Lite färg på den!

...så är den klar. Detta är alltså den nye fine slipvagnen på sina nya fina rälsar. På sina nya fina betongskivor istället för vanliga slipers. Det är grejer detta!

Jag kan inte låta bli att tycka att den blev rätt stöddig med det grova eket och de tunga stålrören.

Det enda som återstår av den gamla, skrotade vagnen är dess hjul och hjulaxlar. Axlarna är helt i original, medan hjulen har genomgått en smärre förvandling. Gjutjärnshjul kan med tiden, om de inte varit rejält smorda, bli fyrkantiga då de ibland tenderar att kasa under riktigt tung last. Och dessa hjul har haft 10-12 ton på sig som värst. Därför skickades de iväg på svarvning, där även den yttre flänsen skulle tas väck. Detta för att vi har gått upp i dimension på den nya rälsen.

Första firman de hamnade hos var ena riktiga jävla klåpare, och de svarvade sönder hjulen totalt. Av helt oklara skäl svarvade de ned hjulbanans godstjocklek till flera olika mått, det minsta till ca 6 mm. Inget man ställer en 12-tons fiskebåt på alltså. Dessutom så hade de gett upp till slut och lämnade jobbet halvfärdigt. Fick sedan en faktura av dem på 10 400 riksdaler. Vissa skäms inte för sig.

Nästa man att ta sig an dem var den utomordentligt duktige smeden Jonasson på Kallinge Precisionsmekaniska. Han smidde nya, tjocka fina banor och hjulen är bättre nu än när de var nya. Han gjorde det till hälften av priset som de andra tog för att fördärva dem.

Vagnen är svetsad i fyra djävulskt överdimensionerade vkr-rör och ett par I-balkar i mitten. Hjulen är sedan så att säga infällda i rören. Istället för att göra stöttor av stål, såsom på den gamle vagnen, så valde vi att köra på 100x150 mm tjärad ek med beslag av stål. Ganska gammaldags, javisst, men mycket starkt och dessutom enkelt att underhålla. Stål rostar upp ganska snabbt, medan ek kan stå i många herrans år med endast lite tjära eller olja årligen. Dessutom så föredrar vi trä i stöttorna eftersom det är så förlåtande om man skulle råka köra emot dem när man skall upp på vagnen. Ett vasst stålhörn kan göra riktigt saftiga märken i ett skrov.

Insidan av vkr-rören har vi sprutat med Dinitrol mot rosten. Vi hoppas att det någorlunda skall hålla den stången. Utsidan skall vi måla med Gjöcos rostskyddsprimer och deras alkydoljefärg. Bägge våra andra vagnar är målade med detta, och det har fungerat perfekt hittills.

Hela hamnplanen skall fyllas upp med 0-30 och sedan grus, så att marken kommer i nivå med betongen. Det kommer att bli snyggt som tusan!

Rälsen låg tidigare på vanliga ekslipers, men det höll inte riktigt måttet eftersom de sjönk ned ojämnt i dybottnen i den tämligen övergödda Saxemaraviken. Vi satsade därför på ett experiment, nämligen att lägga ut en bana av armerade betongplattor. Dessa fick vi mot avhämtning från bostadsområdet Älgbacken, där man bytte ut sina gamla balkonger mot moderna pensionärskuvöser. Det är alltså bortsågade balkonggolv vi har hävt ut i havet.

Jag överdriver inte när jag säger att det var knepigt att få dem på plats. En dykare i vattnet (jag) två gubbar på land (Micke och Kjell) och en gubbe i kranen (Per). Som dykare får man i dessa vatten efter tre sekunder i dyngan absolut noll sikt, och man får blunda och känna sig fram.

Vi lade först ut betongplattor till ett givet antal meter ut i havet. Därefter tog vi ytterligare en platta och lade den på de andra i strandlinjen. I den bultade vi fast rälsens ändar, och försåg dem även med ett stopp (för att vagnen inte skall kunna spåra av ute under vattnet) i form av ett vinkeljärn som svetsades fast tvärs över rälsen. Därefter började vi mödosamt foga de två sälarna till varandra genom att svetsa tvärbitar och kryss av plattjärn (80x10mm) emellan dem. I längsled bultade vi ihop rälarna med plattjärn efter att vi skurit upp hål i deras ändar med ett gasställ. När det hela var klart och rälsens längd överensstämde med betongbanans undervattensdel, så lyfte vi ut det hela, med den sistnämnda betongplattan och räls, i havet.

Därmed ligger alltså rälsen lös på hela betongbanan förutom det yttersta blocket. Vi inväntade sedan ett rejält lågvatten, och kunde under detta (som varade i tvenne dagar) gå en bra bit ut på banan och bulta fast rälsen med expanderbult och små bitar av plattjärn.

För att klara av "knöken" i vattenlinjen så sågade vi på väl valda ställen igenom rälen ända ned till den "platta" delen. Därefter kunde den böjas till rätt form och sedan svetsas ihop igen.

Vi har provkört vagn och räls utan last på vagnen, och det ser mycket bra ut. Men detta är ett jobb som jag ytterst ogärna gör igen. Tungt, kallt, vått.

Solosåg. Jag är slagen med häpnad!

Visst har jag länge känt till dessa portabla sågverk från Logosol. Men jag har alltid antagit att de är leksaker och att blir krokiga och hackiga skitbräder och en jävla massa sågspån. Jag hade fel i allt utom sågspånet.

Rent snitt, helt jämnt och 100% parallellt med motstående sida. Planken behövde en vända per sida i rikthyveln för att vara helt perfekt.

Den stackare som händelsevis brukar kika in på denna blogg måste väl vid det här laget vara väldigt trötta på dess innehåll. Och jag måste medge att det har varit tunnsått med de seriösa båtbyggeriartiklarna på sistone. Jag kan dock trösta den trötte med att det senaste dryga halvårets evinnerliga tjat om svetsar, järnvägsräls och annat stålrelaterat snart är en saga blott. För nu är det värsta över. Bägge de dåliga sliparna är fixade. Den ene är utbytt i sin helhet med räls och vagn och allt och antages vara byggd för evigheten, den andre är hjälpligt reparerad och förhoppas hålla i åtminstone ett och ett halvt år.

Stocken läggs på ställningen, och sågen med sitt svärd vevas längs en bana. Förbluffande enkelt.

Det sista riktiga byggelementet som skall fästas på den nya (monstruösa) slipvagnen är skråna, alltså de stöttor mot vilka båtarna vilar på sin vägg upp från och ned i vattnet. Materialvalet föll på ek istället för stål, eftersom det förstnämnda är snällare mot fribord och dylikt, samt att det inte rostar.

För några år sedan så fick jag ett par stockar till skänks, och de har sedan dess legat och möglat i slänten invid varvets parkering. Mycket oansenliga. Nu kom de till heders, och kamraten Sven Holmberg kom och ställde upp sitt portabla sågverk av märket Logosol M7.

Hela grejen är gjord i aluminium. Mycket lätt, men också mycket stabilt.

Nu har jag inget annat än beröm att ösa över detta underverk! Det är så lätt att man lyfter det i sin helhet på två personer, helt utan ansträngning. Det sågar rakt och ger en otroligt plan yta. Svens variant med trefas elmotor har dessutom påfallande tyst gång (det finns rytande versioner med motorsåg på).

Och så enkel konstruktion! Genialt! Det som behövs utöver sågen är något att lyfta stockarna med, och jag har ju en traktor med frontlastare. Jag konstaterar bara detta: jag bara måste skaffa en sådan här sågjävel!

Resultatet: 2,5 meter långa bjälkar på 150x100 mm. Kraftfulla skrån mot vilka 12-tons båtar skall kunna luta tryggt. Ek är bastanta grejer!

Snart premiär för nya slipen

Efter evighetslångt arbete så är första biten av nya båtslipen på plats. Så är också den lika nya vagnen. Sista svetsjobbet på den utfördes idag; fem öglor att fästa spännbanden i. Det som återstår innan premiären, som kommer att bli slipdragning av min egen m/s Dyning, är att såga till ett gäng passande bitar ur några ekstockar. Dessa bitar skall bli till nya fräscha skrån, d v s stöttor som båtarna lutar sig emot när de dras upp på slipen.

Okmark svetsar öglor så gnistorna far.

Gårdagen bjöd på ett osedvanligt lågt vattenstånd, vilket möjliggjorde för oss att bulta fast rälsen i betongblocken en bra bit ut i havet. Det var en ynnest vi inte hade räknat med, och hela arrangemanget blev betydligt stabilare härigenom.

Nyström gör detsamma.

Det skall vara hårda paket. Och tunga!

Idag kom det dels ordinär post i form av tråkiga fakturor, dels extraordinär dito i form av en Albin O21.

Motorn är köpt av Motorreparationer AB i Kristinehamn, som har stått för helrenoveringen av densamma.

För ett antal år sedan skänktes Athle till Blekinge Museum. Athle är en grann liten motorbåt med snusdoseruff. Särskilt intressant är hon för det att hon är byggd av den gamle båtbyggaren Robert Palmquist kring 1930. Utomhus. Med bordläggning som basats över öppen eld. Gubben stod och byggde invid det väldiga flyttblocket som ligger intill vägen vid den skarpa kurvan vid Risanäs, ungefär halvvägs mellan Ronneby och Saxemara. Han var tydligtvis av den gamla stammen alltsåledes. När hans söner tvingade in honom i en modernare båtverkstad så vantrivdes han, och efter vad jag hört så blev gubben själaglad när den brann ned och han fick återvända till byggeplatsen vid sin stora sten bredvid vägen.

Dynastarten drar runt -och dras av- vanliga kilremmar som ligger an mot svänghjulet. Hade den från början tillverkats med elstart så hade det varit kilspår i det. Lägg gärna märke till SEM-magnetapparaten. Otaliga sådana har havererat efter att ha hamnat under vattnet i gamla träbåtar utan pump.

När båten skänktes så satt det en ålderdomlig bensinmotor av märket Karl-Erik i honom. Denna befanns av min företrädare här på varvet uppenbarligen vara uttjänt, eftersom han lyfte ur den och ställde den under en ek. Den gamle besten står fortfarande kvar på varvet, om någon skulle vara intresserad. Själva båten har under flera år slumrat längst inne i vårt skjul. Till nästa vår skall den dock sättas i stånd igen. Första steget är att ge den gamle Atle en ny motor, och valet föll på tvåcylindriga bensinmotorn Albin O21. Som synes på bilden så har den elstart, i form av en "startgenerator", d v s en Dynastart som är en kombinerad startmotor och generator. Tändningen sköts av magnetapparat av fabrikat SEM.

Planen är att förse motor och båt med kylslingor. Alltså ett knippe kopparrör som löper längs undervattenskroppen och tjänar som värmeväxlare. Därmed är motorn sötvattenskyld. För att få snurr på det hela behöver man en ytterligare cirkulationspump samt ett expansionskärl. På detta enkla sätt blir motorn i princip helt okänslig för frost; det enda som sjövattenkyls är avgasslangen.

Semi-dry vs Skaldräkt vs Neoprentorrdräkt

Årets dyksäsong får härmed sägas vara avslutad. I alla fall om inget oförutsett händer. All utrustning är hemtagen för vintern och ligger torrt och varmt i garaget. Garaget som mer och mer ser ut som en klassisk man cave.

I mitt lilla garage! Där vårdas det dykutrustning, dricks öl och spelas piano. Jag vet inte om det riktigt framgår av bilden, men det har blivit en sabla massa utrustning genom åren! Det går tydligen åt hur mycket prylar som helst för att kunna göra alla dykjobb vi har. Detta parat med en lätt samlarmani kan resultera i... ovanstående bild.

Senaste dyker företogs i måndags, den 4:e december, då vi sjösatte stora slipen efter en dryg veckas svetsning och annan fogning. Det blev en knapp timme i drickat, och utrustningen för dagen var en Waterproof 2000 torrdräkt. Jag har skaffat en begagnad sådan i hopp och tro om att en sådan neoprenvariant i sig skall hålla värmen bättre än en skaldräkt. Min gamla är just av den sistnämnda sorten, och man får verkligen pälsa på sig under den.

Testet av den nya modellen företogs alltså i måndags, efter en dryg veckas alldeles förskräcklig förkylning. Inte guldläge för vinterbad, alltså. Men vad gör man? Ingen annan lär ju göra det åt en frivilligt, så det är bara att plumsa i.

Under dräkten drog jag på mig ett stycke rent groteska jättekalsonger (långa) och ett par lika rejäla strumpor. Jag blev aldrig det minsta kall om ben eller fötter. På överkroppen tänkte jag mig att ett par undertröjor skulle förslå. Det gjorde de icke! Jag kan lugnt säga, att denna stass är betydligt kallare än min kära våtdräkt av modellen Mares Antartide 5+7 mm semidry. Visst är det en kort stunds kyla precis när man hoppar i, men det går riktigt fort att värma upp dräkten. Sedan blir det bara varmare ju mer man arbetar. Med torrdräkt fungerar det alldeles tvärt om. Ju längre man är i desto kallare blir det, och man är helt beroende av jättestora underdräkter som fungerar som rena flytkuddarna = mer vikt på bältet behövs. Detta är säkert bara en vanesak, men i mitt tycke är det alltid enklare med våtdräkt. Förutsatt att man inte skall dyka så värst djupt... För på större djup kramar trycket ihop våtdräkten och den håller mindre värme.

Sedan mina gamla Mares Antartide semi dry-dräkter börjat bli lite väl slitna så har jag köpt ett par Mares Thermic Semi Dry 5+7. Verkar hittills fungera lika bra som de gamla.

Våtdräktsdyk (semi-dry) har jag gjort ned till kanske 2-3 grader utan problem. Isvatten har jag bara varit nere i med torrdräkt. Jag har dock svårt att tro att ett par grader skulle göra så väldigt stor skillnad. En sak kan jag dock säga: ringsystem till torrhandskar är jättebra -när de funkar! Om de är illa smorda och börjar släppa in vatten vid hårt arbete... ja, då blir det olidligt kallt om händerna, mycket fort! Ett par våthandskar är visserligen kyliga vid starten, men blir snart helt ok. De går naturligtvis också att fylla med varmvatten innan dyket.

En synnerligen irriterad Nyström på väg upp ur isvaken efter 20 minuter med isvatten i torrhandskarna. Dock kan man ju inte skylla på någon annan än sig själv om o-ringarna är dåligt smorda, eller om man farit ovarsamt fram med dem allt under hafvets yta. Dräkten är den alldeles utmärkta Nordic Pro II. Gammal trotjänare, still going strong.

Sista dyket 2017 inföll alltså den 4 december. Det är väl ingenting, tänker jag, och framkallar minnet av 2014 års sista dopp. Då bärgade vi en urspårad slipvagn dagen före julafton.

Svetseriet

Jag tror inte att många andra båtbyggare har byggt eller renoverat färre båtar än vad jag har gjort de senaste månaderna. I princip all min vakna tid har lagts på att reparera lokaler och utrustning på varvet. Dessa trista grejer kan emellertid ha dragit med sig en och annan nyttighet. Först och främst så har jag varit nödtvungen att bättra på mina svetsarskills.

Pinnsvetsande i vår lilla smedja. På skallen sitter 3M's utmärkta Speedglasshjälm, med snitsigt rosmotiv. Uppe på väggen hänger Julas dödskalleprydda dito. Den rekommenderas icke.

Utrustningen jag har på varvet består av:

1 En liten trotjänare, Helvi Green 148 invertersvets. Jag kan bara inte begripa hur en så liten grej kan vara så effektiv. Absolut inga problem att bränna på ordentligt med 3,25:or. Jag har svetsat en hoper mindre rostfria detaljer med denna. Med 1,6 eller 2,0 mm pinnar och mindre kräm så går det utmärkt även till tunnare plåt.

2 Esab Buddy TIG 160 hf. Denna lilla kamrat har jag ägt i ett drygt halvår, men hittills är det bara Michael som har använt den. Han behärskar tigandet rätt bra, och jag har inte haft tid att sätta mig in i det. Hur som helst attans bra svets för att svetsa klena rostfria grejer. Att bli bra på den är mitt nästa mål.

3 Tvenne automatiska svetshjälmar, den ena en Esab Warrior tech, den andra en klassisk 3M Speedglass. Efter en dags användande av den förstnämnda, som kostar hälften av Speedglasshjälmen, så kan jag säga att jag inte mellan dem har kunnat märka någon större skillnad. Däremot märker man en förbannat stor skillnad mellan bägge dessa, lite dyrare, hjälmar och billigare grejer. Dessa släcker blixtsnabbt. Aldrig att man blir bländad. Det har jag däremot blivit åtskilliga gånger i t ex Julas Meec. Hopplöst. Med en bra hjälm är det oerhört mycket lättare att få till rätta tekniken i svetsandes sköna konst.

En vacker dag skaffar vi sannolikt en bättre MIG, men i dagsläget klarar vi oss alldeles utmärkt med TIG och MMA.

En gång i tiden så ogillade jag att svetsa. Tyckte det var rökigt, svårt och en smula obehagligt. Men när man väl får kläm på det så tycker jag att det är rent av tillfredställande att se bitarna smälta samman. En annan, mer praktisk och ekonomisk sida av det hela, är att man reder ut smidet själv och slipper lägga hiskeliga summor på enkla grejer som roderbeslag, röstjärn, stävbeslag och liknande.

Stamgäst och mahognyjätte, samt något om mastskötsel

Salamis byggdes på Saxemara Båtvarv 1981 till Lars och Cissi Werner, Arnö, Karlskrona. Sedan dess har hon återkommit år efter år för vinterförvaring och underhåll. Så även tjugohundrasjutton.

Som alla vet så blir båten större på land och mindre i vattnet. Och väl i vattnet så minskar storleken med en fot per sekundmeter vind! Inne i varvshallen blir denna 40-foting närmast överväldigande. Lägg märke till Folkbåten till höger. Lilla Ellinor, F-443, ser närmast ut som en släpjolle i detta mäktiga sällskap.


Salamis är 40 fot, har fribord och överbygge av mahogny, undervattenskropp i lärk och köl av bly. Vikten lär ligga kring nio ton, varav tre i kölen. På haven utgör hon en majestätisk syn med sina respektive stor- och mesansegel hissade. På land, på sin slipvagn, utgör hon en närmast skrämmande uppenbarelse. Inne i varvshallen når hon från golv till tak; endast ca femtio cm skiljer hennes pulpit från takpanelen.

I bjärt kontrast mot ovanstående vinterkyliga bild står denna lätta sommarvy. Bakom Björn O Svensson i sin Imp synes Salamis just ha gjort ett elegant slag under uppvisningen vid Saxemara Classic Boat Show 2016.


I år står hon på en nyrenoverad slipvagn. Vid förra årets sjösättning knakade det oroväckande i ett av hjulen. Lagret var slut och byttes. All rost har knackats väck, och den före detta röda vagnen är numer svartmålad undertill med den övre delen av ramen målad i signalgult. Varför? För det att röd färg syns mycket dåligt i mörkt vatten, och det har varit ett elände att se vagnens position i det kritiska ögonblick då man skall få den tunga båten rätt placerad på den. Vid gårdagens upptagning visade detta sig vara ett utmärkt drag. Aldrig har det för oss gått så lätt att få upp henne. Nya skrån har vagnen också fått. Alltså stöttor. Dessa är sågade i 120x10 mm kärnek, och bultade med stålplattor och nya fina galvade bult och mutter.

Nyligen sjösatt 2015, fotograferad från mastkranens topp, ligger Salamis förtöjd vid den numer utbytta mastkransbryggan. Lägg märke till hur försommarvärmen har fått algerna att jäsa och flyta upp till ytan. Lägg också märke till Salamis snygga däckslayout med sitt eleganta grånade teakdäck och vackert bruröda mahognyöverbygge.

Nytt för i år är också att vi har byggt konsoller och lyftkranar till hennes master. Därmed är de inomhusförvarade. Mesanmasten har sedan länge förvarats på väggen i varvshallen, men den hiskeligt tunga stormasten har fått ligga snällt ute. Inte bra i mitt tycke! En trämast är extremt dyr att tillverka, och få har kunskap och möjlighet därtill. Att utsätta den för höstens fukt och vinterns kyla är allt annat än optimalt. Under denna vinter skall den helrenoveras, och jag spår den därefter ytterligare många år i sin mastfot.

