Så var äntligen olja och fernissa härdade och bommen kunde färdigställas. Alltså överfördes beslagen från den gamla till den nya. Tyvärr så kommer masten att se oerhört ful ut mot sin glänsande unga släkting. Det blir väl så att man får tillverka en ny vad det lider. Carporten är faktiskt tillräckligt lång för ändamålet, så omöjligt är det ingalunda! Försåvitt jag inte stöter på en bättre begagnad som är värd att renoveras upp. Hur som helst tänker jag under inga som helst omständigheter betala Folkbåtscentralens rövarpriser för en ny. I det närmaste omöjligt att lösa med frakt och nya beslag m m.
onsdag 18 mars 2009
Så var man med ny bom!
Så var äntligen olja och fernissa härdade och bommen kunde färdigställas. Alltså överfördes beslagen från den gamla till den nya. Tyvärr så kommer masten att se oerhört ful ut mot sin glänsande unga släkting. Det blir väl så att man får tillverka en ny vad det lider. Carporten är faktiskt tillräckligt lång för ändamålet, så omöjligt är det ingalunda! Försåvitt jag inte stöter på en bättre begagnad som är värd att renoveras upp. Hur som helst tänker jag under inga som helst omständigheter betala Folkbåtscentralens rövarpriser för en ny. I det närmaste omöjligt att lösa med frakt och nya beslag m m.
tisdag 24 februari 2009
Ståhöjd är för veklingar!
Allt som oftast hör man hur folk som skaffat småbarn gör sig av med båten i tron att dessa två äro oförenliga. Fel. Fel! Själv uppvuxen i småbåtar och gamla tält är jag ett lefvande bevis på motsatsen. Dessutom tillhör jag dem som anser att barn mår bra av lite äventyr. Tänker jag tillbaka på min barndom, så är det knappast timmarna framför en Commodore 64 som dyker upp först. Snarast läckande tältduk, gäddor och små snurrebåtar med ett litet kapell.
En liten båt som kommer in i grunda vikar, ett par fiskespön, ett groggbord, en skeppsklocka och en god kamrat. Vad mer kan en människa begära?
Fördelarna med folkbåten haglar såklart tätt! Vana seglare som aldrig förut seglat en båt med låga fribord blir ofta lyriska av seglingsupplevelsen och närheten till havet. Man blir helt enkelt ett med omgivningen, och man färdas i naturen, inte på den.
Själv har jag ännu inte sett att maten skulle smaka bättre i en femtiofotare än i en folkbåt. Dessutom kan väl inte femtiofotaren ens lägga till där kantarellerna växer... Nå, det kan väl vara osagt, och det kanske inte är jämförbart. Men jag vill lova att det smäller högt att krypa in i en mysig folkbåtsruff en sen sommarnatt och höra näktergalen sjunga strupen ur sig och krusningarna klucka mot klinken.
Kanske aningen krum i ryggen efter en månad, men sin egen herre och sunt väderbiten.
tisdag 3 februari 2009
Ekblad slaktar gamla ärevördiga heliga kor
Gammal sanning nr 1:
Den viktigaste egenskapen hos en flytväst är att kunna vända en medvetslös människa på rygg.
Ytbärgare och sjöräddare är eniga -blir man medvetslös i vattnet, med eller utan flytväst, så dör man. Man får vatten i munnen och drunknar.
Dessutom vet ju varenda kotte att en medvetslös människa kvävs om hon ligger på rygg. (Tyvärr är det ju också rätt dåligt med framstupa sidoläge i vattnet...)
I tester med vågmaskin och fläktar i särskilda bassänger framgår att räddningsvästar, och särskilt uppblåsbara sådana, är extremt svåra att simma och klättra med. Statistiken pekar på att personer som hamnat i vattnet sällan blir räddade av en extern räddare, utan räddar sig själva eller får hjälp av någon som finns på platsen. Alltså är det viktigt att kunna klättra och att kunna simma.
Dessutom visar det sig i vind/vågtester att de uppblåsbara västarna då man inte orkar simma längre fungerar som segel. Då vinden tar tag i kragen agerar personens underkropp drivankare, och ansiktet vänds mot vågorna, med vatten i munnen och drunkning som följd. Av denna anledning får ytbärgarna inte använda sin uppblåsbara säkerhetsväst om det blåser mer än 10m/s.
Slutsatsen blev den, att det är mest fördelaktigt för en vuxen person att bära seglarväst, flytjacka eller flytoverall. I dessa plagg kan man simma, klättra och hålla sig varm. Det skall också sägas att chefen för Baltic (europas största flytvästtillverkare) var på plats, och han hade inga invändningar.
Gammal sanning nr 2:
Vhf-radion är den viktigaste livlinan till land då man är i nöd.
Med vhf-radion når man alltid sjöräddningen, och mobilen är att betrakta som ett komplement -det har man ju alltid hört. Nu är det bara det att olyckorna så gott som aldrig sker till havs, utan inne i skärgårdarna eller i hamn. Ytterst få nödanrop sker via vhf. Därför anser ssrs att det viktigaste att ha ombord är en laddad telefon i en vattentät påse.
