tisdag 8 mars 2011

Huru man lägger ett nätt litet däck!

Ett av världshistoriens minsta akterdäck är snart klart. Men trots dess ringa storlek så tar det tid att tillverka. Däckning innehåller många moment! Inget av dem är särskilt svårt, men tillsammans utgör de ett styvt jobb. Och som tidigare nämnts så gäller det att inte förhasta sig. Minsta ojämnhet eller fel syns på en sjömil!

Så här skall ådringen se ut på ett furu- eller pinedäck. Det skall byggas av virke med stående årsringar, det ger harmoni. Liggarde årsringar ger ett flammigt och oroligt däck. Man bör också tänka på att furu efter en tid i solen uppvisar stora färgskillnader mellan kärn- och splintved. Splinten blir ljusgul medan kärnan blir rödbrun. Snyggast blir om man bara använde det ena eller andra. Går inte detta så bör man lägga bitarna symmetriskt.

Båtbyggandet innehåller så många moment att man i stort sett aldrig blir fullärd eller uttråkad. Det finns alltid nytt att lära och tekniker att studera. Och dessutom så finns det en hel mängd områden som det fortfarande efter flera tusen års byggande tvistas om, såsom huruvida kärnsidan av virket skall ligga utåt eller inåt på bordläggningen. Jag tillhör "utåtskolan", medan t ex välrenommerade "Lilla Kålviks varv" sällar sig till "inåtskolan". Ett modernare, och mycket kärt, tvisteämne är terpentinets nytta eller onytta i linoljeimpregneringen. Troligen lär det dröja innan denna häftiga debatt lägger sig!

Ett körnslag innan man borrar plugghålen i däcksribben underlättar siktandet med forstnerborret. Lägg märke till de två mittersta ribben på bilden: de har redan börjat uppvisa tydliga skillnader mellan splint och kärna. Två likadana ribb ligger på motsvarande plats på däckets motstående sida för symmetrins skull.

Däckets synliga delar, d v s skarndäck, fisk och ribb, är också dess mest lätttillverkade. De verkligt knepiga detaljerna återfinns i dess underliggande stomme. Knän och stävkrafter har många ytor som skall passas in perfekt för att hålla rötan stången. Däcksribben skall fällas in i balkvägaren. Dessa moment är tidskrävande och kräver kunskap, men är långt ifrån omöjliga för en amatör. Viktigt är emellertid att man tar reda på hur arbetet skall göras för att undvika framtida problem med sprickor eller fukt.

Hålen görs såhär: 1) mät ut och markera (tunt) med blyerts 2) slå ett körnslag 3) borra för pluggen med ett forstnerborr 4) borra med ett vanligt borr för skruvens hals (den utan gängor). Om Skruven är 4 mm så skall hålet i ribben vara detsamma. Är de för tighta eller om man använder helgängade plåtskruv istf träskruv, så får man inte rätt drag i förbandet. Hålet i underlaget skall vara såpass stort att endast skruvens gängor pressas in i träet (åtminstone när det gäller hårda träslag som ek).

När det kommer till virkesval så är furuns kärnvirke att föredra. Den är betydligt motståndskraftigare mot rötan än vad splinten är. Splinten är ytved, den levande delen av trästammen och den som uppfordrar vatten till barren. Kärnan ligger i dvala, och är fylld med röthämmande ämnen. Å andra sidan så kan man konstatera att splintveden suger åt sig mer linolja än kärnan, och dess impregnering väger i någon mån upp mot dess sämre motståndskraft

Här är hålen klara och däcksribbens undersidor skall bara målas innan det är dags att skruva fast dem. Lägg märke till att antalet skruvar till synes är en smula överdrivet. Där de egentligen inte behövs gör man bara ett plugghål för symmetrins skull. Fånigt, yes box. Men stiligt!

Inga kommentarer: