Lite då och då så har det byggts inredning i Albin 25:an Klara, som stått så fridfullt under sin Noa-ställning under ett par år. Nu har hon fått renoverad och till stora delar utbytt inredning, nya durkar, en motorrenovering, ny toa, nytt kök mm mm. I dagarna levereras även det nya xl-kapellet med nya bågar och allt, och den nya elektroniken ligger i sina boxar och inväntar installation till sjösättningen. Nytt förarsäte står också och väntar på montering, men innan detta kan göras så måste en ny ställning svetsas. Den gamla blev -mot all förmodan- stulen. Jag menar: vem fan snor en gammal förarsoffa från en Albin 25:a!? Det gamla gasolkylskåpet försvann i samma veva, och likaså kapell, oljetrycksmätare (why?) och kompass. En fönsterruta gick åt också, medelst stenkastning.
Nåväl, och så med det! Här följer i alla fall en hoper bilder på delar av inredningen som den ser ut idag. Allt du ser på bilderna kan naturligtvis anpassas och beställas till din egen båt. Oftast räcker det med noggrann måttagning för att få t ex en ny lucka eller ett grabbräcke tillverkat.
Till denna klassiska 70-talsbåt i bästa funkisstil har vi använt oss nästan uteslutande av plywood. Samma princip gäller såklart i alla moderna båtinredningar: plywood till stora ytor och massivt trä till lister, foder och detaljer. I klassiska träbåtar så föredrar vi att utesluta plywooden och köra uteslutande på trä.
En mycket lätt och stark dörr eller rufflucka får man då man bygger den av 3-4 mm mahognyplywood som limmas på ramträ och inre förstärkningar av abachi, som är ett mycket lätt träslag med mahognylik struktur. Det är mycket ljust, men svarar mycket bra på betsning.
Så ser ruffdörren och luckan ut i öppet skick. Och här syns också de nya durkarna med sin stiliga blåa nålfiltsmatta.
I denna Albin 25:a så har jag experimenterat lite med olika lacker. Utvändigt, på grabbräcken mm, så ligger min gamla hederliga Schooner. Inne i ruffen så är all inredning struken med Sikkens inredningslack. De nya luckorna och dörrarna är strukna med Internationals Goldspar Satin, och den lilla modulen i doghousets babordssida är belagd med Biltemas inredningslack.
Sikkens och Biltemas lacker är mycket likvärdiga. De är mycket snabbtorkande, otroligt lätta att stryka jämna och ger ett mycket matt resultat. Internationals Goldspar är dock betydligt snyggare, eftersom den ger aningen mer glans och ett betydligt mer tilltalande "djup". Men smakar det så kostar det. Aningen dyrare mätt i ängar, men mycket svårare att stryka jämn. Jag vågar påstå att det krävs en hel del erfarenhet av fernissning för att göra denna lack rättvisa. Den är lika känslig för noppor och penselspår som en vanlig högblank oljefernissa, men är värre ändå eftersom torktiden är kort som tusan, och det är i princip omöjligt att "gå tillbaka" och fixa till om man upptäcker någon ojämnhet eller kal fläck. Man måste helt enkelt lyckas på första försöket!
Teakribb i tjockleken 6 mm kan med lätthet limmas mot ett underlag av plywood, och ger riktigt snygga "moduler" som sedan kan limmas mot underlaget, t ex sittbänkar eller durkar. Ett alternativ är att limma något tjockare ribb med epoxi på en glasfiberväv. Detta är utmärkt om "modulen" skall limmas där den kommer att utsättas för fukt.
Detta blir dyrare än, men är ofta att föredra framför, ribb som skruvas direkt i plasten. Skruvarna kan orsaka läckor, och med tiden så trycks de förhatliga pluggen upp och blottar skruvarna. Dessutom ser det snyggt ut, utan skruv och plugg!
I denna Albin 25:a har jag till durkmaterial valt nålfiltmatta på plywood i sittbrunn och doghouse, och teak (också på ply) i ruffen. Anledningen är, att sittbrunnens durkar sannolikt kommer att få utstå mer slitage, väta och smuts. Där passar nålfilten bra, då den torkar snabbt och tål rejäla tag med dammsugare och borste. Den är dessutom ljuddämpande och skön att gå på, och när den tjänat ut så river man bort den och ersätter den med ny. Teakdurkarna i ruffen utsätts minimalt för väta, och kommer sannolikt att hålla sig bruna och fina under lång tid. Dessutom ger de en lyxig och ombonad känsla, och är riktigt sköna att gå barfota på.
Andra durkmaterial att välja på är framför allt fanerad "randig" plywood, och dess motsvarighet av plastlaminat. Den förstnämnda är snygg, men ganska dyr i förhållande till livslängd. Den måste ovillkorligen lackas eller strykas med epoxi för att inte delaminera. Dessutom är den lite känslig för repor och stötar. Plastlaminatet eliminerar dessa nackdelar, men det syns också på priset. Enda verkliga nackdelen med en sådan durk är att den blir skållhet i solsken. Den passar därför mindre bra i sittbrunnar där nakna barnfötter nybadade annars kommer att dansa polka... Inne fungerar den däremot mycket bra!
I bilden ovanför syns något som blir allt mer ovanligt i nyare båtar: kal skrovplast. I gamla häckar som denna är det dock mycket vanligt, åtminstone i tak och, som här, mellan durkar och inredning. Jag föredrar att låta det vara som det är, och bara måla om då ytan blivit gammal och trött.
Väggar (skrovsidor) bör dock förses med någon form av beklädnad. Här har det lösts enkelt (nåja...) med skrovmattor av skumplast som limmas med vattenburet lim rätt på den nakna plasten. Detta arrangemang fungerar perfekt till detta, då det blir både snyggt och varmt. Att fortsätta med samma i aktern är dock inte snyggt. Tidigare satt här en tämligen urtrist plywoodskiva med perforerad vinyl pålimmad. Här har vi istället valt att göra en klassisk "garnering". Jo, det kallas faktiskt så. Garneringen är traditionellt namn på de brädor eller ribb som fästs på träbåtarnas och -skutornas spant. På bilden nedan syns garnering av 7 mm lackade björkribb som för utseendets skull också getts en 45-graders kantfräsning. Vid övergången mot skrovsidorna så har här skruvats en betsad och lackad list av riktigt flammig mahogny.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar