Fjortonfots motorsnipa

Parallellt med det vanliga folkbåtsbloggandet kommer undertecknad under följande halvår att blogga om byggandet av en fjortonfots riggad motorsnipa. Själva bygget äger rum på Båtbyggarlinjen på Stumholmen, Karlskrona. Båten byggs till mig själv, men vi är två om själva byggandet; jag och min kollega Johan Nilsson.

Förlagan är byggd på Bröderna Mårtenssons Båtbyggeri, Östra Hästholmen, och uppmätningen och ritningen är gjord av nestorn och träbåtslegendaren Bertil Andersson. Förlagan är en utpräglad bruksbåt, men vi kommer att göra den betydligt lyxigare vad träslag, komfort och finish angår. Bl a så flyttas motorn fram en halvmeter, båten riggas och förses med mahogny- och oregon pinedäck. Tanken är inte att göra en allmogebåt utan en trevlig, vacker och praktisk skärgårdsleksak.

Konstruktionsritning (bilden), linjeritning och spantruta behövs för att kunna bygga. Ett rutnät med 10 mm rutor ritas på ritningen, och gör att man kan föra över ritningen till ett tio ggr större på masonit eller papp.

Först förs ritningen (i skala 1:10) över till en fullskaleritning på styvt papper. Detta kanske kan synas vara ett onödigt arbete, men tro mig -det lönar sig. Att hela tiden kunna lägga ut mallar, köl och stävar på ritningen för att se att de stämmer är mycket tidsbesparande, och gör att man undviker fel innan de ens hinner göras.

Krokvuxen ek växer inte på träd. Eller jo. Det är just vad den gör. Och de krokiga träden får tydligen stå kvar och växa i fridens liljor, för hos virkesleverantörerna dyker de inte upp. För en båtbyggare innebär det en hel del merjobb, eftersom stävar måste laskas ihop för att uppnå önskvärd fiberriktning och styrka i konstruktionen. Och jag kan lova er att en haklask inte är något man snyter ur sig på en kafferast.

Fullskaleritning på golvet och en oerhört tung ekplanka på vagnen. Så grovt virke går inte att köra i bandsåg (p g a vikten) utan måste grovsågas med cirkelsåg eller motorsåg innan man kan få in det i planhyveln. I bakgrunden från vänster till höger: en nybyggd flateka, en Törnkvistare från 50-talet under däcksbyte, en 17 fots däckad blekingseka och en 16 fots motorsnipa (som f ö är till salu. Jättefin! Köp den!)

En vanlig haklask består av fem ytor som måste passa perfekt för att uppnå rätt styrka. Och liksom med bottenstockar så är det väldigt viktigt att man gör grovsågningen bra från början. Gör man inte det så får man stå och hyvla, raspa och sickla tills fan löser av en, helvetet fryser till och asfalten blommar. Personligen föredra jag att köra i bandsågen, eftersom den garanterar de eftersträvansvärda nittiogradersvinklarna. Blir ytorna sneda så får man problem. Den hackiga ytan som bandsågen ger, tas ned med hyvel där man kommer åt, sickel där hyveln inte når och stämjärn i hörnen.

Haklask färdig för limning och bultning. Haken i mitten bör inte göras vinkelrätt. Gör man det så är risken att man får en springa just där mycket stor. Görs den med lite lutning så kan man "flytta med" hela alltet om man, vilket gud förbjude, råkar ta lite för mycket på ett av haken vid inpassningen. Finpassningen görs enkelt med att "såga på plats", vilket innebär att man sticker in en tunn japansåg eller ett bågfilsblad i springorna och jämnar ut ytorna. Det sista finliret görs med sickel och liten putshyvel. Ofta penslar man ena ytan med linolja för att se var den väter på motstående yta. Det blöta hyvlas bort ända tills inga torra fläckar finns kvar. Man kan också, som på bilden, ställa en lampa på baksidan och se var det lyser igenom.

Ek är ett krångligt träslag p g a sina mycket stora fuktrörelser. Utan att häva ur mig alla de saftiga svordomar som jag egentligen vill dela med mig av, så kan jag säga att ek gärna spricker och lika gärna slår sig. Nu hade vi emellertid turen att komma över lagom torrt virke med stående årsringar. Detta i kombination med låg temperatur inne i Slup och Barkasskjulet eliminerar problemet till viss del. Däremot råkade vi ut för en annan vanlig ek-åkomma, nämligen osynliga sprickor inne iträet som inte ger sig till känna förrän man hyvlat ned det. Sålunda uppenbarade sig en stor spricka mitt i akterstäven och tvingade oss att göra ytterligare en lask. Men vafan, man kommer onekligen att bli bättre på just den saken!

Putshyvling med Stanleys stöthyvel no 220. Utmärkt för småjobb, ändträ och hårda träslag. I bakgrunden står två av de mallar som ställs upp på kölen och ger rätta formen på borden. Lägg gärna märke till den rejält överdrivna dimensionen på köl och stäv. 50 mm ek på en 14' snipa är kanske i kraftigaste laget, men kommer att ge stadga och god tyngd när hon skall seglas.

Medborgare! Det finns många båtbyggarskolor i vårt fjällhöga land, och livet är alldeles för dyrbart för att inte lära sig att bygga båtar. Gör det!

Ett skotskt fynd

Så har vintern förgyllts med en trevlig, om än kylslagen, segling runt Skottland. Återigen ett uppdrag från Yachtdelivery.se, och denna gång som skeppare. Turen kan sammanfattas sålunda: vansinnigt roligt och spännande, men med en del otur vad utrustning angår.

Solnedgång över Sound of Jura på skotska västkusten. Denna kust är riktigt svårnavigerad till följd av mycket starka tidvattenströmmar och, för den ovane, oväntade effekter av desamma. Som exempel kan nämnas att (ta fram en karta nu) den nordgående (flod-) strömmen genom Jura suger vattnet ur Firth of Clyde, vilket resulterar i att det är ebb på västsidan av halvön Kintyre samtidigt som det är flod på östsidan. Det skiljer alltså bara ett tiotal sjömil mellan ebb och flod! Att runda Mull of Kintyre är sålunda något som noggrannt måste timas om man inte vill sluta sina dagar bland strömvirvlar och vassa klippor.

Rutten skulle gå från Largs, upp längs skotska västkusten, genom Caledonian Canal till Inverness och därifrån över Nordsjön till Uddevalla. Båten "Oriole of Clyde" var en Jeanneau 40 DS 2001 (däckssalong). En mycket god sjöbåt, men med en inredning som mest passar till gästhamnar, medelhavsklimat och parasolldrinkar. En skotte som gästade båten avlät utlåtandet: "Oh lads, I see you've got yourselfs a floating gin palace".

Dagen är kort i norr så här års, så det blir en hel del mörkernavigering efter fyrar. Gemene man ger sig ju sällan ut i okända farvatten då det är mörkt, men med is i magen och en gnutta förstånd så går det utmärkt och måste rekommenderas. Det är attans mysigt att stå och räkna blink. Men jösses vad mycket lättare det går nu för tiden då man har en plotter ombord! Bilden är tagen strax intill det sinnessjukt strömutsatta sundet Gulf of Corryvrechan, som är ett "no-no" för fartyg utan dödslängtan.

Sagda båt hade gått som charterfartyg i många år och var sliten. Mäklarens omdöme var något kryptiskt: "She's old. She's worn. But the general feeling is that she'll work". Och tja... det gjorde hon inte. Ett första tecken på att allt inte skulle gå helt problemfritt var att värmaren, en Eberspächer, inte startade. En veckas ansträngningar att få igång den var fruktlösa. Och låt mig utan att överdriva säga att Skottland är ett kylslaget land i december. Och fuktigt.

Älvdans över en iskall Caledonian Canal, som delvis var frusen, varför vi tvangs utrusta båten med ett isbrytande gummidäck i fören (fungerade utmärkt). Kanalen skall kunna avverkas på minst tretton timmar, men tog tre dagar till följd av en förömd järnvägsbro som behagade gå sönder.

Resan gick enligt planerna -men inte enligt tidtabellen- hela vägen till Inverness. Men väl ute på Nordsjön började Bilge-levelalarmet tjuta och det visade sig att hon börjat ta in vatten i den tillagande motsjön. Sålunda vändes skutan och seglades in till Inverness Marina och varvet på välrenommerade Caley Marine. Turen över Nordsjön får anstå till februari eller mars då hon åter beräknas vara sjövärdig.

Jungman Jonathan på ett kylslaget, men vackert Loch Ness, som är en del av The Great Glen och Caledonian Canal. Efter en smärre överläggning ombord togs beslutet att sjöjäveln är rätt lång men oändligt överskattad. För att vara så vida berömd så är den rätt ynklig och tar inte många timmar att avverka.

Om ni någon gång råkar vara i Skottland med båt, så missa inte nybyggda Inverness Marina, som garanterat har den bästa servicen jag någonsin sett. Skottarna är överhuvudtaget ett otroligt gästfritt och hjälpsamt folk! Var man än kommer erbjuds man skjuts och all upptänklig assistans utan att ens behöva fråga. Om så ändå vore fallet i gamla Svea! Missa heller inte västkusten, för maken till spännande omgivningar och utmanande navigering är nog svåra att finna. Men glöm för all del inte att ta med Reeds Nutical Almanac (eller liknande) och admiralitetets lots, för utan dessa blir strömmar och färdvägar inte lätta att förutse och planera. Vi hade inte med oss lotsen, och fick onekligen studera sjökort, tidvattenalmanackan och Reeds ordentligt, samt understundom fråga oss fram bland lokala seglare, fiskare och sjöräddare.

Och det skotska fyndet som titeln på inlägget utlovade? Jo, en folkbåt som lagts upp på varv för renovering. Inte visste jag att skottarna satt och spelade säckpipa i vår kära svenska klassiker!

På marinan i Dunstaffnage (nära whiskystaden Oban), låg denna slitna skapelse i mahogny på ek och med inombordare. Det föreföll som om denna marina inte var av den sorten som tillåter gamla skorvar att stå och sakta tyna bort, så med lite tur skall hon snart besegla de skotska fjordarne igen. Lägg gärna märke till stöttningen. Detta, med svenska ögon sett, undermåliga pallningssätt användes på alla upplagda båtar på denna marina, även 50+ fotare.

Verktygsmani - ett tillstånd

Det händer något med män som kommer in i en båtbyggarverkstad. Det är något med blicken. Jag misstänker att det inte bara handlar om miljö, utan om något nedärvt. Män har byggt båtar sedan urminnes, och bra båtar har varit nyckeln till framgångsrik handel, kommunikation och krigföring. Greker, romare, fenicier, engelsmän, portugiser och holländare - skickliga båtbyggare och framgångsrika kulturspridare. Fan vet om vi inte har båtbyggandet i generna, en instinktiv drift att konstruera flytetyg, liksom fågeln bygger sitt bo och grävlingen sitt gryt.

Åtminstone kan man tro det då man ser karlar som fullständigt tappar koncepten då de får syn på en -i våra dagar hopplöst omodern och onyttig- träbåt. Vad som torde kunna definieras som mannens svar på kvinnans shopping är verktygssamlande. Den man är inte född som kan gå förbi en välfylld verktygslåda utan att fingra på skruvdragare eller kontrollera skärpan hos ett hyvelstål.


Hyvlar, slipjigg, linolja och bomullssnöre. The shit, tycker de flesta av hankön.

En titt i båtbyggarverkstan!

Nu kan jag inte låta bli att gå lite utanför folkbåtsprofilen ett tag, och skriva en smula om min trädoftande vardag i Slup- och barkasskjulet på Stumholmen, Karlskrona.

På båtbyggarlinjen bygger samtliga förstaårselever inledningsvis en flateka. Det kan låta simpelt, men är ett väl genomtänkt pedagogiskt grepp. Byggandet av denna lilla båt innehåller flertalet av de moment som återkommer i mer komplicerad form i tillverkningen av mer avancerade båtar. Man lär sig grunderna i huggning av spunning, basning, inpassning av upplängor osv. När man som undertecknad hållit på med renovering i många år, så inbillar man sig lätt att man kan en hel del om det här med träbåtar. Den inställningen skippar man ganska snart...

