Roderlås

Efter ett par seglingar med mitt nya roderlås, så kan jag bara undra hur tusan jag överhuvudtaget kunde vara utan det innan! Verkligen helt suveränt. Den mest uppenbara fördelen är såklart att man kan släppa rodret en stund utan att båten lovar iväg som en vettvilling. Men utöver det så är det skönt att kunna låsa rodret då det kommer en körare eller i surfarna på länsen, så man slipper sitta och ta i och kämpa emot. Så om du har en båt med rorkult: skaffa ett "Tiller Lock". Kanske inte så särskilt snyggt -ett välpolerat hackbräde av mässing kan vara en riktig prydnad- men steglöst och användarvänligt.

http://www.arolyth.se/txrleng.html

Oprövade metoder som kan funka

Bingarna i Grisslan var i ett bedrövligt skick då jag köpte henne. Sargarna var delaminerade, ramarna var fulla med gamla spiksjuka hål och locken av plywood var kraftigt fuktskadade och uppluckrade och fick bytas ut. Valet av material härvid stod som vanligt mellan plywood och massivt trä. Ramarna är av furu, så träslaget var från början givet.

Zinkblandad järnmönja blir klarröd. Zinkoxiden har viss verkan mot mögel som annars trivs ganska bra i linolja...

Drypande av rå kallpressad linolja. "Luckan i locket" bärs upp av en ekram.

Till slut valde jag ett billigt och enkelt alternativ som visade sig fungera utmärkt, nämligen vanliga sketna stavlimmade hobbyskivor. Sådana man har till hyllplan eller bänkskivor. Tveksamheterna rörde sig mest kring limmets kvalitet. Efter visst betänkande bestämde jag mig emellertid för att försöka, och att impregnera dem väl med linolja och sedan ge dem ett rejält ytskikt med fernissa. Och eftersom Grisslan numer är en torr och fin båt invändigt visade det sig fungera. Inga tecken på fuktproblem eller limsläpp. Sålunda ett billigt och ganska snyggt alternativ till egna limmade alster.

Inprovat, fernissat och klart att monteras in i båten.

Översidan av ramarna fernissades och undersidan beströks med fyra tunna lager järnmönja blandad med zinkvitt (60/40). Sargarna limmades med polyuretanlim och säkrades med skruv. De gamla spiksjuka hålen borrades upp och pluggades.

Närbild på "luckan i locket". Viktigt är att lämna spann för fuktutvidgning, ca 2-3m, annars fastnar luckan och riskerar att spränga sönder sin omgivning.

Durkar i parti och minut

De senaste två åren har jag passat på att bygga nya durkar och renovera de gamla som inte varit helt slut. Det är något som verkligen gör skillnad på båtens utseende. Dels durkar i sittbrunn och ruff, men även bakom inredningen. Att öppna upp till en garderob eller till pentryt och se att det är välskött även bakom luckorna, det känns bra tycker jag.


Under pentryt. Tidigare ägare hade lagt in en gammal bit formply och det var rejält fult.

Inne i garderoben.

Lackning av renoverade sittbrunnsdurkar. Under rejält slitna ytor dolde sig a: riktigt fin mahogny och b: mässingsskruvar som var i det närmaste helt urlakade på zink. Numer utbytta.

En av alla de giganstiska mahognyplank som gått åt... Plankan på bilden är numer 1: en förlucka 2: en durk och 3: ribb till garnering.

Betsade och linoljade durkar och hyllplan som står för härdning. Några veckor räcker oftast för att rå linolja skall ha härdat igenom. Väntar man för kort tid och fernissar för tidigt, så finns det en viss risk för att den ohärdade oljan "kokar" under fernissan vid stark solstrålning med lacksläpp som resultat.

Vänster: Gammal, möglig och murken av furu, numer uppeldad. Höger: ny snygg och frisk av mahogny, numer i babords kistbänk.

Nyrenoverad durk. Nylimmad, nya skruvar och plugg. Nararna på undersidan utbytta. Nytt durkbeslag. Ovansidan lackad med åtta lager schooner, undersidan med fyra lager zinkvit linoljefärg från utmärkta Ottossons färg i Genarp. Zinkoxiden håller möglet borta och blir med tiden stark och slittålig. Första tiden är linoljefärg ganska mjuk och känslig.