Master är stundom tämligen styvmoderligt behandlade. Många lägger allt krut på båten, och när den är färdig för sjösättning så är det lätt att tänka att masten nog klarar sig något år till utan fernissning. Det är ett dumt beslut! Jag har visserligen lång vana av att lacka master och är nog snabbare än gemene man, men detta jobb görs ändå i en handvändning! Salamis tretton meter långa mast tar ca 4 timmar att slipa och fernissa. En folkbåtsmast tar mindre än två timmar. Att årligen ge sin mast ett lager fernissa håller ordning på limfogarna. Utan fernissa så spricker de upp, med början i ändarna.

Jag har allt som oftast propagerat för användandet av Schooner (fernissa) i bloggen. Jag är dock, sedan några år som proffs ändrat mig och slår istället ett slag för Epifanes. Den är visserligen aningen svårjobbad och förvisso dyr, men den täcker otroligt bra, bygger lagom tjockt, ger långvarig glans, håller vattnet ute ur virket och håller betydligt (!) längre än billigare varianter. Särskilt master tycker jag är värda denna premiumfernissa. De flexas och böjs, daskas av segelduk, nöts av fall och skot, står oskadade i regnet och bakas i den obarmhärtiga solen. Om någon del på båten är värd lite extra kärlek så är det masten.

Ett experiment

Stora slipen på Saxemara Båtvarv gjordes om och lades ut i havet år 1981. 36 år senare hade den tjänat ut, både vagn och räls. Slipers också. För den som inte vet det, så kan jag berätta att en slip är detsamma som en järnväg med vagn som används till upptagning och sjösättning av båtar.

Den gamla slipvagnen hade rostat upp totalt, och i skrivande stund håller vi på och svetsar ihop en ny, djävulskt stabil, sak. Själva banan hade dels rostat, dels separerat från sina slipers och dels börjat försvinna ned i bottensedimentet. Sistnämnda är inte att undra på. Saxemaraviken är belagd med ett omkring en meter djupt lager av mycket löst slam.

Vår experimentella lösning på det sistnämnda är att lägga ut betongslipers istället för trä-dito. Och inte vilka betongslipers som helst; vi kom över ett väldigt parti bortsågade balkonggolv från Ronnebys betongförort nr 1, Älgbacken.

För den som instinktivt reagerar med ett "brrr" på denna novemberbild, så kan jag berätta att dräkten, en Mares Semi dry 7+7 mm, är mycket varm. Faktum är att ett dyk i 8-gradigt vatten är riktigt behagligt. Det känns som ett nöjesbad i kroppsvarmt tropiskt vatten. Men där upphör likheterna.

Efter ett sabla arbete så är plattorna utlagda i havet och en bit upp på land. Det skall tilläggas att de väger drygt 1,5 ton stycket. Inte lätt att få dem på rätt plats, särskilt som slammet virvlar upp direkt. Alltså behövs en dykare i sjön; en som kan känna sig fram i mörkret och med känseln avgöra om plattorna hamnat där de skall vara.

Efter en veckas vila så verkar de ha stabiliserat sig, och vid inspektion tycks de ligga jämnt och bra. Onsdagen innebar mätning under vattnet av banan för att själva rälsen skall kunna svetsas ihop med plattjärn. Plattjärnen är där för att hålla rätt avstånd mellan dem. Väl på plats lyfts hela den ihosvetsade rälsmodulen ut med kran och bultas till "balkonggolvslipersen". Vi är minst sagt oerhört spända på hur detta skall fungera!

Saxemara Classic 2017

Jo, nu var det visst inte precis igår detta evenemang gick av stapeln. Undertecknad kan endast skylla sin långa frånvaro från bloggandet på att han har haft lite grann att stå i. Och om sanningen skall fram så har jag haft en smärre semester också. Närmare bestämt tre och en halv vecka till sjöss. Först med Lars Werners havskryssare Salamis, sist som besättningsman på transportseglingen Gålö-Saxemara med motorseglaren Fröken Delfin, en Fänö 36:a. Mer om dessa äventyr senare. Nu lite om Classic 2017!

Brygga smockfull med folk som intensivt riktar sin uppmärksamhet mot dramatiken i Allmoge-klassens tävling. Undertecknad står uppflugen på backen på SSRS räddningsbåt. Tanken var att de skulle göra en uppvisning efter tävlingarna, men det behövdes liksom inte eftersom de fick rycka ut skarpt och rädda två av de tävlande.

