Stiliga inredningsdetaljer på 70-talsklassiker!

Den gamla nummerskylten sitter numer synligt på den nya luckan till "handskfacket" t v om förarplatsen. Innan så satt den under ratten.

Lite då och då så har det byggts inredning i Albin 25:an Klara, som stått så fridfullt under sin Noa-ställning under ett par år. Nu har hon fått renoverad och till stora delar utbytt inredning, nya durkar, en motorrenovering, ny toa, nytt kök mm mm. I dagarna levereras även det nya xl-kapellet med nya bågar och allt, och den nya elektroniken ligger i sina boxar och inväntar installation till sjösättningen. Nytt förarsäte står också och väntar på montering, men innan detta kan göras så måste en ny ställning svetsas. Den gamla blev -mot all förmodan- stulen. Jag menar: vem fan snor en gammal förarsoffa från en Albin 25:a!? Det gamla gasolkylskåpet försvann i samma veva, och likaså kapell, oljetrycksmätare (why?) och kompass. En fönsterruta gick åt också, medelst stenkastning.

Nåväl, och så med det! Här följer i alla fall en hoper bilder på delar av inredningen som den ser ut idag. Allt du ser på bilderna kan naturligtvis anpassas och beställas till din egen båt. Oftast räcker det med noggrann måttagning för att få t ex en ny lucka eller ett grabbräcke tillverkat.

Efter att kapellet blivit stulet så stod båten otäckt minst en hel vinter. Detta resulterade såklart i att samtliga snickerier i sittbrunnen och i doghouset gick åt skogen. Här syns den nya ruffdörren samt fälluckan ovanför.

Till denna klassiska 70-talsbåt i bästa funkisstil har vi använt oss nästan uteslutande av plywood. Samma princip gäller såklart i alla moderna båtinredningar: plywood till stora ytor och massivt trä till lister, foder och detaljer. I klassiska träbåtar så föredrar vi att utesluta plywooden och köra uteslutande på trä.

Även dörren till akterruffen fick göras ny. Denna, liksom ruffdörren, är försedd utvändigt med en gallerventil och invändigt med en motsvarande rosettventil. Akterdörren är dessutom gjord i två halvor där den övre kan öppnas separat.

En mycket lätt och stark dörr eller rufflucka får man då man bygger den av 3-4 mm mahognyplywood som limmas på ramträ och inre förstärkningar av abachi, som är ett mycket lätt träslag med mahognylik struktur. Det är mycket ljust, men svarar mycket bra på betsning.

Så ser ruffdörren och luckan ut i öppet skick. Och här syns också de nya durkarna med sin stiliga blåa nålfiltsmatta.

I denna Albin 25:a så har jag experimenterat lite med olika lacker. Utvändigt, på grabbräcken mm, så ligger min gamla hederliga Schooner. Inne i ruffen så är all inredning struken med Sikkens inredningslack. De nya luckorna och dörrarna är strukna med Internationals Goldspar Satin, och den lilla modulen i doghousets babordssida är belagd med Biltemas inredningslack.

Den vita plasten i en plastbalja som Albin 25:an är varken snygg eller praktisk, eftersom den tenderar att blända rorsman i soligt väder. Ett sätt att komma undan detta är att, som här, lägga teak på kartbordet. Detta är 6 mm teak limmad och nåtad på 4 mm furuplywood. Luckan till handskfacket är gjord i betsad och lackad mahognyplywood.

Sikkens och Biltemas lacker är mycket likvärdiga. De är mycket snabbtorkande, otroligt lätta att stryka jämna och ger ett mycket matt resultat. Internationals Goldspar är dock betydligt snyggare, eftersom den ger aningen mer glans och ett betydligt mer tilltalande "djup". Men smakar det så kostar det. Aningen dyrare mätt i ängar, men mycket svårare att stryka jämn. Jag vågar påstå att det krävs en hel del erfarenhet av fernissning för att göra denna lack rättvisa. Den är lika känslig för noppor och penselspår som en vanlig högblank oljefernissa, men är värre ändå eftersom torktiden är kort som tusan, och det är i princip omöjligt att "gå tillbaka" och fixa till om man upptäcker någon ojämnhet eller kal fläck. Man måste helt enkelt lyckas på första försöket!

