Och däcket är lagt!

Dags alltså att njuta en smula av ett arbete som i slutändan blev riktigt tjusigt, om jag får säga det själv. Man skall alltid unna sig att stå och glo ett tag på sådant man gjort klart. Gärna med en glasartad, korkad blick och med halvöppen mun.

Akterdäcket skruvat, pluggat och slipat. Ovanpå detsamma prålar den lånta hyveln som såg till att ändarna på ribben blev fina och utan flisor.

Själva däcket, det som verkligen syns består av skarndäck, mittfisk och ribb. Dessa delar tillverkar man ganska enkelt. Knepet är att klippa ut pappersmallar och pussla med dem tills man blir nöjd med designen. Det som kräver desto mer arbete är underlaget och de förbaskade sargarna. Att få de sistnämnda att passa förde med sig en rejäl hoper svordomar och lika många lugnande kaffepauser.

De vita pluttarna i sargarnas ändar är ingalunda där av estetiska skäl. Nej då, de är helt och hållet till för att skydda de ömtåliga bladlaskarna från att spricka i väntan på att få förenas med resten av sargen.

Om man har tillgång till en riktigt bra planhyvel så behöver man inte sandpappra ytorna. En hyvlad yta blir blank, glatt och vacker. De enda ytorna som hittills slipats på lilla Katla är sargarna och däcksribben. Inte för att de varit skrovliga eller ojämna, utan för att få bort limrester.

Här syns skillnaden mellan hyvlad och slipad mahogny. Den slipade sargen får en flanellartad, ljus yta medan det hyvlade skarndäcket mörknar och blir blankt.

Däcket är lite av båtens signatur, det första intrycket som möter upp på bryggan. Är man noga med linjespelet och utförandet så ger man båten karaktär. Tänk på att nåten skall fyllas med svart nåtmassa. Det syns om det blir snett!

Mittfiskarna (mahognybiten i mitten av däcket) skall vara lite konisk. På så sätt ser däcket ut att följa båtens linjer. Gör man den rak så kan ribben se ut att peka inåt, mot mitten.