Rorkultspyssel

Grisslans rorkult kommer ursprungligen från F 499. Den var, när jag lade vantarna på den, en ganska risig sak med flagnad färg och glipande limfogar. Förutom slip-, bets-, lim- och lackjobb så har den försetts med en uppstyvande platta längst bak, med en rorkultsförlängare samt med roderlåset "Tiller Lock" (mer om denna utsökta uppfinning i ett äldre inlägg).

Årets förnyade fernissalager. Jag har sedan jag köpte den 2005 använt Schooner med mycket bra resultat och tålighet.

Det årliga pysslet går ut på att bibehålla den ursprungliga glansen. En snygg rorkult är helt klart en väsentlig del av hela skrytgrejen. Dessvärre är kulten också utsatt för slitage och för sol och regn, så varje år blir det till att plocka isär och slipa ned ett par lacklager och fernissa om. Gör man inte detta så ser den ut som ett rövskägg efter bara ett par säsonger.

Mahognyplank galore

Hur vet man att årets renoveringssäsong är för dörren? Jo. att snön ligger vit på båthustaket och att årets laddning av virke är på plats! Vinterns sortiment består av fyra ekplank och elva gigantiska mahognyplank. Hela partiet består av Afrikansk Mahogny (något ljusare än t ex Hondurasmahogny). När man sågar doftar det parfymerat som från en bättre bordell.



Samtliga med en bredd omkring 50-60 cm och 5 m längd. Omkr 1 tums tjocklek.

Viss noggrannhet i brädhögen resulterade i likartad ådring och färgton i samtliga plank. Påminner rejält om en 60-70-tals lägenhetsdörr.

Styvfar och bräda. Studium.

På svallböljan den blå

Vågor hör sjön till, och så även svallvågor. Men när man typ blir stångad av ett skenande tåg tio-tjugo gånger om dagen, då blir det ganska störigt även för en tålmodig person.

Verkar inte finnas mycket sjövett i dagens motorbåtsägare...

Retrospekt över sommaren 2008

Kort blev sommaren 2008, liksom den 2007. Sydvästvindar och lågtryck från Atlanten dominerade. Dock är det ju i höstmörkret förbaskat trevligt att se tillbaka på det nästan två veckor långa högtrycket i slutet av Juli. Till min lycka var det just då jag passade på att ta ledigt, och dessutom få sällskap av kamraten Svennis. Och har man ork att kolla på andras semesterfilmer så går det alldeles utmärkt att trycka på play på följande lilla alster!

Lägg särskilt märke till Svennis föreläsning om flervånings-utedasset på Storskär.

Årets båthus

Det har varit ett j-a blåsande de senaste åren. Och tyvärr så står Grisslan vintertid ganska utsatt för sydvästen. Båthuset har behövt repareras varenda vinter. Och roligare än så kan man ju ha! T ex bygga nytt roder och annat smått och gott som planeras inför vintern.


Årets lyft, som vanligt utomordentligt snabbt och skickligt utfört av truckföraren i Ernemar.

Årets båthus skall förhoppningsvis klara en hel del. Problemen har inte bestått i att själva huset eller pressenningarna blåser sönder utan i att det flyttar på sig. Stormvindar mot ganska lätta konstruktioner med stora ytor är inte en lysande kombination.

Vagnen blir en synnerligen stabil och pålitlig vagga då den stödjes under stöttorna. Utan dessa stöd är den en aning svajig.

Knepet som jag lärde mig från förra årets stormar är att spänna ned huset mot marken med spännband från nockarna och ned i en plint. Ytterligare behövs nedslagna pålar för att förhindra rörelse i sidled. Detta hände förra året -huset flyttade sig en meter och började skava mot relingen. En sista sak man kan utnyttja är snedsträvor inne i huset. Det stagar upp väsentligt.

Kvällsarbete med svintunga pressar.

Alla som någonsin försökt få upp en riktigt tung lastbilspressenning på ett båthus vet hur vansinnigt svårt det kan vara. Och varje år har detta varit något man verkligen bävar inför. I år slog jag och styvfar våra kloka huvuden ihop och tänkte efter. Och kom fram till att man skall undvika att vika pressarna. Att rulla ut dem uppe på taket är tungt och svårt, och det är bättre att få dem dit i slätt skick. Alltså lade vi ut pressarna slätt på ena sidan huset, kopplade winchen till ena hörnet och ett rep till den andra. Det var förvånansvärt enkelt att dra upp dem, och tog kanske 5 min/st.



Så återstår bara att se om det ser lika snyggt ut efter första vinterstormen.

Säsongens sista båttur

Sista seglingen för året går som vanligt från hemmahamnen i Figeholm till Ernemar (Oskarshamns fula småbåtshamn). Grisslans sista färd på året går dock på land. Med traktor de två milen mellan Oskarshamn och Fliseryd. Det skall tilläggas att det rör sig om två ganska skumpiga och framförallt långa mil, med tanke på att den gamla Massey-Fergusontraktorn från 1974 håller sig under modesta 20 knyck.

En inblick i traktorförandets odödliga konst

Och en titt på årets mest färgsprakande och kylslagna segeltur, Figeholm-Ernemar.

Sov gott med ett bra ankare!

Kvaliteten på förtöjning och ankring torde vara det som avgör huruvida man kan sova eller inte. Varenda båtägare vet hur uppmärksam man är på ljud i riggen, kluck mot bordläggningen och båtens rörelser. Och alla vet hur oerhört tradigt det är att kliva upp en regnig och mörk natt för att man börjat dragga eller för att lägga ett spring över viken.

Som den oroliga själ jag är så sover jag förstås mycket lätt ute i naturhamnarna och vaknar för minsta lilla. Men... nya tider och nya uppfinningar. Jag kan inte säga annat än: spring iväg och köp ett Deltaankare. Sitter perfekt i de flesta bottnar, med undantag för riktigt lösa dybottnar. Till sådana kör jag med min hemgjorda Danforthkopia i rostfritt stål.

Deltaankare. Inköpt innan priserna på dem gick ned med över hälften...

Det känns nästan konstigt att lita på ett ankare -och det kanske man heller aldrig riktigt skall göra- men Delta är faktiskt så bra som alla påstår. Har hittills inte varit med om att det draggat, släppt eller varit svårt att få fast eller svårt att dra loss när man skall sticka. Och det ger verkligen bättre nattsömn.

En fördel med den här typen av lättankare är att de lämpar sig både för tilläggning och för svajankring. Ett Danforth, t ex, har ju som bekant mycket bra håll vid landförtöjning p g a flynas stora och platta yta. Men vid vindkantring på svaj så vrider det sig inte i rätt riktning utan kantrar och hamnar upp och ned. Har man då otur så har det samlats en massa sjögräs mellan flyna och stången, och då sätter det sig inte på nytt.

Så ett filmklipp från en skön sommardag i Figeholms skärgård. Närmare bestämt vid Loberget, eller Bettan som holmen också kallas. Här får Grisslan ligga på svaj medan husse är ute på Hägnad bådor och lägger garn och ryssjor. Kanske skärgårdens sämsta hållbotten -häll, stenskrammel och tång. Men det är ett förbannat bra ankare, jävlar i det. Sitter även i sånt mög.

Grisslan för svajankring med returlina på Deltaankaret. Risken är stor att det kilar fast sig hårt i smålands steniga bottnar.

Segla själv

En folkbåt går alldeles utmärkt att segla utan gast. Men det finns ett par detaljer som gör det hela mycket lättare. Svårigheterna som finns är enkla att ta sig förbi.

Det knepigaste är att få upp och ta ned storseglet. Först och främst skall man se till att dra ned fallen via block till sittbrunnen, eftersom man verkligen inte vill gå upp på fördäck ensam i hårt väder. Nästa detalj är att få kontroll på bommen. När man hissar seglet så åstadkommer en bom som vilar på rufftaket en dålig vinkel för införandet av mastliket i rännan. Det blir tungt att hissa, och blåser det så kan det rappa ur, och risken finns att man spräcker rännan (mycket svårlagad). När det sedan skall ned så faller bommen ned på rufftaket med en smäll, och sedan är det nästan lika trögt att ta ned som det var att hissa.

Ytterligare ett problem finns, och det är att segel med replik (som alltså saknar travar och således inte sitter fast i masten) tenderar att blåsa i sjön när det lämnar rännan och bilda en stor besvärlig säck.

Lösningen på dessa problem är: dirk, Lazy Jacks och införingsrulle för liket.

Dirken kan sättas an antingen vid fiolstaget eller i masttoppen, i båda fallen via ett block. Båda lösningarna har sina nackdelar. Vid masttoppsmontaget utsätts masttoppen för en konstant last och den riskerar att bli permanent böjd, med konstant segeltwist som följd. Med dirken längre ned är det lätt att lattorna fastnar i den då man hissar. Jag föredrar dock det senare, som löses genom att verkligen ligga i vindögat vid hissandet.

Lazy Jacks förhindrar att seglen blåser i sjön och tillåter dig att vänta med att beslå det tills du har tid. Mycket skönt! Köp absolut inte färdiga Lazies, det är dyrt och onödigt. Kolla istället en monteringsanvisning och skaffa lösa delar billigt på Biltema och liknande.