Denna lucka till stuvfacket i babords kistbänk är också gjort av teak på plywood. Visserligen kommer dessa oftast att vara täckta av sittdynorna, men det är allt bra trevligt att hitta fina detaljer även när man lyfter lite på luckor och säten! I original låg här enklaste sortens plywoodlock.

Teakribb i tjockleken 6 mm kan med lätthet limmas mot ett underlag av plywood, och ger riktigt snygga "moduler" som sedan kan limmas mot underlaget, t ex sittbänkar eller durkar. Ett alternativ är att limma något tjockare ribb med epoxi på en glasfiberväv. Detta är utmärkt om "modulen" skall limmas där den kommer att utsättas för fukt.

Detta blir dyrare än, men är ofta att föredra framför, ribb som skruvas direkt i plasten. Skruvarna kan orsaka läckor, och med tiden så trycks de förhatliga pluggen upp och blottar skruvarna. Dessutom ser det snyggt ut, utan skruv och plugg!

De tidigare urtrista plywooddurkarna är här utbytta mot riktigt rejäla nya av 20 mm plywood och 6 mm teak. Dessa står mycket snyggt mot den lackade mahognyn i dessa på bilden likaledes nybyggda kojfronter. De är gjorda i 10 mm mahognyplywood och är försedda med rundade ramar i lamellimmad teak. Mer om hur sådana tillverkas i äldre inlägg.

I denna Albin 25:a har jag till durkmaterial valt nålfiltmatta på plywood i sittbrunn och doghouse, och teak (också på ply) i ruffen. Anledningen är, att sittbrunnens durkar sannolikt kommer att få utstå mer slitage, väta och smuts. Där passar nålfilten bra, då den torkar snabbt och tål rejäla tag med dammsugare och borste. Den är dessutom ljuddämpande och skön att gå på, och när den tjänat ut så river man bort den och ersätter den med ny. Teakdurkarna i ruffen utsätts minimalt för väta, och kommer sannolikt att hålla sig bruna och fina under lång tid. Dessutom ger de en lyxig och ombonad känsla, och är riktigt sköna att gå barfota på.

Det nya spritköket tittar fram genom den med teaklist försedda gluggen. Samtliga öppningar var tidigare försedda med riktigt fula, guldfärgade, plastlister. Med rejäla teaklister så får inredningen ett rejälare, lyxigare och varmare uttryck.

Andra durkmaterial att välja på är framför allt fanerad "randig" plywood, och dess motsvarighet av plastlaminat. Den förstnämnda är snygg, men ganska dyr i förhållande till livslängd. Den måste ovillkorligen lackas eller strykas med epoxi för att inte delaminera. Dessutom är den lite känslig för repor och stötar. Plastlaminatet eliminerar dessa nackdelar, men det syns också på priset. Enda verkliga nackdelen med en sådan durk är att den blir skållhet i solsken. Den passar därför mindre bra i sittbrunnar där nakna barnfötter nybadade annars kommer att dansa polka... Inne fungerar den däremot mycket bra!

Även här nere vid skrovet/golvet så är köksfronten försedd med teaklister. I öppningen till höger skall de nya fotpumparna för färsk- och sjövatten monteras.

I bilden ovanför syns något som blir allt mer ovanligt i nyare båtar: kal skrovplast. I gamla häckar som denna är det dock mycket vanligt, åtminstone i tak och, som här, mellan durkar och inredning. Jag föredrar att låta det vara som det är, och bara måla om då ytan blivit gammal och trött.

Även större öppningar blir snyggare då de förses med teaklist. Här till klädskåpet, vars gamla plywood var så pass bra att den endast behövde en mattslipning, en betsning och ett par lager fernissa. Hela ruffens inredning är struken med ett par lager Sikkens matta inredningslack.

