torsdag 25 oktober 2018

Frifararen

Vanan trogen så företager jag mig, i goda vänners sällskap, en leveranssegling om året. Jag har förstås egentligen övergivit den karriären sedan flera år tillbaka. Men för nöjets skull tar jag mer än gärna ett par fridagar och skeppar båt när ett intressant objekt dyker upp. Och det gjorde det nu i oktober, och igår anlöpte vi destinationen Simrishamn med S/Y Frifararen af Klädesholmen.

Undertecknad sitter på den hemsnickrade vattentunnan och avnjuter båtens forsande strax utanför Skånes västkust.

För tre år sedan seglade jag och Micke lotsbåten Astrid till Vildsunds varv i Danska Limfjorden. Dessvärre så lades varvet ned innan båten blev klar, så ägarna började kolla efter en ersättare. Denna höst hittade de Frifararen.

Ett kort stopp efter ca två timmars gång från Åsa gjordes vid bunkerkajen i Bua hamn. Jag har aldrig vetat att Halland har en liten skärgård, och nu har jag sett den med egna ögon. Vacker, karg.

Hon må ha ett antikt utseende men är byggd i plast så sent som 1976 på Klädesholmen. Ett hembygge rör det sig om. Ett par karlar, numer gubbar, byggde henne som en kopia av en norsk lotsbåt och hade för avsikt att segla henne jorden runt. Deras fruar satte definitivt stopp för detta äventyr och som allra längst kom de till Norge. Och det är inte särskilt långt bort om man bor i Bohuslän.

Med förstäven mot söder och en bajer i näven så är det inte mycket som kan kännas fel. Lägg märke till hur bombeslaget fäst till masten; fastplastad med epoxi och lindad glasfiberväv. Udda men funktionellt.

Båten är ett paradis för romantikern. Allt är av gammalt snitt, och allt andas hemgjord känsla. Hon är elva meter lång och därmed per definition en båt. Men känslan är att man seglar en skuta. Hon rör sig lugnt och kraftfullt genom sjön, och de två gaffelriggade masterna är mycket traditionellt utförda. Längst bak står man djupt nere i styrbrunnen och kämpar med en mycket bastant rorkult. Inga moderniteter förutom en riktigt dålig gps från forntiden.

Jon slappnar av på däck efter en gropig, kall och mörk natt utanför Hallands kust.

Ett gäng på fyra seglade henne sistlidna helg från hamnen i Åsa, Halland, via bunkerkajen i Bua och senare Falsterbokanalen vidare till Simrishamn. Idealiskt väder. Perfekta vindar.

Morgonen i Falsterbokanalen var satt att börja med broöppning kl 0630. Emellertid visade sig motorn  vara helt stendöd kl 0620. Felet -kabeln som ger solenoiden ström när tändningsnyckeln vrides hade bränts och vibrerat av- var åtgärdat kl 0634. Fyra minuter är för mycket att vänta för en svensk byråkrat och de vägrade att öppna för oss. Så det blev att köra runt Falsterbo Rev lika förbannat.

Kjell i rorgängartagen. Vad kan väl vara tjusigare än en gammal kompass med komkpassros som denna? Nere i brunnen är ingången till maskinrummet. Trångt utav jävelen.

Vi fick dessutom möjlighet att se revet på mycket nära håll, eftersom Frifararen är tämligen grundgående. Jag har naturligtvis aldrig förr åkt denna omväg och kan nu konstatera att den inte är så enorm. Och att revet består av väldigt mycket sand. Och att det bor en säl där.

Lösfotad gaffelrigg. Mycket bra eftersom den blir mycket lätt att beslå. Seglet faller ned i sina lazy jacks och beslås sedan mot gaffelbommen. Betydligt prydligare och enklare.

Frifararens rigg består av stor, mesan, fock och klyvare. De tre förstnämnda hissade vi. Klyvaren uteslöts eftersom vi merendels hade slör på vägen till Simrishamn. Av alla båtar jag transportseglat så har i princip inte en enda utom just denna haft felfria riggar. Och i detta fallet är jag extra förvånad, då Frifararens rigg inte har hissats på ett bra tag, och för det att en gammeldags rigg som denna har en veritabel uppsjö av rep, snören, tampar och tåg. Allt funkade klockrent direkt.

Malin använder kompassen.

Moderna båtar på elva meter är vidlyftiga invändigt. Två toaletter, dusch, ståhöjd i hela båten, punschveranda och gillestuga. Så var det inte förr. Däcket tog betydligt mer utrymme i anspråk, och gångborden var alltid mycket breda. Så ock på Frifararen. Endast tre kojer. Toan är placerad i förpiken och ser ut som en tron där den står i allra längst fram i mitten. Precis bredvid kojen, så man får inte vara blyg.

Mot natten! När man leveransseglar på vintern är det natt nästan hela tiden. Dagsljuset försvinner snabbt och det mesta av seglandet försiggår i beckmörker. Malin förbereder sig på det medelst ett par slajsar pizza.

Det finns inga gränser för vilket habegär man grips av efter att ha seglat denna båt ett par dygn. Jag trodde att jag hade tillräckligt med båtar. Nu har jag upptäckt en stor brist i min flotta.


2 kommentarer:

hjalmar from sweden sa...

Nog tog sig gubbarna till Scotland snarare aen Norge.

raynnowui21 sa...

Would you be fascinated with exchanging links? casino bonus