Sista detaljen är helt oundgänglig, nämligen införingsrullen. Har du inte en -så köp den nu! Finns hos Folkbåtscentralen: http://www.cubitmedia.dk/cruiser/?p=productMore&iProduct=118

Klicka för större bild. Här syns principen för Lazy Jacks och dirk, som båda sitter an i masten i höjd med fiolstaget.

Nästa grej är viktig: nämligen att ha möjlighet att släppa rodret kortare stunder. Man måste ju gå på muggen ibland, eller bara hämta något i ruffen. Vilket är helt omöjligt utan ett ordentligt roderlås. Mitt är av modellen "Tiller Lock" och bygger på friktion, och har gjort underverk för styrandet. Inte bara kan man släppa rodret kortare stunder, man kan också låta låset avlasta armmusklerna då roderkrafterna blir stora.

Höj rorkulten och den låses i läge. Sänk den och den löper fritt. Kanske inte det vackraste som finns, men oerhört praktiskt.

Granna bilder

Till den som gitter slå ihjäl tio minuter på stämningsfulla seglingsklipp...

...rekommenderar jag detta lilla alster.

Kalmarsund

För en ostkust- och skärgårdsbo som jag, så tar Sverige slut söder om Oskarshamn. Resten är en transportsträcka som inte tar slut förrän i Göteborg. Bortsett från ett litet undantag i Blekinge. Men let's face it -Skåne och Halland är förjävla trist. Det enda man kan göra är att ligga och betala avgifter i diverse gästhamnar, inte en naturhamn i sikte. Därför har Kalmarsund för mig alltid betecknat "fel håll". Men ibland visar sundet sig från sin bästa sida. T ex i helgen, då Byxelkrok och norra Öland som vanligt bevisade att de är soligast i landet.

För bidevind över Kalmarsund. Sundet bjöd som vanligt på krabb sjö.

Grisslan och undertecknad i Byxelkroks hamn. Nu börjar hon äntligen se lite hyfsad ut. Nästa projekt blir en helrenovering av riggen och en rejäl ombyggnad av inredningen.

En pärla!

Måste passa på att göra lite reklam för ett riktigt favoritställe -Idö utanför Västervik. Av alla de skärgårdskrogar jag besökt, så ger Idö det bästa bestående intrycket. De har en oslagbar service och riktigt bra mat. Ja, service... vet inte vad man skall kalla det. Förra året kom en av servitriserna ned med nybakat bröd till båten när vi skulle sticka "för att det var synd om oss som fått ligga och väntat på bättre väder". Jo, jag tackar jag!

Utsikten från restaurangen är oslagbar. Klicka på bilden så ser du Grisslan, som närmast ser ut som en jolle till Arcona 400:an.

Vissa av de mer välbesökta och kända krogarna, som t ex Grinda eller Sandhamn, har riktigt usel service. Man känner sig inte det minsta välkommen. Men jag tror att det mest beror på att de inte behöver svassa för sina kunder, eftersom folk fortsätter att komma ändå. Och så kan man kanske göra i Stockholm eller i Bohuslän, men inte om man är företagare i mindre befolkade farvatten såsom Västerviks lilla skärgård.

En kuriös detalj i gästhamnen är att de har moorings (d v s fasta aktertampar som en bit in på säsongen är helt fulla med klabbiga alger...). Det är en fröjd att sitta och kolla på folk som skall lägga till och aldrig har använt sådana. Totalförvirrat.

Tack, käre herre, för epoxi

Epoxiplast är helt klart det bästa som hänt båtbyggeriet på länge. Utmärkt till att lamelllimma, foglimma och till att spackla med. Funkar under vatten. Starkt och pålitligt. Vissa saker hade fått bytas i sin helhet om det intre varit för möjligheten att limma, t ex hela kravellbyggda båtbottnar, där man nu istället har möjligheten att nåtlimma (fräsa upp spår och limma i trälister på måttligt gistna båtar). Dessutom hade man ju varit tvungen att lära sig att snickra...

En riktig klassiker på gamla båtar är rötskador och glipor på ruffens främre hörn. Det är tyvärr en typ av skada som riskerar att sprida sig snabbt. Då vatten tränger in i en allt fuktigare ruff och sommarvärmen sätter in -då trivs rötsvampar och mögel som bäst. Fukt och värme påskyndar väsentligen på nedbrytningsprocessen. Precis som i en kompost. Rötan avstannar dock helt då temperaturen faller under ca fem plusgrader.


Visst ser det trist ut. Men skador och naket trä ser ofta värre ut än vad det är. Träet bakom den uthuggna ruffsargen är alltså balkvägaren. Även den måttligt rötskadad, men räddad med intertox och epoxi.