Väggar (skrovsidor) bör dock förses med någon form av beklädnad. Här har det lösts enkelt (nåja...) med skrovmattor av skumplast som limmas med vattenburet lim rätt på den nakna plasten. Detta arrangemang fungerar perfekt till detta, då det blir både snyggt och varmt. Att fortsätta med samma i aktern är dock inte snyggt. Tidigare satt här en tämligen urtrist plywoodskiva med perforerad vinyl pålimmad. Här har vi istället valt att göra en klassisk "garnering". Jo, det kallas faktiskt så. Garneringen är traditionellt namn på de brädor eller ribb som fästs på träbåtarnas och -skutornas spant. På bilden nedan syns garnering av 7 mm lackade björkribb som för utseendets skull också getts en 45-graders kantfräsning. Vid övergången mot skrovsidorna så har här skruvats en betsad och lackad list av riktigt flammig mahogny.

Klaras akterruff får en riktig skön semesterfeeling med denna panel, "garnering" på akterspegelns insida. Hela arrangemanget är tänkt att belysas med en LED-ljusramp under akterdäck. Ett härligt utrymme för barn eller gäster! De bägge stickkojerna i Albin 25:ans akterruff är tillräckligt långa för två normalväxta vuxna. När de inte bebos, så är de utmärkta stuvutrymmen.

Håll grejerna vassa!

En härligt mörk bild av en klassisk slipsten i mitt nya varv, Saxemara. Stenen kyls av droppande vatten från en gammal bränsletank. Vattnet samlas sedan i en hink på golvet.

Det kan inte nog tjatas om nyttan av vassa verktyg. Slöa grejer ger dåligt resultat och irritation, och ökar dessutom risken för att slinta och skära sig.

Många äro de hobbysnickare som gjort sin första bekantskap med hyveln då de hittat morfars gamla rostiga Stanley nr 3. Då de försökt använda denna ovassa tingest, så har de fullständigt massakrerat träytan och av detta dragit slutsatsen att handhyvlar är rena smörjan. Sedan går de och köper sig en elhyvel. Sagda rostiga verktyg hade dock på nolltid kunnat bli rena drömmen. Ett sandpapper för rosten och en ordentlig slipning är allt som krävs. Och, som vi skall se, så är slipningen inte alls så komplicerad som många tycks tro. Båtsnickarens/renoverarens arsenal av eggverktyg består mest av hyvlar och stämjärn med raka eggar. Och för att få till dessa så finns det suveräna hjälpmedel både till det enkla brynet och till den dyrare våtslipmaskinen.

Brynstenar finns i alla prisklasser, från den enklaste standardstenen till riktigt dyrbara japanska vattenstenar med högt grit-tal. Grit anger stenens kornstorlek, och ju högre tal dess finkornigare bryne. Att på ett sådant för hand försöka få till en rak egg med rätt eggvinkel är inte lätt, och därför finns det så kallade slipguider (honing guides på engelska). I dessa genialiskt enkla uppfinningar spänner man fast stålet på så sätt att den önskade eggvinkeln ges av avståndet från jigg till sten (se bild). Sedan rullar man den med sitt hjul fram och åter längs brynet tills man uppnår skärpa. Dessa jiggar är förvånansvärt effektiva!

 "Honing guide" i aktion. Perfekt för hobbysnickaren och när man jobbar borta ifrån verkstan och slipmaskinen.

Vilken eggvinkel ("spetsighet") man skall ge respektive verktyg finns att läsa i tabeller på nätet. Men enkelt uttryckt så kan man säga att verktyf som används med stor kraft, som t ex lockbettlar som skall tåla tunga slag, behöver större eggvinkel än ett stöthyvelstål. Principen är naturligtvis att en egg blir vassare ju spetsigare den är. Men å andra sidan blir den ju då också känsligare och därmed fortare slö, så vinkeln får alltid bli en kompromiss mellan skärpa och hållbarhet.

Om man besitter en stor samling eggverktyg som man använder frekvent, så är våtslipmaskinen att föredra framför det enkla brynet. Det går betydligt snabbare att slipa och bryna på en sådan och det är lättare att få perfekt resultat.

Svenska Tormek är kung bland dessa slipsystem. Två modeller finns; T3 för hobbybruk och T7 för proffs. Eller nja... Bägge ger lika bra resultat. Den sistnämnda kan dock ges namnet "proffsmaskin" för det att den, till skillnad från T3:an, tål att köras längre än 30 minuter utan paus. Alltså: om du är proffsslipare som står hela dagar i sträck och slipar så är det den dyra T7:an som gäller. För alla andra -yrkesfolk som amatörer- så duger lillebror T3 gott.

