Frifararen

Vanan trogen så företager jag mig, i goda vänners sällskap, en leveranssegling om året. Jag har förstås egentligen övergivit den karriären sedan flera år tillbaka. Men för nöjets skull tar jag mer än gärna ett par fridagar och skeppar båt när ett intressant objekt dyker upp. Och det gjorde det nu i oktober, och igår anlöpte vi destinationen Simrishamn med S/Y Frifararen af Klädesholmen.

Undertecknad sitter på den hemsnickrade vattentunnan och avnjuter båtens forsande strax utanför Skånes västkust.

För tre år sedan seglade jag och Micke lotsbåten Astrid till Vildsunds varv i Danska Limfjorden. Dessvärre så lades varvet ned innan båten blev klar, så ägarna började kolla efter en ersättare. Denna höst hittade de Frifararen.

Ett kort stopp efter ca två timmars gång från Åsa gjordes vid bunkerkajen i Bua hamn. Jag har aldrig vetat att Halland har en liten skärgård, och nu har jag sett den med egna ögon. Vacker, karg.

Hon må ha ett antikt utseende men är byggd i plast så sent som 1976 på Klädesholmen. Ett hembygge rör det sig om. Ett par karlar, numer gubbar, byggde henne som en kopia av en norsk lotsbåt och hade för avsikt att segla henne jorden runt. Deras fruar satte definitivt stopp för detta äventyr och som allra längst kom de till Norge. Och det är inte särskilt långt bort om man bor i Bohuslän.

Med förstäven mot söder och en bajer i näven så är det inte mycket som kan kännas fel. Lägg märke till hur bombeslaget fäst till masten; fastplastad med epoxi och lindad glasfiberväv. Udda men funktionellt.

Båten är ett paradis för romantikern. Allt är av gammalt snitt, och allt andas hemgjord känsla. Hon är elva meter lång och därmed per definition en båt. Men känslan är att man seglar en skuta. Hon rör sig lugnt och kraftfullt genom sjön, och de två gaffelriggade masterna är mycket traditionellt utförda. Längst bak står man djupt nere i styrbrunnen och kämpar med en mycket bastant rorkult. Inga moderniteter förutom en riktigt dålig gps från forntiden.

Jon slappnar av på däck efter en gropig, kall och mörk natt utanför Hallands kust.

Ett gäng på fyra seglade henne sistlidna helg från hamnen i Åsa, Halland, via bunkerkajen i Bua och senare Falsterbokanalen vidare till Simrishamn. Idealiskt väder. Perfekta vindar.

Morgonen i Falsterbokanalen var satt att börja med broöppning kl 0630. Emellertid visade sig motorn  vara helt stendöd kl 0620. Felet -kabeln som ger solenoiden ström när tändningsnyckeln vrides hade bränts och vibrerat av- var åtgärdat kl 0634. Fyra minuter är för mycket att vänta för en svensk byråkrat och de vägrade att öppna för oss. Så det blev att köra runt Falsterbo Rev lika förbannat.

Kjell i rorgängartagen. Vad kan väl vara tjusigare än en gammal kompass med komkpassros som denna? Nere i brunnen är ingången till maskinrummet. Trångt utav jävelen.

Vi fick dessutom möjlighet att se revet på mycket nära håll, eftersom Frifararen är tämligen grundgående. Jag har naturligtvis aldrig förr åkt denna omväg och kan nu konstatera att den inte är så enorm. Och att revet består av väldigt mycket sand. Och att det bor en säl där.

Lösfotad gaffelrigg. Mycket bra eftersom den blir mycket lätt att beslå. Seglet faller ned i sina lazy jacks och beslås sedan mot gaffelbommen. Betydligt prydligare och enklare.

Frifararens rigg består av stor, mesan, fock och klyvare. De tre förstnämnda hissade vi. Klyvaren uteslöts eftersom vi merendels hade slör på vägen till Simrishamn. Av alla båtar jag transportseglat så har i princip inte en enda utom just denna haft felfria riggar. Och i detta fallet är jag extra förvånad, då Frifararens rigg inte har hissats på ett bra tag, och för det att en gammeldags rigg som denna har en veritabel uppsjö av rep, snören, tampar och tåg. Allt funkade klockrent direkt.

