November i bilder

En hoper fotografier från november.

Mats Lindgrens Charmaine kommer upp på land. Denna Salander-ritade skönhet skall in för renovering framåt vårvintern. Behovet är stort, men också potentialen. Förtjusande båt.

En intressant skada på Pierina. Denna lilla uthyrnings-folkbåt från Einar Johansson i Norrtälje är kundernas favorit. Alla älskar henne. Därför är hon också den av de fyra charterbåtarna som slits hårdast. Denna nätta grundstötningsskada blottade något som jag inte sett förut: en lagning av förstäven. Det är alltså lagningen som har lossat. Nu får hon torka ett tag, sedan får hon en ny lagniongsomgång i stäven.

Tro det eller ej, men detta är en loggivare. Havstulpanerna tänkte att "Fuck this shit in particular!" och valde att starta en koloni på just densamma.

Efter fler månader med mycket högt vatten så var det dags för årets riktiga dipp. En sisådär 70-80 under gissar jag. Det som vanligtvis är en vik har på bilden förvandlats till en udde.

Samhällsföreningen i Saxemara bjöd in sina medlemmar till en pubafton med quiz och trubadur, och vi öppnade såklart upp den improviserade "Varvskrogen" för sagda sällskap. Gemytligt värre!

Zaima

På slipen på Aspö.

De flesta gamla fiskebåtar möter ett trist öde. De blir överflödiga när fisket går åt pipsvängen och huggs upp, ligger och självdör eller eldas opp. Zaima, från Väggavarvet och med senaste hemmahamn på Aspö, har köpts in till Nyströms Brygga. Nu skall hon fortsätta sina dagar som glass- och sillbåt.

I dagarna klar för leverans. Det kommer att bli en mycket spännande bogsering från Aspö till Saxemara. Sedan vidtager ombyggnationen.

Hon är utan maskin, den gamla damen. Och därför fick vi henne till ett överkomligt pris. Men i övrigt är hon alldeles utmärkt. Träskrov, mycket proffsigt plastat. Fint skick. Det känns lite olustigt att på sätt och vis slakta en så fin båt, men ärligt talat så kommer hon att bli ännu finare med ny, större hytt som kommer att fungera som kök och serveringsdisk. Och så kommer hon att bli till glädje för barnen som gillar glass, och för papporna som gillar sillamackor och pilsner. Ha!

Månne årets sista sjösättning?

Flatekor är onekligen praktiska. Mycket lätta att handskas med, med sin platta botten. Detta exemplar är försett med tre slitkölar, och är därför synnerligt enkel att hasa omkring.

Ibland blir vädret för fint för att man skall kunna hålla sig från en sjötur. Och så blir det för fint för att man skall kunna låta bli att provro en nybyggd båt.

Allra första turen och Malin vid årorna... som för övrigt är drygt tre meter långa och ger förbannat bra skjuts till den lilla ekan. Modellen, förlagan, är ifrån Ryhls varv i Åhus. Det är alltså en flateka ämnad för havet snarare än insjön. Stor, bärig och med höga fribord. Känns trygg.

Att bygga en båt, vilken sort som helst, är förenat med en väldig massa arbete. Och numer är det knappast värt det, rent ekonomiskt. Det är dålig ekonomi i nybyggen, särskilt enkla sådana. Men nybyggen har andra värden också, som till exempel tillfredsställelsen i att med egna händer förvandla en hög med bräder till ett i det närmaste besjälat ting såsom en båt. Och ju flottare båt man skapar, dess djupare blir känslan. Låt mig säga som så, att en flateka inte är det ballaste att spika ihop. Men det är ändå en ganska skön känsla att ro den för allra första gången.

Första turen gick till vraket av Beltana. Vi kastade tre lådor sill á 15 kilo på hennes tak för någon dag sedan i hopp om att måsarna skulle hitta dit. Det gjorde de inte, och snart lär hela viken stinka av rutten sill.

