söndag 15 maj 2011

Tillåt mig utbrista: äntligen!

Byggandet av däck och sarg är nu till ända och arbete med motorbädd och inredning kan äntligen ta vid. De sista momenten bestod i att göra tolleklampar (fästen för årklykor) och stumlaskar midskepps på sargarnas långsidor.

Så vackra och böljande linjer kan träplankor få med lite knåpande och omtanke. Och äntligen ser Katla ut som en riktig båt som bara väntar på att få inredning och diverse lullull monterat.

Arbetet har, som den uppmärksamma bloggläsaren märkt, tagit oproportionerligt mycket tid i anspråk. Det beror dock inte på att arbetet är särskilt tidsödande, utan på att jag inte kunnat lägga så mycket tid på lilla Katla denna vinter och vår.

Sargen är i korthet konstruerad så här:
De två rundningarna i för och akter är lamellimmade i tre skikt på vardera 3,3 mm Sapelimahogny. Dessa är bladlaskade till långsidorna som i sin tur är delade itu och förbundna med stumlaskar. Anledningen till att dessa inte gjorts i hela stycken är enkel: det är nästintill omöjligt att få en såpass väld och böjd planka att passa perfekt i två ändar. Lösningen är alltså att montera de två halvorna med ett överlapp midskepps som sedan sågas på plats liksom man gör då man stumlaskar bordläggning.

Tolleklamp i tre delar: själva klampen som skruvats mot både sarg och skarndäck, laskbrickan på sargens insida som uppfattas som en förlängning av klampen, och en överliggare av ek som döljer skarvarna mellan sarg, klamp och laskbricka.

För att dölja detta knep så har jag placerat laskarna bakom tolleklamparna. Vanligen så är dessa klampar fristående på skarndäck, men att göra på mitt sätt -såsom man gör med winschfästena på seglare med träsarg- har flera fördelar. Dels så ser det helt enkelt snyggare ut, dels så ger man extra styrka till både sargen och till tolleklamparna.

Klamp och laskbricka är endast skruvade till sargen med linoljespackel (Le Tonk) mellan fogytorna. Överliggaren i ek är både skruvad och limmad med Aerolite. Årklyksfästet är skruvat och tätat med linolja och zinkoxid (=linoljekitt fast utan krita). Den infällda nederdelen av fästet var dessvärre svagt koniskt, och tomrummet behövde alltså fyllas upp. Till detta är lättflytande linoljekitt kanon.

På många dylika snipor av allmogetyp så läggs årorna lösa mellan två tollepinnar eller i en fast klyka. Personligen hatar jag -med passion- att behöva brottas med årorna och lika mycket att tappa dem i sjön om man råkar släppa dem ett ögonblick. Därför har jag valt lösningen med fasta årklyksfästen och med klykor som sitter permanent bultade i årorna. Med denna modell så kan man lägga all kraft på att ro, och slipper tänka på årbladens vinkel eller hur långt ut i sjön de skall föras vid varje årtag.

2 kommentarer:

Anders sa...

Jäklar rackarns så tjusigt! Toge av mig hatten om jag haft någon!

Niklas Nyström sa...

Man tackar, man tackar!