Renoverarens bäste vän

Är det något en träbåtsmeckare förr eller senare får stifta bekantskap med så är det färg och fernissa som blivit för gammal och måste tas väck. En väl underhållen fernissad yta kan hålla i många år, med till slut är den ovillkorligen stel och sprucken.

De flesta nybörjarna gör samma trista misstag då de skall ge sig i kast med färglagren eller fernissan -de skaffar en hårdmetallskrapa med utbytbara skär och torrskrapar för glatta livet. Det leder ofelbart till att man börjar hata sin båt, livet, grannen eller vad som råkar komma i närheten. Det är nämligen hejdlöst jobbigt och man kommer garanterat att repa träytan å det grövsta ett par gånger i timmen.

Nej, släng skiten åt helvete! Och skicka en folkilsk gammal tax till de som saluför dem. Stryk skulle de ha som ens vågar förse intet ont anande människor med sådana styggelser. Hårdmetallskrapor... pföff!


Släng skiten!

Nej, det enda som duger till sådana arbeten är varmluftspistol, parkettsickel och en skärpfil. Och man behöver inte ens köpa någon av de finare märkena -huvudsaken är att stålet går att skärpa med filen. 15-20 drag med skrapan, och sedan ett par drag med filen. Den skall vara vass! Och färgen/fernissan skall vara mjuk av värmen.

Ett tips är att bara köpa lösa stål (finns lite varstans) och sedan tillverka handtaget själv. Jag har ett helt gäng olika skrapor som passar till olika arbeten. T ex så föredrar jag ett långt handtag med rem om underarmen då man skall gå över stora ytor såsom ett skrov (det sparar väsentligen handleden, som tar en del stryk av sådana rörelser). Till mindre jobb är ett kortare skaft med bra, lite bulligare grepp att föredra.

Billigt stål från Karlssons på en överbliven bit mahogny.

En annan verklig fördel med en vass sickel är att den i högsta grad reducerar det trista slipandet efteråt. Sicklar man ytan ordentligt, så kan man sedan ofta gå på direkt med 180-papperet. Glöm inte bort att fila hörnen runda på de stål som du skall använda till stora ytor! Vass kant betyder repor förr eller senare.

Elegi över sommaren 2007

Sommaren 2007 var en veritabel segelsommar för undertecknad, med bortåt sex veckor ombord på Grisslan. Sex veckor på en folkbåt? Jodå, det går alldeles utmärkt. Vad sommaren däremot inte var, det var vacker. Ständiga lågtryck från atlanten.

Rena bluffen! Inte var väl förra sommaren såhär!? Fotot likförbannat taget på Sandhamn juli 2007.

Tittar jag däremot på fotografierna från sagda sommar, så är det dock inget som framgår. Solglitter och skön bris på varenda bild. Men så är det väl, att kameran alldeles för sällan åker fram när man ligger på pinkryss i duggregn. Inte heller i dimma och stiltje eller i ösregn och motorgång. Det enda som skvallrar om förra sommarens uteblivna värmeböljor är några vemodiga videoklipp från en gråmulen dag på Mysingen...

...med vemodet accentuerat av minst sagt elegiska toner.

Seglingsfilm utan åttiotalsmusik?

Såg på ett seglingsforum att det diskuterades huruvida seglingssporten är möjlig att göra folklig, och intressant att se på teve. Någon kommenterade då estetiken i seglingsprogrammen som ändå finns (typ sändningar från Volvo Ocean Race och liknande). Det konstaterades -något föraktfullt- att de mest bestod av bilder på stävar, slo-mo-bilder på sjöar som bryter över fördäck osv. Allt till tonerna av en alldeles särskild sorts omotiverat hetsig musik, som skulle passa bättre till ett sammandrag av en blodig K1-match. Har man hört den så vet man vad jag menar. I övrigt trotsar den all beskrivning.

Skakiga bilder på babblande folkbåtsseglare. Allt till inte särskilt hetsiga toner av Sonya Hedenbratt.

