Bengt och Kjell inför premiärseglingen med Däkan i eftermiddags.
Så blev den äntligen av, premiärturen med Däkan. Eller nja, vi har ju varit ute med henne tidigare i sommar, men inte under segel. Gaffelsegel, fock och klyvare var vad vi förde, och för måttlig motvind kryssade vi oss sakta ut ur Saxemaraviken. Efter en hyfsat buskisartad och fumlig inledning så fick vi ordning på det hela, och efter en tur och retur till Ekön så var vi väl förtrogna med hennes rigg.
Däkan är byggd på femtiotalet och har förutom sin härligt gammalmodiga rigg en tändkulemotor. Att ta en tur med henne är att förflytta sig bak i tiden, samtidigt som hon är en mycket kapabel seglare som inte står moderna båtar efter. Det finns en enkelhet i traditionella allmogebåtar som... ja... skänker en frihetskänsla. Att stå på akterdäcket med skotet i hand, och rorkulten under ena foten, och ljudlöst och med full kontroll glida fram genom skärgården -det är en svårslagen känsla!
Och det fina är, att om man är med i den trevliga Föreningen Allmogebåtar Blekinge (FABB) så är man välkommen att segla henne. Dessutom får man en attans massa trevligt sällskap!
Nu vet vi att bryggan håller för hundra personer...
En annan känsla jag vill beskriva är den förvåning vi upplevde i lördags. Vår lilla allsångskväll växte till oanade proportioner. Och istället för den handfull vänner som vi förväntade oss skulle dyka upp, så blev snart hela kajen full med folk som fikade, drack vin, grillade och stämde upp i allsång för kung och fosterland. Mersmak på det!
Undertecknad skrålar Taube tillsammans med Per Dunsö och Anders Carlsson.
En riktigt bra inledning på sommaren alltsåledes, och som bådar gott inför framtiden.
