torsdag 4 februari 2010

Kölsträckning

Efter tre veckors hederligt arbete är äntligen resningen, d v s köl och stävar, klar. De två laskarna som befinner sig ovan vattenlinjen är limmade med aerolite, och den under vl, haklasken som förbinder köl och förstäv, är limmad med West Systems epoxi.

Aerolitelimmet är ett karbamidlim som uppfanns under andra världskriget. Karbamidlimmer är fukttåliga, men inte vattenfasta och bör inte användas i belastade fogar under vatten. Dock skall betänkas att många båtar har 50 år gamla nåtlimningar i Aerolite som håller än. Nyckeln till detta är gott underhåll och att med impregnering och täta färg- och lackskikt förhindra fuktinträngning i fogarna. Grisslans mast är limmad med Aerolite 1950 och håller än, trots perioder av kraftigt eftersatt underhåll. Aerolitlimmets fördelar är att det (liksom epoxi) går att förtjocka och således fyller ut hålrum i fogarna, samt att det är lättare att hantera än epoxi. Härdaren (myrsyra) stryks på ena sidan av fogen, och basen på den andra. Limmet köps som pulver och blandas ut med vatten. Helt luktfritt.

Båtbyggarkollegan Johan Nilsson i färd med att fästa fjädern på kölen. Lägg gärna märke till helskägget och toppluvan.

Det kan diskuteras huruvida man överhuvudtaget bör limma under vattenlinjen, och troligt är att inte ens mirakelmedlet epoxi håller för evigt. Särskilt inte om det används på är ek som är erkänt svårt att limma. Eken har två nackdelar. Dels är den hård, och limmet penetrerar inte ytan tillräckligt bra. Dels bildas en hel uppsjö olika oxider på en nysågad ekyta, och dessa påverkar epoxin negativt. Dessa problem kan i viss mån avhjälpas genom att rugga upp ytan med rasp eller sandpapper, samt att tvätta ytorna noggrannt med aceton strax innan limningen. West Systems (den kanske mest kända tillverkaren av epoxiprodukter) föreslår själva att limning i ek alltid skall kompletteras med mekaniska förband, såsom skruv eller bult. Vår lask är så idiotsäker som den kan bli. Dels är den försedd med hak (därav namnet haklask) som ger fogen inte mindre än tio ytor (som skall passa perfekt - ett jävla jobb). Dels är den förstärkt med "fjäder" d v s ifrästa, längsgående spår med tappar. Efter limningen är den också bultad med två 10 mm genomgående bultar. Starkt var ordet, sa Bull!

Spunningen, alltså det spår som bordändarna skruvas i, kan göras med stämjärn eller fräs. Fräsens fördel är att spunningslinjen blir mycket jämnare och snyggare, men nackdelen är att man måste göra styrmallar för att få till det. Detta tar sannolikt betydligt längre tid än huggning, men är värt besväret i slutändan (som synes på bilden, skryt, skryt, skryt) Är spunningslinjen ojämn, ser båten ovillkorligen slarvig ut.

Borrning av långa hål förtjänar ett par rader. Hål för resningsbultar och propelleraxel måste få rätt vinkel, och borret skall komma ut där man önskar. Det går sällan att få upp grejerna i pelarborrmaskinen eller långhålsborret på kombimaskinen. En av fler lösningar är att tillverka jiggar. En rejäl  träklots med samma tjocklek som kölen eller stäven förses med ett hål som borras i pelarborrmaskin. Klotsen sätts sedan över det önskade hålet och sätts fast med tvingar och brädor på ömse sidor. Hålet i klotsen styr alltså borret i önskad riktning. Borrningen görs sedan i sakta mak, och man måste se till att hela tiden tömma hålet på spån. Börjar spånet kila fast borret kan det börja "vandra" och sedan komma ut var tusan som helst.

Resningen, eller "reset" som blekingarna säger, är sammanfogad och linoljad. Ovanpå kölen ligger fjädern, en 30 mm planka, som sambordet skruvas i. Endast spunning förslår inte här då bordet kommer in med stor vinkel på mitten av båten. På golvet står de sju mallarna, vilkas form man tager ut ur spantrutan på linjeritningen. Det finns verkligen en poäng i att spara mallarna, eftersom det tar sin tid att göra dem.

När resningens delar fogas ihop fixeras den på en bädd och placeras i våg och lod. Det är viktigt att den verkligen fixeras stabilt med rejäla reglar. Den skall tåla en hel del huggande, slag och bändning utan att hamna ur läge. Dessutom skall man ha i åtanke att ek är ett knepigt träslag som gärna slår sig och blir skevt då fukten går ur den. Detta går i viss mån att motverka genom att tvinga fast delarna.

2 kommentarer:

Peter Szamer sa...

Vid limning med epoxi kanske man skall grunda med Lignu, som tränger längre in än epoxi, i halvblött läge kanske Lignun drar med sig epoxin in lite längre, vad tror du?

Niklas Nyström sa...

Det kan vara helt riktigt. Även utan Lignu gör man ju så, låter oförtjockad epoxi tränga in och går på med den förtjockade innan den oförtjockade hunnit härda helt. Vore jag du så skulle jag testa på en provbit!