Färgsprutor och penslar

Snart är det vår! Åtminstone om man får tro på sin näsa, för det doftar nylackat i verkstan. Och för en träbåtstok är det ju samma sak som att det doftar vår. Det rör sig faktiskt om nummer två i raden av vårrustade båtar som lackats redan under hösten. Ulla-Bella fick ny fernissa för två veckor sedan, och idag var det Siraps tur.

8-10 grader är i mitt tycke en optimal temperatur för att penselfernissa. Tillräckligt varmt för att lacken skall vara lättarbetad, tillräckligt svalt för att den skall hinna flyta ut ordentligt innan den yttorkar.

Ett litet experiment utfördes härvid. Jag har länge varit nyfiken på hur det är att fernissa enkomp med färgspruta, och idag var det dags att pröva. Frågan jag ställde mig var om det gör så stor skillnad i resultat att det är värt omständigheterna runt ikring själva sprutandet (som ju i sig är ett betydligt snabbare sätt att måla).

Resultatet blev som följer: ja och nej. Sprutdimman som blir följden av en gammal hederlig färgpistol är svår att uthärda inomhus. Utomhus är den dock inget problem. Sprutningen ger väldigt fint och jämnt resultat, men är man bra på att penselfernissa så är det inte jättemycket som skiljer. Men fort går det onekligen med sprutan och det känns bättre för handlederna.

Konklusionen för egen del lyder: jag kommer framdeles med glädje att sprutlackera alla löstagbara delar under bar himmel. Båtar som står ute likaså. Men inne i varvet håller jag mig även fortsättningsvis till pensel, roller och planstrykare. Att bygga tält över objekten tar för lång tid, och om jag verkligen vill få ett super-de-lux-resultat så anlitar jag nog proffs som har den rätta utrustningen och de rätta lokalerna.

Storleken, vikten, humöret

Storlek är relativ. För att ta ett belysande exempel så är solen överväldigande gigantisk då man jämför med allt annat i vårt solsystem. Men i jämförelse med t ex VY Canis Majoris så är den obetydlig. Som ett sandkorn jämfört med en badboll. 40-fotaren Salamis är stor och tung när hon skall in i vårt lilla varv, på vår lilla slipvagn.

För första gången ser vi Salamis ta till väders. Ett försök att lyfta med sling under kölen misslyckades (hon lutade framåt), och följdes av modellen på bilden. Somliga är jätterädda för att lyfta med "hängande" köl. Men betänk att kölen faktiskt alltid hänger under båten. Och att det hela utsätts för djävulska krafter varenda gång båten dunsar ned i en vågdal.

Sistlidna torsdag avsattes för att ta in henne i varvshallen för vintern. Det hela slutade snabbt med en urspårning. En bra bit upp, och med båten på vagnen. Efter stort besvär lyckades vi kana av henne, och ingen och ingenting kom till skada. Ett nytt försök resulterade i samma slut. Därefter fastnade vagnen ohjälpligt och kunde omöjligen dras upp med spelet. Fram på eftermiddagen kom P N Andersson till undsättning med kranbil och vi fick upp vagnen ur havet.

Förutom att hon står aningen lutad mot skråna på vagnen, så är hon fastspänd med spännband på bägge sidor. Vi förser henne också med ett spännband runt aktern på kölen, ifall hon skulle vilja glida av bakåt (ja, sådant händer).


Fredag och nytt försök, med samma slutresultat. Några dyk (i våtdräkt) senare så konstaterades det uppgivet att rälsen har släppt från slipersen, och därför börjar skreva då den får vikt på sig. Vid detta laget så var undertecknad på rekordartat låg humörnivå.

Så snart båten kommit in så här pass långt så är hon utom räckhåll för lyftkranar. En urspårning här skulle bli komplicerad minst sagt.

Följande fredag, idag, så kom Jinert's hit med en 50-tons mobilkran. Efter en satans massa besvär stod kranen på plats, och efter ännu mer besvär lyckades vi:

1 Bärga vagnen, kontrollera den och placera den åter på spåret
2 Lyfta båten till vagnen och säkra den på densamma
3 Spela in ekipaget i varvshallen

Nu vet vi, tack vare vågen på kranbilens bom, vad Salamis väger. Med diverse packning, fem batterier, diesel och vatten i tankarna, och med ett vått skrov ligger hon på 8 ton.