Förra årets succé kunde eventuellt ha tillskrivits vädret som då var mer än utmärkt. Därför var jag en smula orolig inför årets upplaga som tilldrog sig under en av de sämsta somrarna jag upplevt, vädermässigt. Detta stämde inte alls, och vi drog ungefär lika mycket folk i år som under 2016 års festival. Publiktillströmningen från landsidan var alltså tillfredsställande, och ännu bättre från sjösidan. Varje dag tänkte jag klättra upp på taket och plåta hamnen, men hann aldrig med detta. Det var i vår lilla hamn icke mindre än 67 båtar förtöjda. Att de fick plats tillskrives Pelle Nolborn och hans hamn-crew som såg till att alla placerades strategiskt.

Grannen Richard lånar årligen ut sin salutkanon. Satan vad det är roligt med grejer som smäller! Perfekt för startskott, för det är omöjligt att missa knallen.

Årets tävlingar fick ny bana. 2016 så gick de delvis utom synhåll för publiken. I år så seglade vi enbart inne i Saxemaraviken. Mycket bättre. Tävlingarna blev betydligt mer dramatiska med kortare ben och fler varv.

Allmogeklassen bjöd på flest deltagare, tretton ekipage, och på mest dramatik. Redan innan start så fick team Lestrup & Nolborn roderhaveri. Nolborn kastade sig i havet efter rodret, den roderlöse Lestrup fick inte stopp på båten och badaren fick räddas av domar- och journalistbåten "Kiorren", framförd av Anders Rådström. Detta resulterade naturligtvis i en förstasida i Blekinge Läns Tidning. De fick dock fast rodret igen, seglade ikapp klungan och lyckades mot förmodan avsluta med en 10:e plats. Strax efter start så var det team Langner & Nyström i sin jaktkanot "Tage" som havererade rodret. Mycket synd eftersom de ledde solklart, och detta haveri slutade i dagens första räddningsaktion från den närvarande Sjöräddningen. Dagens andra räddning var den av soloseglaren Mats Hjalmarsson, som började dejsa upp på land bortom första rundningsmärket. Han fick dras bort från lovartslandet på Danaholmen och spänningen var olidlig tills publiken fick se att båt och karl var oskadda och därmed kunde andas ut. Team Roland & Martin Olsson knep segern med bravur ombord på sin snabba Blekingseka.

Folkbåtsklassen hade denna julidag endast tre deltagande båtar, men var icke desto mindre spännande. Ett mycket jämnt startfält gick efter första rundningsmärket in i första kryssbenet. Där bevisades omgående att gammal är äldst när skepparen Curt Gelin mycket elegant drog ifrån de övriga två. Har man seglat SM en massa gånger så har man. Bakomvarande båtar började genast strida om andraplatsen, och liksom förra året så blev det en strid på kniven. Bara någon meter mellan de båda när de passerade mållinjen. Ställningen:
1 Curt Gelin, Lars Nolborn, Peter Andersson ombord på F-612 Pierina
2 Björn Walter, Lars Buhr, Lars Karlsson ombord på F-1329 Evelina
3 Lars Göra Nilsson & son, Lars Nilsson ombord på F-1252 Josefin

I Showklassen med sina större båtar fick besättningarna jobba ordentligt för att genomföra tre varv på den trånga banan. En mycket ståtlig syn utgjorde fältet med sina fem ekipage. Redan inledningsvis gjorde skepparen Lars Werner klart vem som skulle bestämma och höll ledningen ända till mållinjen och knep segern i andra upplagan av Showklassen, och blev förste prenumerant på det nya vandringspriset "Kompassen". Ombord på båten befann sig även Per Nolborn som här inte behövde kasta sig i havet efter någon enda tappad del av båten.

Eminent domare för hela tävlingen var den omåttligt jovialiske Patrik Lindqvist, som med mycket fast hand tog sig an dömandet ute på banan och den härliga ström av protester som inkom efteråt.