Malin använder kompassen.

Moderna båtar på elva meter är vidlyftiga invändigt. Två toaletter, dusch, ståhöjd i hela båten, punschveranda och gillestuga. Så var det inte förr. Däcket tog betydligt mer utrymme i anspråk, och gångborden var alltid mycket breda. Så ock på Frifararen. Endast tre kojer. Toan är placerad i förpiken och ser ut som en tron där den står i allra längst fram i mitten. Precis bredvid kojen, så man får inte vara blyg.

Mot natten! När man leveransseglar på vintern är det natt nästan hela tiden. Dagsljuset försvinner snabbt och det mesta av seglandet försiggår i beckmörker. Malin förbereder sig på det medelst ett par slajsar pizza.

Det finns inga gränser för vilket habegär man grips av efter att ha seglat denna båt ett par dygn. Jag trodde att jag hade tillräckligt med båtar. Nu har jag upptäckt en stor brist i min flotta.

Zaritza

Så sent som idag blev Zaritza klar för leverans. Två nya bottenstockar och tre kontrerade spant har hon begåvats med i sin akter. Snacka om att den nya eken kontrasterar emot den korpsvarta gamla lärken. 46 nya syrafasta skruvar har hon också fått i spunningen bak. De gamla mässingsskruvarna har nått slutet av sitt liv, och därmed har båten börjat läcka i aktern. Detta skall nog vara åtgärdat härmed.

Spanten är basade i tätvuxen ek med liggande årsringar.

F 876 Zaritza har seglats hårt och länge, och har tävlats mycket (!) flitigt av familjen Kilsäter. Vi hoppas på flera lyckliga år innan hon pensioneras för gott.

En nära-gåsfeten-upplevelse

Längst ut i Ronneby skärgård finner man den ödsliga klippan Gåsfeten. Den fantasirike kan gissa vad den egentligen heter. Men det namnet var alldeles för fult för att få vara med i de svenska sjökorten och fyrhandböckerna.ö På den råkar otroligt nog världens första Aga-fyr befinna sig. En sådan där tidig automatisk med solventil som tände och släckte gasen.

Gåsfeten balanserar på horisonten. Lägg märke till Ahwens intressanta rufftak. Denna sortens brädtak var fordom vanlig över de ostkustska storbåtarnas akterruffar.


Det är svårt att ta sig iland på Gåsfeten. Liksom så många öar i Blekibnge så ör den begåvad med långgrunda klippstränder som man inte ostraffat tar sig för nära. Själv har jag länge velat besöka denna lilla romantiska klippa, och igår var det dags. Malins estniska Ormsö-ruppa Ahwen valdes för projektet.

På öns östra sida finner man en liten lagun som är djup och bred nog för att användas som hamn för en liten båt. Dessvärre blåste det ostlig vind igår, så vi tvingades försöka lägga till på läsidan. Hagelbrakare och skott låg i den lilla förruffen. Det anade troligtvis de på ön dväljande ålakråkorna, som försvann innan vi hunnit inom ens teoretiskt skotthåll. Seglen togs ned och årorna lades i sina klykor.

Malin vid rodret på sin egen Ahwen. Hon byggde den efter en förlaga från Ormsö i Estland. Båttypen torde vara mindre känd och går under namnet Ruppa.


Vi kom aldrig iland. Efter en slitsam halvtimme vid årorna i den ganska tunga båten, dessutom i stadig motvind, så konstaterade vi att västsidan omöjligen kan användas för tilläggning med annat än kajak eller gummiflotte.

Solnedgång över Eköfjärden avnjuten från Dunsöns norra hällar efter det som kanske blev årets sista segeltur. Vi får se!

Vi gav alltså upp försöket, hissade segel igen och tog oss in till Dunsöns norra strand där den medhavda matsäcken avåts till en bedårande solnedgång.