Grisslans ruff är enkelt hopfogad med träskruv, utan hörnstolpar. I hörnen är plankorna alltså bara skruvade i varandra. Skruv fäster inte särskilt bra i ändträ, och tids nog släpper de sitt grepp med uppglipning och vatteninträngning som följd. Detta skall man vara uppmärksam på för här kan lacksläpp, fuktskador och röta komma snabbt. Om det glipar: ta bort de gamla skruvarna, limplugga hålen med epoxi och dra i nya friska skruvar. Detta enkla ingrepp besparar dig det större jobbet med omlackning eller i värsta fall utbyte av ruttet trä. Har man inte tid att åtgärda skadorna omedelbart, så är det viktigt att provisoriskt täta -utifrån! Tätar man inifrån får man omvänd effekt, och fukten stannar kvar i konstruktionen istället. Det är också viktigt (vilket det alltid är med träbåtar) att ruffen är väl ventilerad.

Rötskadorna på min ruff var relativt begränsade, så jag behövde dessbättre inte byta ut hela planken med uppbrytande av däcket som följd (det är lagt med fin glasfiberväv och epoxi på plywood). Det räckte med att hugga ur skadorna och fälla i nytt trä med epoxilim och spackel bakom. Den något rötskadade balkvägaren (som håller upp rufftaksbalkarna) behandlades med intertox och dränktes utifrån med oförtunnad epoxi. På så vis bibehålles styrkan, och jag behöver inte byta ut den förrän det blir dags att byta ut rufftaket... måtte det vara många år kvar till dess.

Ilagt och limmat på babordssidan. Efter nedbetsning och oljning försvinner färgskillnaderna hjälpligt.

Det är inte helt enkelt att hitta träbitar med rätt färgmatchning, och det lyckas man sällan med. Men jag resonerar som så: man ser det bara på mycket nära håll, och dessutom syns det att någon gett båten vad den behöver. Det ser helt enkelt helt och fint ut.

Allting på plats. Den blåa tonen kan lätt tolkas som "blåstick" i fotot. Men det är faktiskt den blåa lättviktspressenningen som åstadkommer det. Mycket obehagligt att arbeta i! Välj hellre gröna eller vita.

Slutligen vill jag komma till en poäng. Skall man köpa en träbåt är det här en typ av skada som säljare tenderar att förminska. Men jag kan försäkra att planering, lagning, tätning, skrapning, slipning, betsning, oljning, lack och målning tar rejält med tid. Det är ett arbete som inte skall underskattas, och bör därför absolut tas upp i förhandlingen om priset. Dessutom är en läckande ruff eller ett läckande däck oändligt mycket svårare att stå ut med än ett läckande skrov!

Roderlås

Efter ett par seglingar med mitt nya roderlås, så kan jag bara undra hur tusan jag överhuvudtaget kunde vara utan det innan! Verkligen helt suveränt. Den mest uppenbara fördelen är såklart att man kan släppa rodret en stund utan att båten lovar iväg som en vettvilling. Men utöver det så är det skönt att kunna låsa rodret då det kommer en körare eller i surfarna på länsen, så man slipper sitta och ta i och kämpa emot. Så om du har en båt med rorkult: skaffa ett "Tiller Lock". Kanske inte så särskilt snyggt -ett välpolerat hackbräde av mässing kan vara en riktig prydnad- men steglöst och användarvänligt.

http://www.arolyth.se/txrleng.html

Oprövade metoder som kan funka

Bingarna i Grisslan var i ett bedrövligt skick då jag köpte henne. Sargarna var delaminerade, ramarna var fulla med gamla spiksjuka hål och locken av plywood var kraftigt fuktskadade och uppluckrade och fick bytas ut. Valet av material härvid stod som vanligt mellan plywood och massivt trä. Ramarna är av furu, så träslaget var från början givet.

Zinkblandad järnmönja blir klarröd. Zinkoxiden har viss verkan mot mögel som annars trivs ganska bra i linolja...

Drypande av rå kallpressad linolja. "Luckan i locket" bärs upp av en ekram.

Till slut valde jag ett billigt och enkelt alternativ som visade sig fungera utmärkt, nämligen vanliga sketna stavlimmade hobbyskivor. Sådana man har till hyllplan eller bänkskivor. Tveksamheterna rörde sig mest kring limmets kvalitet. Efter visst betänkande bestämde jag mig emellertid för att försöka, och att impregnera dem väl med linolja och sedan ge dem ett rejält ytskikt med fernissa. Och eftersom Grisslan numer är en torr och fin båt invändigt visade det sig fungera. Inga tecken på fuktproblem eller limsläpp. Sålunda ett billigt och ganska snyggt alternativ till egna limmade alster.

