Till hantverkets lov

Det händer att folk förundras över hur långsamt det går att bygga/renovera träbåtar. Lika ofta får man höra att det är orimligt dyra prislappar på de färdiga grejerna. Här följer en liten förklaring till hur det kan kosta så mycket.

Däcksläggning är ett av de verkligt tidsödande arbetena. Det omfattar vansinnigt många delmoment. Vart och ett av dessa måste dessutom utföras minutiöst noggrant eftersom däcket i allmänhet är en av de delarna på båten som verkligen syns och skärskådas. Som exempel måste en pluggad skruvrad, som på bilden, mätas och placeras perfekt. Minsta avvikelse från räta linjer och kurvor syns direkt.

Inom träbåtsbyggandet och annat specialsnickeri så jobbar man med träråvara. Du går helt enkelt inte in i en affär och köper färdiga delar. Tillverkningen börjar i princip alltid i en råsågad brädhög eller i skogen. Varje detalj går igenom ungefär samma process:

1 Noggrann utväljning av lämpligt trästycke. Detta tar oftast löjligt (!) lång tid, och innefattar oftast långa bilturer till diverse småsågar i civilisationens utkanter.
2 Någon form av mätning/grovmallning.
3 Utsågning av råämnet.
4 Rikt- och planhyvling.

Först härefter är det aktuellt att börja bygga med materialet. Och eftersom formerna på båtar inte följer samma strikta mönster som t ex fyrkantiga rum eller hus, så är båtbyggaren hänvisad till en väldig uppsjö av dyra handverktyg. Det är alltså inte bara som att sätta byggsågen i trallen och skruva fast den i altangolvet. Nej. Det skall mätas, tillverkas mallar, göras specialjiggar, passas in med perfekt passform och förborras... Och verktygen måste vara sylvassa, så turerna till Tormekslipen blir täta. Fogytorna skall förses med tätningsmedel (Ettan t ex), vassa kanter skall brytas. Skall skruv- eller nithålen pluggas så blir det ytterligare en tur till brädhögen för att leta upp ett stycke trä med stående, täta årsringar som duger. Sedan skall pluggarna fräsas ur detta ämne på pelarborren, knäckas bort och läggas i en burk. Pluggarna doppas sedan i lim, knackas ned i hålen, grovhugges med stämjärn, jämnas med stöthyvel och finputsas med sickel.

Ett grabbräcke av teak kan man nog köpa på Biltema för löjligt lite pengar. Men om det skall tillverkas hantverksmässigt så blir det svindyrt! Ämnet skall planhyvlas, formen skall mätas och ritas upp, inerrundningarna skall borras med forstnerborr, konturerna skall bandsågas, ytterkurvorna skall jämnas på skivslip, innerkurvorna på vertikalslip. Den greppvänliga runda formen skall fräsas på fräsbord och det hela skall sedan slipas jämnt till fin yta.

Betänk också detta: varje enskilt skruvhål måste noggrant mätas ut, markeras med penna och stickas med pryl eller stickpassare. Hålet görs sedan med två borr, ett för skruvhalsen och ett för gängan. Det skall också försänkas. Antingen för pluggning eller bara med konisk försänkare Skruven doppas därefter i något fett och skruvas sedan försiktigt i med borrsväng.

Sådant här klassiskt hantverk blir helt enkelt jävligt dyrt. Det är inte ens avlägset besläktat med några av de industriella processer vars effektivitet numer pressar ned priserna på allt från möbler till elektronik. Sedan kan man också tillägga att träbåtsbyggandet idag förväntas hålla betydligt högre kvalitet än det gjorde förr, åtminstone när det gäller enklare båtmodeller. Som belysande exempel på detta kan blekingsekan i föregående blogginlägg lyftas fram. Traditionella bruksbåtar av allmogetyp som denna ägnades förr (oftast) inte särskilt stor omsorg. Men idag... Nu, när arbetskraft är jättedyr och tid är pengar, så blir även dessa enkla båtar hiskeligt dyra att tillverka. Så en kund som beställer en eka eller snipa för många hundra tusen förväntar sig inget annat än en möbel. Den nybyggda träbåten är numer en lyxprodukt.

Till yttermera visso så är råmaterialen till dessa hantverksprodukter allt svårare att få tag i. Sågverken tjänar inget på att såga krokvuxen ek eller halvmeterbreda, kvistfria bordläggningsbräder. De kvarvarande specialsågarna är alltså få, och priserna blir därefter.

Nu låter det visst som om jag gnäller! Nej då! Jag vill bara förklara varför en till synes enkel grej som en rorkult eller en reling blir så attans dyr. Avslutningsvis kan jag tillägga att både undertecknad och kollegan Micke Okmark alltid framhåller de ovan beskrivna grundliga och tidsödande processerna som det mest tjusande i båtbyggaryrket. Det är en oslagbar känsla att ta ett stycke grovt, grånat trä ur en till synes sketen vedhög och se det, ur egna händer, växa fram till något användbart och vackert.

Det är nog bekvämare att montera färdigtillverkade köksinredningar, lägga klickgolv, skruva gips eller att... ja vad fan... att så att säga värma frysta pizzor i micron. Men att verkligen skapa något ur ett naturmaterial som träd, det är något helt annat det.