Årets sista dyk?

Årets, troligen, sista dyk blev nödvändigt då slipvagnen ("rallen", en järnvägsvagn som används till att ta upp och sjösätta båtar på via räls) behövde bärgas från havets djup. Sagda vagn bar, den på Saxemara byggda, mahognysegelbåten Salamis. Halvvägs inne i varvshallen så brast den gamla vajern och båten, som väger 9 ton, for med full fart ut i havet igen. I ösregn och styv kuling. Vagnen var fastspänd under båten med spännband och följde med flytetyget rätt ut i viken. Fick där skäras loss och sjönk fem meter utanför mastkransbryggan. Nåväl! Ingen skadade sig, och båten höll. Idag bärgades vagnen, igår levererades den nya vajern och på imorgon monteras det hela. Incidenten föranledde också en inspektion av samtliga vajrar och spel, för att undvika framtida missöden!

Min torrdräkt Nordic Pro II är kanske inte den flashigaste, men torr är den! Något av det bättre utgörs av torrdräktshandskarna som håller händerna hur varma och sköna som helst. För övrigt kan jag meddela att dykning är den i särklass bästa hobbyn man kan ha om man är pryltok. Man kan aldrig få nog med grejer!

Torrdräkt är något av ett underverk! Det är lite fantastiskt att man kan kasta sig i havet den 20 december och ligga i en halvtimme utan att frysa. Min dräkt är en s k skaldräkt, under vilken man helt enkelt tar på sig ett varmt underställ. Fem grader i vattnet, men bekvämt och varmt inne i dräkten.

Varje grodman med självaktning och humor bör skaffa sig en röd mössa. Dels för att värma huvudknoppen efter dyket, dels för att se ut som Jaques Yves Costeau!

Undertecknad är verkligen ingen mästerdykare. Men det går i släkten! Farfar var dykare på Belos (Marinens dykfartyg) och dessutom dykledare vid bärgningen av Wasa. Farbror var grodman och styvfar Christer var under en tid yrkesdykare. Undervattenssvetsjobb och dylikt. Så visst följer man någon form av släktsed!

Per Anderssons underbara kranbil. 35 meter når han med den, och stark som Herkules är den också. Dryga två ton tar den 18 meter ut! Utan Per så vetefan hur vi skulle klara biffen på varvet.

Vagnen hängde, som sagt, med båten ut. När den släpptes sjönk den genast ned i dyn. Och dy är det gott om i Saxemara. I en avlägsen forntid så lär det ha varit sandbotten i viken, men utsläpp från avlopp och jordbruk har förvandlat botten till rena dyngan. När jag dök ned för att fästa lyftstroppen i vagnen så hade den sjunkit ned så långt i den lösa geggan att det enda som stack upp ur botten var "skråna", alltså trästöttorna som båtarna skall luta emot. Det vill säga, att vagnen på en vecka sjunkit ca en halvmeter ned i skiten. Lös är botten också! Minsta rörelse virvlar upp moln av slam. Så att se vad man gör, det kan man glömma. Det enda som gäller är att känna sig fram. Och det gick, som framgår av bilden, utmärkt. Och nu står vagnen på rälsen igen och väntar på nästa försök till torrsättning av den vackra S/Y Salamis!