vi gör ju nu lite annat på varvet också. T ex shower då och då.

Lördagen den 25 juli bjöds det på musik, humor och allsång på varvet. Och även sådant som sillamackor och allmänt götte. Bara för att sprida en smula avundsjuka bland de som missade lördagens show så kan jag icke låta bli att slänga upp en hoper idolbilder på några av de inblandade.

Undertecknad, Niklas Nyström, varvschef.

Michael Okmark, som visserligen satt hemma just denna kväll och led sig igenom någon form av sjukdom, men som ändå alltid är en närvarande och självklar del av varvet.

Ljungman Emil Karlsson som varit anställd hos oss sedan i februari. Heroisk insats vid biljettkassan! Bra påg den!

Maria Mihal, förste varvsdam och min fru. Utan henne bleve det minsann inget alls!

Per Valrossen. Mångårig seglarkollega och ovärderlig vän som just denna kväll -med oerhörd finess- under sång och munterhet slängde ihop sillamackor på stekbordet.

Nettan, pärlmånglerskan från Ballingslöv, som ställer upp i vått och torrt, och denna kväll tog betalt av matgästerna med tusen varma leenden.

Anders Carlsson, den älskvärde vännen och sanslöst begåvade pianisten varförutan inte en enda show skulle bli av här på varvet.

Johan Rünow, min gamle kollega, som till min oförställda glädje kom hit till oss och bjöd på sin (i vanlig ordning) fullständigt kompromisslösa humorstil.

Det var sedan en attans massa flera inblandade. Och om någon av dessa händelsevis skulle råka läsa detta inlägg, kolla på de fina bilderna och känna att de också var delaktiga så... Kom! Ställ era anletsdrag till förfogande framför undertecknad Niklas Nyströms kamera, och ert porträtt skall snart lysa lika klart som de ovan publicerade.