Det skall tilläggas att det närapå blev ytterligare en urspårning inne i hallen, i "backen", just innan "kneken". Där hade rälsen släppt på ytterligare ett ställe med samma skrevning som följd. Vi upptäckte det dock i realtid och åtgärdade felet. Nu står hon där. Vintern är här.

När slutar båten att vara båt?

Träbåtar byggdes sällan för evigheten. Bruksbåtar tillverkades för att hålla några tiotals år i fisket, fritidsbåtar byggdes åt rikt folk som ägde dem tills de blev omoderna. Då tog mindre kapitalstarka krafter över och höll dem vid liv så länge de orkade.

Jaktkanoter tillhör brukskategorin i östra Blekinge, och de som byggde dem hade säkerligen inte räknat med att de skulle vara i bruk femtio år senare. Men det finns en liten hoper kanoter som fortfarande håller. Nu har antalet minskat med en.

Luens sista färd. På bilsläp till Mårtenssons på Östra Hästholmen där hon en gång blev byggd. En lite sorglig sak egentligen. Jag blir allt lite vemodig när jag tänker på den lilla båten, och föreställer mig hur den gör sin allra sista tur över havet som passagerare ombord på Yttre Park-färjan.

Luen (blekingskt ord för pojk; en lue, flera luar) byggdes på Mårtenssons Båtbyggeri på Östra Hästholmen utanför Torhamn. För en sisådär fem år sedan fick han ett nytt ribbdäck signerat Fredrik Bleckman. Därefter skänktes han till Föreningen Allmogebåtar Blekinge (FABB) som sedan dess haft den vid min brygga i Saxemara.

Jaktkanoter är enkelt och klent byggda för att vara lättrodda. Den tunna bordläggningen gistnar därför tämligen snart, och i och med det är läckandet igång. Efter en tid så når båten sin slutstation. Luen sjönk var och varannan dag. Hon var alldeles hopplös att ro och segla eftersom halva tiden gick åt till att ösa. Då hjälper det inte med ett nytt däck.

Efter sin sista torrsättning fick Luen ett sista, hedrande uppdrag. Till vänster i bild hänger han som ljuskrona över bröllopsgästernas bord i stora varvshallen. Vacker var han, lilla Luen.

Därmed är kanotens öde beseglat, och den lilla krabaten återbördas till platsen för sin tillkomst, alltså Östra Hästholmen. Där får hon ligga under bar himmel och sakta återföras till naturen.

En större och mer värdefull båt hade man kanske lagt ned tid och pengar på, och renoverat till användbart skick. Men en så här liten bruksbåt... bättre att bygga en ny.

Jag ligger nu plus minus noll vad gäller inflytandet över antalet jaktkanoter på jordklotet. Luen har jag förpassat till historien, och Kajsa Kavat har jag satt till världen.

En nybyggd Kajsa Kavat ros för allra första gången. Saxemara 2016.

Vardagsbilder

En hoper bilder ur vardagen på varvet. Höst 2018.

Ran, äldsta bevarade fritidsbåten byggd på Saxemara, tas upp på lilla slipen för vintern. Egentligen är denna slip, i synnerhet dess bana, för klen för en så pass tung båt. Hon har spårat ur åtskilliga gånger, men efter årets reparationer (nya slipers och skruvar under vattnet) så verkar det hålla riktigt bra.

Regnér i Trolleboda vill ha nya avbärarlister. Det får han också, i ek. Nybasat, och med trallskruv och plywoodbrickor som håller listerna på plats tills de svalnat. Mycket enklare än att försöka tvinga dit dem.

Ute vid bron till Funkön kollade vi på en gammal Albin O2:a som var till salu. Kanske blir affär. Det svåra med begagnade albinmotorer är att man aldrig kan veta hur pass upprostade de är invändigt i kylkanalerna. Det är topplocket som ger upp först.

