Grisslans sista färd

Nej, det är inte photoshopat. Det är faktiskt Grisslans för som sticker upp ur havet. Men det är också det enda. Under fören står endast en lång båtshake nedkörd i dyn. Ha ha ha!

Folkbåten nr 398 är härmed förpassad till de sälla oceanerna. Plundrad, upphuggen, bortforslad. Sista färden gjorde hon i småbitar, på land, till Angelskogs avfallsanläggning.

Utsikt rakt igenom akterskeppet. Innan vi sågade upp henne så var vi nyfikna på vad en folkbåt tål. Därför släppte vi -tre gånger- från några meters höjd en betongklump på 1400 kg rätt ner på båtens sida. Det hände absolut ingenting. Slutsatsen är att man kan känna sig trygg i en folka.

Det går förvånansvärt fort att hugga upp en folkbåt. Ronny lade sisådär en halv dag på att avlägsna dyrbarheter som motorfäste och dylikt. Själva upphuggningen, med motorsåg och kofot, började kl 1200 och kl 1703 så var vi tillbaka på varvet efter att ha slängt det sista lasset av två i containern på Angelskog.

En ganska sur och blöt botten. Mycket tunga bottenbitar. Friborden var lätta.

Det är ganska lärorikt att undersöka en gammal båt på detta sätt. Lite som att göra en obduktion. Nu kan jag bara konstatera att jag till största del hade rätt vad det gäller hennes skick. Med ett, aningen komiskt, undantag.

En hel folkbåt går att stuva in i ett hästsläp. Skärvorna på bilden motsvarar en halv.

De senaste åren så har jag seglat omkring och oroat mig över hennes kölbultar. 65 år gammalt bonnjärn borde ju onekligen ha rostat ned till noll och intet. Men icke! De visade sig faktiskt vara i princip intakta, med endast ett ytligt rostlager.

Kölbultarna av järn är helt klart ett stort problem för eken i bottenstockar och kölplanka. Jag kan med säkerhet hävda att denna "spiksjuka" är vad som tog död på dessa delar och på så sätt ändade båtens karriär.

Mycket annat var däremot i förväntat uselt skick! Förstäven hade flertalet ställen med kraftiga rötskador från vattenlinjen och nedåt. Där den sedan laskas ihop med kölplankan så var det riktigt illa. Det har läckt där i alla år. Omöjligt att täta. Den saken förklarades naturligtvis med denna kraftiga rötskada.

Såhär ser en uttjänt kölplanka ut.

Bottenstockarna var spiksjuka, d v s de hade förstörts av järnet i kölbultarna. Jag förväntade mig att jag skulle behöva såga itu dem. Men det enda som behövdes var fem-sex välriktade slag med stängselstolpklubban (gummiklubba modell större) för att de helt sonika skulle splittras i småbitar.

Kölplankan var även den helt slut. Rutten, sprucken längs mitten, spiksjuk och allmänt dyngsur.

Vad som däremot var i helt fantastiskt bra skick, det var däcket och hela skrovet ovanför vattenlinjen.

Skärvor och spillror av ett äventyr. Ett äventyr som började 1950 på Båtbyggeribolaget i Söderköping och slutade här, i en container i Ronneby.

Varför jag skrotade henne? Allt ovanstående hade gått att byta ut och renovera. Men det hade inte varit värt vare sig jobbet eller pengarna.

Slutligen så kan jag göra följande konklusion: vi har haft mycket roligt ihop, Grisslan och jag! Sextiosex år gammal blev hon.

Ett mynt, två sidor. På samma dag.

Båtlivet är cykliskt. I synnerhet för träbåtsvårdaren. Vårens och försommarens förtjusning över den nyfernissade båten övergår mycket snart i leda över att på hösten se samma båt ligga matt, solblekt, repig och trist vid samma brygga. Sedan kommer vintern på land där vi, till en början, angstar över alla förfärligheter som måste hinnas med. Och sedan är vi där igen, förtjusta, över den blänkande, med kärlek överösta, tingesten som förväntansfullt sjösätts. Det där vet alla. Mer sällan har man nöjet att uppleva dessa bägge ytterligheter på samma dag. Men ibland händer det.

Det nysjösatta underverket Maria. Lägg gärna märke till doghousets höjd: Tage Olsson och hans brorsa Olle var långa karlar, och de tyckte att man skulle ha ordentlig ståhöjd i styrhytten. Saxemarabåtarna känns igen på just detta.

Betydligt tidigare, i april, lämnades högsjökostern Maria in till oss för renovering av överbygget och för reparation av en omfattande rötskada i däcket. Diverse omständigheter ledde till att hon fick vänta i evigheter på att tas itu med på allvar.

Maria är faktiskt byggd här på varvet 1965, av Tage Olsson. Därför var det lite extra kul att ta in henne i skrovhallen och renovera henne på samma plats som hon en gång blev till. Överbygget är gediget gjort, men ganska illa skött och nedskrapat alldeles för många gånger. Gissningsvis 5-8 mm har man skattat mahognyn på genom åren.

Nåväl, en renskrapning till har det blivit. Det var inget att välja på. Stora skador. Efter en hel hoper lusningar i rutramarna i doghouse, omfräsning av falsarna och även nya glas så har hon grundats med lignu (impregneringsepoxi) och bets. Detta är en tämligen lysande metod för att få ny lack att verkligen fästa. När hon kom hit var hon gulblekt, flagnad och grånad. Nu ser hon pigg ut!

Däcket är av furu med klädnad av oljehärdad masonit. Första gången jag såg båten så var det i egenskap av besiktningsman i en potentiell köpares tjänst. Jag konstaterade att bitar av masoniten hade bytts ut, men med ett misslyckat resultat. Dåligt underarbete. Styrbordssidan midskepps var helt slut, delvis på grund av att ägaren där, permanent, lagt en "välkommen ombord"-matta av heltäckningstyp.

Under denna samlades fukt, trängde ned i de nåtade furuplanken, och gav näring till en mycket aggressiv rötsvamp. Art oklar, men den gav frukt. Under däcksplanken växte det illaluktande orangefärgade taggsvampar. Sagda svamp åt med god aptit upp sagda furuplank och hålet var  därmed ett faktum. En mer passande matta skulle ha haft texten "välkommen ned".

Däcksunderlaget byttes därför ut, masoniten likaså. Däck, rufftak och doghousetak målades med grå Danboline. Samtliga rutor byttes mot nya. Sidorutorna gick utmärkt att göra av billig plexi, men förrutorna fick tillverkas av svindyra (flera tusenlappar) laminatglas eftersom vindrutetorkarna skulle ha repat upp plexin på nolltid. Igår var hon sjösättningsfärdig. Det är inte ofta man sjösätter i oktober. Men nu ligger högsjökostern Maria vid vår mastbrygga, vårfin och skinande mitt i oktober.

Däcksfärg må vara en smaksak, men jag är svag för denna, något mörkare, blanka grå. Fördelen är naturligtvis att man inte bländas i motljus, vilket man onekligen gör av ett vitt.

På andra sidan bryggan försiggick raka motsatsen. Ett rejält knippe solblekta, trötta båtar avmastades under dagen. Fernissa som man för blott några månader sedan kunde spegla sig i såg bara deprimerande ut nu. Våra stolta uthyrnings-folkbåtar blev av med både master och kapell och ligger nu nakna och väntar på höstens kranbil. De utgör en förfärligt nedslående syn.

Tur då, att man bara behöver vända blicken till andra sidan bryggan för att glädjas över den nysjösatta Maria. Tur också att vi som varvsidkare i träbåtssvängen under hela den mörka delen av året har nöjet att leverera en stadig ström av nya, eller nyrenoverade, blänkande båtar.

Sommarens glittrande blåa hav och raden av nyfernissade båtar som återspeglar detsamma är i oktober ett minne blott. Gamla motorer har svårare för att starta, doften av linolja, tjära och fernissa har bytts mot mögellukt.

De senaste åren har vi på Saxemara Båtvarv lagt oändligt mycket tid på att laga fastigheten, reparera bryggorna, bygga nya sådana, uppdatera föråldrad utrustning, sätta nya bojar och stenar, köpa in verktyg och maskiner, böna och be om hjälp, och med bygga upp själva verksamheten. Visserligen är allt detta en fortfarande pågående process -men nästa år så kan vi faktiskt sjösätta båtarna och bara lägga dem vid redan färdiga platser. Det känns fantastiskt!

För att inte tröttna måste man ha den kommande sommaren i åtanke. En dröm om äventyr, stordåd, lagom vind och öar som bara måste besökas i sällskap av likasinnade.

Om man betänker hur oerhört, förbaskat, attans, osannolikt mycket jobb vi har lagt ned på att bara få detta att över huvud taget fungera, så är jag själv spänd och nyfiken på hur mycket fantastiskt vi kommer att göra nu när vi väl kan fokusera på visionerna vi har! Detta kan bli bra.

Avslutningsvis konstaterar jag att allt det cykliska som jag inledningsvis beskrev är en... tja... del av det hela. Om man inte uppskattar den i det långa loppet så skall man nog inte hålla på med detta. Och jag har ännu efter ett liv med båtar på hafvet inte tröttnat.

Båtar söker nya ägare

För den som händelsevis letar efter en snitsig båt så har vi trenne till salu. Alla tre mycket fina och i bra skick.

Snäckan, blekingseka byggd av Tage Olsson, Saxemara, 1987. Använd en säsong, sedan 27 år i ett skyddsrum på Saltärna.

https://www.blocket.se/blekinge/Blekingseka_1987_Tage_Olsson_Saxemara_69517881.htm?ma=1

Anna, mahognysnipa byggd av Lundfeldts varv i Hammar, Vättern, 1969. Albin O21.

https://www.blocket.se/blekinge/Mahognysnipa_Albin_O21_hostpris_69502649.htm?ma=1

Fiskebåt (aldrig använd till fiske) byggd 1978 av Edvin Henriksson i Angelskog. 2-cyl SABB. 

https://www.blocket.se/blekinge/Trabat_ek_Edvin_Henriksson_1978_Prissankt_68104675.htm?ma=1

Idyllisk höstdag

Jodå, för några veckor sedan drog Alf upp en riktigt fin öring på 3,2 kilo i ett garn. Ett knippe flundror och en liten piggvar följde också med upp. Dagar som den, då vet man att man är på rätt ställe här i världen. Jösses vilken arbetsplats man har!

Förra året fastnade en fin blanklax i mitt garn. I år var det Alfs tur när en tjusig, prickig havsöring följde med upp i båten. Kolla in min gammelmorfars, fiskaren Paul Jonssons, gamla besman. Fungerar fortfarande utmärkt!

Stiligt värre!

Nya Folkbåten Elinore har något så märkvärdigt som en egen kaffeservis. Jag har hört talas om sådant när det gäller stora, flotta yachter av den typ som är medlemmar i MYS eller SYS. Men inte när det gäller Folkbåtar från 50-talet. Icke desto mindre så är jag glad för att ha en dylik i min ägo! Båten kommer från Ryhls varv i Åhus, 1956.

Från "Porslinan", alltså Karlskrona Porslinsfabrik, kommer denna lilla trevliga fikaservis. Varken båtens eller varvets namn återses i dess blåa glasyr. Istället pryds den med båtens inmätningsnummer F-443.

Lördagssegling med Föreningen AllmogeBåtar Blekinge FABB

Lördagskvällen bjöd på en tur till Tjärö och en kalventrecôte på deras nya restaurang. Jävlar i havet, vilken kock de har skaffat sig! Den köttbiten ligger fortfarande och smälter i minnet, oj, oj. Men dessförinnan blev det en lördagssegling till Stora Ekön och där ett styrelsemöte med FABB.

Snäckan, skeppad av en mycket märkligt klädd bloggare.

Hos oss på varvet ligger FABB's två båtar. Segelkostern Däkan och jaktkanoten Luen. Däkor och luar är blekingska för flickor och pojkar. Lilla Luen är för liten för att tas ut på havet i såpass mycket vind och sjö som lördagen bjöd på. Däkan tål det utmärkt.

Lilla Belladonna går som ett spjut genom sjön.

Större delen av föreningens styrelse mannade Däkan medan jag och Micke tog varsin blekingseka. Maria och Bengt tuffade efter med kameran i den lilla motorbåten Spättan. Hon var förresten Tage Olssons sista båt, byggd av brorsan Olle en gång i tiden till tullaren Ernst Södergren. För den som missat det så var Tage och Olle Olsson Saxemara Båtvarvs mästerbyggare respektive konstruktör sedan deras far Olof lämnat över varvet till Tage på 60-talet.

Okmark seglar om Nyström.

Blekingsekorna för dagen var vår egen Belladonna och Kjell Abrahamssons Snäckan. Den förstnämnda är en liten pigg 16-foting som vi har för uthyrning på varvet. Snäckan byggde Tage åt sin kamrat Kjell till dennes 50-årsdag 1987. Sedan blev hon stående i ett skyddsrum på Saltärna i 27 år. I år kom hon ut ur sitt fängelse och nu ligger hon till salu vid vår brygga.

Levang i aktern för storskotet är ett ganska vanligt arrangemang på ekor. Annars duger det med en hanfot.

Snäckan är härligt gammaldags med tullapinnar och med vant av rep. Och hon seglar strålande. 17 fot är hon.

Däkan för fulla segel.

När Däkan inte dunkar fram med sin Säffle tändkulemotor så seglar hon med gaffelsegel, fock och klyvare. Hon gör i frisk vind utan vidare 7-8 knop och känns mycket trygg. Dessutom är hon såklart ett smycke, ett riktigt ögongodis, där hon pressar sig fram genom böljorna.

Jag tycker att det är så vansinnigt snyggt med breda gångbord och lågt fribord.

Lägg gärna märke till hennes svarta mast, reling och däck. Denna korpsvarta färg får trä som endast linoljas. Förutom att det är snyggt som bara den på en allmogebåt så är det praktiskt. Det årliga underhållet på dessa ytor inskränker sig till ett snabbt blaskande med ny linolja.

Där går den gröna sjön!

En gång i tiden var dessa spri- och gaffelriggar en vanlig syn på haven. Det är en skönhet som sånär har gått förlorad. Vid de sällsynta tillfällen då sådana tjusiga segel dyker upp på fjärden, då stannar folk och suckar av förtjusning. Jag har svårt att tro att man på samma sätt i framtiden kommer att stanna till och njuta då en 75 år gammal Ryds styrpulpetare far förbi.

Folkbåtar uthyres

Jodå, sedan i somras har man kunnat hyra sig en folkbåt genom vår rental service Kf-Yachts.se. Pierina och Evelina har således trafikerat Blekinge Skärgård med diverse utländska besättningar hela sommaren. Ja, just det, utländska. För svenskar hyr inte folkbåt. Det är tyskar och engelsmän som vill segla dessa fantastiska båtar i vår lika fantastiska svenska skärgård. De mest långväga gästerna som vi haft i somras kom ända ifrån Brisbane, Australien. De hade sett en annons i magasinet Classic Boat, och tänkte att "Let's go sailing in Saxemara!". Det tycker vi är lovvärt och kul, och slänger in ytterligare en annons i samma magasin. Trycks i veckan, kommer ut i november, ser ut såhär:

Den som är nyfiken på priser och detaljer kollar in vår hemsida.

Då viskar var våg som längs skutsidan går...

...Ellinor, Ellinor, Ellinor! Så sjunger jag, när jag ligger stilla för ankar och boj och vilar från helgens seglats i min koj. I fredags åkte jag för att hämta hem henne. Folkbåten Elinore, F-443, vars skrov byggdes på Ryhls varv i Åhus, och vars överbygge förfärdigades av Axel Jacobsson, också han från Åhus.

Här ligger hon i det blå på nocken av vår nya brygga. Själva transportseglingen bjöd på tusentals vackra fototillfällen. Men då valde mitt dyre fine objektiv att ge upp livsandarna. Och mobilladdaren likaså.

Vid arbetsdagens slut så skjutsade Kjell Andersson undertecknad i sin King Cab till Sölvesborg. I hamnen Hermans Heja mötte Rolf Hallberg upp. Det är en karl med gemytligt sätt och vänlig utstrålning. Kjell drog hem trailern, jag drog ut till havs. Något för sent för att hinna till Hanö innan mörkrets inbrott. Därute på ön väntade Maria.

Bleke och dimma och motorgång. Den lilla encylindriga dieseln, en Volvo Penna MD2001, fick knuffa mig hela vägen. Endast den lilla rullfocken uppe. Och mörkt blev det. Inte gör det mig särskilt mycket, det är lätt att hitta till Hanö hamn. Fyrljusen är svåra att missa. Däremot saknar båten elsystem och lanternor, så utkiken fick vara skärpt till max. Under den tre timmar långa färden, inte ett enda möte. Förrän precis trehundra meter innan hamnahålet. En motorbåt, upplyst som en julgran, visade sin topplanterna och babordslampa. Jag höll styrbord för att inte komma nära. Båten körde förbi mig med god marginal, men lyckades tydligen se mig, trots beckmörkret. Av oklara skäl vände de och lade sig tjugo meter från min styrbordssida. Nu var jag naturligtvis övertygad om att det rörde sig om ett kustbevakningsfartyg. Förberedde mig för böter både för den påtagliga bristen på lanternor och för onykterhet till sjöss. Jag hade, det erkännes, druckit tvenne pilsner på vägen. Lättande var stor då de vände ut till sjöss. Jag kom iland, träffade Maria.

Ett helt vanligt folkbåtsskrov, som synes. Men med kort sittbrunn och längre och högre ruff. En vanlig folkbåtsruff slutar ett par decimeter bakom masten, så det blir verkligen rejält mycket mera plats med det här utförandet.

Snart kom hamnvärdinnan och skulle ta betalt. Hon gav mig då en mild utskällning för att den mötande båten med millimeters marginal hade lyckats manöverera undan, då jag hade försökt ramma dem, rakt i sidan och utan lanternor. De hade ringt och berättat. Där ser man hur hundratals meter krymper till millimetrar när någon viktigpetter skall visa hur duktig och laglydig han är. Jag försvarar inte min avsaknad av lanternor, men så gick det inte till. Nåväl! Fram kom jag och sova måste man.

I septemberkvällens mörker följde vi Hanöfyrens flackande ljus och redde sedan vårt läger under detsamma.

På sämre ställen kan man vakna upp en lördagsmorgon. Det är inte lätt att begripa hur vädret kan vara så här fantastiskt långt in i september månad.

Lördagsförmiddagen bjöd även den på bleke, men också på solsken. Maria tog färjan till Nogersund och jag tog den två timmar långa båtturen till Karlshamn där vi senare möttes upp för en bättre sushimiddag. Det är för väl att seglare har Väggahamnen att besöka, för Karlshamns Gästhamn, inne i stan, är verkligen bedrövlig. För den som aldrig varit i denna ganska trevliga lilla stad, så kan jag berätta att den stinker. "Sojan", margarinfabriken, ligger i hamnen, längs ån där gästhamnen också återfinnes och den sprider en formidabel, kväljande odör. Det sägs att Karlshamnsborna inte känner stanken. De är såklart blivna "smell blind" med tiden.

Eftermiddagen kom med en alldeles perfekt sydväst på ca 5 sekundmeter. Den drygt tre timmar långa sjövägen hem till Saxemara Båtvarv kunde alltså företagas under segel.

Rullfock på en folkbåt... Sådant trams hade fått mig att skratta högt och föraktfullt för bara några år sedan. Men, herrejösses, det är hur bra och bekvämt som helst!

Ellinor är en så kallad Konverterad Folkbåt. Alltså en sådan med kort sittbrunn och ruff som går en bra bit framför masten. Ofta är de en smula snitsigare byggda än sina inmätta entyps-syskon. Eftersom de inte skall tävlas så kan man göra dem lite tyngre. Dock tyckte jag inte att detta märktes särskilt mycket. Trots tyngd, rullfock och bromsande propeller så satte hon utan vidare iväg med upp till dryga sex knop även i denna måttliga vind. Hon kändes aldrig trög. En fantastisk liten detalj i historien om Elinore är att hon har en egen servis. Jodå! Från Karlskrona Porslinsfabrik, och med texten F-443 i glasyren.

Vackra Elinore från 1956 är min nya kärlek. Jag kände mig omedelbart hemma ombord på henne. Det skall bli mig ett sant nöje att renovera upp henne till toppskick.

Håll babord, håll styrbord,
håll rätt som det går!
Håll in mellan skären, håll ut!

Folkbåt. En till på gång!

I bilden syns mina absoluta favoriter här i världen, nämligen: F-1052 Josefin, F-1329 Evelina och F-612 Pierina. På fredag får dessa tre godingar sällskap av ytterligare en kamrat, nämligen konverterade folkan F-443 Ellinor. Mer om detta på lördag, efter att hon seglats hit till Saxemara från Sölvesborg.

En syn!

Bassholmen revisited

Om man kommer med roddbåt till Bassholmen så består den första upplevelsen utav bryggan. Sannolikt en av Sveriges mest fotograferade sådana. På nocken möts man av en skylt som säger "Beträddes på egen risk", men öns hustomte, Laban Andersson, försäkrar att bryggan är betydligt stadigare än den ger intryck av. Smal, vindlande och full av berg och dalar är den ändå. Tung packning bärs iland med stort besvär.

Som något ur Tove Janssons böcker.

Mitt första möte med Föreningen Allmogebåtens egen ö ägde rum 2009 då jag som båtbyggarelev från Karlskrona skeppades ut, tillsammans med klasskamraterna, på föreningens tändkuleförsedda fiskebåt Karin. Vistelsen på ön blev kort och ganska intensiv, och minnena därifrån är vaga men positiva. Därför var valet av Bassholmen som mål för årets gemensamma resa Med FAB Blekinge helt rätt.

Föreningen Allmogebåten startades i Uddevalla och deras egentliga hemort är Bassholmen med båtsamling och museum. FAB Blekinge är en underavdelning till denna, och därmed kunde vi som kusinen från landet hälsa på hos moderföreningen. Till vårt förfogande stod föreningens hus, båtar och museum.

En fantastisk liten hamn med endast allmogebåtar. Torde vara ensam i sitt slag!

Bassholmen ligger nordväst om Orust, mitt i de vackra Nordströmmarna. I detta skyddade system av kanalliknande sund är västerhavet långt borta. Här växer det skog på bergen. De av Taube omsjungna kala urtidskullarna ligger längre ut i havet. Det är lätt att förstå varför man för länge sedan valt Bassholmen och dess hamn som plats för trankokeri och varv.

I nedgångskappen till Makrillgarnbåten Blixten. Skulle gärna hänga där dagligen. Helst ute till havs.

Bland hamnens många byggnader syns den största prydd med vita bokstäver och texten Bassholmen Varv. Väl inne under dess tak inser man att huset använts till en uppsjö av sysslor tills allt övergavs på sextiotalet. Där har kokats tran, byggts en handfull båtar, där har varit mekanisk verkstad, gjorts motorreparationer. Man har även gjutit detaljer till fiskebåtsflottan.

En av de mer intressanta apparaterna på stället är den vattentrycksdrivna skepsslipen. Inne i varvet står en tändkulemotor som driver en mycket bastant kolvpump. Denna pressar vatten in i ett par gigantiska hydraulkolvar som drar/trycker på slipvagnen. Denna fantastiska anordning från 1800-talet har man grävt fram ur jorden och sakta restaurerat till fungerande skick.

Grabbarna och tjejerna på Bassholmen har verkligen lyckats med sin båtutställning. Extremt fina objekt, och mycket snyggt uppvisade.

I varvsbyggnaden har man ställt ut motorer, fiskeredskap, modeller och kompletta gamla träbåtar och mycket annat. Västkustens båtar är verkligen något helt annat än de vi är vana vid i Österpölen. Grövre, bärigare, stadigare. Gjorda för ett vildare, saltare hav.

Och är det någonstans man skall bege sig för att se dessa traditionella båtar så är det hit. För den som seglar i västkustens skärgårdar märker mycket snart att det inte finns särskilt många träbåtar över huvudtaget på denna sida av Sverige. Varför? Vet ej. Kanske för att salt, skeppsmask och värre väder sliter hårdare på grejerna. I Blekinge är träbåten allestädes närvarande.

Båtbyggaren Michael Okmark bredvid en äldre tiders kollega.

I sin flytande båtsamling hittar man något så unikt som en bohuseka (rundbottnad) från 1860-talet. Naturligtvis var jag tvungen att prova att ro denna lilla läckerhet. Om inte annat för att kunna säga att man har rott en 160 år gammal roddbåt. Dock visade hon sig läcka något alldeles infernaliskt så snart hon fick vikten av tvenne stadiga gubbar i sig. Turen blev därför kort, en hink öste oupphörligt.

Hängande i mastringarna på bohusjullen Olle. Blå himmel. Oerhört grälla segel.

En Bohusjulle företer stora likheter med en Blekingseka. Det gemensamma släktdraget ligger i akterspegeln som är höjd över vattenytan. Det ger det där berömda "släppet i häcken". Den avgörande skillnaden mot kusinen från Blekinge är att Bohusjullen är en stabilare pjäs. Helgens provspelade exemplar heter "Olle", är byggd på 90-talet, och är inget man seglar in vatten i. Inte ens i styvt väder.

Blixten framför Bassholmens lilla fyr. Båtar har väl vi också på Saxemara Båtvarv, men den där fyren blev jag avundsjuk på. Fan vet om man inte skulle bygga en liten en! En hamnfyr!

Makrillgarnbåten Blixten, också en 90-talsbåt, tillhörde en av helgens mer förtjusande bekantskaper. Hon är en av de där båtarna som genast fyller en med habegär. De breda gångborden och hennes låga fribord under den kraftiga riggen är oerhört tilltalande. Den sortens skönhet byggs inte in i moderna båtar.

Norden. Magiskt namn!

"Norden" ser onekligen ut just så som man föreställer sig en fiskebåt från Bohuslän. Just den rätta vita styrhytten med svarta lister. Vad som genast slog mig när jag steg in i hytten var att folk förr måste ha gillat självplågeri. Styrman står i princip mitt ovanför en helt oisolerad tändkulemotor som för ett satans oväsen. Sedan inte ens en ordentlig sittplats. Inte undra på att folk blev slitna och döva förr.