...och därmed blev det jul. Äntligen!

Här kommer ytterligare ett dykrelaterat inlägg. Men det blir det sista för året, det lovas! För igår, den 23 december, gick äntligen allt som det skulle. Men det satt långt inne!

Ett dopp i havet är kanske inte det första man önskar sig när man stiger ur sängen på morgonen den 23 december. Men vad fan! Är man väl i, så känns det bra!

Det är onekligen ovanligt att man har träbåtar i sjön in i december månad, och man bör också undvika det eftersom en blöt båt är känslig för kyla. Träbåtar skall upp i tid för att hinna torka ur innan frosten. Dock så hindrades vi i vår ambition att ta upp båtarna i tid, av ett mycket envist och onormalt lågvatten. En dryg månad stod vattnet långt under normalvattenstånd, vilket innebär att djupgående båtar inte kan tas upp på slipen. Det är för grunt. Vid tre tillfällen var vattenståndet närmare en meter lågt, och det är mycket i Saxemaraviken som har ett maxdjup på blott dryga två meter.

Vissa dyker på Andrea Dorias vrak på 70 meters djup. Andra avnjuter blått vatten och australiska korallrev. Själv harvar jag omkring i tvåmetersvatten med dyngbotten nedanför bryggan. 

Den som läste föregående inlägg såg att vi hade ett missöde med sista båten, Salamis, när vattnet väl kom tillbaka. En vajer brast och vagnen spårade ur. Nu har vi bytt ut vajern och bärgat vagnen. Anläggningen är perfekt. Men nu bar det sig inte bättre än att vagnjäveln spårade ur när vi gjorde nytt försök att ta upp Salamis. Så torrsättningen fick skjutas upp till nästa dagsljus, den 23 dec. Undertecknad inledde således dan före dopparedan med vad som rimligtvis blev årets sista dyk. I femgradigt vatten, i uppslammad bottendynga och noll sikt spettade jag loss vagnen som därmed, bit för bit, kunde spelas upp på land och ställas tillbaka på spåret.

Salamis är tung och stor. Att dra in henne i varvet med slipen är förenat med... viss ansvarskänsla. Tyngden är nog så respektingivande, men även storleken är betydande. Förpulpiten befinner sig ca 30 cm från taket. Men! Med is i magen och ett rejält säkerhetstänk så är hon inne, och skall i vinter göras riktigt fin!

Med slipen redo igen var det dags för "tredje gången gillt" för havskryssaren S/Y Salamis. Den 8,5 ton tunga giganten flöt snällt upp på vagnen, spändes ned mot skråna (stöttorna) och spelades in i Saxemara båtvarvs stora hall. Därmed kunde vi nöjt bomma igen gaveldörrarna och stänga varvet inför julen.

De första, omtumlande nio månaderna på Saxemara båtvarv är sålunda till ända. Micke och jag konkluderar en rent otroligt hektisk period som har gått över all förväntan. Vi kan knappt tro att vi har varit på plats under så kort tid, och vi har endast suddiga minnen av de djävulska strapatser som flytten ned hit förde med sig. Lika suddiga är minnena av det varv vi den 7 mars tog över; då fick vi i våra händer ett mycket slitet, svårt nedgånget och otroligt nedskräpat båtbyggeri. När vi nu står i ett fungerande och välutrustat varv med både attraktionskraft och värde... då är det svårt att komma ihåg hur illa allt var för bara dryga halvåret sedan.

Konklusion: we did good! Det kan vi njuta av. Men man kan inte leva på gamla lagrar, så efter nyår börjar vi på rond två! Och vi tar oss ronden an med tillförsikt och självförtroende.