Malin och Ran. Gösta spolar botten i bakgrunden. Inte mycket påväxt inne i Saxemaraviken som sannolikt inte är så värst salt. Ett grönt slem och ett par enstaka tulpaner är det enda.

Pax åker upp på lilla slipen. Slutstation för denna järnväg är Skjulet. Ett underbart ruckel med rostigt plåttak. På somrarna tjänar det som festlokal.

Flundregarnen som snart skall tjänstgöra som sikgarn. I december kommer de läckra små liven in till kusten och börjar leka.

Det ständiga samtalsämnet är vattenståndet. "Idag är det mycket vatten i havet" eller "Idag vetefan var sjön har tagit vägen". På bilden har högvattnet slukat land och bryggor. Det är faktiskt ganska fördelaktigt i upptagningssäsongen. Då flyter båtarna lätt upp på slipvagnen, "rallen".

Sommarens sista bortkastade ölburk fiskas upp från under bryggan medan Kjell och Gösta placerar den avmastade Däkan på slipvagnen. Gösta är ordförande i Föreningen Allmogebåtar Blekinge som äger sagda båt. Medlemskap häri rekommenderas starkt.

Kjell, Gösta och Malin redo för att ta en fika efter att Ran pallats av från vagnen. Lägg märke till "passformen". Båten är i princip lika lång som Skjulet är brett. Det gäller alltså att få henne precis mitt på vagnen vid upptaget. Annars blir det till att göra om.

Om någon undrar, så är det på detta sätt man lastar av båtar från en slipvagn. Med en helt vanlig domkraft, och en ände i taget. Palla under, stötta och dra ut vagnen. Klart! Fungerar lika väl på småbåtar som på 12-tons-bjässar.

Malin på min kära International Harvester IH523. Renoverandet av densamma fortskrider lite då och då. Nymålad och grann. Nu väntar byte av bromsar och ventilpaket. Sedan är det dags att slänga på den nylackade motorhuven.

Tro mig när jag säger att det tog lång tid att hitta nycklarna som jag slarvade bort idag. Efter en rejäl stunds fruktlöst sökande slog det mig att de kanske hade fastnat i de gamla flundregarnen som hänger på väggen i skjulet. Ett riktigt desperat long shot, javisst. Men mot all förmodan hängde de faktiskt där.

Frifararen

Vanan trogen så företager jag mig, i goda vänners sällskap, en leveranssegling om året. Jag har förstås egentligen övergivit den karriären sedan flera år tillbaka. Men för nöjets skull tar jag mer än gärna ett par fridagar och skeppar båt när ett intressant objekt dyker upp. Och det gjorde det nu i oktober, och igår anlöpte vi destinationen Simrishamn med S/Y Frifararen af Klädesholmen.

Undertecknad sitter på den hemsnickrade vattentunnan och avnjuter båtens forsande strax utanför Skånes västkust.

För tre år sedan seglade jag och Micke lotsbåten Astrid till Vildsunds varv i Danska Limfjorden. Dessvärre så lades varvet ned innan båten blev klar, så ägarna började kolla efter en ersättare. Denna höst hittade de Frifararen.

Ett kort stopp efter ca två timmars gång från Åsa gjordes vid bunkerkajen i Bua hamn. Jag har aldrig vetat att Halland har en liten skärgård, och nu har jag sett den med egna ögon. Vacker, karg.

Hon må ha ett antikt utseende men är byggd i plast så sent som 1976 på Klädesholmen. Ett hembygge rör det sig om. Ett par karlar, numer gubbar, byggde henne som en kopia av en norsk lotsbåt och hade för avsikt att segla henne jorden runt. Deras fruar satte definitivt stopp för detta äventyr och som allra längst kom de till Norge. Och det är inte särskilt långt bort om man bor i Bohuslän.