Inprovat, fernissat och klart att monteras in i båten.

Översidan av ramarna fernissades och undersidan beströks med fyra tunna lager järnmönja blandad med zinkvitt (60/40). Sargarna limmades med polyuretanlim och säkrades med skruv. De gamla spiksjuka hålen borrades upp och pluggades.

Närbild på "luckan i locket". Viktigt är att lämna spann för fuktutvidgning, ca 2-3m, annars fastnar luckan och riskerar att spränga sönder sin omgivning.

Durkar i parti och minut

De senaste två åren har jag passat på att bygga nya durkar och renovera de gamla som inte varit helt slut. Det är något som verkligen gör skillnad på båtens utseende. Dels durkar i sittbrunn och ruff, men även bakom inredningen. Att öppna upp till en garderob eller till pentryt och se att det är välskött även bakom luckorna, det känns bra tycker jag.


Under pentryt. Tidigare ägare hade lagt in en gammal bit formply och det var rejält fult.

Inne i garderoben.

Lackning av renoverade sittbrunnsdurkar. Under rejält slitna ytor dolde sig a: riktigt fin mahogny och b: mässingsskruvar som var i det närmaste helt urlakade på zink. Numer utbytta.

En av alla de giganstiska mahognyplank som gått åt... Plankan på bilden är numer 1: en förlucka 2: en durk och 3: ribb till garnering.

Betsade och linoljade durkar och hyllplan som står för härdning. Några veckor räcker oftast för att rå linolja skall ha härdat igenom. Väntar man för kort tid och fernissar för tidigt, så finns det en viss risk för att den ohärdade oljan "kokar" under fernissan vid stark solstrålning med lacksläpp som resultat.

Vänster: Gammal, möglig och murken av furu, numer uppeldad. Höger: ny snygg och frisk av mahogny, numer i babords kistbänk.

Nyrenoverad durk. Nylimmad, nya skruvar och plugg. Nararna på undersidan utbytta. Nytt durkbeslag. Ovansidan lackad med åtta lager schooner, undersidan med fyra lager zinkvit linoljefärg från utmärkta Ottossons färg i Genarp. Zinkoxiden håller möglet borta och blir med tiden stark och slittålig. Första tiden är linoljefärg ganska mjuk och känslig.

Renoverarens bäste vän

Är det något en träbåtsmeckare förr eller senare får stifta bekantskap med så är det färg och fernissa som blivit för gammal och måste tas väck. En väl underhållen fernissad yta kan hålla i många år, med till slut är den ovillkorligen stel och sprucken.

De flesta nybörjarna gör samma trista misstag då de skall ge sig i kast med färglagren eller fernissan -de skaffar en hårdmetallskrapa med utbytbara skär och torrskrapar för glatta livet. Det leder ofelbart till att man börjar hata sin båt, livet, grannen eller vad som råkar komma i närheten. Det är nämligen hejdlöst jobbigt och man kommer garanterat att repa träytan å det grövsta ett par gånger i timmen.

Nej, släng skiten åt helvete! Och skicka en folkilsk gammal tax till de som saluför dem. Stryk skulle de ha som ens vågar förse intet ont anande människor med sådana styggelser. Hårdmetallskrapor... pföff!


Släng skiten!

Nej, det enda som duger till sådana arbeten är varmluftspistol, parkettsickel och en skärpfil. Och man behöver inte ens köpa någon av de finare märkena -huvudsaken är att stålet går att skärpa med filen. 15-20 drag med skrapan, och sedan ett par drag med filen. Den skall vara vass! Och färgen/fernissan skall vara mjuk av värmen.

Ett tips är att bara köpa lösa stål (finns lite varstans) och sedan tillverka handtaget själv. Jag har ett helt gäng olika skrapor som passar till olika arbeten. T ex så föredrar jag ett långt handtag med rem om underarmen då man skall gå över stora ytor såsom ett skrov (det sparar väsentligen handleden, som tar en del stryk av sådana rörelser). Till mindre jobb är ett kortare skaft med bra, lite bulligare grepp att föredra.

Billigt stål från Karlssons på en överbliven bit mahogny.

En annan verklig fördel med en vass sickel är att den i högsta grad reducerar det trista slipandet efteråt. Sicklar man ytan ordentligt, så kan man sedan ofta gå på direkt med 180-papperet. Glöm inte bort att fila hörnen runda på de stål som du skall använda till stora ytor! Vass kant betyder repor förr eller senare.

Elegi över sommaren 2007

Sommaren 2007 var en veritabel segelsommar för undertecknad, med bortåt sex veckor ombord på Grisslan. Sex veckor på en folkbåt? Jodå, det går alldeles utmärkt. Vad sommaren däremot inte var, det var vacker. Ständiga lågtryck från atlanten.

