fredag 16 januari 2015

Hemlängtan ifrån skärgårdspojk i frivillig exil!

Från en underbar sommardag på Väderskär, Östergötland. Lade till för att köpa rökt fisk, och råkade hitta in i detta gamla kapell med helt obetalbara väggmålningar från förr.

Jag är född och uppvuxen i Figeholm, på småländska östersjökusten. Figeholm är en gammal "skutköping" och har en egen, mycket stenfylld skärgård. Undertecknad flyttade från orten till Lund 1995. Efter närapå 16 år i Skåne så blev längtan efter havet och framför allt skärgården för stor, och jag drog mig därifrån till Karlskrona. Under hela tiden har jag dock haft båt däruppe i Småland, och mina somrar har spenderats under segel, på egen köl, längs Sveriges östkust. Skärgården från Västervik och upp till Bråviken har alltsedan barndomen varit... min. Och mitt paradis.

Grisslan tillagd vid Gråskärs märkliga klippor.

Nu har vi som bekant flyttat till Blekinge och Saxemara. Här finns ju också en fantastisk skärgård som inte står ostkustens pärlor långt efter. Men...

Sommaren 2013 stannade jag och Mary till i Västervik och råkade hitta ett dragspel av märket Scandalli i en musikaffär. Under resten av semestern trängdes vi med sagda, jättestora, bälg i båten. Men stundom spelades det och sjöngs det också, som här på bilden, i Grisslans gemytliga ruff.

Hjärtat klappar fortfarande varmt och hårt för St Annas, Tjusts och Gryts skärgårdar. Och nu, när jag vet att jag troligtvis aldrig mer kommer att bevista dem på egen köl, så blir jag omåttligt nostalgisk när jag i tanken återvänder dit.

Långt ute i havet utanför Bråviken ligger den underbara ön Hävringe. Där kan man se en sådan underbar syn den som på ovanstående foto. Som en bro till äventyret! Stackars alla dem som bara sitter hemma och glor på teve eller spelar dataspel. De får aldrig ta steget ut över denna spång, och når aldrig det blånande havet där utanför!

Men man bör inte dväljas i det förflutna! Så nu är det alltsåledes hög tid att göra sig nya minnen i en ny skärgård. Det är sannolikt så att denna, för mig, nya Blekingekust är minst lika spännande och grann som min gamla välkända ost-dito om man bara ger sig tid att upptäcka den. Och lika sannolikt är det så, att de nya minnena -liksom de gamla nu- kommer att framstå i en nostalgisk dager i framtiden. Men... som man säger om tigern: ränderna går aldrig ur! En ostkustseglare glömmer aldrig den ensliga viken och granitklippan med sina martallar!

1 kommentar:

Gordon sa...

Vackert skrivet och jag känner med dig och är tyvärr själv i exil allt för långt norr ut.
Minns s/y Bengtsson och din första riktiga grundstötning :)