Med förstäven mot söder och en bajer i näven så är det inte mycket som kan kännas fel. Lägg märke till hur bombeslaget fäst till masten; fastplastad med epoxi och lindad glasfiberväv. Udda men funktionellt.

Båten är ett paradis för romantikern. Allt är av gammalt snitt, och allt andas hemgjord känsla. Hon är elva meter lång och därmed per definition en båt. Men känslan är att man seglar en skuta. Hon rör sig lugnt och kraftfullt genom sjön, och de två gaffelriggade masterna är mycket traditionellt utförda. Längst bak står man djupt nere i styrbrunnen och kämpar med en mycket bastant rorkult. Inga moderniteter förutom en riktigt dålig gps från forntiden.

Jon slappnar av på däck efter en gropig, kall och mörk natt utanför Hallands kust.

Ett gäng på fyra seglade henne sistlidna helg från hamnen i Åsa, Halland, via bunkerkajen i Bua och senare Falsterbokanalen vidare till Simrishamn. Idealiskt väder. Perfekta vindar.

Morgonen i Falsterbokanalen var satt att börja med broöppning kl 0630. Emellertid visade sig motorn  vara helt stendöd kl 0620. Felet -kabeln som ger solenoiden ström när tändningsnyckeln vrides hade bränts och vibrerat av- var åtgärdat kl 0634. Fyra minuter är för mycket att vänta för en svensk byråkrat och de vägrade att öppna för oss. Så det blev att köra runt Falsterbo Rev lika förbannat.

Kjell i rorgängartagen. Vad kan väl vara tjusigare än en gammal kompass med komkpassros som denna? Nere i brunnen är ingången till maskinrummet. Trångt utav jävelen.

Vi fick dessutom möjlighet att se revet på mycket nära håll, eftersom Frifararen är tämligen grundgående. Jag har naturligtvis aldrig förr åkt denna omväg och kan nu konstatera att den inte är så enorm. Och att revet består av väldigt mycket sand. Och att det bor en säl där.

Lösfotad gaffelrigg. Mycket bra eftersom den blir mycket lätt att beslå. Seglet faller ned i sina lazy jacks och beslås sedan mot gaffelbommen. Betydligt prydligare och enklare.

Frifararens rigg består av stor, mesan, fock och klyvare. De tre förstnämnda hissade vi. Klyvaren uteslöts eftersom vi merendels hade slör på vägen till Simrishamn. Av alla båtar jag transportseglat så har i princip inte en enda utom just denna haft felfria riggar. Och i detta fallet är jag extra förvånad, då Frifararens rigg inte har hissats på ett bra tag, och för det att en gammeldags rigg som denna har en veritabel uppsjö av rep, snören, tampar och tåg. Allt funkade klockrent direkt.

Malin använder kompassen.

Moderna båtar på elva meter är vidlyftiga invändigt. Två toaletter, dusch, ståhöjd i hela båten, punschveranda och gillestuga. Så var det inte förr. Däcket tog betydligt mer utrymme i anspråk, och gångborden var alltid mycket breda. Så ock på Frifararen. Endast tre kojer. Toan är placerad i förpiken och ser ut som en tron där den står i allra längst fram i mitten. Precis bredvid kojen, så man får inte vara blyg.

Mot natten! När man leveransseglar på vintern är det natt nästan hela tiden. Dagsljuset försvinner snabbt och det mesta av seglandet försiggår i beckmörker. Malin förbereder sig på det medelst ett par slajsar pizza.

Det finns inga gränser för vilket habegär man grips av efter att ha seglat denna båt ett par dygn. Jag trodde att jag hade tillräckligt med båtar. Nu har jag upptäckt en stor brist i min flotta.

Zaritza

Så sent som idag blev Zaritza klar för leverans. Två nya bottenstockar och tre kontrerade spant har hon begåvats med i sin akter. Snacka om att den nya eken kontrasterar emot den korpsvarta gamla lärken. 46 nya syrafasta skruvar har hon också fått i spunningen bak. De gamla mässingsskruvarna har nått slutet av sitt liv, och därmed har båten börjat läcka i aktern. Detta skall nog vara åtgärdat härmed.