Rena bluffen! Inte var väl förra sommaren såhär!? Fotot likförbannat taget på Sandhamn juli 2007.

Tittar jag däremot på fotografierna från sagda sommar, så är det dock inget som framgår. Solglitter och skön bris på varenda bild. Men så är det väl, att kameran alldeles för sällan åker fram när man ligger på pinkryss i duggregn. Inte heller i dimma och stiltje eller i ösregn och motorgång. Det enda som skvallrar om förra sommarens uteblivna värmeböljor är några vemodiga videoklipp från en gråmulen dag på Mysingen...

...med vemodet accentuerat av minst sagt elegiska toner.

Seglingsfilm utan åttiotalsmusik?

Såg på ett seglingsforum att det diskuterades huruvida seglingssporten är möjlig att göra folklig, och intressant att se på teve. Någon kommenterade då estetiken i seglingsprogrammen som ändå finns (typ sändningar från Volvo Ocean Race och liknande). Det konstaterades -något föraktfullt- att de mest bestod av bilder på stävar, slo-mo-bilder på sjöar som bryter över fördäck osv. Allt till tonerna av en alldeles särskild sorts omotiverat hetsig musik, som skulle passa bättre till ett sammandrag av en blodig K1-match. Har man hört den så vet man vad jag menar. I övrigt trotsar den all beskrivning.

Skakiga bilder på babblande folkbåtsseglare. Allt till inte särskilt hetsiga toner av Sonya Hedenbratt.

Premiärturen single handed

Köpte härom dagen ett roderlås av modellen "Tiller Lock". Löjligt genialisk konstruktion som bygger på friktion. Utan någon form av roderlås är det en smula jobbigt att segla ensam en längre stund. Så fort man släpper pinnen lovar båten iväg som en vindflöjel. Sabla irriterande. Och att gå på muggen blir onekligen en omöjlighet, varför man får se till att ha en hink nära till hands. Tja, man får faktiskt se till att ha varenda grej som kan tänkas behövas nära till hands. Blåser det mycket så kan man inte släppa rodret ens ett par sekunder.

Grisslan slörar in mot Figeholms skärgård

Nåväl! Hade ju varit skönt att få den där tingesten på plats innan årets första segling, som skulle göras just single handed, dvs utan gast. Emellertid lovade man från smhi att det skulle bli mycket blåsigare under eftermiddagen, så jag valde att sticka iväg tidigt, och därmed utan roderlås och utan windex. När man är van vid windex (en vanlig vindriktningsvisare) och helt plötsligt inte har en, så sitter man likförbannat som en av Pavlovs betingade hundar och tittar efter den i masttoppen.

Ny fimpsäker jolle

Den stackars gummibåten Navigator III som så tragiskt dog av passiv rökning (se tidigare inlägg) är nu ersatt av en totalt fimpsäker glasfiberjolle med en 4 hk Yamaha.


Nya jollen "Lillan" på premiärsläp.

Förra jollen var en gummibåt med uppblåsbar durk. Problemet med sådana är att de kan lätta och välta i hård vind, något som också hände några gånger och resulterade i förlorade åror och dynor.

Vid bryggan i hemmahamnen Figeholm.

Underverket heter "Lillan" och är ett s k långtidslån från farsan som här stilenligt poserar med en pilsner i näven ombord på Grisslan. Själva jollen guppar glatt akter om.

Sjösättning 08

Trots sen sjösättning, torr vår och de senaste veckornas gassande sol gick det bra att få båten tät till sjösättningen. Lösningen stavas bitumen och invändig bevattning. Det var inte särskilt många droppar som kom in i år trots de uppenbara nackdelarna.

Årets första natt i båten är alltid speciell. Under säsongen är man jävligt picky med fina platser och sköna vyer, men årets första natt är så efterlängtad att man skiter i vilket. Just detta års första natt blev i Ernemar i Oskarshamn intill en hög betongbrygga strax intill en ful mack och en gnisslig mastkran. Men tammejfan vad jag tyckte det var gött.

Snart åker fanskapet i drickat!

Så är det alltså kvällen innan sjösättningen och det sedvanliga kaoset har infunnit sig. Tomten ser ut som irakkriget, hälften av grejerna är begravda under brädor och presenningar och man kommer inte ihåg vad man behöver ta med sig till kajen.

Nya trailern är en stabil sak av galvade I-balkar. Enda nackdelen är att bussaxeln och hjulen gör ekipaget lite väl högt. Mest påfallande är att båthuset tvingas upp i höjden.

Pressenningarna borta och stommen på väg ned.

Nya snygga förluckan . Grisslan stävar ut över hästhagen.

Smygpremiär!