Principen är enkel. Maskinen har en roterande sten som står i ett bad av kylvatten. Denna stens grovlek konfigureras med en så kallad "stenjusterare", som är en brynsten med en grov och en fin sida. Den grova sidan hålls längs den roterande slipstenen innan man grovslipar ett stål. När grundslipningen är klar så använder man på samma sätt stenjusterarens finkorniga sida för att göra slipstenen redo för första bryning. Denna bryning avlägsnar de grövsta "slipfårorna" som grundslipningen ger.

Maskinen har också en roterande brynskiva av läder. Denna smörjs med slippasta eller autosol innan man bryner bort råegg och små slipfåror. Att bryna eggen ger den längre livslängd, och om ett verktyg bara måttligt tappat sin skärpa så hoppar man över slipningen och nöjer sig med en bryning.

Till våtslipmaskinen har man en motsvarighet till brynets slipguide i form av en så kallad "square edge jig" eller "jig för raka eggar". Det är ett fäste i vilket man fäster stålet vinkelrätt, och på ett sådant avstånd från stenen att man får rätt eggvinkel. För att det skall bli exakt så använder man en vinkelmätare, på vilkens ena ratt man ställer in önskad eggvinkel och på vars andra man ställer in slipstenens diameter.

Maskinen har ett universalstöd (fäste för jiggar mm) som kan placeras för antingen slipning mot eller med eggen. Vilket man väljer är faktiskt lite av en smaksak, men man kan konstatera att slipning mot eggen ger större kraft och därmed kortare tid för grundslipning. Bryning på läderskivan kan dock bara göras med eggen. Att bryna mot, skulle bara resultera i en sönderskuren brynskiva.

Här syns principen för vinkelmätaren: vänster vred ställs in på stenens diameter, och det högra på önskad eggvinkel. Sedan hålls den enligt bilden, och när stålets (i detta fall stämjärnets) ovansida ligger jäms med vinkelmätarens högra vreds platta yta så är det bara att köra!

Själva slipstenen blir, hur noggrann man än är, till slut sned eller konkav. För att göra den vinkelrät igen så behöver man då "stensvarven", som är en liten diamantspets som fästs på universalstödet och svarvar bort ojämnheterna. Utan detta enkla tillbehör så blir stenen snabbt värdelös eftersom den då ej längre kan producera de raka eggar som behövs i hyvlar och stämjärn.

Nåväl! Väljer man att satsa på en dyr våtslipmaskin så får man större möjligheter att slipa olika sorters eggar, eftersom det finns en hel uppsjö av mer eller mindre avancerade jiggar. T ex yxjigg, skölpjigg, långknivsjigg och jigg för små verktyg. För mig som har massor av eggverktyg så är den en självklarhet. Men jag rekommenderar den även för den måttlige användaren med några extra riksdaler på fickan. Vassa verktyg ger fröjd i arbetet, och med en våtslipmaskin så är rakbladsskärpa fixad på under fem minuter!

Nya grejer!

Inom kort kommer båtsnickeriet att få en helt egen webbsida, så att de klassiska Grisslaninläggen kan få vara ifred för säljgrejer. Grisslanbloggen blir alltså kvar i sin gamla hederliga stil och form, och kommer att länkas från firmans sida. Det blir även som tidigare en blandning av inlägg som beskriver dels hobbyprojekt, dels arbetsgången på beställningsjobb. Emellertid blir det framgent sannolikt mest av det sistnämnda eftersom det mesta av min och Mickes tid kommer att gå åt till seriösa jobb på Saxemara. Detta kommer säkerligen att gagna den nyfikna läsaren, då det alltså blir tal om att beskriva mer komplicerade träbåtsjobb ingående och förhoppningsvis begripligt för den intresserade träbåtshobbysnickaren!

För den som ännu inte har uppmärksammat det, så har jag under ett par år skrivit (bl a) om diverse moment i träbåtsbyggeriet/renoverandet i tidningen Klassiska Båtar som utkommer varannan månad. I dessa så återfinns just sådant som sedan länge har avhandlats här på Grisslanbloggen men med stiligare bilder och med betydligt mer djuplodande och ingående texter. Dessutom med redaktören Anders Vaerneus alltid stilsäkra grafiska utformning.