Basning och inpassning av essing. Det finns ännu inte ett enda båtbyggeri som beklagat sig över att de har för många tvingar.

Bland de nyttigare sakerna man lär sig är att använda handverktyg istället för maskiner. Gör underverk för händigheten och förståelsen för trä. Där man tidigare utan att blinka hade ställt sig vid fräsen, rikthyveln eller slipskivan tar man nu gladeligen fram stämjärn, kälhyvlar och japansåg. Låt mig bara tillägga att en Tormekslip gör underverk för eggverktygen. En nyvunnen, närapå manisk inställning till skärpa har resulterat i stämjärn och hyvelstål som man kan raka skägget med. Det är en fröjd att se en putshyvel skiva upp ändträet på en ekplanka som vore det en ost!

Tulleklamp i ek och pinne i rostfritt. Av ek är också stäv, köl, knän, sudlist, upplängor, nara och stävkraft. Resten av flatekan är i gran.

Mätmetoder och diverse knep för dessa är kanske det mest värdefulla man får med sig. Som amatör får man så att säga uppfinna hjulet om och om igen, men här får man knepen av de som redan kan. Ofta med en aha-upplevelse, och med ett stilla förbannande av sin egen enfald då man tänker tillbaka på alla bakvända och krångliga metoder man själv fått hitta på. Det finns åtskilligt man inte kan läsa sig till!

Flatekor i olika stadier samt det nyligen färdiga skrovet till en blekingseka väntande på inredning och detaljer.

Båtbyggarsegling

Sedan några månader går jag på Båtbyggarlinjen i Slup- och Barkasskjulet i Karlskrona. Tanken är att på ett läsår hinna bygga en 13' flateka och en 14' riggad motorsnipa. Det verkar gå vägen eftersom flatekan förfärdigades i veckan.



Kan inte låta bli att lägga upp en liten film från sensommaren, då vi lärlingar lärde oss att segla de allmogebåtar vi bygger. Blekingsekorna är till formen ganska lika folkbåten, med fylligt men vasst förskepp och akterspegel och bra släpp i aktern. De seglar mycket bra, och vrakekan (jo, den största varianten av blekingseka heter faktiskt så) Klaura loggade goda 7-8 knop på slören. Vad man dock snabbt märker är hur svårt det är att få spririggade allmogebåtar att gå över stag. Man är tvungen att bräcka med focken för att komma runt med någorlunda bibehållen fart även då det blåser bra.

Plastbalja över gamla Nordsjön

Efter en tämligen bloggfri, men desto mer seglingsfylld sommar blev det även en tur över Nordsjön med en modern plastskapelse. Sagda plastbåt var en 39' Jeanneau som transportseglades från Burnham, England, till Varberg för yachtdelivery.se.

Marinan i Burnham on Crouch. Så ser det ut vid ebb: flytbryggorna glider ner längs stolparna. Skillnaden (range) är drygt fyra meter.

Efter en synnerligt fin inledning vad vädret angår, så vände vinden tvärt från medvind till NO och höll sig sedan mellan 10 och 14 m/s. Pinkryss och stampig sjö följde. Undertecknad mönstrade på som självutnämnd kock, och att hålla sjösjukan stången när man i grov sjö vistas i byssan är en skön konst, minst sagt. Men det gick!


Såhär ser rullarna ut på nära håll. Tur man bor i hederliga gamla Sverige och slipper detta eviga tidvatten!

Som inbiten träbåtsentusiast så blir det en ganska lyxig upplevelse att segla en modern 39-fotare. Men jag var inte nämnvärt imponerad av just denna båt. Omdömet blir som följer: den är nog riktigt bekväm för bryggsegling eller inomskärs, men för havssegling är den inte bra. Den platta botten och det fylliga förskeppet får den att stampa hårt i motsjö, något som gör det nästintill omöjligt att sova ordentligt och det blir svårt att röra sig obehindrat i båten. Det som förvånade mig mest var avsaknaden av grabbräcken i ruffen. Det var ren tur att vi seglade för babords halsar, och att köket är beläget på styrbordssidan. Hade det lutat åt babord istället så hade det varit nästintill omöjligt att laga mat, då man inte kunde hålla i sig i något vid spisen.