Det närmar sig sjösättning. Men tack vare Göran Andersson fick man ta sig en folkbåtstur innan egna skutan trillat i sjön! Turen ifråga gick till en av Ostkustens riktiga pärlor -Idö i Västervik. Har man inte varit där och besökt dess helt suveräna restaurang eller den ovanligt idylliska byn så är uppmaningen: gör det! Lotstornet är öppet för allmänheten och erbjuder en oslagbar utsikt över skärgården och öppna havet (som igår låg blankt som ett nybonat golv för att sno en och annan Taubevers).

Göran i sin flotta folkbåt Malin.

Fick köpa Görans gamla motorfäste också. Väldans fin sak som han tvingats byta ut efter en incident med en Rival 22. Påseglad, hack i akterspegeln, utbytt överliggare och vips så passade det inte längre. Kommer däremot passa utmärkt på undertecknads akterspegel!

Sabla trevlig och varm försommardag i Västerviks skärgård.

Byt ut dina gamla sketna mässingsskruvar!

Gamla nitar och skruvar påväg ut ur Grisslans skrov

Gamla folkbåtar läcker. Anledningarna kan förstås vara flera, t ex dåliga laskar/laskbrickor eller att fuktrörelser (båten tillåts torka ut för mycket) gör att skrovet "glappar upp". Vanligast är nog ändå kassa bottenstockar och kassa skruvar.

Särskilt det sistnämnda är ett ofta uppträdande problem på gamla folkbåtar. De är nämligen oftast byggda med mässingsskruvar i spunning och bottenstockar. Och mässingen blir verkligen inte bättre med åren... zinket i mässingen lakas ur och lämnar kvar en porös och pulvrig skruv med låg hållfasthet. Ofta kan en läckande folkbåt bli som ny bara man byter ut dessa skruvar!

Det finns dock ett par svårigheter man måste forcera. Den första är faktiskt materialval och pris. Det absolut bästa är bronsskruv, men det är svårt att få tag i på hemmaplan och måste importeras från t ex England. Alternativet -som lär vara ganska likvärdigt- är rostfri, syrafast skruv (betecknas a4 eller aisi 316). Dyrt som guld, och priser på 8-10 kr per skruv är inte ovanligt.

Den riktiga svårigheten ligger dock i att få ut de gamla skruvarna. Det är mer regel än undantag att skruvskallen smulas sönder när man sätter mejseln i den. Håller den så går skruven av strax ovanför gängorna när man dragit ett par varv. Och knepet för att få ut dem är pilligt men fungerande -man knallar iväg till Classe O och inhandlar en sats "grispittar", en vänstergängad tapp som gängas in motsols i den gamla skruven och tvingar ut den.

Vidare: tryck in lite linolja i hålet, doppa den nya skruven i fernissa och skruva i den med skruvmejsel (inte med dragare, du riskerar att dra alldeles för hårt och även att slinta och förstöra skruven). Pensla sedan i lite linolja i försänkningshålet innan du kittar igen det med linoljekitt (vanligt fönsterkitt alltså). Linoljar man inte hålet finns det en risk att oljan i kittet sugs in i trät och kittningen blir torr och pulvrig.

Nya skruvar och ev några bytta bottenstockar gör verkligen underverk, och din båt tål återigen hårda kryssar utan att läcka i spunningen.

Livet på en pinne

Min första sommar med Grisslan, 2006, hade jag ingen digitalkamera. Vilket medför att jag inte har en enda ordentlig bild på skrället innan renoveringarna. Ett av de få fotografier som ändå blev den sommaren, visar inte ett smack av båten utan bara mig själv glatt expedierande en iskall på morgonkvisten. Men det kan jag lova att...
...en morgonpilsner i soluppgången går inte av för hackor!

Skaffa en träbåt!

Gängse uppfattning bland båtägare är att en träbåt är så hemskt tidsödande, att det därför helt enkelt är otänkbart att skaffa en. Och för all del -jag måste medge att just min båt krävt oerhört mycket arbete, och jag vet inte hur många hundra timmar jag lagt. Vågar knappt räkna. Men då får man betänka att jag köpte den mycket billigt, som ett renoveringsobjekt (av otroligt trevliga Simrishamns Segelsällskap). Jag ville alltså ha ett hobbyprojekt, och jag ville lägga tiden.


En träbåt i bra skick däremot kräver bara marginellt mycket mer jobb än en modern plastbåt. Om den dessutom har målat skrov, som min folkbåt, istället för fernissat så är det inte så stor skillnad. Det som snarast skiljer en gammal träbåt från en modernare skapelse är komforten. När folkbåten kom till på 40-talet ansågs den vara en perfekt båt för en familj att semestra i. Idag anses den för trång för en liten karl med en tax, och få skulle ens drömma om två veckors semester med äkta hälft och barn i en folkbåt.