Noggranna instruktioner för det ena och det andra, signerade undertecknad, finns alltså att läsa i den eminenta träbåtsblaskan Klassiska Båtar

Ett sista ord är alltså att den som behöver få en båt renoverad eller en motor servad o s v, är välkommen att maila intresse därav till niklas@nystroems.se. Dessa jobb kommer alltså (se inlägget nedan) att utföras på anrika Saxemara Båtvarv i Blekinge i rymliga lokaler med ett idylliskt och naturnära läge. Bare kom!

Saxemara Båtvarv

Till våren blir det ändring på Grisslan och Båtsnickeriet. Det blev nämligen i dagarna klart att jag tar över som ny entreprenör på Saxemara Båtvarv. Jodå!

Alltså: den som i framtiden vill hälsa på undertecknad får därmed ta sin båt, segla mot Ronneby och lägga till i Saxemara. Gör det!

Rekommenderas!

Och så inför vinterns och vårens renoveringssäsong så tänkte jag komma med tvenne rekommendationer som väsentligen förgyller och förenklar tillvaron i verkstan. Först ut en pryl som garanterat ger även den buttraste ett brett flin i plytet: Tormekslipen.

Tormek med jiggar och vinkelmätare. Som brynpasta duger Autosol utmärkt. Glöm aldrig bort att ta bort vattenbehållaren från stenen efter användning. Om den får stå, så blir stenen oval.

För att mest ut av denna svenska klassiker så bör man ge den en fast och lätt åtkomlig plats. Om man däremot behöver plocka fram den ur ett skåp, hämta vatten till stenen och sedan torka av den, städa undan på bänken och ställa tillbaka den i skåpet... ja, då är det sannolikt så att man hellre fortsätter att harva med sin slöa hyvel.

Som grabb fick man andäktigt se på när gubbarna stod och trollade med gamla skeva brynstenar, och på ett obegripligt sätt fick sina verktyg sylvassa. Det förnämliga med Tormekslipen är att dess jiggar gör att även en komplett idiot kan få ett stämjärn eller en hyvel vass. Om sedan sagda idiot kan använda det vassa verktyget ifråga återstår att se, men det är inte poängen. Poängen är att man på nolltid kan få verktyget så vasst att arbetet blir en sann fröjd!

Det finns två sorter, en dyr och en mindre dyr. Modellen T7 har metallchassi, större sten och klarar längre kontinuerlig drift. T3 är av plast, allmänt fjuttigare och måste pausa var 30:e minut (vem fan står och nöter mer än en halvtimme?). Skillnaderna är dock försumbara även för en avancerad slipare, och jag är helnöjd ägare av den sistnämnda.

Om priset på en Tormek avskräcker så finns det billigare varianter, t ex Scheppach. Jag vågar dock påstå att man -som oftast när det gäller verktyg- får vad man betalar för.

Min nya kärlek: en Fiac kompressor. Kan driva det mesta.

Nästa rekommendation är av den tristare sorten. En av de tråkigaste, men nyttigaste, maskinerna är helt klart kompressorn. Vanligen köper man (eftersom den är en så förfärligt tråkig grej) billigast tänkbara. Det gjorde i alla fall jag. Men sedan jag fått en industrikvalitetskompressor av en kamrat, så begriper jag mer än väl varför man bör satsa på dyrare grejer.

Den är tyst, har hjul som faktiskt rullar (det gör sällan hjul på kompressorer), laddar upp tanken till 10 bar på nolltid och har ett reglage för trycket som inte kräver en hulk för att manövrera.

I min trädoftande verkstad är trycksluftsverktyg relativt sällsynta. Jag har helt enkelt inte särskilt många muttrar att dra. Däremot så nåtas det en hel del. Och detta arbete är oerhört trist och en mördare för armar och handleder om man kör med handjagare. Med en tryckluftsdriven spruta, däremot, blir jobbet en baggis. I övrigt så är tryckluft oslagbart när det gäller att hålla undan damm och sågspån.