Betänk att detta är en generell sanning, som bygger på statistik; den gäller alltså inte om du befinner dig till havs, utan i normalfallet. Och normalfallet för svenska båtägare är att befinna sig inom mobilnätets gränser. På dessa grunder är det alltså riktigare att hävda att vhf'en snarast är ett komplement till en mobil i plastpåse.
*Författare av nautiska läromedel och skribent i På Kryss mm.
måndag 26 januari 2009
Nu går den gamle bomjäveln åt helvete
fredag 9 januari 2009
Nödstyrning och sälklubbning
Återstår så tvegge tänkbara scenarier. Antingen går rorkulten av, eller så lyckas man bräcka roderhuvudet. Det sistnämnda förebygger man genom att byta ut de gamla sketna mässingsskruvarna som brukar sitta där på gamla folkor. Och är träet i de båda ekbitar som det består av kass så är det lätt att byta. Träet blir lätt gistet och sprucket eftersom roderhuvudet är lite av en fuktfälla om man inte monterar av kulten mellan seglingarna.
Det mest sannolika är nog att rorkulten går av, särskilt om man seglar omkrring med en så smäcker liten snobbpinne som den på Grisslan (se tidigare inlägg). Särskilt vid hård läns så blir rodertrycket stort. När det tar i ordentligt är det knappt man orkar hålla emot när hon vill lova upp i sjöarna. Min stiliga rorkult böjer sig då betänkligt, och låt mig bara säga att det gör skepparn aningen nervös. Går eländet av blir det till att stoppa in båtshaken i roderhuvudet och styra med den.
tisdag 6 januari 2009
Namnbyte och ond bråd död?
Varför då utsätta sig för risken att förlisa i okristliga stormar, krossas av ryska oljetankers eller få pungen avbiten av en förbannad klappmyts? Jo, det oomkullrunkeliga faktum att föregående ägare alltid har haft usel smak. Båtvärlden formligen kryllar av töntiga och ovärdiga båtnamn som Se-gla-ut, Minådin, Rödluvan eller Hållidej. Nu vill jag ju inte hävda att Grisslan är ett ovanligt lysande namn, men det är i alla fall passande på en svart och vit båt med låg vattenlinje. Och framförallt är det bättre än ursprungsnamnet.
Klicka på bilden nedan, och du ser klart och tydligt att hon tidigare hetat: SNUPPAN. Inte tusen jävlar, sju stekta helgon och hundra vidbrända änglar skulle få mig att segla en båt med det namnet.
Man förlorar tron på mänskligheten då man ser ett båtnamn som detta.
måndag 5 januari 2009
En stötta att hvila både bom och ögon uppå
Grisslans bomstötta står stadigt på en klack på skotpålen, och har i sin tur en klack på sig, som tjänar som stöd åt ena änden av mitt stora sittbrunnsbord. När bordet inte används förvaras det inskjutet under akterdäck, och bomstöttan ligger löst i förpiken.
Den nya är en smäckrare sak i mahogny. Längst upp sitter, istället för tidigare enkla träkonstruktion, en klyka i rostfritt. Två ekbitar är limmade för att förstärka infästningen för densamma. Klykan kommer f ö från mina föräldrars tidigare högsjösnipa, på vilken satt en nedskalda folkbåtsrigg. Där var den avsedd att monteras på doghousets tak. Nu får den sitta på min nya granna pinne!
Klacken för sittbrunnsbordet är limmad i ek och mahogny och skruvlimmad till själva stöttan. Det sorgliga med denna särdeles bedårande lilla tingest är att den inte syns när den gör sitt jobb... alltså sitter under bordet.
Hela skiten är sedan betsad med Internationals mahognybets. Eken blir till en början lite väl röd av denna behandling, men tidigare försök visar att tonen efter någon månad är behagligt rödbrun. Avslutningsvis stryks hela rasket med 8-9 lager Schooner efter gängse mönster: 3 spädda (med balsamterpentin) lager utan mellanslip som åtföljs av någon veckas genomhärdning och sedan 5-6 oförtunnade lager med lätta slipningar mellan de tre sista. Jag försöker alltid fernissa med spegelblankt resultat, men är fullt medveten om att en sådan här pryl, som skall användas, tappas, stuvas osv inte håller sig särskilt grann så värst länge. Om man tillbringar sina seglingssemestrar med en konstant grämelse över repor, så blir man snart olidlig för sin omgivning.
lördag 27 december 2008
Rorkultspyssel
Det årliga pysslet går ut på att bibehålla den ursprungliga glansen. En snygg rorkult är helt klart en väsentlig del av hela skrytgrejen. Dessvärre är kulten också utsatt för slitage och för sol och regn, så varje år blir det till att plocka isär och slipa ned ett par lacklager och fernissa om. Gör man inte detta så ser den ut som ett rövskägg efter bara ett par säsonger.
onsdag 24 december 2008
Mahognyplank galore
Samtliga med en bredd omkring 50-60 cm och 5 m längd. Omkr 1 tums tjocklek.