Personligen tycker jag inte att det roliga med sjöliv och segling består i kylskåp, dusch och gigantiska batteribankar. Jag gillar verkligen det lite campingbetonade med folkan och att man kommer så nära vattnet under seglingen. Det är förjävla gött att krypa in i den lilla ruffen och tända fotogenlampan! Inget man åker jorden runt med, förstås, men i våra hemmavatten är det perfekt. När man bara sticker 1,20 djupt så kommer man verkligen till varsomhelst, och det finns alltid en plats över i naturhamnarna.

Om man gillar att hantverka en smula, så är folkbåtsrenovering ett riktigt lagom projekt. Särskilt som den har en enkel grundkonstruktion och att storleken på båten gör projektet överskådligt. Jag läste en gång att någon skrev "Oroa dig inte, skaffa en träbåt. Är du inte händig så blir du." Och det stämmer verkligen! Renovering av en träbåt innehåller en helt otrolig mängd olika moment, av vilka inga i sig är särskilt svåra. Men att behärska alla tar tid. Därför är det gängse rådet: gör det! Men ta dig inte an för stora saker på en gång, för då ledsnar du och den blir stående på land.

Vissa framhäver "kulturgärningen" i att vidmakthålla en gammal båt. Men jag bryr mig inte så mycket om det. Jag gillar sjöliv och segling, och jag gillar att arbeta med händerna. Och viktigast: jag gillar att se resultatet av arbetet! Det går knappt att beskriva hur belönande det känns att se ett utdömt, läckande skrälle som när presenningen faller en vinter senare har blivit en pärla!

Bilden av en fördömd jolle

För tre år sedan inköptes för löjligt lite pengar gummibåten "Navigator III". En utsökt liten sak med uppblåsbar durk för endast 1100 kr. Avnjut denna sista bild av den stackars jollen. Som dessvärre pyste ut sin sista suck några dagar senare.

Någon trevlig typ i Grindas gästhamn valde att slänga ut en fimp ur sin sittbrunn. Sagda rökverk hamnade såklart mitt i "Navigator III" som därmed hastigt navigerade sig till gummibåtarnas sälla jaktmarker. Detta är troligen den enda förlisningen som orsakats av tobaksrökning.

Jo-jo-väder?

Förra årets sommarväder gjorde väl ingen glad. Inte ett enda av de trevliga välparkerade högtrycken behagade infinna sig, vilket innebär rena jo-jo-vädret till sjöss. Hela sommaren klagade jag över kyla och alldeles för mycket vind. Och när detta äntligen gav med sig förbyttes det i...

...stiltje, dimma och regn. Som här vid Gustaf Dahlén efter en överfart från Landsort för motor (just den bullriga gamla yamahan som syns i aktern). I näven på den drömmande folkbåtsseglaren återfinns sir Francis Chichesters "Jorden runt med Gypsy Moth IV". Väl inslagen i en genomskinlig plastpåse, för vätans skull.

Båthus, trailers och faluröda staket

Vissa saker, som egentligen skall göra livet bekvämt och lätt, tenderar att göra just tvärtom. Tag t ex ett båthus. Då slipper man stå i snålblåsten och frysa, och man kan måla även när det regnar. Och båten håller sig ren och fin, och man själv håller sig torr. Men då har man kanske inte räknat in att skitet skall byggas och rivas en gång om året? Det är besvärligt nog att få upp en 70kg's lastbilspressenning över nockarna, och särskilt om hela alltet frusit till i höstfrosten.

Men det kanske värsta med att ha ett båthus är nog ändå stormarna. Pressenningskjul är liksom inte gjorda för 25 m/s, och de flyttar sig gärna. (D v s om man inte binder fast dem i traktorn...) Det är olidligt att behöva vara med om en enda nervslitande storm, men nuförtiden är de ju tydligen tre-fyra till antalet varje vinter.

Nå, men så kommer äntligen den dagen man så länge emotsett -sjösättningen! Vilket för min del innebär att få ned pressenningarna, att riva stommen, riva två sektioner av staketet för att komma ut från tomten (och därmed också tvingas koppla ur gatubelysningen vars ledningar löper längs staketet), att montera fast traktordraget som är för stort att ha på inne i båthuset för att sedan påbörja en resa på ca 2,5 mil till närmsta hamn. Detta i ca 15 km/h. Sedan hem igen och koppla in elen och bygga upp staketet igen, samt börja så i nytt gräs där huset stått.

Ett båthus måste vara oerhört mycket värt, eftersom man frivilligt utsätter sig för detta, varenda år.