Bäst hittills är Bachos trykluftsspruta. Bra packning och låg vikt. Om man har tänkt lägga ett helt nytt däck eller nåta om, så är det alla gånger värt att lägga trehundra spänn på en sådan. Har man ingen kompressor så får man låna. Mycket tidsbesparande, mycket bättre för armar och leder.

Drivlina till Katla

När andan faller på, och tiden tillåter det, så får min lilla snipa lite nya grejer. Och allra sist en ny bottenstock. Därmed sitter hylsa och smörjkopp på plats och motorn är redo för montage. Alltså återstår sedan bara någon dryg veckas snickerijobb med inredning och liknande. Sedan är hon tammejfan klar!

Bara att skjuta in axeln och dra fast hela rasket. Lägg märke till den runda ekbiten bakom smörjkoppen. Den kompenserar för axelns lutning gentemot bottenstocken som står vertikalt. Detta arrangemang är betydligt enklare än att fälla in fästet i bottenstocken.

Teak!

Behöver du något måttbeställt av teak -vad som helst- så tveka inte att maila eller ringa. Undertecknad och kollegan Okmark tillverkar precis vad du vill.

Grabbräcken, durkar, luckor, bordsskivor, ventilgaller, ramar... you name it och vi gör det.

En specialitet vi har är lamellimmade och frästa ramar till runda båtfönster, stuvfack och liknande.

Om den fantastiska plasten och om vårdkrävande trädetaljer

Förr i tiden, då plasten var ny, så hade man ingen aning om hur bra den faktiskt är. Man hade dessutom dålig koll på dess möjligheter. Plastbåtar kan, som vi nu vet, ges helt sagolika former. Med plast kan man, kort uttryckt, göra grejer som man inte kan göra med trä. Men det visste man inte förr.

Här är ett exempel på riktigt gammeldags plastbåtsbyggeri. Ett klinkbyggt plastskrov som förses med konstruktionsdetaljer som helt och hållet kommer från träbåten: essing, avbärare, stävkraft och knän. Här renoverade och delvis utbytta. Lägg också märke till den pensionärsvänliga nya stegplattan!

Tag några populära tidiga plastbåtar som exempel: Albin Vega och Albin 25. Bägge dessa konstruerades av Per Brohäll. De är bägge två fula som stryk. De är dessutom byggda precis som gamla träbåtar. Skrov, däck och en överbyggnad med doghouse.

I våra dagar har designen vidareutvecklats, och moderna båtar ges ett mer samlat utseende. Om man sedan tycker det är snyggt eller fult, det kvittar. Men moderna designers har onekligen avlägsnat sig ifrån linjer och utseenden som i mångt och mycket grundade sig i det gamla byggmaterialets, träets, begränsningar.

Ytterligare nya trädetaljer på denna arkaiska skapelse: ny akterspegel av tjock furu i bakgrunden. I förgrunden en knape i ek som bultats i essing av mahogny.

Vi som älskar träets begränsningar... eller nja... fel uttryckt. Vi som älskar de linjer som träet snarare främjar, är ofta svaga för trädetaljer även på plastbåtar. En modern plastsegelbåt som förses med lite trädetaljer på rätt ställen ter sig i våra ögon genast mycket vackrare och mer inbjudande än den som -även om båten är densamma- är helt i plast.

Vi träbåtsägare är högst medvetna om våra båtars ständiga behov av omvårdnad. Så är sällan fallet med plastbåtsägaren, och därför ser man ofta teakdäck, relingslister i mahogny eller rorkultar av ask i ett bedrövligt skick. En plastbåt med träöverbyggnad blir snabbt ett vrak om den inte fernissas ordentligt. Att byta ut en sönderruttnad ruff är dyrt som tusan, och få klarar ut att göra det själva.

Jag skulle ändå vilja uppmuntra till köp av renoveringsobjekt med plastskrov och träöverbyggnad! Plastskrovet är ju oftast utan behov av särskilda reparationer, och när man väl snitsat till överbygget så står man där med en riktig pärla. Det är ibland svårt att se om det rör sig om en träbåt eller en plastbåt med träruff. Jag drar mig till minnes följande episod:

Det enda som skvallrar om att detta inte är en riktig träbåt: eftersom akterspegeln av furu är limmad/bultad mot en akterspegel av plast, så behövs inga knän.