Om du som läser detta råkar ha en Folkbåt i närheten, så ställ upp nästa år! Två veckor före Classic 2018 så seglas dessutom SM nere i Simrishamn, så juli blir en härlig månad för folkbåtsentusiaster i södra Sverige.

Lasse steker sill. Denna karl är en anledning i sig att besöka vilket event han än är med på. Han kan förbanne mig steka sill!

Varvskrogen uppgraderades rejält 2017 och drevs av Villa Vassen, Svante Rasmark och Lotta Emanuelsson. Med den äran! Ordentligt tält, sittplatser även inne i "Skjulet" och pilsner på fat. Fredagkvällens underhållning stod Ur Spår för och levererade klockren irländsk folkmusik. Lördagens kväll förgylldes av Marcus Schönbeck och ett par sköna inhopp av Janne "Plast" Olsson.

Myndigheterna är, som alltid, mycket intresserade av allt som har med folksamlingar och alkoholförtäring att göra. Och precis som förra året så fick vi anställa tvenne ordningsvakter för att hålla ordning på de förvildade massorna av råbarkade seglingshuliganer. Både vakter och seglare skötte sig dock utmärkt och inte ett enda slagsmål rapporterades detta år heller.

Showklassens överlägsne segrare Lars Werner tar emot "Luftkompassen" inför en begeistrad publik. Den kepsprydde mannen till vänster är ingen mindre än domaren, Patrik Lindqvist.

Planen för nästa år är att flytta Varvskrogen till varvsplanen mellan bryggorna för att kunna utöka storleken på evenemanget betydligt. Med devisen "mer, bättre, roligare och större" stuvar vi också om i programmet. Tävlingarna blir kvar på samma tid och ungefär samma utformning. Utgår gör dock söndagens veteranbåtsparad och får ge plats åt uppvisningar med Sjöräddningen, evenemang för barn och familjer och för hantverks- och båtmarknad. Tanken är också att göra mer av fredagen. I vilket fall som helst så kommer vi att öppna Varvskrogen tidigare, ungefär kl 11. En annan riktigt kul detalj är att vi tillsammans med Samhällsföreningen har blivit med flytande bastu. En stor, härlig, badvänlig grej som nästa år kommer att utgöra ett störtskönt inslag i hamnen samt en perfekt plattform för speaker, måldomare och fotografer.

Varvskrogen börjar fyllas upp inför den stundande kvällsunderhållningen.

En ytterligare detalj som förhoppningsvis kommer att förgylla nästa år, är att själva hamnen då äntligen är klar. Häromdagen blev bägge våra bryggor äntligen helt ombyggda och ser nu riktigt prydliga ut! Uppsnyggande av hamnplanen är inne i sin sista fas och snart återstår bara sista grusningen av densamma. Idag, uppe från mitt kontorsfönster, så kan jag blicka ut över en hamn som knappt är går att känna igen om man jämför med hur den såg ut då jag tog över arrendet år 2014. Mycket nöjd!

Vid utdelandet av "Saxen", alltså vandringspriset för seger i Folkbåtsklassen, så håller Janne Plast tal och sjunger den lokala sjömanspsalmen "O mästare bevara". Priset delas ut till minne av Jannes far, legendaren och varvets förre ägare Tage Olsson. Undertecknad kompar på pianot.

Våran "Klassikerbrygga" har kontinuerligt uppdaterats och i år bestod den flytande båtsamlingen av 22 fina träbåtar. Nästa år tillkommer ytterligare flytetyg. Men jag måste tillstå att det börjar bli förbannat trångt! Om tid finnes och plånboken så tillåter så är det kanske dags att bygga ytterligare en flytbrygga. Det är bara så attans dyrt! Rörpontonerna går på dryga 20 000 för en sexmetersbrygga som den vi redan har. Virket ca 10 000, och sedan tillkommer beslag, bojstenar, kättingar, bojar och gud vet vad mer. Och en massa arbetstid. Vi får se!

Janne in action. "O Mästare bevara" är inget mindre än ett mästerverk som får ögonen att tåras på varje sann sjöman. Och ingen sjunger den som Janne.

Ett evenemang av Classic's kaliber och särart går inte att genomföra utan en sabla massa hjälp. Låt mig bara rikta ett djupt känt tack till alla inblandade!

Årets upplaga av Saxemara Classic Boat Show