Fernissasäsongen kom tidigt i år tammejfan!

Vanligtvis är jag på hösten så led på allt vad båtar heter att jag gladeligen skjuter upp alla jobb till efter nyår. I år kliade det ändå i fingrarna och jag har redan tagit ett djupt tag i lackburken. November, och det doftar vår (terpentin) i verkstan.

Grisslans gamla slitna sittbrunnsdurkar fixades till rejält för några år sedan och nu får de varje säsong en liten make up i form av Le Tonkinois fernissa. Märkligt nog håller lacken riktigt bra trots ankarkättingar, grusiga fötter och hundklor.

Den i tidigare inlägg beskrivna "gudi behagliga toften" mot vilken jag gnider röfven då jag med bister min styr öfver Kalmar Sund. Den som ofta styr och gör det under långa stunder vet vilken sjuhelvetes träsmak man kan få. Det får man inte av denna, stjärtvänligt utformade och lagom sviktande uppfinning. Sök i bloggen om du vill läsa mer om den.

Många kan nog på sin båt peka ut en favoritpryl. Med min smak för starka drycker i åminne, så blir väl ingen förvånad när jag pekar ut mitt kära lilla randiga groggbord. Jösses vad det har groggats kring denna lilla skapelse av mahogny och björk. Om detta bord kunde tala... så skulle jag genast elda upp det. Jag är skiträdd för talande bord.

Jag kunde inte låta bli att lägga upp en bild på denna lilla sötsak: Katlas roderhuvud. Det  har just fått sitt andra lager utspädd lack och man börjar redan se hur stiligt det kommer att te sig som färdiglackat! Som jag tidigare nämnt så är jag barnsligt förtjust i kombinationen ek/mahogny.