Vid ett tillfälle då jag seglade med min vitmålade folkbåt Grisslan så mötte jag en karl på en brygga. Han slängde ett öga på båten och sa att han tyckte att överbyggnaden i trä var riktigt skaplig, och att det var synd att resten av båten var av plast. "Annars hade den varit riktigt snygg". Jag upplyste honom om att skrovet inte är av plast utan av vitmålad furu.

Träramar

Ett attans pusslande och pysslande. Så kan man beskriva tillverkningen av rundade träramar till fönster, kojfronter eller liknande. En snabb koll i inredningsbibeln "Boat interior construction" ger inte mer information än att de finns att köpa samt att: "Making them yourself is not impossible, but very difficult". Nåja! Så förbannat svårt är det inte! Men det tar löjligt mycket tid, och man måste vara mycket noggrann.

Och visst tusan är det värt besväret. Sjukt snygga ramar av teak står vackert mot betsad mahognyfanér. Hela rasket kommer snart att pryda min Albin 25:as ruff.

Det går eventuellt att fräsa dem ur en massiv bräda. Men det skulle sannolikt inte bli särskilt hållbart, och risken för sprickor är stor.

Efter att ha prövat diverse metoder konstaterar jag att "pusselvarianten" är den bästa. Enkelt uttryckt gör man en fyrkantig ram av minst tre lager lameller. Dessa lameller läggs i hörnen om lott. Ju fler lameller, dess hållbarare. Men jag tippar att tre är alldeles tillräckligt, särskilt eftersom de när de är klara limmas mot ett fast underlag.

När de sedan skall sågas ut så görs detta bäst med en sticksåg invändigt och med bandsåg utvändigt. Slutgiltig form ges invändigt med vertikalslip och utvändigt med tallriksslip. Till fräsningen måste man nästan ha ett fräsbord. Förutan ett dylikt så fastnar man sannolikt i ett evinnerligt byggande av jiggar och stöd av olika slag. Till själva profilen behövs ett avrundningsstål och ett falsstål.

Här syns principen för hörnen. Lamellerna läggs alltså om lott. Hela rasket limmas i ett svep. Detta kan kanske låta svårt, men är lättare än man tror. Det hela blir urstarkt, och tål en hel del misshandel i samband med fräsningen av profilen.

Vattenlinje

Vattenlinjen kan styra utseendet på en båt. Nu menar jag inte konstruktionsvattenlinjen, eller den riktiga vattenlinjen, utan den ditmålade. En linje som läggs exakt i konstruktionsvattenlinjen, och alltså ligger precis i vattenytan då båten ligger rakt och är utan last, gör att båten kan se överlastad eller allmänt tung ut. Det omvända, alltså att linjen dras upp långt över vattenytan, kan ha rakt motsatt effekt. Det kan ge intryck av att båten flyter som en kork eller en tunna.

Grisslan förifrån strax norr om Harstena. Föregående ägare drog upp vattenlinjen ganska långt. Först till min förtret. Senare har jag omvärderat detta märkliga drag.

I just folkbåtens fall tycker jag att det ser ganska bra ut att dra upp linjen någon decimeter från vattenytan. Den får du ett något smäckrare, snabbare, utseende, särskilt sett från sidan. En ytterligare förbättring skulle kunna göras genom att dra linjen något högre i aktern än i fören. Alltså "sluttande framåt". Varför? Jo, därför att besättningens tyngd i sittbrunnen gör att stäven reser sig något.

Här syns tydligt hur besättningen tynger ned aktern. Trots att Micke och Maria tillhör de spensligare medborgarna.

Drager mig i förbifarten till minnes hur en mansperson i min hembyggd tänkte revolutionera metoderna för att få till en snygg vattenlinje. Han lade båten i sjön, hängde sig över relingen och drog ett tuschstreck längs vattenlinjen. Behöver jag säga att den blev bågformig? Karlen som gjorde sagda blunder vill under inga som helst omständigheter bli påmind om sitt verk.

Hur gör man då? Jo. För använde man två träbockar, en planka och en rulle tejp. Ett annat beprövat knep är att lägga i båten och låta en skitrand sakta bildas. Nu ställer man båten i våg, inväntar skymningen och tager fram sin laser.