Spanten är basade i tätvuxen ek med liggande årsringar.

F 876 Zaritza har seglats hårt och länge, och har tävlats mycket (!) flitigt av familjen Kilsäter. Vi hoppas på flera lyckliga år innan hon pensioneras för gott.

En nära-gåsfeten-upplevelse

Längst ut i Ronneby skärgård finner man den ödsliga klippan Gåsfeten. Den fantasirike kan gissa vad den egentligen heter. Men det namnet var alldeles för fult för att få vara med i de svenska sjökorten och fyrhandböckerna.ö På den råkar otroligt nog världens första Aga-fyr befinna sig. En sådan där tidig automatisk med solventil som tände och släckte gasen.

Gåsfeten balanserar på horisonten. Lägg märke till Ahwens intressanta rufftak. Denna sortens brädtak var fordom vanlig över de ostkustska storbåtarnas akterruffar.


Det är svårt att ta sig iland på Gåsfeten. Liksom så många öar i Blekibnge så ör den begåvad med långgrunda klippstränder som man inte ostraffat tar sig för nära. Själv har jag länge velat besöka denna lilla romantiska klippa, och igår var det dags. Malins estniska Ormsö-ruppa Ahwen valdes för projektet.

På öns östra sida finner man en liten lagun som är djup och bred nog för att användas som hamn för en liten båt. Dessvärre blåste det ostlig vind igår, så vi tvingades försöka lägga till på läsidan. Hagelbrakare och skott låg i den lilla förruffen. Det anade troligtvis de på ön dväljande ålakråkorna, som försvann innan vi hunnit inom ens teoretiskt skotthåll. Seglen togs ned och årorna lades i sina klykor.

Malin vid rodret på sin egen Ahwen. Hon byggde den efter en förlaga från Ormsö i Estland. Båttypen torde vara mindre känd och går under namnet Ruppa.


Vi kom aldrig iland. Efter en slitsam halvtimme vid årorna i den ganska tunga båten, dessutom i stadig motvind, så konstaterade vi att västsidan omöjligen kan användas för tilläggning med annat än kajak eller gummiflotte.

Solnedgång över Eköfjärden avnjuten från Dunsöns norra hällar efter det som kanske blev årets sista segeltur. Vi får se!

Vi gav alltså upp försöket, hissade segel igen och tog oss in till Dunsöns norra strand där den medhavda matsäcken avåts till en bedårande solnedgång.

På tal om flatekor...

...så har vi just byggt en. Fast en ovanligt ståtlig och stor sak. Bord och botten i furu, upplängor, bottenstockar och reling med mera av ek. Sannolikt byggd för evigheten med flatekors mått mätt.

Klar för lack och tjära.

Ekan är femton fot och attans bred. Fyra bord hög. Förlagan är byggd på Ryhls i Åhus. Där har de en jävla massa sand, väldigt mycket öppet hav och lika mycket ål, så jag gissar att storleken och den bastanta konstruktionen kommer sig av detta.

Detta foto är ett typexempel på hur svårt det kan vara att ta bra båtbilder. Perspektivet gör att aktern ser ut att vara bredaste stället på hela båten. Så är det naturligtvis inte.

Något om däck och tak

Allt var inte bättre förr, och ett mycket belysande exempel på det är täckning av däck och tak. Gamla lösningar inkluderar bl a:

1 Duk. Flera av våra båtar har i år fått nya duktak, och det kan snabbt konstateras att dessa tak, förutom att ha en synnerligt begränsad livslängd, är beroende av konstant vård. Om man inte vårdar dem och lappar dem så snart de fått den minsta lilla reva, så släpper de in vatten. De är också fenomenala på att hålla kvar den fukt som kommer in. Därför är det ytterst vanligt att dukade däck och tak måste genomgå stora, dyra, reparationer i samband med byte av duken.