Nattsegling, vakten 2-4. Mitt ute på Nordsjön är det glest mellan fartygen, men när man närmar sig de Nordfrisiska öarna blir trafiken tät och kusten är full med fyrar.

Er käre folkbåtsbloggare blev emellertid tvungen att mönstra av i Korsö, Danmark, då motvinden gjorde mig försenad till en mycket viktig middag hos svärmor.

Kocken mönstrar av och går iland i Danmark. Enligt uppgift svalt dock besättningen inte ihjäl under den vidare seglatsen.

Vi har gungat uppå havet - en liten film om motsjö. Pinkryss och stampig motsjö är inte riktigt vad dagens fylliga bogar och platta bottnar är byggda för. Ett ständigt brakande som verkligen inte förbättrar sömnen...

Uppföljare på förra årets filmsuccé "Premiärtur"

Eller nja... ytterligare en aningen skakig pocketkamerafilm. Föreställande årets första tur, som liksom föregående år innebär sträckan från Ernemar (där jag sjösätter) till Figeholm (där jag har båtplats). Förutom stiliga seglingsklipp innehåller filmen diverse babbel om tvåtaktare, en utläggning över den nya bommens förträfflighet, bilder på min nya skeppshund ätandes ett ex av "Landsort-Skanör" samt skön musik av Per Texas Johansson.


I vanlig ordning filmat med en Samsung Digimax L60. Som alltså inte är en filmkamera, utan en vanlig sketen fickkamera. Därav den, tja... som vanligt intressanta bildkvaliteten.

Premiärturen 2009

Så var den genomförd, årets första segeltur. Och liksom förra året single handed. Eller nja, två händer och fyra tassar. Dock reagerade tassarnas ägarinna på sjölivet sålunda: hon somnade. Vaknade endast ett ögonblick när jag slog av motorn och satte segel. Sov sedan de tre timmar som resan varade och vaknade femtio meter före tilläggningen i Figeholm och pissade på babords kistbänk.


Den motvilligt poserande sjöhunden Maja med korgen och sömnen som enda mål.

Den nalkas ljuva sommar

Som den inbitna båtfanatiker man är så finns det knappt något mer frustrerande i denna här världen än att ha båten sjösatt trettiofem mil härifrån, och inte ha tid att åka dit. Sjöturerna hittills i år inskränker sig till: färden från mastkranen till gästbryggan i Ernemar, och ett tretimmars praktikpass med mina skepparelever i ett blåsigt Öresund.

Fridfullt guppande folkbåt i Ernemar, Oskarshamn. Utom räckhåll för er käre bloggare. Alas! Alas!

Låt mig säga att jag knappt förmår hejda mig från att överge mitt arbete och bara kasta loss. Dessbättre så är vårens uppsättning (jag är i skojeribranschen, kolla länken till höger "Sjutton Kyssar") färdig den 25 maj och jag kan äntligen slita mig ur mina urbana fjättrar och släppa loss sjöbusen i mig själv.

För mig, som är född och uppvuxen i ett skärgårdssamhälle, är det nästintill olidligt att vara stadsbo. Och till på köpet i Lund som ligger mitt i den skånska åkern, och har Lomma som närmsta hamn åtta kilometer bort. Inte precis strandtomt.

Är man uppväxt i naturen -i bergen, skärgården, skogen eller i jordbruksbygd- så är det nästintill omöjligt att riktigt passa in i stan. De ränderna går liksom aldrig ur. Och under de mörka månaderna tänker jag att jag aldrig mer skall utsätta mig för ännu en vinter i stan. Och så blir det sommar, båten far i sjön, underhållningssäsongen tar slut och sinnet blir lätt. Och så har man glömt gråvintern och dimman, och plötsligt är det november och där står man igen och undrar hur fan man kunde glömma.

Sjösättning

Så gick skutan i sjön i år igen. Ryggen höll, ostmackorna smakade fint och båten läckte knappt alls. Tidigaste sjösättningen hittills med Grisslan -något som definitivt kommer att gå i repris de kommande vårarna. Mycket skönt att slippa kladda med tätningsguckor.


Sjösättningsfilm deluxe. Signerad skakiga pocketkameramannen Niklas Nyström
.