Premiärturen single handed

Köpte härom dagen ett roderlås av modellen "Tiller Lock". Löjligt genialisk konstruktion som bygger på friktion. Utan någon form av roderlås är det en smula jobbigt att segla ensam en längre stund. Så fort man släpper pinnen lovar båten iväg som en vindflöjel. Sabla irriterande. Och att gå på muggen blir onekligen en omöjlighet, varför man får se till att ha en hink nära till hands. Tja, man får faktiskt se till att ha varenda grej som kan tänkas behövas nära till hands. Blåser det mycket så kan man inte släppa rodret ens ett par sekunder.

Grisslan slörar in mot Figeholms skärgård

Nåväl! Hade ju varit skönt att få den där tingesten på plats innan årets första segling, som skulle göras just single handed, dvs utan gast. Emellertid lovade man från smhi att det skulle bli mycket blåsigare under eftermiddagen, så jag valde att sticka iväg tidigt, och därmed utan roderlås och utan windex. När man är van vid windex (en vanlig vindriktningsvisare) och helt plötsligt inte har en, så sitter man likförbannat som en av Pavlovs betingade hundar och tittar efter den i masttoppen.

Ny fimpsäker jolle

Den stackars gummibåten Navigator III som så tragiskt dog av passiv rökning (se tidigare inlägg) är nu ersatt av en totalt fimpsäker glasfiberjolle med en 4 hk Yamaha.


Nya jollen "Lillan" på premiärsläp.

Förra jollen var en gummibåt med uppblåsbar durk. Problemet med sådana är att de kan lätta och välta i hård vind, något som också hände några gånger och resulterade i förlorade åror och dynor.

Vid bryggan i hemmahamnen Figeholm.

Underverket heter "Lillan" och är ett s k långtidslån från farsan som här stilenligt poserar med en pilsner i näven ombord på Grisslan. Själva jollen guppar glatt akter om.

Sjösättning 08

Trots sen sjösättning, torr vår och de senaste veckornas gassande sol gick det bra att få båten tät till sjösättningen. Lösningen stavas bitumen och invändig bevattning. Det var inte särskilt många droppar som kom in i år trots de uppenbara nackdelarna.

Årets första natt i båten är alltid speciell. Under säsongen är man jävligt picky med fina platser och sköna vyer, men årets första natt är så efterlängtad att man skiter i vilket. Just detta års första natt blev i Ernemar i Oskarshamn intill en hög betongbrygga strax intill en ful mack och en gnisslig mastkran. Men tammejfan vad jag tyckte det var gött.

Snart åker fanskapet i drickat!

Så är det alltså kvällen innan sjösättningen och det sedvanliga kaoset har infunnit sig. Tomten ser ut som irakkriget, hälften av grejerna är begravda under brädor och presenningar och man kommer inte ihåg vad man behöver ta med sig till kajen.

Nya trailern är en stabil sak av galvade I-balkar. Enda nackdelen är att bussaxeln och hjulen gör ekipaget lite väl högt. Mest påfallande är att båthuset tvingas upp i höjden.

Pressenningarna borta och stommen på väg ned.

Nya snygga förluckan . Grisslan stävar ut över hästhagen.

Smygpremiär!

Det närmar sig sjösättning. Men tack vare Göran Andersson fick man ta sig en folkbåtstur innan egna skutan trillat i sjön! Turen ifråga gick till en av Ostkustens riktiga pärlor -Idö i Västervik. Har man inte varit där och besökt dess helt suveräna restaurang eller den ovanligt idylliska byn så är uppmaningen: gör det! Lotstornet är öppet för allmänheten och erbjuder en oslagbar utsikt över skärgården och öppna havet (som igår låg blankt som ett nybonat golv för att sno en och annan Taubevers).

Göran i sin flotta folkbåt Malin.

Fick köpa Görans gamla motorfäste också. Väldans fin sak som han tvingats byta ut efter en incident med en Rival 22. Påseglad, hack i akterspegeln, utbytt överliggare och vips så passade det inte längre. Kommer däremot passa utmärkt på undertecknads akterspegel!

Sabla trevlig och varm försommardag i Västerviks skärgård.