2 Skivdäck. Breda bräder och smala tätlister i ohelig allians. Fungerar så länge lim och skruvar håller, men läcker som såll då de utsätts för torr väderlek innan regn. Ytterst ovanliga på nya båtar, bl a för att de breda mahognyskivorna är så hiskeligt dyra.

3 Ribbdäck med nåtmassa. Mycket vackra däck, och likaså populära. Problemen med dem är dock många. Är de lackade stå blir de hala att gå på. Är de av olackad teak så nöts de ned och åldras fortare än man hoppas (dyra att byta). De är bara täta så länge nåtmassan är fräsch, och det är den inte så värst länge. Sedan börjar de droppa, och läckagen är i allmänhet omöjliga att hitta. Om ribben är lagd på plywood så kan man räkna med att detta underlag totalförstörs och att svamp och röta sprider sig snabbt.

4 Plywood. Det kära gamla kryssfaneret är lite av ett mirakelmaterial vid inredningssnickerier, men totalt kass som däcksmaterial. I synnerhet om det, som vanligt var förr, läggs som täckning på ett befintligt underlagsdäck av spontade granplank. Kontaktytan mellan dessa två material är en perfekt fuktfälla och mums filibabba för alla möjliga former av svampar. Om plywooden läggs som ensamt däcksmaterial och målas så släpper snart det översta fanerlagret i små sprickor som sedan börjar samla på sig fukt. Om ändträet inte är 100-procentigt förseglat så börjar det suga vatten något så infernaliskt att de kan transportera fukten metervis på bara ett par år. Och därmed börjar hela däcket lösas upp.

5 Polyester och glasfibermatta/väv. Lätt att lägga, lätt att forma, mycket tätt och fint. Enda nackdelen är att polyestern limmar rätt dåligt mot träunderlaget, och tids nog släpper det, och bildar fuktfällor. Särskilt vid nedvikta kanter och hörn.

Elinore efter att just ha fått ett nytt tak av rovingväv och epoxi. Fyra troligtvis väl investerade kvällstimmar i varvshallen. 

Så vad gäller istället? När Grisslan höggs upp så konstaterades det snabbt att de enda delarna av båten som var i perfekt skick var taket och däcket. Tacket var av spontad fur och däcket av plywood, och båda var belagda med glasfiberväv med epoxi. Inte ett enda ställe uppvisade skador. Så visst funkar det alldeles utmärkt.

...och där är även däcket försett med epoxi och väv. Ett betydligt drygare arbete än taket. ca 6 timmar.

Det finns ju såklart ändå nackdelar. De består i högt pris och komplicerad (temperaturkänslig och kladdig) hantering vid läggandet. Men de är små i sammanhanget, eftersom själva konstruktionen håller så pass länge utan att behöva repareras. 

Ny kollega och en dito eka

Sedan en dryg vecka har varvets nya stjärna Malin Mäkinen synts arbeta på en tämligen gigantisk flateka i varvets Lilleverkstad. Det rör sig om en talangfull och flitig båtbyggare som just avslutat sin utbildning vid först Stensund i Trosa och sist Litorina i Karlskrona.

En ovanlig syn i Lilleverkstan. Vi bygger sällan på upp och nedvända  båtar, men i detta fall så blev det enklast att göra så. Vi bygger botten med tvärsbräder på det i övrigt färdiga skrovet.

Sommarens sista...

Lördagen den 18:e augusti så klämmer vi det sista ur den märkvärdigt långa och varma sommaren 2018. 

Saxemara Classic Boat Show nr III

Några bilder från årets lyckade event! En strålande helg, med lika strålande sol. Nästan för bra för att vara sant.

 Vinnaren i Allmogeklassen, Micke Aggebrandt emottager publikens jubel strax efter målgång.

Första rundningsmärket och fyra av folkorna i Folkbåtsregattan. 

Båtbyggarsonen Janne "Plast" Olsson forsar fram i Snäckan. 

 En gladlynt, pilsnerdrickande Nyström kommenterar dagens sista regatta, Showklassen.

Skeppare på vägt att lägga ut inför allmogeklassen.